Vi har en ledare!

Så har det sänts ut vit rök från sossarnas palats på Sveavägen och partiets främste kardinal, fru Jämtin, har enligt traditionen meddelat ”Jag förkunnar för er en stor glädje, vi har en ledare!” Tyvärr så blev kardinalens besked en aning avslaget eftersom valet av den nye ledaren redan hade avslöjats av hans mor. Hon hade uppvaktats av hyenor från de lokala tidningarna i Västernorrland och då avslöjat att sonen skulle utses till ordförande men lagt till att detta skulle vara hemligt ytterligare några dagar. En näpen historia som väl illustrerar avgrundsdjupet mellan den lilla godtrogna människan och de cyniska murvlarna.

En vinnande konstellation?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Han har förekommit i utkanten av den krets av människor som det alltid spekuleras om när ett ledarskifte är på gång. Han förefaller vara en människa som står stadigt på jorden och tänker innan han pratar. Det sägs också att han är noggrann med detaljerna, vilket framhålls som en positiv faktor för att framgångsrikt kunna debattera med Reinfeldt. Där hans företrädare uppvisade fatala brister tycks Löfven uppvisa styrka. Ingen verkar kunna placera honom i höger-eller-vänsterfalangen. I några sakfrågor har han åtminstone tidigare markerat åsikter som överensstämmer med mina. Jag tänker i första hand på europasamarbetet och kärnkraften. Här kanske han i enighetens namn måste moderera sin inställning. Hittas det inget annat i garderoben än kläder så tror jag att Löfven har alla möjligheter att ta tillbaka förlorad mark från alliansen och täppa till läckorna till (V) och (MP). Förutsättningarna för en förbättring är ju dessutom förträffliga med tanke på hur erbarmligt dåligt utgångsläget är.

Så måste jag ge Karin Jämtin beröm för hennes sätt att gentemot media kommunicera hur det verkställande utskottets arbete framskrider. Hon har uppvisat auktoritet, energi, trevligt sätt, integritet och tålamod. Synd att inte dessa egenskaper synliggjordes under hennes tid som oppositionsledare i Stockholm.

Är båda förlorare?

Till helgen håller kristdemokraterna riksting. Bl.a. skall man välja ordförande. Partiets vice ordförande Odell har utmanat ordföranden Hägglund. Vem av dessa herrar som är minst ansvarig för partiets prekära läge är omöjligt att ha en uppfattning om. Likaså tycks det inte vara många som kan se några skillnader i deras inställning till de viktigaste sakfrågorna. Kanske betyder en röst på Odell att man önskar en starkare koppling till moralkonservatismen. Man talar, rätt eller fel, om splittring inom socialdemokraterna men det är en västanfläkt i jämförelse med kristdemokraterna där prognosen är att 1/3 av ombuden vill göra sig av med sin ordförande. Att ingen utomstående kan förstå varför är väl endast symptomatiskt för ett parti där mysticismen fortfarande har en stark ställning. Skandalbloggaren och f.d. stabschefen Henrik Ehrenberg alias Ove Tove fick ju en reträttpost i något departement när hans identitet avslöjades. Nu noterar jag att han definitivt har kastats ut i kylan. Kanske ville man inför rikstinget ta bort ett orosmoment för Hägglund. För mig förefaller det dock otroligt att inte ordföranden hela tiden varit införstådd med vem som dolde sig bakom Ove Tove.

Strindberg II

Efter Strindbergs död 1912 så överläts mycket av hans kvarlåtenskap till Nordiska museet, som då fick ta hand om möbler, manuskript, fotografier och målningar. Mycket av detta är numera deponerat hos andra museer, i första hand Strindbergsmuseet och KB.  Med anledning av Strindbergsåret så har Nordiska museet piffat upp sin permanenta utställning om Strindberg. Utställningen är inte speciellt stor och den består av tre delar. Strindberg som författare, målare och fotograf. Författardelen tillför väl inte så mycket om man inte är väldigt intresserad av originalmanuskript. Det visas två sådana. Den ockulta dagboken skrevs mellan 1896 och sommaren 1908. Den avhandlar krisåren i Paris och Lund, äktenskapet och brytningen med Harriet Bosse samt tillkomsten av Intima Teatern och de första pjäserna som skrevs för den scenen. Förutom originalet så är det möjligt att själv bläddra och detaljstudera verket i digital form. Det andra originalmanuskriptet är Fröken Julie som skrevs 1888 och som kanske är Strindbergs mest spelade drama. Även detta manuskript går att granska i digital form.

