Tågresor, Lund och andra studentorter

Det är sällan jag åker tåg. Oftast tar jag bilen eller på lite länge sträckor blir det flyget. I julas bestämde vi oss emellertid för att åka tåg. Jag tyckte att det kunde vara lite omväxlande med en tågresa och dessutom slapp man oroa sig över ett eventuellt snökaos och svåra trafikförhållanden på europavägarna. I god tid köpte vi biljetter för resan ner till Göteborg. Resan som startade dagen före julafton blev en prövning.

Mycket snabbt men
också mycket nyckfullt

På Stockholms central rådde ett fullständigt kaos. Tågen var antingen inställda eller kraftigt försenade och passagerarna som inför julfirandet medförde stora resväskor och paket dirigerades fram och tillbaka mellan plattformarna. För vår del så pågick denna exercis i tre timmar innan tåget äntligen kunde lämna stationen. Sedan följde elavbrott, växelfel, problem med lokets motorer och till och med en urspårning av ett framförvarande tåg. Mycket kraftigt försenade anlände vi till Göteborg. Hemresan blev något bättre men naturligtvis var vi åtskilligt försenade när vi åkte in på Stockholms central. Efter mycket dividerande med SJ:s kundtjänst så fick jag kompensation i form av s.k. värdebevis som kan utnyttjas som betalning av nya resor arrangerade av SJ. Om en resa köps med dessa värdebevis så kan man glömma alla typer av kompensation om man råkar ut för förseningar på just den resan. Detta påpekas väldigt tydligt. Utan denna regel så kanske SJ aldrig hade fått betalt i reda pengar för sina tjänster. Jag blev alltså innehavare av värdebevis motsvarande värdet av tre första klass biljetter t.o.r. mellan Stockholm och Göteborg.

Häromveckan kom jag att tänka på mina värdebevis och eftersom de måste lösas in inom ett år så insåg jag att jag aldrig kommer att få någon behållning av hela värdet. Därför och eftersom jag hade några dagar utan viktigare förpliktelser beslöt jag att beställa en tågresa. Men vart? Jag kastade pil på kartan och träffade Kristianstad. Nä, dit kunde jag ju bara inte åka. Jag korrigerade pilens läge något åt sydväst. Då blev det Lund! Det var minst 35 år sedan jag besökte Lund och mina minnesbilder av staden var mycket suddiga. Kanske var jag inbjuden till ett ålagille inom ramen för något slags samarbete mellan studenter från olika håll i landet.

Bortsett från alla dagens förseningar och missöden så är det annorlunda att åka tåg idag än vad det var några årtionden tillbaka. Det går fort numera! Förr i världen kunde man sitta i lugn och ro och betrakta  landskapet som tåget plöjde fram igenom. Man berördes av detaljer och man hann ta till sig och värdera vad man såg i det landskap som passerades. Dagens tåg går kanske dubbelt så fort och nu hinner inte sinnena riktigt med. Utanför fönstren är det som om kulisser i varierade gröna färgnyanser dras förbi i en rasande fart. Några detaljer hinner man inte med att ta till sig. Nåväl, det kanske inte bara är tågets hastighet som har förändrats. Ens egen ålder har förmodligen också en viss inverkan. Tro inte att jag är nostalgiskt och vill ha tillbaka de gamla långsamma tågen. Nej, jag står för fart och utveckling men samtidigt är min minnesbild att en tågresa förr i världen när man inte behövde passa tider kunde vara väldigt avstressande. Idag är det inte riktigt på samma sätt.

Vad säger vi om Lund då? Påståenden och lite klagande på att stan domineras totalt av studerande ungdomar har man ju hört men detta hade jag inte i tankarna när jag steg av tåget och kom rakt in i stadens centrum. Men det dröjde inte länge förrän jag slogs av hur unga människorna var på gator och torg. Efter en kvart kände jag mig faktiskt ovanligt gammal och lite malplacerad. Jag slogs också av hur etniskt homogen folkmassan var. Unga blonda ungdomar och väldigt få afrikaner eller asiater, vilket för mig var förvånade eftersom Lund ändå skall vara en stor universitetstad. Kanske saknar det ärevördiga universitetet dragningskraft på utländska studenter? De traditionella invandrargrupperna som finns i de flesta svenska städer såg jag inte heller röken av. Kanske är dessa mina intryck av människorna i Lund förhastade. Jag vistades bara 24 timmar i stan och endast i stadskärnan.

