Midsommar i Hillsand

Porten till ödebygden

Om man med tåg från Stockholm åker till Östersund och har turen att komma fram i tid till den reguljära bussens avgång till Strömsund så kanske man direkt kan fortsätta färden till slutmålet. Det finns inga officiella tidtabeller men ibland så dyker det i Strömsund upp en minibuss någon gång efter det att de stora anslutningsbussarna till Hoting, Arvidsjaur, Gäddede och flera andra metropoler avgått mot sina mål. Chansen att minibussen anländer är störst på vissa veckodagar. Dock är det något oklart vilka dessa dagar är. Detta är också starkt beroende på om det har skett en övergång till sommartidtabell eller inte. När detta sker kan ingen tjänsteman på länstrafiken upplysa om. Åtminstone inte utan en hel del förbehåll. Den sista etappen går längs en grusväg vars kvalitet varierar kraftigt beroende på vad tjällossning och diverse väderfenomen har förorsakat.

Slutmålet är byn Hillsand belägen på västra sidan av Ströms Vattudal, 5-6 mil nordost om Strömsund.  Det är alltså principiellt möjligt att åka tåg från Stockholm tidigt på morgonen och frampå kvällskvisten komma fram till Hillsand. Med det minsta oflyt så tvingas man till övernattning i Östersund eller Strömsund. Min fru väljer oftast det kollektiva resandet eftersom hon gärna vill anlända till byn några dagar tidigare än vad jag har möjlighet till. I år gick det bra och resan gick som planerat. Dagen före midsommarafton anlände jag med bil. Att köra 80 mil på en dag orkar jag inte med nu för tiden så jag hade lagt in ett möte i Sundsvall och då passade det bra att också övernatta där.

Jag har firat midsommar i Hillsand de senaste 25 åren och har därför kunnat följa hur livet och den fysiska miljön har förändrats i en by belägen i en ödslig avfolkningsbygd. Byn upplevde sin storhetstid under 20/30-talen och då var invånarantalet cirka 300. Självfallet fanns det affärer och skola på den tiden. När jag första gången kom till byn i mitten på 80-talet hyste byn ett sextiotal invånare. Nu är antalet nere i drygt 20, skolan är nedlagd och det var länge sedan man kunde gå till handlaren om man saknade något till middagen. Närmaste affär finns nu i Strömsund. Förutom den påtagligt minskande befolkningen så syns nedgången på hur hus och andra byggnader förfaller från år till år. Det finns dock några glädjande undantag. Flera välskötta gårdar bebos av människor som absolut inte vill överge Hillsand och det finns också gårdar som underhålls så gott det går av anförvanter till de människor som en gång livnärde sig på skogen och de minimala jordbruken. Dessa gårdar används nu för släktträffar och som bekväma inkvarteringar under älgjakten. Under midsommarhelgen vistas nog dubbelt så många människor i byn än som bor permanent där. Man ordnar faktiskt fortfarande traditionellt midsommarfirande i anslutning till den relativt nybyggda(!) bygdegården. Då kommer det även folk från grannbyarna.

Skall man vistas i Hillsand så måste man acceptera att man hamnar i nästan total medieskugga. Man kan glömma internet, mail, Facebook, 3G etc. Att få DN eftersänd har jag inte ens försökt. Troligen kommer den då några dagar försenad. I år fungerade inte vår fasta telefoni. De som har Telia abonnemang kan gå ut på högsta punkten på tomten och då sporadiskt få kontakt med 2G-nätet. TV-mottagningen är begränsad medan FM-radion tas emot tämligen problemfritt. Lokalbefolkningen verkar använda Net1, som är den operatör, som utnyttjar de frekvenser som användes i det gamla NMT 450-systemet. Net1:s nisch är att tillhandahålla begränsad internetaccess till de platser som de etablerade operatörerna bedömer som olönsamma. Det återstå att se hur länge Net1 kan hålla ut. Det lär inte gå så bra. Oberoende av vilket så tror jag att många människor i Sveriges glesbygd känner sig rejält lurade av de ansvariga politikernas löften om rejält bredband till alla. Men de är kanske så luttrade av politikers prat så att de inte bryr sig.

Björn eller älg?

Ingenstans i världen finns det en större koncentration av brunbjörn än i skogarna längs Ströms Vattudal. Ändå har jag bara lyckats få syn på björn en gång. Det var en hona med två ungar som på en skogsbilväg snabbt passerade strax framför bilen. Annars ser man rikligt med björnspår när man vandrar i skogen. Mängder av fotavtryck, spillning och rivmärken på träd är bevis på att tillgången på björn är god. En viss försiktighet rekommenderas när man rör sig i skogen. Speciellt om man råkar ha en hund som följeslagare. På bilden här bredvid ser man rivmärken som förmodligen är gjorda av stor björn. Det är också möjligt men mindre sannolikt att en älg har varit framme och skrapat sina horn mot trädet.

