Religiösa fanatiker och kvinnoförtryckare

En halvgalen republikansk amerikansk kongressledamot anser att det är mycket troligt att den kvinnliga kroppen har en "försvarsmekanism" som förhindrar kvinnan att bli gravid i samband med våldtäkt. Alltså finns det ingen anledning att göra de minsta inskränkningar i en lagstiftning mot abort. Man kan bara hoppas på att det amerikanska folket eller åtminstone de amerikanska kvinnorna i tid inför presidentvalet inser att den amerikanska kristna högern väldigt snabbt kan rasera alla framgångar som jämställdhetsarbetet skördat i USA under de senaste decennierna. Inom många områden har man faktiskt legat långt före sina europeiska vapenbröder.

Om den kristna ultrahögern kommer till makten eller ökar sitt inflytande så kommer sannolikt mycket av de ringa sociala skyddsnäten att monteras ned samtidigt som landet fjärmar sig från traditionella västerländska värderingar. Detta borde både män och kvinnor i USA oroa sig för. Jag kände faktiskt lite sympati med en gammal republikan som framträdde i TV och som med ledsen stämma förkunnade att han inte längre kan rösta på det parti som han varit trogen i alla år. I det republikanska partiet fanns det enligt honom numera inget utrymme för en klassisk konservatism med sociala förtecken. (Många svenska moderater torde nog också ha svårt att känna igen sitt gamla parti) Vi får väl hoppas att fler republikaner börjar tänka om. Obama är trots allt ett bättre val än vilken republikan som helst.

I Iran har man beslutat att utestänga kvinnor från en mängd utbildningsvägar på universiteten. Således kan inga kvinnor läsa kvalificerade kurser inom sådana områden som kärnfysik, datorvetenskap, ingenjörsvetenskap och affärsledning. Anledningen till detta är att kvinnorna har visat sig vara betydligt bättre studenter än sina manliga kollegor. Ledningen i Iran kan inte acceptera detta eftersom det går stick i stäv mot deras religiösa uppfattning och därför kan det inte inträffa. Av Gud har folkets ledare fått instruktioner att korrigera verkligheten. Beträffande Iran så kan man bara hysa en mycket svag förhoppning om att utestängningen av kvinnliga studenter på något sätt bidrar till grävandet av den iranska regimens grav.

Iranska fanatiker och amerikanska extremister har i alla fall något gemensamt. Men det djupa kvinnoföraktet som båda parter uppvisar är väl knappast tillräckligt för att dämpa den infekterade stämning som råder mellan länderna.

Löntagarfonder och slöseri

Förr några dagar kom jag av någon anledning att tänka på de fatala löntagarfonderna. Beslut om detta togs på 80-talet. Gentemot det ursprungliga förslaget till utformning av fonderna blev riksdagens beslut tämligen urvattnat. Anledningen till detta var främst det starka motståndet från näringslivet och det minst sagt ljumma intresset från den socialdemokratiska partitoppen. Ni minns väl inledningen på den berömda dikten som Kjell-Olof Feldt skaldade i anslutning till den slutgiltiga behandlingen av fonderna: ”Löntagarfonder är ett djävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”. Palme lär ha utryckt sig något mer prosaiskt: ”Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom.” När de borgerliga partierna bildade regering på 90-talet så var det dags att avskaffa löntagarfonderna.

Men det fanns alltså någon slags löntagarfond under några år och den måste ha sugit åt sig en hel del kapital. Vart tog dessa pengar vägen? Jag behövde inte fundera så länge på detta eller vidta några efterforskningar. När jag slår upp dagens tidning så kan jag läsa om nya avslöjanden av misshushållning av statens medel. Denna gång handlar det om Stiftelsen för strategisk forskning. Det visar sig att det är denna stiftelse som sitter på löntagarfondens pengar, närmare bestämt 9 miljarder kronor. Stiftelsen har en mycket vällovlig uppgift. Man skall nämligen stödja svensk naturvetenskaplig och teknisk forskning. Med artikeln i DN handlar inte så mycket om detta utan om stiftelsens slöseri med statliga medel som använts för fester och mycket dubiösa PR-projekt. Bl.a. har man ställt till med en storstilad fest i Blå hallen med nobelmiddagen som förlaga. Festen, till vilka 500 personer bjöds in, arrangerades av en känd s.k. festfixare. Kostnaden för detta jippo blev 3,5 miljoner kronor och bokfördes som forskningsbidrag!! Men festfixaren kunde inte bara håva in arvode för denna fest. 2009 skrev stiftelsen att avtal med denne utan att beakta lagen om offentlig upphandling. Med referens till detta avtal så har stiftelsen hittills fakturerats 9,5 miljoner kronor. Av fakturorna framgår det inte vad det är stiftelsen betalar för. I avtalet framgår det lite opreciserat att festfixaren skall se till att kännedomen om stiftelsen ökar och att den får större genomslag i media. Man kan nu konstatera att det sistnämnda har han lyckats förbannat väl med.

