måndag 27 februari 2012

100 Innovationer

En av de allra första kamerorna.
Lådkamera från 1842.

För drygt ett år sedan besökte jag Tekniska museet för att i första hand titta på den rymdutställning som då precis hade öppnats. Om detta besök skrev jag ett inlägg i vilket jag också passade på att framföra några beska kommentarer om museets verksamhet. Om detta kan man läsa här. Idag var jag på återbesök. Om något förbättrats kan jag inte bedöma och jag var inte där för att kontrollera om så var fallet. Mitt besök var föranlett av den stora satsning som museet gör i och med utställningen om ”100 innovationer”. Det lär vara den största utställning som museet någonsin producerat. Enligt programmet visas de 100 viktigaste innovationerna genom tiderna. Detta måste uppenbarligen vara sant eftersom det är det svenska folket som röstat fram vilka 100 innovationer som är viktigast. Undersökningen anses vara statistiskt säkerställd och för att bestyrka detta framhålls det att både vuxna personer och elever i årskurs 6 har blivit tillfrågade. Så det kan inte råda någon tvekan om att museet verkligen ställer ut de hundra viktigaste innovationerna som världen skådat. Eller? För säkerhets skull kan man fortfarande korrigera svenska folkets bedömning genom att lägga sin röst i utställningslokalen eller på webben. Nåväl, det kanske inte är så viktigt vad som är statistiskt säkerställt eller om man verkligen lyckas fånga upp vilken rangordning som gäller mellan olika innovationer.
Är detta en innovation?

Sedan kan man naturligtvis också bråka om vad som är en innovation. Kanske är det ett något vidare begrepp än en uppfinning. Hur förhåller sig innovation till upptäckt? I museets innovationslista finns begreppet ”elektricitet”. För mig är detta en upptäckt som har varit grunden för en massa uppfinningar. Även dessa frågeställningar är av ringa betydelse för att ta till sig utställningen. Samtliga av svenska folket utvalda och av museet utställda innovationer visas här.

Jag tycker att utställningen i stort sett är sevärd. Flera innovationer (t.ex. kärnkraft) är väldigt styvmoderligt behandlade medan några kanske har fått förhållandevis onödigt stort utrymme. Jag hade gärna sett att man skurit ner antalet innovationer till 50 och istället ökat djupet. Utställningen verkar i första hand vända sig till den naturvetenskapligt/tekniskt intresserade föräldern som kan få sina kunskaper uppfräschade samtidigt som hon/han kan ge sina barn en ordentlig genomgång av hundratals år av teknisk utveckling och naturvetenskapliga framsteg.


lördag 25 februari 2012

Mätningar och beräkningar

För en tid sedan kom det ånyo en sensationell rapport från CERN. I organisationens gigantiska partikelaccelerator hade man mätt upp hastigheter som överskred ljusets hastighet. Enligt Einstein är detta helt omöjligt. Men på CERN var man tämligen tvärsäkra på att s.k. neutriner, partiklar utan laddning och med en massa som är tiotals miljondelar av elektronens massa, hade rört sig med en hastighet marginellt högre än ljushastigheten. Detta hade man faktiskt lyckas registrera med en apparatur som kanske är den mest avancerade i världen. Men det fanns någon som tvivlade. Jag vill gärna tro att det var den personen som var ansvarig för att utföra mätningarna som genom att vara skeptisk hittade fel i mätutrustningen. Detta skulle i så fall stödja det urgamla men inte helt felaktiga påståendet som lyder: ” Alla tror på mätningar förutom den person som utfört dem och ingen tror på teoretiska beräkningar förutom den som utfört dem”.

Vad var felet i mätningarna? Jo, det var ett av de mest klassiska av alla förekommande fel i samband med mätningar. Ett glapp i en kabel! Einstein ler nog i sin himmel. Men CERN ger sig inte, så nya försök skall göras redan i maj.

fredag 24 februari 2012

En blivande statschef?

Häromnatten väcktes jag av att telefonen mottagit ett ”Breaking news meddelande”. Jag fumlade efter apparaten och kunde notera att kronprinsessan fött en dotter. Min första tanke var att detta rimligtvis måste betyda att Sveriges nuvarande kung också är landets sista kung. Om allt flyter på normalt kommer Sveriges statschef att vara en drottning framtill uppskattningsvis år 2080. Det vore ju mer eller mindre en sensation om inte svenska folket har uppgivit sin vurm för monarkin vid denna tidpunkt eller tidigare. Tyvärr är jag införstådd med att jag själv aldrig kommer att få uppleva monarkins avskaffande i Sverige.