Ett alldeles utomordenligt härbärge

En rolig fan vars gastronomiska
 insikter nog är lite överdrivna

Staden är annars gemytlig med sina torg, pittoreska hus, Lundagård, domkyrkan och inte minst den botaniska trädgården där jag spenderade några timmar och njöt av lugnet och den enastående blomprakten. Eftersom jag endast hade tid med en övernattning i Lund så slog jag på stort och tog in på det anrika Grand hotel. Ett första klassens hotel som genast får en att tänka på gamla berömda och excentriska lundensare som säkert spenderat mycket tid och pengar i restaurangen. Jag trivdes alldeles utomordentligt bra på detta hotell. Som kvällsvard tog jag in en whiskyspetsad pyttipanna à la Sten Broman. Den var inte god men väl så bisarr som upphovsmannen själv. För övrigt gav matsedeln ett mycket angenämnt intryck.

Uppsala domkyrka
 i typisk gotisk stil??

Lunds domkyrka
i typisk romansk stil??

Man brukar ju jämföra Lund och Uppsala. Mina erfarenheter av Uppsala är inte så stora men om jag idag hade varit 18 år och tvingats välja mellan Uppsala och Lund som studieort hade jag nog till slut valt Uppsala. Som tur var slapp jag att ställas inför detta val när jag började mina högskolestudier för många år sedan. Då var det Göteborg eller Stockholm som gällde. Två städer som på de flesta sätt överglänser våra gamla universitetsstäder.

Hur var det då med tåget? Blev det några förseningar? Nej, denna gång var SJ extremt punktliga. Avgångar och ankomster inträffade på exakt de förutsagda klockslagen!

Sol, Sandemar och sommargylling

Kungsängsliljor om-
gärdade av kabbeleka

Denna ljuvliga försommarmorgon kom vi iväg osedvanligt tidigt och vi var framme vid Sandemar naturreservat strax före klockan 7. Sandemar är beläget utmed Dalarövägen några mil söder om Stockholm. Reservatet är ett fantastiskt område som består av lövskog, buskmark, hagmark, strandängar och klippstränder. Så här års är blomprakten alldeles enastående. Jag är ingen expert på botanik men jag kunde identifiera stora bestånd av styvmorsviol, mandelblom, humleblomster, gullviva, majviva och kabbeleka. Sandemars paradnummer Adam och Eva och kungsängslilja fanns också i stora antal. För den växtintresserade går det säkert att göra åtskilliga andra intressanta upptäckter.

Detta år tycks antalet flyttfåglar (framför allt sångfåglar som övervintrar i Afrika) bli betydligt mindre än vad som är normalt för landet. Någon uppenbar anledning till detta är ännu inte fastlagd. Sandemar brukar vid den här tiden hysa mängder av näktergalar som sjunger för full hals. Nu hörde vi endast några stycken. Sången från den normalt mycket vanliga lövsångaren hördes också bara från enstaka håll. Men åtminstone två rosenfinkar gav sig tillkänna och trastarna sjöng i vanlig omfattning. Svarthättor verkade det finnas i stora antal.

Vi konstaterade att stränderna, som kan överblickas från fågeltornet och som under vårarna brukar besökas av mängder av rastande vadare, nu var tämligen öde. Några vipor och rödbenor samt en ensam mosnäppa var allt vi hittade. Vadarna har säkert vid denna tid hunnit fram till sina häckningsplatser långt norrut.

Ett hett eftertraktat byte
för de flesta skådare.

Så småningom var det dags för kaffe och mackor. Detta intogs på ett stenparti omgärdat av mängder av orkidéer. Efter ett tag hörde vi ett läte som starkt och tydligt bröt av mot den vanliga fonden av fågelsång. Vi stelnade till och skrek samtidigt: sommargylling! Vi kunde strax bestämma att fågeln satt högt upp i lövverket i en trädsamling cirka 150 meter bort från oss. Precis när jag tyckte att jag såg den så lyfte den och flög i en stor båge runt oss och slog sig ner 150 meter från oss igen fast nu i helt motsatt riktning. Efter ett tag började han sjunga och snart kunde vi under en kort stund mycket tydligt betrakta den mycket vackra men skygga fågeln. Det var första gången jag såg en sommargylling även om jag flera gånger har hört den sjunga. Fågeln är mycket sällsynt i Sverige och endast på Öland och möjligen i östra Skåne häckar några enstaka par.

