Sverige blir till ett åtlöje

Regering och opposition är överens om att det svenska flygvapnet skall ingripa i konflikten i Libyen. På NATO:s begäran skickar vi 8 Gripen, ett Herkules samt ett spaningsplan. Formellt beslut tas förmodligen i riksdagen under morgondagen

 I botten för detta beslut ligger en FN-resolution som anger att en  flygplansfri zon skall upprättas över en stor del av Libyen och mindre delar av Medelhavet. Vidare skall man säkerställa att civila människor inte skall behöva utsättas för lidande förorsakat av militärt våld från Kadaffis regim. I säkerhetsrådet fanns majoritet för detta beslut eftersom Ryssland och Kina la ned sina röster och således inte utnyttjade sin vetorätt. Under det att debatten pågick i FN var regeringstrupper på väg in i Benghazi som är Libyens näst största stad och som hålls av rebellerna. I sista minuten angrep franska plan den pansarkolonn som hade till uppgift att ta Benghazi, vilket om det hade lyckats med stor sannolikhet hade medfört ett mycket stort lidande för civilbefolkningen och kanske hade hela upproret mot Kadaffi stannat av. Fransmännen agerade alltså med förvånansvärd kraft och snabbhet samt helt och hållet enligt FN:s beslut. Därefter öser amerikaner och engelsmän in kryssningsmissiler över landet och slår ut viktiga militära anläggningar.

I Sverige applåderar socialdemokrater såväl som alliansen FN:s resolution och de konsekvenser som den får i Libyen. Så småningom blir det klart vem som skall bestämma över koalitionens operationer i Libyen. Det blir naturligtvis NATO eftersom USA har börjat tröttna på att kriga mot oförståliga och mer eller mindre bisarra arabiska regimer. Så nu är det fritt fram för Sverige att ställa sina tjänster till förfogande. Vi är beredda att skicka försvarets stolthet JAS Gripen till Afrika. Vi påminns om de fantastiska insatser  J29 Tunnan gjorde i Kongo i början på 60-talet.

Men sossarna ställer ett villkor för att ge sitt stöd till ett svenskt engagemang i Libyen. Vi får absolut inte skjuta utan vi skall endast spana. Den nye ledaren Juholt menar att svenska plan inte skall behöva riskera att skjuta på drogade barn som är utsatta som mänskliga sköldar mot NATO:s flygplan. Vidare säger man att det är omöjligt att garantera att elden från krigsplan inte träffar civila mål och att helt oskyldiga människor kan komma att dödas av misstag.

Man blir beklämd! I alla krig har oskyldiga människor utsatts för lidande och dött på grund av att man blivit beskjuten av det egna landets militära enheter. Missiler från flygplan och granater från artilleri hamnar fel någon gång och hur bra tekniken än utvecklas kommer detta förmodligen aldrig att kunna undvikas. Men Sverige skall inte behöva riskera att bli skyldig till något sådant. Vi sympatiserar starkt med andra länders aggressiva attacker. Låt de andra länderna som till exempel våra grannar Norge och Danmark riskera att skjuta fel. Våra JAS-plan skall aldrig behöva riskera att förnedras av kritik för att någon raket hamnat fel. Det känns betydligt bättre om vi kan kritisera våra NATO-bröder för sådana fadäser. Vårt flyg skall spana och rapportera om andra länders tillkortakommande. Om det fanns ett starkare ord än hyckleri för detta agerande så skulle jag vilja använda det nu.

Hur skall en JAS-pilot agera om han under ett spaningsuppdrag upptäcker att civila människor beskjuts av Kadaffis artilleri? Skall han då till sina danska kollegor skicka ett meddelande om att det verkar som om ni borde komma hit för det behövs nog lite skjutande? Om vår pilot mot förmodan råkar ut för luftvärnseld skall han då försöka fly även om det är större chans för överlevnad om han besvarar elden?

Om inte Kadaffis våld  hade möts med våld så hade inget kunnat stoppat honom. Ett strikt upprätthållande av en flygfri zon och inget annat hade inte lett till någonting. Med de restriktioner som de svenska flyget har fått på grund av sossarnas inställning och alliansens undfallenhet så gör vi oss till ett åtlöje på den internationella scenen. Under rådande omständigheter hade det varit bäst om flygplanen hade stannat hemma.

True Grit

Västernfilmer har alltid fångat mitt intresse. Riktigt varför har jag nog inte förstått. Kanske beror det på att intrigen ofta är så lätt att förstå. Det onda ställs mot det goda. Det sistnämnda är oftast representerat av en ensam man med oklar bakgrund och som av någon outgrundlig anledning med en halsstarrig envishet kämpar mot det onda. Psykologin i filmerna behöver man inte anstränga sig i att förstå och spänningen är oftast hög. Kan man ha lite överseende med den höga våldshalten så bjuds man ofta på ett stycke bra underhållning. Min vurm för denna typ av filmer kan också ha en enkel förklaring. Min far var en fridens man men gillade västernfilmer och han hade inga betänkligheter att ta med mig på barnförbjudna pang-pang filmer, som det hette på den tiden. Jag blev alltså före 15-års åldern starkt påverkat av dessa filmer.

