Genrep på Dramaten

Stagnelius var en diktare som de flesta känner till men få kan nog uttala sig om vad han har skrivit eller citera några rader ur hans verk. Med ett undantag. Sista raden i dikten "Vän, i förödelsens stund" lyder: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. Denna rad är bekant för de flesta av oss. Men det beror nog inte på Stagnelius utan mer på Lars Norén. Natten är dagens mor är titeln på det skådespel som blev Noréns stora genombrott som dramatiker. Nästa pjäs som är en fortsättning på "Natten..." fick namnet Kaos är granne med Gud. Båda pjäserna blev formidabla succéer och måste väl betraktas som en milstolpe eller kanske hellre vändpunkt för svensk teaterkonst 

De kanske mest berömda uppsättningarna av pjäserna regisserades av Björn Melander på Göteborg stadsteater någon gång i början på 80-talet. Nu har han tagit sig an Natten är dagens mor på nytt. Men denna gång på Dramaten. Igår hade jag nöjet att närvara på genrepet. På scenen möter vi en familj som hankar sig fram genom att driva ett bedagat hotell. Familjen består av den alkoholiserade fadern, den cancersjuka modern samt två antagonistiska söner. Familjen går obevekligt mot ekonomisk såväl som känslomässig ruin. Strindberg och O'Neill känns inte så avlägsna. Det kan låta som om pjäsen för publiken är ett enda långt lidande mot slutet. Det är väl också en inte helt ovanlig uppfattning att Noréns pjäser inte lockar till skratt. Men detta stämmer i alla fall inte på den här föreställningen. Det hörs mycket skratt i salongen, framför allt framkallade av den tragikomiske fadern, som spelas på ett alldeles lysande sätt av Örjan Ramberg.

Pjäsen varade i över tre timmar och under denna tid så tittade varken min hustru eller jag på klockan någon gång. Åtminstone för mig är detta liktydigt med toppenbetyg. Ikväll är det premiär och i morgon kommer recensionerna. Jag hoppas verkligen att pjäsen inte sågas av det ibland helt oberäkneliga gäng som skriver om teater i Stockholms morgontidningar.

Besök i Strängnäs eller Pansargeneral för en dag

Det är inte ofta man har anledning att besöka Strängnäs. Förr i världen var staden betydelsefull. Läget invid Mälaren var strategiskt och fungerade alldeles utmärkt som mötes-och handelsplats. Men staden har framför allt förknippats med biskopar och vidhängande domkyrka samt alla de för hela riket viktiga möten som har hållits i staden under medeltiden och i början på den nya tiden. Stadens genom tiderna mest kände invånare måste vara Olaus Petri som just i Strängnäs inledde sitt arbete med att införa Luthers lära i landet. Inledningen till Strindbergs debutdrama Mäster Olof utspelar sig följaktligen utanför stadens kyrka. Nåväl nu är det annorlunda med Strängnäs. På väg västerut och med bra marschfart så passerar man några kilometer söder om staden och lusten att göra en avstickare gör sig aldrig speciellt stark. Men idag hamnade vi ändå i Strängnäs. Vi hade nämligen en svag förhoppning om att ett besök på det tämligen nyöppnade "Sveriges försvarsfordonmuseum" kunde vara mödan värd.

I ett brett perspektiv så är T-34 förmodligen
 det allra bästa stridsvagnen. Den
spelade en avgörande roll i andra världskriget.