Lövskogen övergår i strandäng

Sandemar bjuder på många upplevelser och man behöver inte vara intresserad av blommor eller fåglar för att njuta av denna säregna natur. Vet ni inte var ni skall göra en dag i Stockholm under senvåren när vädret är skapligt så åk till Sandemar!

Olle Adolphson har skrivit en alltför sällan spelad sång om sommargyllingen. Lyssna genom att klicka här .

Trolleri behövs absolut inte

Regeringens trollkarl

Den byråkratiserade skapelsen som kallas regeringskansliet fick för ett halvår sedan besked från riksdagen att anslaget till denna för allmänheten helt ogenomträngliga verksamhet måste minska med måttliga 300 miljoner kr. Det skall då framhållas att detta belopp är mycket litet i förhållande till totala kostnaden för verksamheten. Som exempel kan nämnas att antalet anställda inom regeringskansliet är cirka 4500! Regeringens representanter reagerar slentrianmässigt som alla statliga och kommunala organ gjorde för i tiden och kanske fortfarande gör. Med emfas säger man att en minskning av anslagen klockrent leder till att verksamheten måste skäras ned. Ett typiskt beteende för en verksamhet som är finansierad med bekväma årliga anslag.

På den så kallade marknaden är det andra takter. En företagsledning hade inte blivit gammal om man genast besvarar sin styrelses krav på en mycket måttlig rationalisering med att hänvisa till att enda utvägen är då att skära ned verksamheten. En rationalisering med några procent varje år är helt normalt. Och att något år ta tio procent är också tämligen överkomligt. Rationaliseringar och kostnadsreduktioner görs nödvändigtvis hela tiden i näringslivet utan att man för den saken skull drar ned på ambitionerna med verksamheten.

Misslyckat försök att
 trolla med knäna?

Vår utrikesminister säger att han inte kan trolla med knäna och spara pengar genom rationaliseringar av verksamheten. Därför måste ambassader läggas ned. Enligt uppgift kostar en svensk ambassad i genomsnitt 10 miljoner kronor per år. Om jag förstått UD:s hemsida rätt så har vi ungefär 100 ambassader världen runt, vilka då kostar en miljard. Att hålla i gång alla som har sin arbetsplats i Arvfurstens palats kostar väl också betydliga summor. Så totalt har säkert Carl Bildt en budget på långt över en miljard kronor. Att då kunna spara 50 miljoner (UD:s del av de 300 miljonerna) med bibehållen verksamhet måste vara en mycket lätt uppgift som jag själv kulle klara av utan någon större ansträngning. Något knätrollande behövs sannerligen inte. Carl Bildt må vara en mycket duglig utrikespolitiker men talang som operativ chef tycks han totalt sakna. Och ingen av hans närmaste medarbetare vill väl skita ner sig genom att jobba med kostnadsbesparingar.

Under någon valrörelse så karakteriserade Bildt oppositionens politik med orden bidrag, bidrag, bidrag. Hans eget partis politik var jobb, jobb, jobb. När det gäller styrningen av regeringskansliet så gäller tydligen anslag, anslag, anslag.

Varför åtminstone inte sätta ungefär samma modesta effektivitetsmål på statsförvaltningen som sätts på de statligt ägda aktiebolagen?

Den 19:e

Ligasegern är klar

För några månader sedan skrev jag om mitt besök på Old Trafford och mötet mot Manch City. Jag hade då den den stora lyckan att se Wayne Rooneys konstmål som gav Manch U segern. Idag gjorde samme man det mål som definitivt säkrade segern i Premier league, förmodligen världens bästa liga. Idag uteblev cyckelsparken. Istället tillkom målet på en straff som Ronney satte obevekligt i ena hörnet medan Blackburns målvakt slängde sig åt andra hållet. Resultatet blev 1-1 och gav oss den enda poäng som behövdes för att erövra titeln. Chelsea är nu ointagliga sju poäng efter oss.

Nu: Sir Alex Ferguson
Snart: Duke of Manchester?