De senaste årtiondena har det varit tunt med bra västernfilmer. Hollywood har nog insett att konceptet är uttjatat och att det är svårt att nå kommersiella framgångar med filmer vars handling är förlagd till vilda västern. Den enda riktigt bra filmen som gjorts på senare tid och som jag direkt kan komma på är "De skoningslösa". Clint Eastwood regisserar och spelar huvudrollen. Denna film är en riktig höjdare i genren. Nu har emellertid en ny film haft premiär i Sverige. Som vanligt numera har man inte givit den en svensk titel utan den heter "True Grit". Om jag skulle få bestämma över en svensk översättning så skulle det bli "Det rätta virket". Men det kanske inte är gångbart för det är ju den svenska titeln på filmen om de första amerikanska astronauterna. True Grit är regisserad av inga mindre än bröderna Coen som i sina filmer obehindrat tycks kasta sig från olika miljöer och tidsepoker.


Filmen bygger på en roman av en tämligen medioker författare som heter Charles Portis. En gång tidigare har denna bok legat till grund för en film. Första gången var 1969. Då hette filmen "De sammanbitna" och John Wayne spelade en av huvudrollerna. Det här var nog en av Waynes bästa rollprestationer, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på alla fjantiga figurer som Wayne har gjort.

Filmen handlar om den 14-åriga Mattie vars älskade far har mördats av en anställd slashas vid namn Tom Chaney. Mattie inser att mördaren aldrig kommer att få sitt straff om hon inte själv gör något åt det. Hon lyckas hyra en US Marshal som också råkar vara en riktig suput och skjutglad som ingen annan. När jakten på Tom Chaney startar ansluter sig också en Texas ranger, som till en början verkar vara obehagligt beskäftig men som visar sig vara av rätta virket. Denna udda trio har svårt att kampera ihop men så småningom efter många turer och mycket skjutande så hittar man varandra. Lika intensiva som skottväxlingarna i filmen är ordväxlingarna som utvecklas till verbala dueller. Mattie är vida överlägsen alla vuxna i att snacka och förhandla. Genom denna egenskap framstår hon som minst lika hård som sina kompanjoner och motståndare. Detta ger också en hygglig trovärdighet till att en 14-årig tjej nästan blir till en jämlike med ärrade revolvermän.

Som vanligt i bröderna Coens filmer är fotot utsökt. Landskapets färger tycks vara klädda med ett mycket tunt lager av brun färg vilket på något sätt ger ett suggestivt men även mycket realistiskt intryck. Genom kameraplaceringarna så är även förhållandet mellan människa och natur mycket välfångat.

Jag rekommenderar alla att se denna film och om jag jobbade på en kvällstidning och hade makten att dela ut stjärnor så hade jag givit "True Grit" 4,5 stjärnor av 5 möjliga. Filmen var nominerad till 10 Oscars men fick ingen. På bilden nedan ser man namnen på de viktiga manliga skådespelarna men inte namnet på tjejen som spelar den största rollen. Hon heter Hailee Steinfeld och är alldeles lysande.

Ny ledning i (S), ett tragikomiskt drama i flera akter

Socialdemokraternas omoderna, halvhemliga och sega process för att utse en ny ledning för partiet har jag egentligen ingen anledning att ha synpunkter på. Men jag kan inte låta bli. För visst är det ett tragikomiskt skådespel som sossarnas valberedning har visat upp för sina medlemmar och presumtiva väljare. Teaterstycket har spelats med en fördragen ridå i vilken det ibland har tjuvöppnats en glipa av någon i den innersta kretsen. Detta för att media skall kunna få en aning om vad som försiggår, vilket förhoppningsvis kan medföra att en motståndare kastas ut i kylan och att oddsen i gengäld sjunker för en mer rekordelig kandidat. Detta spel är inte värdigt ett parti som vill vara modernt och demokratiskt samt har ambitioner att någon gång återta rollen som det statsbärande partiet.

I ärlighetens namn så bör man väl framhålla att processen att vaska fram ledare säkert är nästan lika smutsig hos de andra partierna. Miljöpartiet verkar dock vara ett undantag. Där anmäler man offentligt sitt tydliga intresse att bli språkrör och är därmed beredd att ta en öppen debatt med sina motkandidater. Något liknande förfaringssätt tycks användas av sossarnas broderparti (systerparti?) i England.  