I Rapport framträder stiftelsens VD och ger några groteska svar på reporterns frågor. Han hade ingen aning om att stiftelsen sorterade under Lagen om offentlig upphandling och han anklagar regeringen för att inte ha klargjort detta i samband med stiftelsens bildande. Beträffande festen är han lite ångerfull och erkänner att han aldrig skulle ha slagit på så stort om han hade kunnat förutse allmänhetens reaktioner. Puh!

Nu har vi nyligen läst om Stiftelsen för strategisk utveckling, Tillväxtverket och Vinnova och deras utsvävningar och lagöverträdelse. Tidigare har vi sett många exempel på liknade agerande inom andra statliga verk och myndigheter. Varför lär sig aldrig generaldirektörer och myndighetschefer och varför tar inte regeringen en gång för alla ett helhetsgrepp för att stävja brott mot givna regler? Skärp sanktionerna mot chefer som inte förmå hålla sin organisation fri från fiffel och båg, visat dåligt omdöme eller tappat förankringen i verkligheten. Förse dem absolut inte med behagliga reträttposter med bibehållen lön. Allt var nog inte bättre förr men nog fanns det en annan moral när det gällde att hushålla med våra gemensamma tillgångar. Gustav Möller, socialminister på 40/50 talen, lär ha sagt: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det borde vara en av de viktigaste utgångspunkterna för all statlig och kommunal förvaltning.

När jag ändå håller på att gnälla så kan jag fortsätta. Vår försvarminister blir svarslös när hon får frågan om Saudiarabien är en diktatur. Hon kan inte ge något svar. Efter några timmar när det har kokat rejält på sociala medier och förekommit en rad uttalande från opposition och regeringskollegor skickar hon ut ett meddelande med följande lydelse: 

"Regeringen delar inte in världens länder i diktaturer och demokratier men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen diktatur eller demokrati så bör Saudiarabien beskrivas som diktatur".

En minster i vår svenska regering kan inte tydligt säga att Saudiarabien är en diktatur men om hon, vilket gud förbjude, endast får använda demokrati eller diktatur för att beskriva landet så lutar hon åt diktatur. Carl Bildt är något rakare i sina uttalande och kallar Vitrysslands president för buse. Å andra sidan är nog vårt handelsutbyte tämligen marginellt med Vitryssland.

OS i London och brottningens förfall

Olympiska spelen går mot sitt slut. Det känns som det inte var alls länge sedan vi fick se en invigning som måste räknas till det allra bästa i denna genre. Normalt brukar jag få nog av invigningsceremonier efter en kvart. Propaganda, effektsökeri, obehaglig perfektion, brist på synbart budskap och enbart yta har fått mig att stänga av apparaten. Men när London körde igång sin show blev jag fastklistrad framför skärmen. Vilken uppvisning i professionalism och konstnärligt utförande. Masscenerna med nedslagen i Storbritanniens historia var magnifika. Avsnitten om sagovärlden och popsångens storhetstid lämnade inget övrigt at önska. Naturligtvis kryddades det hela med lagom mycket brittisk humor. Det enda som kändes en aning unket var avslutningen med Paul McCartney och den av honom ledda allsången. Kunde man inte välja någon annan låt än ”Hey Jude”.

Jag hade verkligen inte för avsikt att titta speciellt mycket på tävlingarna. Men jag har faktiskt spenderat mycket tid framför skärmen. Det är konstigt att man under de olympiska spelen fascineras av sport som man aldrig annars skulle fästa den minsta avsikt vid. Att de nationella känslorna gör sig tillkänna så starkt när man tittar på rafflande avslut i sådana marginella sporter som fälttävlan och triathlon är kuriöst. Till och med segling, rodd, kanotsport och hästhoppning fångar mitt intresse om någon svensk deltagare finns med i medaljjakten.

Vår senaste olympiske medaljör i brottning. 