Vi har nu tagit hem ligasegern 19 gånger vilket är en mer än vad vår värste konkurrent Liverpool åstadkommit. Ingen kan nu ifrågasätta vilket klubb som genom tiderna är den mest framgångsrika i England. 28 maj är det final i Champions league (tävlingen mellan Europas bästa klubblag). På Wembley möter vi då formidabla Barcelona FC som väl av de flesta hålls som favorit men inte av mig. Jag tror Manch U har stora chanser att neutralisera Messi och hans drabanter. Det kommer i vilket fall som helst ur alla aspekter att bli årets fight.

Man kan inte låta bli att beundra sir Alex Ferguson som har lett laget i 25 år! I toppfotbollen är det ovanligt att tränarna sitter kvar mer än två år. Fergusons ledarskap har resulterat i tolv engelska mästerskap och två segrar i Champions league. Han är en utomordentlig mästare i att bygga lag och gjuta in klubbkänslan i spelarna. Han köper inte de dyraste spelarna utan hittar istället ofta unga spelare som fortfarande har en utvecklingspotential och som har den vinnarmentalitet som kännetecknar kulturen i Manch U.

Slår vi Barcelona så måste nog britterna hitta på någon finare utmärkelse än adelskap. Duke of Manchester är väl ledigt?

En bok om datorns uppfinnare

Alan Turing

Alan Turing (1912-1952) var en av förra seklets mest betydande matematiker. Han studerade vid Cambridge och tog en doktorsexamen i Princeton. Turing var inte bara matematiker. Han var också logiker, kodknäckare och en föregångare inom datorvetenskapen. Han hade för tiden väl utvecklade idéer kring det vi idag kallar artificiell intelligens. Under andra världskriget knöts Turing till den topphemliga verksamheten som britterna hade byggt upp i Bletchley Park med syfte att knäcka tyskarnas koder. Speciellt viktigt var att kunna läsa sådana medelanden som genererades av den tyska marina varianten av enigmamaskinen. Detta var nyckeln till att reducera de enorma förluster som tyska ubåtar förorsakade den brittiska handelsflottan. Turing lyckades konstruera en maskin som kunde läsa tyska meddelanden i klartext. Sannolikt bidrog detta till att förkorta kriget.

  En kopia av Turings maskin
 som avkodade tyska
krypterade meddelanden

Någon officiellt tack till Turing var det aldrig tal om. Verksamheten vid Bletchley Park var fortfarande flera år efter kriget omgärdad av stor sekretess. Istället blev Turing indragen i den häxjakt på kommunister och homosexuella som drogs igång sedan Burgess och Maclean konstaterats vara spioner och som hade flytt till Sovjetunionen. 1952 dömdes Turing för sodomi. Lagstiftningen var densamma som åberopades när Oscar Wilde dömdes för samma brott sextio år tidigare. 1954 hittades Turing död i sin säng och jämte honom låg ett halvätet äpple indränkt i cyanid. Även om allt tydde på självmord har det alltid cirkulerat rykten om att någon ville få bort Turing.

Så sent som 2009 mer eller mindre tvingades premiärminister Brown att framföra en officiell ursäkt för den bedrövliga behandlingen av Turing efter kriget. Samma år utkom en bok som heter Syndafall i Wilmslow och som är skriven av David Lagercrantz. Boken handlar om Turings liv och tankegångar men innehåller också så många andra intressanta frågeställningar. Publiceringen av denna bok undgick av någon anledning mig totalt. Men för en tid sedan gjorde en kamrat mig uppmärksam på boken och nu har jag läst den.

Syndafall i Wilmslow är inte en vanlig roman. Kanske kan man kalla den för dokumentärroman med starka drag av en kriminalthriller. Den innehåller också idéhistoria, filosofiska utläggningar och psykologiska frågeställningar. Och självfallet får sig också läsaren en dos av populärvetenskap, speciellt grunderna i konstruktionsprinciper för matematikmaskiner. Allt är förpackat så att läsningen blir både spännande, lättläst och lärorik.

Huvudpersonen är egentligen inte Turing utan den unge kriminalassistenten Leonard Corell som av olika anledningar har fått ge upp sin dröm om ett liv som en betydande matematiker. Corell är ingen enkel människa. Han är kaxig och modig men känner sig också ofta underlägsen och rädd. Han sätts att utreda Turnings självmord och med en okuvlig revanschlusta tar han sig an fallet och kommer allt närmare ett avslöjande av väl bevarande statshemligheter. Och snart blir säkerhetspolisen uppmärksammad på hans förehavanden.