Ett fåtal av de ledande personerna för (S) däribland Håkan Juholt yrkade på att alla i partistyrelsen och verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande. Sahlin sa samma sak. När hon verkligen avgick så satt alla andra kvar inklusive Juholt. Han som tyckte att alla måste ta sitt ansvar för valdebaclet. Vad vittnar detta om? Det ligger nära till hands att misstänka Juholt för ränksmideri och att han tycks ha begränsade tillgångar på civilkurage och integritet.

När ordförande och partisekreterare väl var föreslagna så återstod att hyfsa till det verkställande utskottet så att de som fått ge efter i partiledarfrågan inte skulle bli alltför ledsna och uppföra sig städat på kongressen. Ut åkte Thomas Östros och Ylva Johansson och in kom två stockholmare, en vänsterkvinna och en högerman. Säga vad man vill om Östros men han är nog den ende i sossetoppen som vid något tillfälle faktiskt lyckats uppnå ett oavgjort resultat i en debatt med finansminister Borg. 

Men bland det märkvärdigaste i denna soppa är att ett namn överhuvudtaget inte har ifrågasatts. Namnet har inte ens nämnts när personfrågor diskuterats. Jag tänker förstås på LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Ingen kan väl påstå att hon har varit en stark LO-ordförande och om hon någon gång varit en tillgång för (S) så är det väl dolt för allmänheten. Istället är hennes tillkortakommanden väl kända. Alla minns väl hennes beklämmande agerande som medlem i AMF:s styrelse. Hon hade ingen aning om att styrelsen försett VD:n med ett, till och med i dessa sammanhang, enormt guldkantat pensionsavtal. Minns jag rätt så var det värt 30 miljoner kronor. Under hela den senaste valkampanjen hördes inte Lundby-Wedin yppa ett ord. Var hon belagd med munkavle eftersom varje yttrande från henne skulle medföra ett väljartapp för (S)? Om hon är en sådan belastning för (S), varför skall hon då sitta kvar i det verkställande utskottet? Är banden fortfarande så starka mellan (S) och LO att ingen på minsta sätt vågar ifrågasätta LO:s ordförandes lämplighet? Om någon från LO nödvändigtvis måste vara med i verkställande utskottet så måste det väl finnas många som är mer lämpade för uppgiften än organisationens nuvarande ordförande.

Under snart sex månader har regeringen i godan ro styrt Sverige utan någon opposition. Detta kan i längden inte vara någon fördel för vårt land. Så låt oss åtminstone därför hoppas att sossarna så småningom får lite ordning på torpet. Vi vill inte ha en regering som utan motstånd blir så självgod att man slutar att anstränga sig och struntar i att vässa sina argument för den förda politiken.

Två belåtna och självgoda gossar? 

Ören och Alhagens våtmark

Torö är en ganska stor ö belägen i de södra delarna av Stockholms innerskärgård och cirka 6-7 km sydväst om Nynäshamns centralort. Längst söderut på Torö ligger Örens naturreservat. Ören är en platt sandudde omgiven av breda stenstränder och för övrigt bevuxen med i huvudsak tallskog. Här hittar man också många sällsynta strandväxter. Öruddens natur är säregen och man blir lätt fascinerad av denna plats oberoende vilken årstid man är där. Platsen är känd för att vara en av Stockholms bästa sträckfågellokaler men här trivs också vind-och- vågsurfare samt på senare år även kitesurfare. Fritidsfiskare stöter man också på härute. Tillgången på havslaxöring lär vara god.

Jag har för vana att besöka reservatet några gånger per år. Det blir oftast tidigt på våren och på hösten. Då förstår ni säkert att det är fågelsträcken som lockar mig. Men några gånger har jag varit där varma sommardagar En simtur i havet och sedan meditation på en klippa med den vackra skärgårdsnaturen som kuliss är inget dåligt alternativ till fågelskådande i snålblåst och minusgrader.

Idag kom vi till Ören vid 10-tiden. Sol och förhöjd temperatur var utlovad. Men det löftet var inget värt för solen lyckades aldrig tränga sig igenom det relativt tunna molntäcket. Istället mötte en frisk sydvästlig vind oss när vi kom fram till stranden. Snön var till stor del försvunnen men ett 5-6 m brett lager av issörja låg och guppade mot strandkanten. Någon skådare hade redan stått och spanat på sträcken sedan sextiden på morgonen. Vi blev orienterade om vad vi missat. Men efter ett tag så gavs reprisföreställningar av de flesta arterna så vi kände oss inte på något sätt besvikna över att vi inte hade infunnit oss i gryningen.

Något glädjande var att vi såg överraskande mycket ejder. Denna fågel har ju på ett dramatiskt sätt minskat i antal längs hela landets kuster. Någon bra förklaring till detta fenomen finns inte. När flockarna flög förbi så kunde man inte undgå att hoppas på att ejdrarna inte var på väg till Åland. På denna ö har man som tradition och numera nöje att skjuta sjöfågel under våren när fåglarna gör sig redo för häckning. I år har dessutom Ålands landskapsregering givit tillstånd till utökad jakt på bl.a. ejder. Denna vår får man skjuta 10 000 ex fler än förra året. Fullständigt vansinnigt!