En sida ur manuskriptet till "Den ockulta dagboken". Enligt
museet är det sällsynt att manuskriptet visas offentligt.

Utdrag ur en sida av originalmanuskriptet till
 "Fröken Julie", en av världens mest spelade pjäser.

Strindberg målade från och till under hela sitt liv. Som målare har han kallats såväl klåpare eller glad amatör som stor konstnär och förnyare inom konsten. Idag finns det ingen svensk konstnärs tavlor som betingar så höga priser på de internationella konstauktionerna som Strindbergs. Nordiska museet äger tydligen den största samlingen av Strindbergs verk. 17 av dessa visas på utställningen. Nedan två typiska verk målade med 10 års mellanrum.

Vågen VIII. Målad 1902

Oväder. Målad på Dalarö 1892

Kameran som Strindberg an-
vände i Gersau på 1880-talet.

Även fotokonsten följde Strindberg genom hela livet. Han var lika intresserad av själva tekniken som av konsten. Han byggde egna kameror och experimenterade med olika objektiv (linser) och även med olika tekniker för färgfotografering. Han konstruerade och byggde också en kamera för att ta bilder i naturlig storlek. Kameran kallade han för wunderkamera och åtminstone ett bevarat självporträtt är taget med den kameran. Att han också tog till sig nymodigheter som film framgår av ett telegram som han sände till en filmmanusförfattare och i vilket han skrev: "Var så god att kinomatografera så mycket ni vill af min dramatik. Vänl. August Strindberg". Strindberg målade aldrig människor utan enbart natur. Å andra sidan fotograferade han nästan aldrig natur utan motiven var människor och ofta var det noggrant arrangerade självporträtt. I bildspelet nedan ingår en rad kända fotografier på Strindberg och de flesta har han tagit själv.

Om man har besökt Strindbergsmuseet så vet jag egentligen inte vad ett besök på Nordiska museet tillför beträffande kunskap om Strindbergs liv och konst. Men är man nyfiken på några originalmanuskript och tavlor som mycket sällan har visats så skall man naturligtvis gå dit. Och så har ju Nordiska museet en hel del annat att bjuda på.

Strindberg I

Det går knappast att undvika att notera att det i år har gått 100 år sedan August Strindberg avled. Detta faktum uppmärksammas i Stockholm på en rad olika sätt. Det kommer att hållas seminarier och föredrag, ordnas utställningar, skrivas kulturartiklar och självfallet satsar teatrarna extra mycket på att spela Strindbergspjäser. Svenska staten har valt att inte på något sätt bidra med pengar till jubileumsårets programpunkter. Även om detta är beklagligt så är det inte förvånande. Det är bara ytterligare ett exempel på dålig moderat kulturpolitik eller snarare frånvaro av kulturpolitik. Som goda motexempel kan framhållas att år 2007 lade staten ner 27 miljoner på Linnéjubileet. Men det var en socialdemokratisk regering som beslöt om dessa pengar. Ett annat exempel är Ibsenjubileet år 2006. Norska staten spenderade 50 miljoner på att uppmärksamma att Strindbergs konkurrent och antagonist hade varit död i 100 år.