Syndafall i Wilmslow rekommenderas till alla som gillar polisromaner men som också vill ha ut något mer av läsandet än bara spänning. I detta fall vågar jag lova att läsningen ökar allmänbildningen samt förståelsen av en tid som känns avlägsen men som bara ligger drygt femtio år tillbaka. Kort och gott så är det en väldigt bra och välskriven berättelse.

David Lagercrantz

Indelning i viktklasser

Sveriges engagemang i Libyen har jag tidigare haft synpunkter på. Framför allt för att vi inte fullt ut stod upp på FN:s deklaration. Vi nöjde oss med att skicka JAS Gripen till området med uppdraget att spana och med ett absolut förbud mot att skjuta. Med dessa premisser som drevs fram av socialdemokraterna vore det enligt min mening bäst att stanna hemma. Nu är vi i alla fall där. Och nu har har den nye ordföranden för (S) väldigt tydligt deklarerat att när tre månader har gått så tar vi hem våra flygplan oberoende av situationen i Libyen eller vad FN har för uppfattning. Juholt har alltså för avsikt att ytterligare göra våld på den traditionella svenska (och inte minst socialdemokratiska) utrikespolitiken som går ut på att alltid ställa upp på FN.

Flugviktare?

Men det mest uppseendeväckande var att Juholt i sitt förstamajtal kallade alla som inte stödde denna nya linje för lättviktare. Jag häpnade när jag första gången hörde detta avsnitt i hans tal och jag var tvungen att lyssna fem gånger för att verkligen förvissa mig om att han använt ordet lättviktare. Vad menar karln? Jag kan inte tolka det på annat sätt än att han menar att alla som har motsatt åsikt i denna fråga är småkryp som man inte behöver ta på allvar. Diktaturfasoner på gång? Många måste känna sig trampade på.

En enastående tungviktare

Juholt som suttit riktigt nära köttgrytan i en knapp månad hävdar alltså att socialdemokraternas och kanske Sveriges mest respekterade person på den utrikespolitiska arenan är en lättviktare. Som ni förstår så syftar jag på Jan Eliasson som starkt har deklarerat att vi skall stanna kvar i Libyen så länge FN önskar. Om vi skall fortsätta att prata om viktklasser och göra jämförelser så framstår Juholt som en flugviktare jämte supertungviktaren Eliasson.  

Nästa beslut i frågan får inte bli någon krystad kompromiss. Då är det bättre att alliansen tar mod till sig och kör över den splittrade socialdemokratin och bestämmer att vi fortsätter som vi börjat. 

En numera folklig sällskapslek

Någon gång i början på 90-talet började jag spela golf. Dessförinnan hade jag en ganska föraktfull eller lätt överseende inställning till denna sysselsättning. Det fanns absolut inga ideologiska skäl till min aversion mot golf. På den tiden och tidigare var det många som gjorde sig lustiga och kallade golf för moderatbandy. Oftast var det folk som inte kunde skilja på en fotboll och tennisboll och som såg politik överallt. Ej heller var jag speciellt indignerad för att golfklubbarna ofta bredde ut sig på väldigt vackra områden vilka kanske istället borde hållas tillgängliga för allmänheten. Skogar, åkrar och ängar förvandlades till hårt hållna gräsmattor, som krävde konstgödsel och diverse bekämpningsmedel.

Löjliga kläder bidrog länge till
att isolera golfen från samhället.

Jag förstod helt enkelt inte var det kunde vara för roligt med att gå omkring och slå på en boll som låg stilla på marken. Det kan väl inte vara så speciellt svårt jämfört med att slå tillbaka en tennisboll med backhand efter att blixtsnabbt rört sig tio meter i sidled eller returnera en våldsamt överskruvad pingisboll som kommer emot dig så snabbt att du knappt hinner blinka under den tid som förflyter från det att bollen lämnar motståndarens racket till det är dags för dig att klippa till den. För att inte tala om vad en fotbollspelare eller bandyspelare måste kunna göra med en boll som är i mer eller mindre snabb rörelse samtidigt som man är intensivt uppvaktad av motståndarna. 