Efter ett tag drog vi oss bort till den norra sidan av udden för att finna en plats med lite lä så att vi kunde inta medhavd matsäck under något så när anständiga förhållanden. Därefter bar det av till nästa lokal.

Alhagens våtmark ligger några kilometer norr om Nynäshamn jämte den gamla länsväg 73. Våtmarken är delvis konstgjord. Den ingår nämligen i Nynäshamn anläggningar för att rena kommunens avlopp. Alhagens våtmark är sista steget i denna process och den används för att på ett biologiskt sätt ta hand om renat avloppsvatten. Vattnet passerar träskområden och konstgjorda dammar innan det släpps ut i Östersjön. Området genomkorsas av stigar och bildar ett lättillgängligt och annorlunda stycke natur.

Vår tanke var att gå till våtmarkens utlopp. Men det visade sig att de på sommaren lättgångna stigarna nu var övertäckta med snö och is, vilket medförde att vi bestämde oss för att endast ta en mycket liten tur in i området. Dammarna hade börjat bli isfria och sångsvanar och olika änder simmade omkring och sökte föda. Som säkra vårtecken visade sig starar och årets första tofsvipa.

Totalt under dagen såg vi kanske ett trettiotal arter varav flera för första gången i år, bl.a. en strandskata som stod och frös på ett litet isbelagt skär utanför Örudden. Vi tyckte att vi kunde lägga ytterligare en trevlig och väl använd dag till handlingarna.

Regeringen tillrättavisas av riksdagen

Att regeringen inte har egen majoritet i riksdagen blir då och då uppenbart. Idag var det votering om ett förslag om att staten skall göra sig av med sitt ägande av några guldklimpar i den statliga företagskorgen. De aktuella företagen var SBAB, Telia Sonera och Posten Norden. De rödgröna gjorde gemensam sak med SD och alla riksdagmän lyckades med konsstycket att trycka på rätt voteringsknapp. Så förslaget stoppades med två rösters majoritet. Riksdagen passade också på att tala om för regeringen att Vattenfall skall förbli ett helägt statligt bolag.

Jag har inga principiella invändningar mot utförsäljning av statliga bolag men jag blir irriterad när man säljer ut alla vårs egendom enbart för sakens skull vilket tycks vara regeringens plan. Utåt sett undviker regeringen att föra en idelogisk debatt om utförsäljningen. Man nöjer sig med att framhålla att staten inte är någon bra ägare samt att köpeskillingen för bolagen kan användas för att betala av statsskulden.

Jag håller med om att statens högsta representant i form av näringsminister Maud Olofsson inte är någon bra ägare. Med en mer positiv politisk ansvarig för den statliga företagsamheten hade säkert bolagen kunnat genererat större vinster. Men man skall ändå ha klart för sig att vinsterna i de bolag som var föremål för behandling i riksdagen nästan varje år redovisar väldigt goda resultat. Att då sälja dessa bolag med argumentet att det ger klirr i statskassan och att vi kan betala av på våra skulder tycks för mig vara rena nippran. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är det betydligt effektivare att använda företagens vinster för att reducera statsskulden.

En typisk finsk snaps

Sedan förstår jag inte varför det enbart är svenskt statligt ägande som är av ondo. När Vin&Sprit såldes ut så köptes det av det börsnoterade franska företaget Pernod Richard som endast var ute efter varumärket Absolut, som ju är en formidabel framgång och som fortsättningsvis under många år hade kunnat bidraga till avbetalningar av statsskulden. De flesta av Vin&Sprits övriga kända varumärken har Pernod sålt vidare till den finska statliga motsvarigheten till gamla Vin&Sprit. Så när du tar en OP till midsommarsillen så inbilla dig inte att det är en svensk snaps du dricker. Men gläds istället åt att du inte behöver vara hänvisad till Koskenkorva om du vill bidra till finska statliga brännvinsinkomster.

Sälj gärna ut statlig verksamhet men gör det för böveln efter strikta ekonomiska och affärsmässiga principer och inte efter gamla slappa liberala värderingar. Sedan kan man alltid diskutera om det är riktigt att stora delar av den viktiga infrastruktur som ägs av Telia och Vattenfall hamnar utanför statlig kontroll. Jag har starka invändningar mot detta och jag antar att detta också är skälet till att SD röstar mot regeringens förslag.

Vågar man ge SD en eloge för att de var med om att fatta ett bra beslut i riksdagen?