Den kanske mest spektakulära sevärdheten i området är Hällingsåfallet. Det ligger cirka 70 km nordväst om Hillsand med Gäddede som närmaste större ort. Hällingsån kastar sig utför den 43 meter höga bergväggen varefter vattnet forsar vidare ner genom norra Europas längsta kanjon. Vattenfallet är ett av de mäktigaste i Sverige men kanske inte så känt eftersom det ligger långt från allfartsvägarna. Om ni mot förmodan är i trakterna så missa inte denna sevärdhet. Det är verkligen värt en liten omväg. Man tar sig med bil nästan ändå fram till fallet.

Följande bildspel ger en liten inblick i Hillsand med omgivningar samt vårt midsommarfirande däruppe.

EM och lite om sociala medier

En trevlig gamäng med offensiva idéer

Det kändes verkligen tråkigt att ta del av Sveriges tillkortakommanden i Ukraina. Först en urdålig match mot värdlandet och sedan stryk mot England trots i vissa fall bättre intentioner och något mer konstruktivt spel. Våra opportunistiska sportjournalister har ju hyllat den nye trevlige ledaren och hans spelidéer och samtidigt passat på att ta hämnd på hans företrädare som ansågs allmänt mossig och stod för alldeles för defensiva och tråkiga spelsystem. Framför allt så höll han journalisterna kort och uppvisade stor integritet. Han var aldrig inställsam mot tredje statsmakten.

Defensiv surgubbe

Lagerbäck förstod att Sverige aldrig kan mäta sig med de flesta andra landslag beträffande teknik och snabbhet. Alltså måste vi sätta taktiken, organisationen och kollektivet i främsta rum. Ett urstarkt försvar parat med förmåga till överraskande kontringar både med långbollar och kortpassningsspel. Detta var ett framgångsrecept under 10-15 år och det tycker jag Lagerbäck förtjänar att respekteras för. Han lyckades nästan alltid att ta ut maximal prestanda ur de svenska landslag han ledde. Hamréns landslag i Kiev kom aldrig i närheten av sin maxkapacitet och det gjordes mängder av taktiska misstag. Ändå tycker jag att Hamrén skall fortsätta som boss. Men om han håller fast vid sina idéer så måste han nog ta bort en 5-8 spelare i truppen och försöka hitta spelare som bättre passar hans spelsystem. Detta är sannerligen inte lätt gjort och om några månader så börjar kvalet till VM.

Annars så ångrar jag att jag gav upp min fotbollskarriär så tidigt. Detta blir speciellt markant när jag i tidningen läser att Zlatan på frågan om vad han skall göra i sommar svarar: Inget är bestämt men vi åker säkert till Sverige. Blir det dåligt väder så står alltid ett plan och väntar på oss. För övrigt så tycker jag Zlatan har vuxit som människa de senaste åren. Han har på mig gjort ett mycket gott intryck som ledare, lagkapten och talesman för landslaget.

Någon, jag tror det var den engelske storspelaren Gary Lineker, definierade de stora mästerskapen som en fotbollstävling som pågår under en månad och på slutet vinner Tyskland på straffar. Detta tror jag inträffar även i år. Tyskland har imponerat.

Det har på den här bloggen blivit ganska sparsamt med inlägg den senaste tiden. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är att jag prövat på andra s.k. sociala medier. Alltså har jag börjat använda mig av Facebook och Twitter. För en gångs skull är jag inte någon ”early adopter”. 7 % av världens befolkning använder redan idag Facebook. Beträffande Twitter så är nog denna siffra betydligt lägre men ändå ansenlig. Jag måste medge att jag ännu inte fullt ut har förstått storheten med dessa företeelser. Men visst Facebook är ett trevligt system för slutna eller öppna diskussionsgrupper. I sådana kan nördar av olika slag mötas och älta sina frågor och problem. Jag är själv med i 8 sådana grupper. Facebook torde också vara perfekt för att med kompisar samordna större aktiviter, planering av resor eller andra projekt. Den vanliga användningen av Facebook där man skall vara vänner, gilla och ange status är jag betydligt mera tveksam till. Något andefattigt! Twitter då? Ja, jag vet inte vad jag tycker. Uttrycksmöjligheten är starkt begränsad och kräver mycket god språkkännedom av användaren för att det skall bli vettigt. Samtidigt är det snabbt och man blir omedelbart insatt i vad som är på gång genom att vara s.k. följare av vissa potentarer. Själv har jag följt politiker, ledarskribenter, journalister, kultursnubbar, artister och idrottsmän m.fl. kategorier. I ett kommande blogginlägg tänker jag försöka att från min något snäva horisont göra en mer uttömlig utvärdering av bloggeriet, Twitter och Facebook.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att konstatera att FOI har lagt ut över 300 000 kronor på PR-konsulter med uppgift att begränsa skadorna i FOI:s rykte och image förorsakade av den så kallade Saudiaffären. Det är bedrövligt att statliga företagsledningar fortfarande inte vet man inte skall ljuga utan alltid ge korrekt information. Att PR-nissar skall få betalt för rådgivning om detta är skandal.