Under 80-talet tog golfboomen fart i Sverige och större proffstävlingar kom att arrangeras i landet. Till dessa tävlingar krävdes mycket kapitalstarka sponsorer. Men näringslivssnubbarna ställde upp. Tjusiga golftävlingar var verkligen värda att strö pengar över och visst hade snoriga och svettiga skidåkare fått mer än tillräckligt. Själv lät jag mig bjudas in (som publik!) till en sådan tävling.Till min förvåning var tillgången på champagne och hummer obegränsad. Lika förvånade var att ingen talade om den tävling som pågick och ingen hade en aning om vem som var i ledningen. Skillnaden mot en kväll på Råsunda var jättelik. När man till slut släpade sig ut till banan och fick en titt på tävlingen så slogs jag av frånvaron av kamp och intensitet. Spelarna gick omkring och småpratade med varandra och verkade njuta av den vackra sommardagen. Publiken applåderade inställsamt allt som hände på banan. Missade en spelare att från en halv meter slå en boll i hålet (motsvarar ungefär att från två meter missa ett öppet fotbollsmål) så applåderades det kraftigt men stramt och utan några övriga åtbördor. Samma sak hände om spelaren fick i en boll från tio meter. 

Men varför i hela världen började jag med golf? Jo, min son hade fått upp ögonen för spelet och då behövdes jag som chaufför till lektionerna. När jag ändå var på plats så kunde jag väl låna en klubba och slå några slag. Och från den stunden var jag fast. Det behövdes inte mer. Mitt gamla intresse för bollspel och min nästan försvunna tävlingsmentalitet vaknade genast till liv. De följande åren spelade jag väldigt mycket och jag upphörde aldrig att ångra att jag inte började tidigare. Det blev ett väldigt trevligt sätt att umgås med sonen som liksom jag fick ett stort intresse för golfen. Hans utvecklingskurva gick snabbt uppför medan min gick upp och ibland ner. Numera går det bara ner. Så småningom fick vi också med hustrun på tåget och nu kunde vi tillsammans göra trevliga helgutflykter med starka golfinslag. 

Hon sysslade verkligen med idrott.

Men vissa av mina ursprungliga dubier mot golfen kvarstår. Jag vägrar fortfarande att kalla golf för sport eller idrott. Åtminstone på den nivå som golfen utövas av den stora majoriteten av spelare. Många golfare, framför allt de något äldre, hävdar med emfas att visst är det sport och hänvisar till att man avverkar ju en dryg halvmil under en golfrunda. Jovisst det gör man säkert men man gör det på kanske 5 timmar eftersom det ingår så mycket väntan. Man väntar på att sina medspelare skall få iväg sina bollar, man väntar på att gänget framför skall bli klara någon gång, man väntar på banarbetare som skall fixa till något o.s.v. Denna 5 timmars promenad är så lågintensiv att det vore betydligt bättre att gå en halvtimme i normal promenadtakt om man bara var ute efter motionen. Golf för gemene man är en sällskapslek som krocket eller pilkastning, bara så oändligt mycket roligare, trevligare, svårare och utmanande. Jag tror inte bollsinne är någon nödvändig egenskap för att bli bra i golf men desto viktigare är koordination, kroppskontroll, gott psyke och strategiskt tänkande.

Idag är golf en  folksp..  nä jag menar folklek och det är inte många om ens någon sport som har så många utövare. Å andra sidan så verkar toppen vara passerad. Klubbarna får ekonomiska problem och det verkar svårt att rekrytera nya medlemmar, inte minst ungdomar.

Denna bild illustrerar varför
golfare kan få problem med kroppen.

Förra året spelade jag ingenting. Detta berodde inte på att mitt intresse hade svalnat utan på grund av kroppsliga problem. Idag gjorde jag faktiskt ett försök att slå lite bollar på övningsfältet. Jag inledde med fyra så kallade luftmissar d.v.s. jag missade bollen totalt. Att göra en luftmiss är bland det mest skämmiga man kan göra på en golfbana. Jag var nästan på väg att slänga klubborna i närmaste damm när jag kom på att jag hade glasögon på mig. Något jag inte hade haft när jag spelade för ett år sedan. Att spela golf med progressiva gasögon kräver specialträning så jag tog av mig dem. Och resultatet blev påfallande bättre. Jag träffade bollen. Men det återstår mycket innan jag med viss regelbundenhet kan slå halvskapliga slag. Jag skall träna ett par gånger till och sedan bestämmer jag mig för om det blir någon golf i år.