Men vad har hänt med brottningen? När jag var mycket ung prövade jag på de flesta sporter som var tillgängliga. Men när det blev tal om brottning så var jag förståndig nog att inse att det inte var något för mig. Någon brottare skulle jag aldrig kunna bli. Styrka, smidighet, kondition och snabbhet var egenskaper som jag var tämligen renons på men som var nödvändiga för en framgångsrik karriär som brottare. Men inte desto mindre tyckte jag det var roligt att titta på brottningstävlingar. I min hemstad fanns det i början på 60-talet två brottningsklubbar och båda hade brottare i landslagsklass. På den tiden drog brottningstävlingarna stor publik. Som yngre fotbollsjuniorer myntade vi uttrycket ”Är det här brottarna byter om?” Det fälldes när man kom in i ett omklädningsrum samtidigt som man tittade sig omkring med en frågande uppsyn. Förutom att det var ganska roligt de första gångerna man hörde det så fanns det nog också med en hel del beundran av de tuffa grabbarna som vågade ge sig upp på brottningsmattan. På den tiden var brottning något helt annat än vad det är nu. Då var syftet med sporten att få ned motståndaren på rygg. Nu är det svårförståliga regler och syftet är att vinna med någon poäng som tycks inhämtas på ett närmast slumpmässigt sätt. Förr kunde man få motståndaren på fall med sådana grepp som backhammer, halvnelson, omvänt livtag, krysstag och smidjebälte. Det allra vackraste och publikfriande greppet var nacksvinget. Nu är brottningen så sluten att det nästan aldrig blir tal om någon demonstration av dessa grepp med de fantasieggande namnen. Istället får vi ta del av ett obegripligt bökande på mattan och en massa domarpalavrer. En sorglig utveckling som säkert kommer att leda till att brottningen stryks från det olympiska programmet trots att den fanns med redan under antiken. Därmed skall ingen skugga falla på våra svenska medaljörer som självfallet gör en lika beundransvärd insats som sina många framgångsrika föregångare i denna gamla svenska paradgren.

Lisa Nordén

Vad är annars att säga om de svenska insatserna hittills? Simmarna hade tydligen inte den bästa uppladdningen vilket om man bara krasst ser till resultaten ledde till fiasko och uteblivna medaljer. Visst hade man unnat Alshammar en medalj som ett avslut på en fantastisk karriär. Divan har ju dessutom blivit folklig. Seglarna har tagit två medaljer och det måste väl räknas som normal utdelning även om en medalj något överraskande blev av ädlaste valör. Ryttarna med sina hästar har tagit en medalj och kanske kommer det ytterligare någon. Så utdelningen blir väl ungefär som förväntat. För övrigt fick vi en silvermedalj i Triathlon, som är ett enormt kraftprov och kräver att man skall kunna simma 1500 m i skitiga sjöar, cykla 40 km och springa en mil. Lisa Nordén har varit skadedrabbad och hennes uppladdning har varit långt ifrån optimal. Ändå gjorde hon en fenomenal insats och visade sig vara en riktig fighter. Hon förlorade med endast 9 tusendelar av en sekund och framstod som en stor vinnare av silvret och lika stor förlorare av guldet. En helt igenom sympatisk tjej! Andra tjejer som är sympatiska och med stora fighterhjärtan är handbollsspelarna. Tyvärr vann de inte en enda match. Ja, de var inte ens nära att vinna en match. Det största svenska fiaskot.

Guld till Lööf/Salminen

Det svenska friidrottsundret är ett avslutat kapitel och det finns ingen chans på medalj. Vi får hoppas att våra många lovande juniorer fortsätter att utvecklas så att vi kanske kan få några medaljer i Rio. För övrigt handlar det mesta om Bolt. Visst är han en fantastisk idrottsman men blir det inte för mycket Bolt? Och är inte fokuseringen på sprintdistanserna något överdriven. Journalisterna hävdar bestämt utan att ange några skäl att 100 m löpning är spelens höjdpunkt. Jag förstår inte varför det skulle vara så. Förr i världen så var 1500 m den förnämsta grenen. Mästaren över 1500 m hade erövrat fri idrottens blå band. Jag anser att det fortfarande är så. Men det betyder ju inget. De testeronastinna 100 m löparna är och kommer nog att förbli spelens hjältar. 

   

Troligen kommer Sverige att få 5-7 medaljer vilket väl får räknas som normalt och enligt ritningarna. Vi är inte bättre. När Olympiska spelen arrangerades av London förra gången tog Sverige 46 medaljer och blev näst bästa nation. Det fanns förvisso enkla förklaringar till denna framgång.