Lenin vs. Branting och lite annat

Det pågår en konstig och tämligen meningslös debatt på stockholmstidningarnas kultursidor. Inte för att jag förstår så mycket av vad som skrivs men det verkar handla om vem av herrarna Branting eller Lenin som borde vara mest respekterad. Svaret på denna fråga tycks vara viktigt för att kunna dra slutsatser om det svenska klassamhället och om det finns något klasshat samt om detta i så fall är en konstruktiv kraft. Det finns åtminstone två, kanske tre läger företrädda i debatten. Ett företräds av Olle Svenning, den genomintellektuelle och alltid välformulerade socialdemokratiske skribenten, som utan tvekan håller på Branting. I andra ringhörnan finns Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg. Att hon har Lenin som favorit är knappast någon överraskning. Så finns det ett antal skribenter på DN:s kultursidor som förfasas över Linderborgs enligt deras uppfattning extrema vänsteråsikter. Jag har bara väntat på att Göran Greider skulle dyka upp. Det vore nästan otänkbart att han skulle kunna avhålla sig för att blanda sig i en sådan här batalj. Mycket riktigt kan man läsa honom i dagens DN. Han har uppenbarligen hamnat i ett dilemma. Greider har ju i alla debatter som utgångspunkt att till varje pris vara längst ut till vänster men att ta steget fullt ut och kritisera Linderborg från vänster är ju till och med för honom omöjligt. Så Greider väljer trots allt Branting före Lenin men för att visa att han inte tillhör mainstream inom socialdemokratin så måste han ge Svenning en känga och skriver att han retar sig på Svennings ”snarstuckna sossesekterism”. Jag antar att detta skall tolkas som kritik riktad mot Svenning för att denne intar en hållning som inte avviker så mycket från den vanlige gråsossens.

Ja, herregud, vad jag är trött på dessa så kallade kulturdebatter som dyker upp då och då och där de inblandade skribenterna tror att deras inlägg har någon större betydelse för andra än dem själva. Framför allt är deras mästrande och pompösa tonläge beklämande och ibland kan man inte låta bli att associera med Grönköpings veckoblad. Slutklämmen i ett av Linderborgs inlägg är att denna debatt egentligen handlar om den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Hur skall vi fördela samhällets resurser? Men varför då inte föra en begriplig diskussion om svaren på den frågan.

Lite mer jordnära blir politiken när SCB publicerar sin undersökning om väjarnas sympatier. Denna undersökning räknas som branschens viktigaste och mest pålitliga. Sossarna uppgång är remarkabel. Förmodligen har det aldrig uppmätts någon så stor ökning mellan två mätningar. Karin Jämtin förklarar detta med att man nu börjar få ut sitt budskap om ”skola och omsorg”. Detta känns inte trovärdigt. Jag kan i alla fall inte erinra mig några nya utspel i dessa frågor. Det finns fortfarande inget konkret och genomarbetat program och vad den nye partiledaren tycker står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men jag har förståelse för att partiskreteraren inte kan medge att uppgången enbart beror på att en viss Jurholt lämnat arenan samt att tystnaden hos efterträdaren är så stor att det nästan är sensationellt när han uttalar sig.

För övrigt är väl det mest intressanta resultatet av mätningen att flera partier riskerar att hamna utanför riksdagen och om så verkligen sker så är det nog detta som blir mest betydelsefullt för en eventuell regeringsombildning. Kanske vore det lite fräscht att bli av med något eller några mittenpartier.

Kan han vinna ännu en gång?

Schlingmann, moderaternas ”spinndoctor”, har fått ett nytt jobb. Även moderaterna tyckte kanske att hans tjänst som statsekreterare (i praktiken regeringens propagandaminister) sticker alltför mycket i ögonen på vanligt folk nu när vi närmar oss valtider. Propaganda borde i rimlighetens namn inte betalas av skattebetalarna. En kanske viktigare aspekt är att nu när det börjar osa katt så kanske propagandan i första hand skall gynna moderaterna och inte hela regeringen. Så Schlingmann är nu överste valstrateg hos moderaterna. Man kan undra över vad den nye partisekreteraren skall göra. Vågar han göra någonting utan att förankra hos Schlingmann. Man kan också undra vilket som blir moderaterna nästa steg. Vad återstår att knycka hos sossarna? Är det för magstarkt att kopiera tystnaden?