Organisationen av alla våra museum med militär anknytning är förhållandevis ny. Men hur den är tänkt att fungera är sannerligen inte lätt att förstå. Det finns en myndighet samt de stora museerna för respektive försvarsgren och så finns det något slags nätverk som förenar dessa med alla de mindre och specialiserade museerna. Totalt så finns det 26 museer i "gruppen". Tydligen tycks det fungera. Vi har sett klara förbättringar eller så är det på gång i Karlskrona (marinmuseum), Linköping (flygvapenmuseum) samt Stockholm (armémuseum). Detta tycks ske utan att de mindre museerna ute i landet behöver stryka på foten. Men hur finansieras det hela? Hur som helst så är museet i Strängnäs, som är under uppbyggnad, en liten pärla. Här visas militärfordon från början på förra seklet och nästan framtill dags dato. Majoriteten av museeiföremålen är bepansrade fordon och i första hand stridsvagnar. Att Sverige har haft så många typer av stridsvagnar/bepansrade fordon under ett århundrade var för mig överraskande även om hel del endast införskaffades i mindre antal. Min följeslagare gjorde mig uppmärksam på att förhållandet är precis detsamma i flygvapnet. Mängder av olika typer av plan har gjort tjänst i svenska försvaret men bara ett fåtal är riktigt kända av allmänheten. I utställningen finns en del fordon som inte har ingått i det svenska försvaret. De mest kända är den ryska stridsvagnen T-34 och den amerikanska Sherman. T-34:an brukar räknas som den bästa vagnen som någonsin funnits. Men då måste tillverkningsprocessen finnas med i bedömningen. Även Sherman var in i minsta detalj konstruerad för att kunna tillverkas i mycket stora antal. Rent tekniskt och prestandamässigt var nog de tyska vagnarna de bästa. Vi frågade personalen på museet varför det inte fanns något exemplar av Panter eller Tiger på museet. Svaret är enkelt. Det går bara att uppbringa några enstaka exemplar i hela världen. Det sägs att en Tiger ledigt kunde slå ut fem Sherman. Men om fem slogs ut så fanns det snart tio nya.

Sherman var en vagn med en del brister som kompen-
serades med att den gick lätt att tillverka i stora antal

Stridsvagn hette på engelska (och svenska) från början tank, som härrör från att engelsmännen från början kallade vagnarna för "water tanks". Detta för att under utvecklingsarbetet på 1910-talet hemlighålla för tyskarna vad man höll på med. Man hade övervägt "Water Cisterns". Men något militärt snille med känsla för ord kom på att den militära förkortningen då skulle bli WC.

Jag tycker att "Sveriges försvarsfordonsmuseum" är trevligt, fräscht och intresseväckande. Inte minst är det lätt att förstå vad man tittar på eftersom beskrivningar och annan text är enkel, pedagogisk och lagom detaljerad. Har ni vägarna förbi och inte har så bråttom till Göteborg eller Örebro eller till Stockholm om ni kommer från väster, så varför inte titta in och spendera en timme på museet. Det är det värt. Det skall nog påpekas att jag absolut inte har något överdrivet intresse för vapen och förstörelsemaskiner men ändå kan jag inte undgå att fascineras av vapenutveckling. Förmodligen beror det på att två av mina stora intressen, historia och teknik, förenas i just militärhistoria.

Lunch intogs på Hotell Rogge inne i Strängnäs. Det är uppenbarligen ett gammalt hotell med anor och jag fick en stark "dejà vu". Här hade jag bott någon gång. Men när så eventuellt var fallet har jag fortfarande ingen aning om. Eftersom det var torsdag och förmiddagen hade präglats av aktiviteter med viss anknytning till soldatlivet så var mitt självklara val ärtsoppa och pannkaka. Kjell som inte besväras av traditioner tog in kokt fisk. Vi var båda nöjda med vad som bjöds.

Vad skall vi tro? Hyllar bloggaren det
militärindustriella komplexet eller gestikulerar han av rädsla inför de svaga
oddsen för överlevnad? Eller har han något fanstyg på gång?
 Eller något annat? Första rätta svar medför belöning.