Så till namnet. Föräldrar får naturligtvis döpa sina barn till vad man vill och detta gäller självfallet också kronprinsessan och hennes prins. Men varför tar man inga historiska hänsyn? Monarkin är ju omgärdat av massa historiska ritualer och regler. Man hör ofta mer eller mindre metafysiska argument för monarkin vilka anspelar på tradition, kontinuitet och bevarande av svenska ideal. Varför skall man då döpa ett barn, som kanske blir Sveriges drottning, till Estelle. Monarkin gör nästan självmål med detta val. Jag läste i tidningen att den fanatiske monarkisten Herman Lindqvist dömt ut namnet som mycket olämpligt och historielöst samt att det förde tankarna till en nattklubbsdrottning.  Med undantag av det sistnämnda som jag inte har någon erfarenhet av så är jag för en gångs skull böjd att hålla med Herman.  

Ett bra namn hade varit Kristina som man hittar i de kungliga släktlängderna såväl som inom den svenska allmogen. Nog låter Kristina II mycket bättre än Estelle I. Och visst skulle det kittla historikerna när drottningen abdikerar på samma sätt som hennes namne gjorde 1654. 

måndag 20 februari 2012

Dramaten eller Stadsteatern?

Om man bortser från Operan så finns i Stockholm två s.k. institutionsteatrar, Stadsteatern och Dramaten. Verksamheten vid dessa teatrar är till mycket stor del finansierad med offentliga medel. Kommunen är huvudman för Stadsteatern och staten för Dramaten. Dessutom finns det mängder av privata och fria teatersällskap i Stockholm. För några år sedan sas det att Stockholm var Europas mest teatertäta stad. Det kanske var en överdrift men teaterutbudet i Stockholm är onekligen stort. Jag går ofta på teater och i de allra flesta fall så hamnar jag på institutionerna. Jag har ingen bra förklaring till varför det är på det viset men utan tvekan så är det en dålig vana som gör att jag missar många bra och originella uppsättningar.

När jag kom till Stockholm för många år sedan så dominerade Dramaten och hade den största publiken, de häftigaste och de mest intressanta uppsättningarna. För ungefär 10 år sedan började Dramatens tillbakagång. Repertoaren blev alltmer slätstruken och föga spännande. Det gick slentrian i det konstnärliga skapandet och nytänkandet uteblev. Följaktligen så minskade publiken. Självfallet fanns det enstaka mycket bra föreställningar men i stort så håller nog de flesta med mig om att Dramaten har förlorat sin stråglans och stelnat i sina egna former. För tre år sedan fick Dramaten en ny chef. En oklanderlig utnämning fylld med viss spänning och som alla inblandade applåderade. Jag tror även att stora delar av Dramatens trogna publik hoppades på att Marie-Louise Ekman skulle kunna blåsa liv i verksamheten. Hon har förvisso blivit utsedd till en av landets bästa ledare och Dramatens anställda tycks vara väldigt nöjda med henne. Men som trogen teaterbesökare är det svårt att upptäcka att det under hennes ledning har skett några väsentliga förändringar i inriktning eller att den konstnärliga ambitionen har skärpts.

Samtidigt som Dramaten har stagnerat har Stadsteatern övertagit rollen som Stockholms mest intressanta teaterscen.Teatern fick ny chef för tio år sedan och därefter har det bara gått framåt. Benny Fredriksson har tydligen haft en hel del kontroverser med sin personal men inte desto mindre har teatern skördat stora framgångar (publikt och konstnärligt) under hans ledning. Antalet uppsättningar har dessutom hela tiden ökats utan att man har gjort avkall på kvaliteten. Stadsteatern har under minst 10 år varit den ledande teatern i Stockholm och så tycks det förbli.