Att lyssna på ugglor

Ikväll var det då äntligen dags att lyssna på ugglor. Den bästa tiden på året för denna exklusiva verksamhet är senvintern. Traditionellt gäller att den bästa tiden på dygnet är vid skymning och en bit inpå kvällen. Men andra tider fungerar också delvis beroende på vilka ugglearter man är ute efter. Vädret skall helst vara vindstilla och det är bra om det inte snöar eller regnar.

Ikväll tyckte vi att alla förutsättningar var de bästa. Sent på eftermiddagen åkte vi iväg till Åva naturreservat. Efter att ha parkerat bilen försökte vi ta oss ut till Spirudden som är en ekbeklädd relativt stor kulle och som nås via ett öppet fält omgivet på två sidor av vatten. Snötäcket är fortfarande tämligen djupt i stockholmstrakten. Därför var det inte lätt att ta sig fram genom terrängen. Snön varken bar eller brast! Kjell kom på den goda idén att vi borde gå ner till sjökanten och fortsätta mot Spirudden på den isbelagda sjön. Nu var det enbart trevligt att fortsätta promenaden ut till udden, vars sydvästra sluttning var fri från snö och ännu solupplyst. Vi slog oss ner på en sten, drack kaffe och grillade lite korv samtidigt som våra sinnen var på helspänn. När skulle den första ugglan ge sig till känna? Vi pratade om vår senaste besök härute. Det var ganska sent på våren förra året. Vi försökte komma ihåg vilka fåglar vi hade noterat då. Den enda vi definitivt kunde enas om var gröngöling och som ett bevis på att detta var ett rätt svar lät gröngölingen höra av sig med sitt karakteristiska läte. Makterna?

I Sverige är det möjligt att träffa på ett tiotal olika ugglearter. Av dessa är väl sannolikheten störst att i Stockholmstrakten se eller höra 3-4 av dessa arter. Kattuggla naturligtvis men även pärluggla och sparvuggla. Den sistnämnda är den minsta ugglan och den är inte större än en stare. Även den största ugglan som är berguven med ett vingspann som klart överstiger 150 cm, ses nästan varje år någon gång i Stockholms innerstad, som den nog upplever som ett spännande klipplandskap. Även i Göteborg, i något prång på nya Ullevi, har berguven suttit och hoat de senaste åren. Själv såg jag för många år sedan en berguv sittande i en fönsternisch på skatteskrapan i Stockholm.

Nåväl ute på Spirudden blev det så småningom mörkt och efter ett tag beslöt vi oss för att försöka ta oss tillbaka till bilen. Trots mörker var det nu ganska lätt att ta sig fram genom terrängen. Dels så hade kylan redan gjort att snön bar lite bättre och dessutom hjälpte oss månskenet att se våra gamla spår.

På parkeringsplatsen tog vi det sista ur termosarna samt kollade på Jupiter och konstaterade att det åtminstone idag nog inte var möjligt att med en handkikare se planetens  månar. Sedan bar det iväg hemåt. Efter några hundra meter stannade vi och snackade lite med några andra ugglejägare som stod vid vägen. De hade inte hört något spännande och vi varnade dem för att ta sig ut till Spirudden i mörkret.

Jamen, hörde vi något? Nej några ugglor hörde vi inte. Men förutom gröngölingen så såg vi några grågäss och det får väl betecknas som ett vårtecken.

Väl hemkommen så kollade jag rapporterna på artdatabanken (Svalan) och det visade sig då att det hade inrapporterats både kattuggla och pärluggla från Spirudden. Tidpunkten för dessa iakttagelser var densamma som när vi definitivt lämnade lokalen. Det är tufft att vara fågelskådare! Men för att travestera en stor tänkare så är det inte observationen i sig själv som är det viktigaste utan det är sökandet efter den som betyder något. Speciellt om man kan göra det tillsammans med goda vänner.

Vildmark?

I mässhallarna i Älvsjö pågar för närvarande tre utställningar. Vildmarksmässa, båtmässa och flugfiskemässa (!). Båtmässan hade jag ingen aning om när Kjell, Ricky och jag bestämde oss för att besöka vildmarksmässan. Hade jag vetat detta så hade jag aldrig tagit med mig bilen till mässan. Misstaget kostade mig en halvtimme i tid, gav mig förhöjt blodtryck och fick mig på ett allmänt miserabelt humör eftersom svårigheterna att hitta en p-plats var avsevärda. Till slut lyckades jag få korn på ett par som tänkte hoppa in i sin bil och lämna tillställningen. Jag ställde mig på vakt för att slinka in i luckan så fort den blev ledig. Detsamma gjorde en annan bilist men från motsatt håll. Nu var det bara på att hoppas på att bilen körde ut i den riktning som var mest gynnsam för min del. Så blev fallet och jag slank in i fickan mitt framför näsan på föraren av den andre bilen. Han hoppade ut ur sin BMW och öste okvädinsord över mig. Jag tror att hans argumentation gick ut på att han hade väntat längst på att platsen skulle bli ledig. Skenbart tog jag ingen notis av hans gapande utan lämnade platsen med en kommentar om att snart blir det en ny plats ledig och då borde han vara lite mer på hugget.

