Anfallare och försvarare

Igår såg jag Arsenal förnedras i Barcelona. Det var mycket länge sedan jag såg ett lag bli så utspelat som Arsenal blev. Ändå blev resultatet bara 3-1. Det var faktiskt en hårsmån från att Arsenal slog ut Barcelona ur Champions league. I kraft av 2-1 för Arsenal på hemmaplan så hade Arsenal gått vidare om det blivit 3-2 i Barcelona. Och vid ett tillfälle i slutet på matchen så var det verkligen nära att det blev en reducering. I ett kontringsförsök blev en arsenalspelare fri mot Barcelonas målvakt. Precis i sista sekund lyckades en barcelonaförsvare komma bakifrån och inom straffområdet göra en perfekt glidtackling. Attacken var därmed avvärjd. Ett sådant försök resulterar så gott som alltid i en straffspark. Men denna tackling var alldeles klockren och Arsenal försökte inte ens att protestera mot domslutet.

Barecelonaspelaren som räddade sitt lag är ingen duvunge precis. Han heter Mascherano och har gjort en framgångsrik karriär. Han är bl.a kapten i argentinska landslaget. I historieböckerna kommer hans insats i gårdagens match aldrig att nämnas. Försvarsspelare blir aldrig fotbollshjältar. Det skrivs hur mycket som helst om forwards och råkar de göra ett mål (vilket är deras uppgift) så tävlar sportjournalisterna i att  hitta de fetaste superlativen och häftigaste formuleringarna. En gedigen felfri insats av en innerback omnämns knappt på sportsidorna. Jag tror inte att detta beror på okunskap men kanske bottnar det i förakt för läsarna. Man tror att vi inte förstår att uppskatta ett vackert försvarsspel och att vi hellre på 3-4 sidor vecka efter vecka vill läsa om Zlatans göranden och låtanden på och utanför planen.

När gårdagens match kommer på tal så kommer alltid  Messis mål att dras fram. Mascheranos brytning som räddade Barcelona är glömd om en vecka. Detta är för mig ingen stor sak men visst är det orättvist.