Perfekt ordning på Augusts skrivbord

Nåväl nu är det som det är och trots regeringens njugga behandling av Strindberg så kommer jag med stort intresse att ta del i många av jubileumsårets programpunkter. Han är ju inte bara nationalskald utan också definitivt en av mina favoritförfattare. Som en introduktion till det som komma skall så besökte vi igår Strindbergsmuseet, som är inrymt i författarens sista bostad belägen på Drottninggatan och i det hus som kallas Blå tornet. Jag har varit där en gång tidigare men det var för länge sedan, förmodligen i början på 80-talet. Museet består av två delar; dels av Strindbergs lägenhet och hans bibliotek dels en utställning som är inrymd i grannlägenheten. Strindbergs lägenhet är i mycket stor utsträckning möblerad på samma sätt som när han dog. Möbler, textiler, tapeter och prydnadsföremål är i originalskick eller i vissa fall är det mycket välgjorda kopior. Lägenheten var när Strindberg flyttade in där toppmodern och för tiden nästan lyxutrustad med vattentoalett, dusch och telefon (Jag la märke till att hans telefonnummer var 5622). Lägenheten är en så kallad triplett d.v.s. den består av sovrum, kammare och arbetsrum. Något kök finns inte. Strindberg fick tre mål mat om dagen genom ett i huset inrymt pensionats försorg. Han betalade 250 kr/månad. Detta motsvarar över 12 000 kronor i dagens penningvärde och det kan förefalla vara en saftig hyra även om det alltså ingick mat, städning och tvätt. Det kan inte vara många som hade råd med något liknande i början på 1900-talet. Men Strindberg behövde inte vända på slantarna under sina sista levnadsår.

Biblioteket. Notera de autentiska löv-
kransarna som hänger på hyllan i bakgrunden.

När Strindberg hade bott i Blå tornet något år så fick han möjlighet att hyra ett rum två våningar över hans egen. Detta rum är förhållandevis stort och där fanns hela hans bibliotek samt ett arbetsbord där han kunde hålla på med diverse naturvetenskapliga experiment. I ärlighetens namn så kanske denna verksamhet inte hade så mycket att göra med vetenskap. Hans böcker förvarades under lång tid på Nordiska museet men är nu tillbaka och uppsatta i sina hyllor och exakt i enlighet med Strindbergs ursprungliga ordning. I biblioteket finns också en stjärnkikare som säkert var ”state of the art” för hundra år sedan.

Utställningsavdelningen av museet inleds med en kronologisk genomgång av Strindbergs liv. Därefter följer kortare sammanställningar av olika teman på Strindbergs liv såsom hans kvinnor, hans kamrater och fiender, naturvetaren, målaren etc. Utställningen ger en översiktlig och trevlig sammanfattning av författarens liv och verksamhet. Här och där visas videosnuttar från filmatiseringar av Strindbergs verk och också från de dramatiseringar av hans liv som SVT försökt sig på några gånger.

Utklädd till nihilist

Det ordnas visningar av museet och vi deltog i en sådan. En trevlig tjej guidade oss på ett engagerat sätt och höll det hela på en lämplig nivå. Man kanske inte lärde sig något nytt men man fick minnet uppfriskat. Jo en sak noterade jag förvånat. Guiden nämnde att Strindbergs längd endast var 1,63 m. Av bilderna man sett på honom har åtminstone jag nog fått uppfattningen att han var över medellängd. Kanske har August sett till att han skulle framstå som storvuxen på fotografierna. Jag trodde att det fanns en inspelning av hans tal. Jag var dessutom övertygad om att jag hört detta ljudspår spelas i radion vid något tillfälle. Eftersom jag gärna skulle vilja höra detta ännu en gång så frågade jag var man kunde ta del av inspelningen av Strindbergs röst. Guiden upplyste mig om att det inte finns någon känd inspelning. Man har verkligen letat efter detta på alla möjliga ställen. Lite besviken konstaterade jag att man ibland kan bli rejält lurad av falska minnesbilder. Guiden spann vidare på frågan om rösten och berättade att flera av Strindbergs samtida har vittnat om att rösten var osedvanligt pipig. Strindberg har ofta benämnts som Titanen i svenskt kulturliv. Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta epitet trots att Strindberg var en mycket liten man med pipig röst och dåliga tänder.

Efter några timmar i Blå tornet så gick vi till det gamla Hurtigs konditori på Drottninggatan. Där intog vi årets första semla, som var helt ok om än en aning torr. 