Du skall göra som jag säger, inte som jag gör

I en utmärkt krönika i dagens DN gör Peter Wolodarski mig uppmärksammad på en passus i sossarnas skuggbudget (daterad 5 oktober 2011) som med den senaste veckans händelser som fond nästan gör ett surrealistiskt intryck. Under rubriken "Kraftfulla åtgärder för att motverka skatte-och bidragsfusk" kan man inledningsvis läsa följande:

"Socialdemokraternas ekonomiska politik bygger på tydliga moraliska principer om att man ska göra rätt för sig. Vi vill etablera ett samhällskontrakt som förutsätter att den enskilde kan vara trygg i att det offentliga gör allt som står i dess makt för att skattemedel används på det absolut mest effektiva sättet. Men genom samhällskontraktet förbinder sig också den enskilde att i moralisk mening, utöver det som lagen reglerar, ta ansvar för att inte överutnyttja de tjänster som det offentliga tillhandahåller och ej heller medvetet tänja på skattelagstiftning och andra regelverk för snöd ekonomisk vinning."  

Begrunda gärna den av mig rödmarkerade texten.

Skuggbudgeten är en partimotion vilket innebär att hela riksdagsgruppen står bakom den. Att sedan budgeten innehåller flera förslag som direkt strider mot kongressbeslut är en annan sak. Hela texten kan man efter lite letande hitta på sossarnas hemsida . Citatet ovan finns på sidan 117 i dokumentet.

Juholt och fotboll

Rubriken till detta inlägg kan förefalla lite absurd. Vad skulle det finnas för beröringspunkter mellan Juholt och fotboll? Inte en enda visade det sig när jag började skriva. Lika bra det. Jag börjar alltid med rubriken och det skall mycket till för att jag skall ändra den. Så den får vara kvar.

Teckning av Hans Lindström

Juholt fick också vara kvar. Det var väntat. För många av mina vänner är det emellertid nog väldigt oväntat att jag fortsättningsvis inte tyr mig till detta parti. Jag har i alla val röstat på (S). Jag föddes in i partiet. Jag kan dess historia utan och innan och jag är perfekt insatt i den etik och moral som omfattade partiets förtroendemän och som var en hörnsten för allt partipolitiskt arbete och som var en självklarhet för partiets kärnväljare. Under många årtionden var det inga som helst problem att argumentera för socialdemokratiska värderingar och det fanns inga väsentliga konflikter mellan politiska idéer och ledarskap vare sig på riksplanet eller i kommunerna. Partiet hade också en märkbar förmåga att anpassa politiken till växlande förutsättningar och ändrade förhållanden. De senaste tio åren har jag börjat att vackla. Jag har fått allt svårare att känna igen partiet och jag har noterat allt större brister i politik (eller avsaknad av politik) såväl som i ledarskap. Partiets ledning har allt tydligare fjärmat sig från partiets traditionella väljares värderingar. Så nu är jag kort och gott en mycket politiskt intresserad väljare som inte har någon hemvist. Om Juholt skall förmå mig att för femtioelfte gången lägga min röst på (S) så är hans uppförsbacke ofantlig.
Partitoppen försöker ånyo att visa enighet. Precis som efter valförlusten så skyller man ifrån sig. Man förstår inte vad de grundläggande problemen egentligen är och man förstår inte varför gemene man blir upprörd. Istället skyller man på massmediadrev som underhålls av interna politiska konspiratörer. Puh! Vad vanliga väljare tycker betyder inget. Jag vill inte gå så långt som den f.d. LO-ordföranden Malm, som pratar om gammal sovjetisk retorik. Men han är inte helt ute och cyklar.

Nu till något mycket roligare och då rör det sig förstås om fotboll. Jag har tidigare skrivit om fotboll och då inte på något sätt försökt dölja var mina sympatier finns. När det gäller världsfotboll så är mitt favoritlag Manchester U som idag bara spelade oavgjort mot arvfienden Liverpool. Lagen är historiskt de mest framgångsrika i England  och städerna ligger bara några mil från varandra. Båda lagen är omspunna av myter och många av dess spelare genom åren har blivit legendariska. Matcherna mellan hamnstaden och industristaden är bland det mest spektakulära i fotbollsvärlden. Att jag håller på Manchester U beror nog på att jag som åttaåring hörde på radion att flygplanet som laget färdades med störtade i Munchen (hur skriver man tyskt y?) och halva laget omkom. Så kan ett livslångt supporterskap uppstå.
Inom svensk elitfotboll är mitt favoritlag IFK Göteborg. Mina mycket gamla sympatier med IFK är nog på något sätt förknippat med mitt socialdemokratiska arv.