Vildmark är ett begrepp vars innebörd har blivit alltmer diffus i takt med att vi svenskar (och säkert också andra europeiska nationaliteter) ändrar våra ideal om hur semester och fritid skall spenderas. Nu skall vi inte slöa och koppla av i hängmattan eller på stranden utan vi skall vara aktiva och uppleva så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Många av oss sätter nu s.k. vildmarksupplevelser högst av allt. Den heliga marknaden har sedan länge tagit fasta på detta och på sedvanligt sätt börjat urholka vedertagna begrepp och förskjuta ords betydelse. Allt för att öka marknaden både på bredden och djupet. För en del år sedan så sas det något överdrivit att de stora nationalparkerna i Lappland var Europas sista vildmark. För inte så länge sedan marknadsfördes Stockholm som den storstad i hela världen som hade närmast till riktig vildmark. Man syftade förmodligen på Tyresta urskog som ligger 2-3 mil söder om Sergels torg. I sin iver att kapa åt sig så mycket som man kan av kakan som består av folks vildmarksbegär så försöker var och varannan tätort norr om Dalälven marknadsföra sig som den verkliga vildmarken.

Efter att ha besökt vildmarksmässan så verkar det som om allt som inte är otvetydig stadsbebyggelse räknas som vildmark samt att vi borde förstå att det inte går att överleva därute utan att investera i mängder av tekniska attiraljer, specialgjorda kläder, handböcker/instruktionsfilmer, specialanpassad mat och dryck etc.

Lämplig utstyrsel för att
bestiga Mount Everest

För att vi dödliga skall  förstå att det finns en verklig elit även inom vildmarks- branschen så fick vi ta del av vad som behövs för en expedition i Himalaya och hur man utmanar naturkrafterna genom att uppträda som Karlsson på taket. På bilden ses ett enklare fordon utrustad med en stor propeller. Meningen är att man skall flyga omkring i denna farkost. En någon enklare variant utan stol gick att enkelt hänga på ryggen. Av bilderna i montern att döma så var ett argument för investera i denna maskin att man kunde fotografera flygande örnar ovanifrån. Det var något oklart om det behövdes någon slags certifikat för att flyga omkring med propellern på ryggen.

Om någon tycker att jag raljerar över prylhysterien så vill jag omgående bekänna att jag själv är prylgalen och jag noterade att många av det utställda grejorna kändes som absolut nödvändiga för att fortsättningsvis leva ett anständigt liv. Men jag stålsatte mig mot inköp av rent materiella ting. Däremot kunde jag inte motstå en del norrländska delikatesser. Detta hade väl inte så mycket med vildmark att göra men det var ett bra tillfälle att komma över lite renkorv, hjortronsylt, getmese och några getostar. Av en norrman köpte jag 4 m svart läderband att användas som skosnöre. Detta eftersom jag inte någonstans lyckats hitta skosnören som håller längre än några veckor. Jag testade snörerna när jag kom hem och genast förstod jag att jag hade blivit lurad.

Innan vi lämnade mässan pratade vi med en kvinna som var där för att ragga folk till LKAB. Kiruna och malmgruvan är väl heller ingen typisk vildmark men det var glädjande att förstå att man har behov av att anställda mycket folk däruppe. Vildmarksupplägget kan kanske ge lite nya arbetstillfällen men det kan aldrig ersätta bortfall i de traditionella näringarna.

När jag väl hade kommit hem och vi precis hade satt oss vi middagsbordet fick vi höra koltrasten sjunga. Det var inte några enstaka strofer som man faktiskt kan höra mitt i vintern. Nej det var rejäl sång även om det säkert dröjer ytterligare en tid innan sången blir fulländad. Ett fint vårtecken var det!

Anfallare och försvarare

Igår såg jag Arsenal förnedras i Barcelona. Det var mycket länge sedan jag såg ett lag bli så utspelat som Arsenal blev. Ändå blev resultatet bara 3-1. Det var faktiskt en hårsmån från att Arsenal slog ut Barcelona ur Champions league. I kraft av 2-1 för Arsenal på hemmaplan så hade Arsenal gått vidare om det blivit 3-2 i Barcelona. Och vid ett tillfälle i slutet på matchen så var det verkligen nära att det blev en reducering. I ett kontringsförsök blev en arsenalspelare fri mot Barcelonas målvakt. Precis i sista sekund lyckades en barcelonaförsvare komma bakifrån och inom straffområdet göra en perfekt glidtackling. Attacken var därmed avvärjd. Ett sådant försök resulterar så gott som alltid i en straffspark. Men denna tackling var alldeles klockren och Arsenal försökte inte ens att protestera mot domslutet.