I lördags var jag hur som helst på Dramaten och såg deras uppsättning av ”Fanny och Alexander”. Varför skall man göra teater av en framgångsrik film? För inte så länge sedan gjorde Dramaten ett annat försök med en av Bergmans filmer (eller TV-serie). Den gången var det ”Scener ur ett äktenskap”. Gör man detta för att hylla en av Dramatens stora regissörer eller är det ett desperat försök att få publikframgångar? Jag förstår inte vad teatern kan tillföra i förhållande till de ursprungliga filmerna. I fallet ”Fanny och Alexander” blir det mycket teatrala effekter och spektakulära scenlösningar. Mängder av enskilda scener som är lysande men som inte riktigt hänger ihop. Trots några ypperliga skådespelarprestationer så blir det ingen stor teater. För att citera SvD så blir det inget lyft. Jag vill inte rekommendera någon att gå och titta på denna 4 timmar långa pjäs. Låna heller hem den ursprungliga filmen på DVD och då helst den korta versionen.   

onsdag 8 februari 2012

Vinterskådning i betongen

Här kan man få en hygglig lunch!

I morse när man tittade ut över sjön så verkade det som om temperaturen var några grader högre än vad som har varit fallet de senaste dagarna. Det var ju nästan en skänk från ovan med tanke på att Kjell och jag hade bestämt att vi skulle ge oss ut i betongen för fågelskådning. Det var alltså dags för årets första exkursion och målet var Stockholms innerstad. Området kring Slussen, Strömmen, Skeppsholmen och Kastellholmen brukar så här års bjuda på mycket fågel. Mestadels öppet vatten och tillgång på föda är väl anledningen till detta. Under vintern brukar det dyka upp några rariteter. Har man tur så kan man få se någon trutart som sällan visar sig i Sverige. För några dagar sedan sågs t.ex. en vittrut som är en arktiskt art men som någon gång under vintern kan ses i Sverige. Det hade också rapporterats om en smådopping i närheten av Slussen. Denna dopping häckar sällsynt i mindre insjöar i Södra Sverige. Att träffa på den i Saltsjön mitt i vintern måste vara på gränsen till unikt. Så vi började med att besöka området kring Slussen på jakt efter anden. Vi blev strax informerade om att fågeln varit synlig för en kvart sedan men nu hade den nog gömt sig under någon kaj. Eftersom vi hade bestämt att dagens skådning skulle inledas med lunch så beslöt vi att dra oss tillbaka till någon lämplig restaurang och avvakta doppingens ankomst som borde ske ganska snart.

Lunchen intogs på den klassiska stockholmskrogen Zum Franziskaner belägen alldeles intill Slussen. Kjell tog in stekt salt sill och jag dito strömming. Inget att klaga på! Sedan gick vi ut igen för att jaga doppingen. Vi möttes då av beskedet att den precis hade varit synlig men den hade sedan några minuter behagat dölja sig för sina uppvaktare. Detta dystra besked medförde att vi beslöt att ge fan i denna opålitliga fågel.

Vi följde kajen längs Skeppsbron och försökte se om det fanns något spännande bland alla gråtrutar och skrattmåsar. En ivrig finlandssvenska uppmärksammade oss på att det för inte så länge sedan hade flugit in en havsörn över vattnet utanför Skeppsholmen. Av andra skådare fick vi reda på att flera örnar hade varit synliga under dagen och att det nu nästan dagligen var möjligt att se havsörn inne i Stockholm.

När man nu gick Skeppsbron fram var det svårt att förstå att det skulle vara en bra idé att ta bort tio meter av området mellan gatan och vattnet. Men detta är beslutat av den s.k. alliansen i Stockholm. Den nya Slussen kräver en mångfilig mororväg på Skeppsbron. Vilken dårskap! Jag hoppas att Stockholm får en ny majoritet vid nästa val som kan riva upp detta enfaldiga beslut. 

Unga och orädda gråtrutar
Vi fortsatte vår vandring ut på Skeppsholmen och hela tiden kunde vi se relativt stora flockar med trutar, vigg, skrakar, svan, gräsänder m.m. Någon sällsynt trut dök emellertid aldrig upp. Sikten försämrades markant allteftersom det började snöa mer och mer. Vi insåg att det var dags att uppsöka någon bar för en kopp kaffe. Till vår överraskning visade det sig svårt att hitta ett ställe som var öppet och som serverade den typ av kaffe som vi hade bestämt oss för. Men till slut förbarmade sig en servitris i Gamla stan över oss och erbjöd sig att fixa två Irish Coffee. Mums! Vår slutsats var att det trots frånvaron av ornitologiska sensationer var en mycket trevlig utflykt under vilken vi hade tid att avhandla mycket annat än trutar, änder och örnar! Som en extra bonus konstaterade vi att skrattmåsarna höll på att få tillbaka sin mörkbruna huvudfärg. Ett säkert vårtecken! Eller?