Liten till växten och med pipig
röst men ändå en Titan.

Första veckan

Så har vi klarat av årets första vecka. Jag har ännu inte noterat något som skulle kunna vara ett tecken på vad det nya året för med sig. Sossarna fortsätter sitt käbbel och interna pajkastande. En före detta minister och tillika före detta medlem i partiets verkställande utskott gick på sin blogg till angrepp på Juholt som görs huvudansvarig för det miserabla förtroende som väljarna tycks hysa för partiet och dess ledare. Kanske är hon enbart sur över att vara utrensad. På en annan blogg anklagar en före detta framstående (?) medlem av den socialdemokratiska nomenklaturan Juholts kritiker för att vara femtekollonare. Han anser alltså att flera av de personer som var ministrar i Perssons regering är förrädare. Varifrån kommer detta språkbruk? Vi som har varit med en tid känner igen det bl.a. från sjuttiotalets fraktionsstrider inom den yttersta vänstern. Jag blev också uppmärksammad på att det i en artikel på Newsmill med en våldsam frenesi argumenteras för att alla problem beror på den markanta borgerliga övertaget på tidningsmarknaden. Läs här.  Man tycks mena att förlusten av väljarnas sympatier inte det minsta beror på egna tillkortakommanden. Även detta har vi hört många gånger. Jag har skrivit tidigare att landet behöver en opposition värdig namnet. Denna förhoppning borde de flesta av väljarna kunna enas om oberoende vilket politiskt läger man tillhör. Sedan förra valet har regeringen kunna regera utan något som helst motstånd och så kommer det att förbli trots att läget i landet och världen idag är väldigt gynnsamt för oppositionspolitik. Jag har ingen förhoppning att vi under året kommer att få se någon förbättring.

Vänsterpartiet har fått en ny ledare och det tycks äntligen föreligga fred och framtidstro inom detta parti. Förvisso ondgör sig den gamla ledaren Schyman i höga ordalag över bristen på feminism i partiet eftersom ännu en man har valts till ordförande. Hon menar dessutom att partiet är splittrat bara för att förespråkarna för tvådelat ledarskap à la miljöpartiet förlorade så väldigt knappt i den omröstning som genomfördes på kongressen. Jag tycker tvärtom att detta faktiskt visar på en styrka hos vänsterpartiet. Man klarar att debattera en sakfråga och gå till omröstning utan att skära halsen av varandra. Processen att vaska fram en partiledare var ju också mönstergill om man jämför med sossarnas  makabra och utdragna maktkamp. Jag tror också att med Sjöstedt så har partiet en gång för alla oskadliggjort kommunistspöket. Ser man till möjligheten att attrahera väljare så verkar han ligga väldigt bra till i de flesta aktuella politiska frågorna. Om man håller på vänstern vill säga. Snart dyker det kanske upp en bostadsaffär eller något liknande så man skall väl vara försiktig att bedöma Sjöstedts möjligheter att öka partiets väljarandel. Men han framstår hittills som ett starkt hot mot sossarna och framför allt som en klart skickligare politiker än Juholt. Sedan måste jag nog ändå sätta ett litet frågetecken för hans omdöme och verklighetsuppfattning. I en intervju låter han meddela att han känner det som ett straff att tvingas bo i Stockholm. Han menar också att det är självklart att New York har mer genensamt med Umeå än med Stockholm. Uttalandena är gjorda i SVT:s lokalprogram i Västerbotten och han kunde väl inte veta att intervjun skulle publiceras i DN:s stockholmsbilaga. Nåväl eftersom stockholmarna vanligtvis är vidsynta så kommer nog inte detta att vålla Sjöstedt några större problem. Hade han gett sig på Göteborg så hade det blivit stora problem J.