Barecelonaspelaren som räddade sitt lag är ingen duvunge precis. Han heter Mascherano och har gjort en framgångsrik karriär. Han är bl.a kapten i argentinska landslaget. I historieböckerna kommer hans insats i gårdagens match aldrig att nämnas. Försvarsspelare blir aldrig fotbollshjältar. Det skrivs hur mycket som helst om forwards och råkar de göra ett mål (vilket är deras uppgift) så tävlar sportjournalisterna i att  hitta de fetaste superlativen och häftigaste formuleringarna. En gedigen felfri insats av en innerback omnämns knappt på sportsidorna. Jag tror inte att detta beror på okunskap men kanske bottnar det i förakt för läsarna. Man tror att vi inte förstår att uppskatta ett vackert försvarsspel och att vi hellre på 3-4 sidor vecka efter vecka vill läsa om Zlatans göranden och låtanden på och utanför planen.

När gårdagens match kommer på tal så kommer alltid  Messis mål att dras fram. Mascheranos brytning som räddade Barcelona är glömd om en vecka. Detta är för mig ingen stor sak men visst är det orättvist.

 

På kryss

Den här veckan har det varit sportlov i Stockholm. Min fru är lärare och därför har det oftast varit passande att utnyttja denna vecka för gemensamma resor. Förr åkte vi nästan alltid till fjällen men de senaste åren har vi tillbringat sportlovsveckan i någon europeisk storstad. Av speciella anledningar blev vi kvar i Stockholm det här året med ett litet undantag. Vi gjorde en liten utflykt. En 24-timmars kryssning till Åland.

Jag hade läst att isläget i Östersjön inte varit besvärligare någon gång sedan 1966. Norr om Sundsvall så låg handelsfartygen fastfrusna och möjligheterna till assistans från våra isbrytare var ytterst begränsad. Speciellt när den största och starkaste isbrytaren inte fanns på plats eftersom den av någon anledning var uthyrd för tjänstgöring utanför Antarktis! Vidare läste jag att isen förorsakade stora problem för färjetrafiken mellan Sverige och Finland/Åland.

Alla dessa israpporter gjorde oss nyfikna på att verkligen få uppleva ismassorna på närmare håll. Och det kan man nog inte göra på ett bättre sätt än att hänga med på en kryssning till Åland. Kanske skulle vi till och med fastna i packisen på Ålands hav. Sent på eftermiddagen gick vi ombord på Birka Paradise. Ett fartyg som är 175 m långt och vars motorer ger en effekt av 23 400 kW.

Färden genom Stockholms skärgård blev helt odramatisk. Vi åt en ganska medioker kryssningsmiddag och promenerade sedan runt på fartyget. Till slut hittade vi det lugnaste stället på skeppet. En whiskybar med rejäla fåtöljer typ Chesterfield. Att sjunka ned i en sådan med en rökig whisky och i lugn och ro stirra ut i mörkret på det isbelagda havet var väldigt skönt efter att ha vistats i en danssalong, en skränig pianobar och ett utrymme som användes för karaokeunderhållning.

Efter ett tag tyckte jag att isen ändrade karaktär. Det såg nästan ut som om det gick vågor med vita gäss på topparna. Jodå, ute på det öppna Ålands hav var det helt isfritt! Lite besvikna gick vi till hytten och somnade efter en stund men plötsligt vaknar vi av att allt är tyst och fridfullt. Inga ljud från maskin och båten ligger helt stilla. Är vi i hamn? En titt ut genom fönstret (heter det möjligen ventil på ett skepp) övertygar oss om att så inte är fallet. Is så långt ögat kan se och någon kilometer från oss ligger ett annat kryssningsfartyg helt stilla. Vi har alltså fastnat i isen. De närmaste timmarna ligger jag bara och väntar på att kaptenen skall meddela i högtalarna att vi inte kommer loss och att hjälp av en isbrytare är begärd men detta beräknas inte kunna ske de närmaste 12 timmarna.

Så småningom måste jag ha somnat om. Jag vaknar av att skeppet skakar och motorerna arbetar. Nu är det ljust och när jag tittar ut så inser jag genast att vi håller på att lägga till i Mariehamn.

Jag blir sedan informerad av rutinerade medpassagerare att vi inte alls hade fastnat i isen utan det var en helt normal  procedur att ligga still några timmar utanför Åland. Anledningen till detta är att det inte är tillåtet att ha serveringarna och barerna öppna när man ligger i hamn. Passagerarna skall alltså inte behöva gå och lägga sig törstiga runt midnatt utan det skall vara full service åtminstone till kl. 4.

Under hemresan kunde vi konstatera att närmast Åland var det ganska tät issörja på havet, Ålands hav var fortfarande helt isfritt och i Stockholms skärgård var det knappast något avskräckande isläge. Men det var en fin solig vinterdag och inloppet till Stockholm är oöverträffat oberoende av väder och årstid. Men vi bedömde nog israpporterna som tämligen överdrivna.