Så finns det ytterligare ett lag som för alltid finns i mitt hjärta. Varbergs Bois. För en evighet sedan spelade jag några år i deras pojklag och jag missade aldrig en match som A-laget spelade. Som bäst låg laget på den tiden i divisionen under allsvenskan. Senaste gången jag såg någon match med Bois måste ha varit i slutet på 60-talet. Men jag har aldrig slutat att följa laget i massmedia vilket inte har varit så roligt eftersom man utan några större framgångar länge har harvat i de lägre serierna. Men i år har det gått något alldeles enastående bra. Inför dagens match var läget att endast ytterligare en poäng behövdes för att vinna division 1 och avancera till superettan, som numera är serien under allsvenskan. Denna poäng skulle bärgas i en bortamatch mot det lag som innehade andra platsen i serien. Laget heter Sylvia och spelar sina hemmamatcher på den klassiska arenan Idrottsparken i Norrköping. Jag hade faktiskt tänkt åka dit för att kanske se mitt favoritlag bärga seriesegern. Tyvärr så ramlade jag i en trappa för några dagar sedan och blev rejält mörbultad. Så därför kändes en 20 mil bilresa t.o.r. inte så lockande när jag vaknade i morse. Men trots min frånvaro så vann Bois med 3-1. Detta innebär att jag får många tillfällen att se laget spela i Stockholm nästa år. Kanske till och med mot Hammarby på Söderstadion!!!

Juholt igen

Man blir beklämd, ledsen, förbannad och uppgiven när man tar del av de senaste uppgifterna om den socialdemokratiske ledarens göranden eller kanske skall man kalla det fifflande. Bortsett från regelverk och juridik så förstår jag inte hur man så totalt kan sakna omdöme och sunt förnuft så att man tror att det är helt i sin ordning att skattebetalarna skall betala hela hyran för hans och sambons lägenhet. Är Juholt så fjärmad från verkligheten att han tror sig tillhöra något slags frälse som kan ta sig friheter som den ordinäre svensken aldrig skulle kunna tänka sig?

Mona Sahlin var vice statsminister och mycket stark partiledarkandidat när hon utsattes för ett av de största massmediala drev som någon svensk politiker har varit med om. Hon tog timeout och därefter fick hon lämna politiken under ett antal år. Anledningen var att hon hade använt sitt tjänstebetalkort för inköp av choklad och kanske något mer. Alltså ett mycket kortsiktigt lån som regleras när fakturan kommer till arbetsgivaren. Här var det alltså inte frågan om något bedrägeri eller något försök att skaffa sig otillbörliga fördelar. Men Mona var kvinna och hatad av de konservativa i partiet. Ingen stod upp till hennes försvar. Så hon offrades.

Det Juholt har gjort är betydligt mer allvarligt än Sahlins chokladinköp men han kommer inte att offras i första taget. Möjligen kommer han självmant att tvingas avgå om han åtalas för bedrägeri. Han valdes eftersom man tyckte att han stod för gamla hederliga socialdemokratiska åsikter. Han blev retro-Håkan och framställdes som mysgubbe och potentiell landsfader. All denna yta har nu flagnat av. Fifflande med bidrag är sannerligen ingenting som har med klassiska socialdemokratiska värderingar att göra men det krävs mer än det för att rörelsen skall rucka på enhälliga beslut på en kongress. Särskilt om det går ut över en man som tillika är ledare för partiet och som sågs som en räddare i nöden.

