Tekniska museet och rymdutställningen

Tekniska museet i Stockholm verkar förmodligen under mycket knappa förhållanden. Museet känns bedagat och känslan av stagnation och styvmoderlig behandling slår emot en så fort man kommer innanför portarna. Den permanenta utställningen är kanske det bästa som går att åstadkomma givet de förutsättningar som gäller. Men detta är sannerligen inte tillräckligt. Museet borde ges större anslag så att utställningarna kan visa en betydligt mer fördjupad och breddad bild av den svenska teknikhistorien. Var hade vi befunnit oss utan våra tekniska innovationer och uppfinningar? Kontrafaktiskt historieskrivning vill jag undvika men det är nog uppenbart för de flesta att utan dem så hade vi haft ett annat Sverige. Ett klart sämre Sverige. Varför skall vi då inte vara stolta över detta och göra det känt och förståligt för alla och envar. En satsning på ett nationellt tekniskt museum är naturligtvis inte allena saliggörande men jag är övertygad om att det bidrar till svenska folkets förståelse för svenska naturvetares, uppfinnares och teknikers starkt positiva betydelse för Sveriges utveckling. Det är säkert också viktigare för vår självkänsla än alla tramsiga anspelningar på vikingatiden och 1600-talets stormaktstid.

Vad har Tekniska museet för mål? Jo något som starkt framhålls är att barnen är en mycket viktigt målgrupp för museet och man skriver att man vill bli "alla små geniers favoritställe". Jodå det är säkert bra att man ser till att barnen har roligt och får en första introduktion i teknik och naturvetenskap. Men skall detta var ett av de högprioriterade målen för Sveriges viktigaste tekniska museum? Det finns andra som sköter detta bättre och är mer lämpade, inte minst Tom Tit`s i Södertälje.

Det talas om bevarande av vårt gemensamma kulturarv men då menas för det mesta något som inte omfattar teknik och naturvetenskap. I tekniska museets syfte nämns säkert pliktskyldigast något om kulturarv. Men när pengar skall anslås till att bevara vårt kulturarv då är det i första hand arkeologiska fynd, gamla konstföremål, fornlämningar och byggnader m.m. som anses som kulturarv. Säkert beror detta på att det i Sverige går en skarp skiljelinje mellan naturvetenskap/teknik och det som kallas humaniora. Företrädarna för teknik är tyvärr alldeles för passiva i den offentliga debatten. I de kulturbärande länderna i Europa, inte minst i Frankrike, finns inte denna uppdelning. Någon skarp skiljelinje dras inte mellan olika vetenskapliga discipliner utan mellan åsikter. Humanister diskuterar naturvetenskap (vilket de ibland också försöker göra i Sverige) och tekniker diskuterar kultur och humaniora (vilket de mycket sällan gör i Sverige) och ofta uppstår en  konstruktiv dialog.

Apropå kulturarv så kan jag inte låta bli att ta upp den skandalösa nedläggningen av Telemuseum som väl närmast var en avdelning av Tekniska museet. På bilden syns den byggnad som inrymde Telemuseum. Det är längan till höger om huvudbyggnaden. Där huserar numera Polismuseet. Telemuseet speglade på ett utomordentligt sätt Sveriges banbrytande insatser för utvecklingen av telefoni- och- radioteknik med Televerket och L M Ericsson i huvudrollen. För ett antal år sedan år sedan (2004) stängdes denna avdelning och hela utställningen las i malpåse eller förskingrades. Snacka om misskötsel av vårt kulturarv. Statsmakterna valde att prioritera något annat. Det var inte många miljoner som hade behövts för att rädda kvar Telemuseet. Att det förekom några större offentliga protester mot nedläggningen kan jag inte påminna mig om. Tänk vilket liv det skulle bli om man la ner någon väsentlig avdelning på Nationalmuseum eller för den delen på de historiska eller etnografiska museerna.

Nåväl, vad som är väldigt roligt är man har valt att förlägga världspremiären av den internationella rymdutställningen "NASA - A Human Adventure" till Stockholm och Tekniska museet. Utställningen är den största turnerande rymdutställning som någonsin gjorts. Skälen till att Tekniska museet har valts som premiärplats är för mig höljda i dunkel. Det känns faktiskt väldigt förvånande. Efter Stockholm väntar andra storstäder i Europa och USA. Turnén kommer att pågå i många år.