Beträffande årstid så är vi i Stockholm väldigt nära våren enligt SMHI:s lite fyrkantiga definition. Man menar att våren har inträffat när dygnsmedeltemperaturen under en vecka överstiger 0 grader. Om detta emellertid inträffar före 15 februari så räknas det inte. Oberoende av geografisk position så kan alltså inte våren i Sverige inträffa före detta datum. De senaste dygnen har medeltemperaturen varit klart över 0 grader och medelvärdet för senaste veckan är knappt under 0.

Översta däck på Birka Paradise. Notera löparbanan.

Idrott och Norge

Har jag börjat kan jag väl fortsätta att belysa suspekta sidor hos mig. Nu gäller det norrmän och idrott. Jag anser mig huvudsakligen vara en ytterst tolerant, fördomsfri, liberal och normalt empatisk människa. Jag har självfallet inga som helst antipatier mot några etniska grupper eller nationaliteter. Med ett undantag!

Jag är sedan barnsben väldigt idrottsintresserad och förstår att uppskatta extraordinära idrottsprestationer. Med ett undantag!

Nu har ni säkert förstått att det som verkligen kan få mig ur balans är norska idrottsframgångar. Jag kan nästan må fysiskt illa av att en norsk skidåkare vinner guld framför näsan på en svensk eller en finländare. Att höra på eftersnacket efter en sådan tyvärr inte alldeles ovanlig händelse, klarar jag inte av. Jag slår av TV:n så snart resultatet är klart. Ibland hör jag att folk gärna framhåller att om det inte finns någon svensk med segerchans så håller de på norrmännen. Detta är för mig alldeles otänkbart och oförståligt. Danskar och finländare ser jag gärna som segrare och jag kan fascineras av amerikanska, ryska, afrikanska, arabiska eller kinesiska uppvisningar på olika idrottsarenor. Men norska framgångar klarar jag inte av.

Det tragiska är att min avsky mot norska idrottsframgångar inte avtar med åren utan faktiskt förstärks ju äldre jag blir. Jag har på många sätt försökt bli av med min barnsliga inställning. Men jag har inte haft någon framgång vilket förmodligen beror på att jag inte riktigt hittar roten till det onda. Nja, kanske kan man hitta en pusselbit om vi lämnar idrotten ett tag.

Björn Rosengren, den före detta fackföreningspampen, porrklubbsbesökaren, ministern och stenbecksrådgivaren råkade för cirka 15 år sedan säga att han ansåg Norge vara den sista sovjetstaten. Han sa det i tron att mikrofonen var avstängd och eftersom så inte var fallet tvingades han att morgonen därpå åka till Norge för att be om ursäkt. Den stora telekomaffären mellan Sverige och Norge var emellertid därmed ett avslutat kapitel. Men i sak hade Rosengren för ovanlighetens skull i viss mening rätt i sin bedömning av staten Norge. I Norge sätts staten på piedestal och inga uppgörelser med främmande makter får på något sätt nagga statens prestige i kanten. En ren affärsuppgörelse med norrmännen där det på något sätt ingår statliga intressen är mycket svår att ro i hamn. Även om det var några år sedan nu så har jag erfarenhet av denna typ av affärer. Det kvittar vilka kommersiella villkor som erbjuds om Norge på något sätt måste släppa ifrån sig något som med förstoringsglas kan tyckas vara en eftergift från statens sida.

Att Sverige kan bygga flygplan och bilar och för övrigt har/ har haft en avancerad verkstadsindustri har länge varit föremål för norrmännens stora irritation. Det har inte gjort det bättre att man trots enorma oljeinkomster inte lyckats skapa något motsvarande. Att SAAB verkligen trodde att man kunde sälja jaktplan till Norge vittnar om en stor naivitet hos de svenska direktörerna. Att de blev grundlurade av Norge förstärker väl bara tesen om en stat som inte tro sig behöva följa "fair play" och kan strunta i alla normala upphandlingsregler. Ett beteende som återfanns i de gamla sovjetstaterna. Att det inte kom någon kraftfull reaktion från den svenska  regeringen är obegripligt.

Oljan medför att Norge har en mycket större BNP per capita än Sverige och jag tror att BNP:n med stormsteg även närmar sig den svenska i absoluta tal. Å andra sidan så är antalet  flyktingar som tas emot i Norge försumbart i jämförelse med Sverige. Jag tycker att detta är en svinaktigt politik från norska sida.

Kanske, kanske är det sovjetsidan av Norge uppbackad med en osedvanligt osmaklig patriotism som får mig att inte tåla norska idrottsframgångar. Eller är det egentligen så enkelt som att norrmännen apropå fördomar påminner om boråsare....
Jag återkommer om de sistnämnda.