Och så till en affär som snabbt rann ut i sanden. Kristdemokraternas stabschef har avslöjats att från sin arbetsplats på olika sociala media ha kritiserat personer som varit negativt inställda till partiet i allmänhet eller till ordförande Hägglund i synnerhet. Odell som tycks föra en utsiktslös kampanj för att ta makten i partiet tycks ha blivit hårt åtgången av stabschefen. Den senare må väl kunna begära att alla ställer in sig i leden. Problemet var att han skrev under pseudonym men tvingades att ge sig till känna efter lite IT-tekniskt detektivarbete. Hans alias var Ove Tove och det saknar varken stil eller finess. I jämförelse med detta namn förefaller Curt Hult som enbart enfaldigt. Hur som helst så fick stabschefen lämna sin post men fick en annan likvärdig anställning inom partiet. Det var hårdare tag när det uppdagades att höga funktionärer inom folkpartiet tog sig in i sossarnas IT-system eller när någon alltför hängiven medarbetare i socialdemokraternas högkvarter med IT-teknikens hjälp smutskastade motståndare. Men kristdemokraterna är kanske av naturen snabba att förlåta och lämnar helst straffet till den gudomliga makten.

Huvudrollerna spelas av Lars Lind och Peter Haber

Igår var vi återigen på teater. Denna gång såg vi ”Ingen mans land” som är en pjäs skriven av Harold Pinter. Den går på Stadsteatern. Att redogöra för handlingen i en pjäs av Pinter är oftast ogörligt. Man försöker att förstå och hitta en förklaring till det man ser och hör men hur man än försöker så tycks det vara omöjligt. "Ingen mans land" är om möjligt ännu mer besvärlig att förstå jämfört med några av de andra kända pjäserna av Pinter. Ändå så tycker man att det är så förbaskat bra. Dialogen är träffande, naturlig och faktiskt humoristisk. Knepet är att försöka låta bli att försöka hitta sammanhang och inte leta efter de stora linjerna. Istället skall man bara lyssna på replikerna och ge akt på agerandet. Då blir det njutbart och faktiskt meningsfullt. Kända och erfarna huvudrollsinnehavare bidrar till att man absolut inte vill ha detta teaterbesök ogjort. 4 stjärnor av fem möjliga!

Idag har jag kollat på TV hela eftermiddagen. Först skidåkning som är en sport som efter en massa konstiga nymodigheter börjar bli allt besvärligare att förstå sig på. Sedan måste jag erkänna att jag har svårt att tåla att norrmännen så gott som alltid slår oss, ja nästan förnedrar oss. Idag var det dock lite annorlunda. Åkarna har under en dryg vecka tävlat i en massa olika discipliner och idag skulle det ske ett avgörande. Med hjälp av någon sinnrik algoritm så räknade man ihop resultaten från alla föregående tävlingar. Detta gav sedan startordningen i denna sista tävling. Således startade den bäste norrmannen, den oöverträffade Petter Northug, 40 sekunder före den bäste svensken, Marcus Hellner. Banan var knappt 10 kilometer men de sista kilometrarna gick uppför en störtloppsbacke där lutningen kanske var 15 % i medeltal men ibland var den över 25 %. Alltså är detta ett kraftprov som förefaller vara på gränsen till omänskligt. Hellner tog snart in på Northug och mitt i branten när åkarna nästan stod stilla så lyckades han till slut skaffa sig en betryggande ledning och i mål var svensken 25 sekunder före sin antagonist. Att det sedan var en schweizare som blev slutsegrare gjorde inte så mycket. Det viktiga var att en svensk för en gångs skull förmådde att slå den bäste norrmannen. Efter denna holmgång så var det dags för fotboll. Lokalderby i Manchester. United mot City. Kan det bli större? Nu var det möte i FA-cupens tredje omgång. För någon månad sedan möttes lagen i ligan och då spelade City fullkomligt ut United och vann med förkrossande 6-1. Men idag så blev det andra bullar. United tog ledningen med 3-0 innan första halvlek var över. Så småningom reducerade City till 3-2 men jag var aldrig orolig för att matchen skulle glida oss ur händerna. 3-2 blev slutresultatet.

Så jag fick uppleva en eftermiddag i soffan med god och spännande idrott där resultaten blev de rätta. Jag är glad att jag stålsatte mig mot de krafter inom mig som försökte ta ut mig på en långpromenad.