Juholt har på mycket kort tid lyckats visa att han saknar grundläggande kvalifikationer för att framstå som en seriös statsministerkandidat. En minst sagt virrig hantering av våra insatser i Libyen och ett kaotiskt, ja nästan clownaktigt agerande i samband med färdigställandet av sossarnas förslag till budget fick mig att inse att mannen inte var ett ämne för ansvarsfulla politiska poster. Avslöjandena om hans bostadsbidrag har fått mig att tappa allt förtroende för honom. Omdöme och sunt förnuft är nödvändiga (men alls icke tillräckliga) egenskaper hos ledare på alla nivåer. Juholt tycks totalt sakna bådadera.

Hjälstaviken

Häromdagen var Kjell och jag ute på fågelskådning. Målet var Hjälstaviken, som förmodligen är stockholmstraktens absolut bästa område för ornitologiska upplevelser oberoende om man räknar mängden fågel eller antalet arter. Året runt bjuder området på fina möten med natur och fåglar. Hjälstaviken ligger strax utanför Stockholms län i sydvästra delen av Uppsala län. Närmaste stad är Enköping. Idag kan man knappast betrakta Hjälstaviken som en vik till Mälaren vilket det en gång var. När man besöker området så upplever man det som en stor och grund slättsjö.

Vi var ute förhållandevis tidigt på morgonen. Sommaren hade nu till slut fått dra sig tillbaka till förmån för hösten. Vi möttes av dis på gränsen till dimma. Det kändes en aning kyligt. Så förutsättningarna för skådning var väl inte de bästa. Men väl framme vid fågeltornet, som nås efter en kortare promenad (1,2 km lättgången väg från P-platsen), så konstaterade vi att de låg mycket fågel ute på sjön och över oss rörde sig stora gåsflockar. Hjälstaviken har de senaste åren blivit alltmer populärt som rastområde för gäss som flyttar söderut från sina häckningsområden i nordligaste Europa. Under september och en bit in oktober är det ibland över tiotusen gäss som uppehåller sig i området. Det är ett magnifikt skådespel att i skymningen se de gigantiska gåsflockarna anlända till sjön efter att ha tillbringat dagen ute på de omgivande fälten. I Sverige ser man så gott som årligen ett tiotal olika gåsarter. De allra flesta av dessa har jag någon gång sett i Hjälstaviken.

Vad som kanske är mest förvånande är den stora förekomsten av vitkindade gäss. För tjugo år sågs dessa gäss på genomresa i sydöstra Sverige. I övriga landet var de en sensation om man såg en vitkindad gås. Nu räknade vi till över tusen vitkindade gäss under vårt besök i Hjälstaviken. Det skulle vara intressant att få veta varför gässen har lagt om sina flyttvägar eller snarare hittat alternativa vägar. Eller kanske är det frågan om helt andra populationer än de som fortfarande i väldigt stora antal flyttar över Gotland och Öland. De vanligaste gåsarterna i Hjälstaviken är annars vid den här tiden grågås och sädgås.

Tyvärr missade vi pilgrimsfalken som strax innan vår ankomst till tornet hade haft en fantastiskt jaktuppvisning. Andra rovfåglar som man ofta ser är havsörn, brun kärrrhök, ormvråk och fiskgjuse. Den senare finns inte kvar vid den här tiden på året. Gjusen är väl den som drar söderut först av våra flyttande rovfåglar. Normalt ser man också många arter av vadare i Hjälstaviken. Men den här gången såg vi bara några kärrsnäppor och en ensam kustpipare.

Vill man inte stå och hänga i fågeltornet så kan man gå runt hela sjön. Det är relativt lättgånget men det behövs nog några timmar inklusive pauser och skådande. Man passerar lövskogar, enebackar och stora vassområden. Man kan råka på de flesta av våra vanligaste tättingar och chansen att få se något mer ovanligt är stor.

Framemot lunch så började det att blåsa och det kändes genast betydligt kyligare. Så eftersom vi inte är fanatiker så gick vi tillbaka till P-platsen och begav oss hemåt. Men alldeles säkert kommer vi tillbaka till denna pärla! Man hittar bra information om Hjälstaviken på Upplands ornitologiska förenings hemsida.