Idag var jag på plats på Tekniska museet och tittade på utställningen. Utställningen är på över 2000 kvm och det visas över 400 autentiska föremål såsom rymdkapslar, raketmotorer, rymddräkter, satelliter etc. Utställningen börjar med en snabböversikt om tidigare tänkares och författares fascination över rymden och deras spekulationer om bemannade rymdfärder. Därefter leds man snabbt in på rymdkapplöpningen som på allvar startade i och med Sovjetunionens uppskjutning den 4 okt 1957 av den första satelliten, den s.k Sputnik 1. Denna visas som fullskalig modell. Storleken motsvarar en större badboll. Amerikanarnas första satellit var betydligt mindre. De berömda talen som Kennedy höll i början på 60-talet ekar i utställningshallen. De är retoriska mästerverk och går lika bra att ta del av på YouTube. Kolla här. Notera också den trötte och totalt ointresserade vicepresident Johnson som då och då dyker upp i nedre högra hörnet av filmen.

I utställningen skymtar de ryska insatserna fram här och där men det är av naturliga skäl det amerikanska månprogrammet som ägnas störst utrymme. Utställningen ger en bra uppfattning om hur färden till månen genomfördes inom det decennium som Kennedy hade utlovat. Vi visas autentiska rymdkapslar från den klaustrofobiska enmanskapseln Mercury, vidare till tvåmannskapseln Gemini  och till Apollokapseln som användes för månfärderna.

Att månfärden måste räknas som en av de allra mest fantastiska och svåra bedrifter som människan någonsin har genomfört tycker jag inte man kan ifrågasätta. Att på tio år konstruera, testa och flyga skarpt med tre olika rymdkapslar, flera nya raketer som till slut ledde fram till mastodonten Saturn 5, månlandare, månbilar etc är nästan ofattbart. Så sent som tre år före den första månlandningen genomförde man den första dockningen av två rymdfarkoster. Detta var på inget sätt trivialt på den tiden. Och att kunna behärska dockningstekniken till fullo och kunna docka olika rymdfarkoster med varandra var helt avgörande för det sätt som NASA hade valt att genomföra sin månlandning. Man må också komma ihåg att en PC var en fullständig utopi på den tiden. Räknestickan var ingenjörernas viktigaste redskap. Till en början var även astronauterna utrustade med detta eminenta men nu för tiden antika vapen. Så småningom utrustades rymdfarkosterna med apparater som med god vilja kan kallas datorer. Men det var synnerligen enkla grejor och astronauterna kunde kommunicera med dem med hjälp av komplicerade kommandon.

De finns experter som menar att ryssarnas första obemannade mjuka månlandning 1966 är lika imponerande som amerikanarnas bemannade månlandning. Men det är just att den var bemannad som är avgörande och det är det som pressar ingenjörvetenskapen genom att alla kravspecifikationer och produktionsprocesser måste vara så mycket skarpare. Jag har begränsad kännedom om ryssarnas insatser men inser att de låg långt före USA under den första delen av 1960-talet. De ryska ingenjörerna var alls inte underlägsna USA:s. Tvärtom kanske. Svagheterna var dåliga produktionsmetoder och avsaknad av viss teknologi. Sedan tror jag att det var viktigt för USA att man efter år av strider mellan olika organ och försvarsgrenar lyckades samla all kraft inom en organisation, nämligen NASA. Detta lyckades man märkvärdigt nog inte med i Sovjetunionen. Olika byråer och militära och halvmilitära organisationer slogs om anslag och politbyråns gunst. Ibland körde man i parallella spår istället för att kraftsamla. Framför allt gällde detta raketutvecklingen.

Tillbaka till utställningen. Efter månlandningen så kommer man till utställningens svagare del. Vi får bl.a. se en tredjedels rymdskyttel. Rymdteleskopet Hubble och den internationella rymdstationen visas i små modeller. För övrig lämnas mycket liten information om betydelsen av dessa projekt. Enligt förhandsreklamen skulle utställningen på slutet också förmedla lite visioner för de kommande årtiondena. Jag såg inget av detta om man inte menar Kirunas och Esranges reklam för turistliknande resor i tyngdlöst tillstånd.

Jag rekommenderar er att gå och se utställningen. Lägg mest tid på första delen och utrusta er med en elektronisk guide. Det är ont om beskrivande text.