Lenin vs. Branting och lite annat

Det pågår en konstig och tämligen meningslös debatt på stockholmstidningarnas kultursidor. Inte för att jag förstår så mycket av vad som skrivs men det verkar handla om vem av herrarna Branting eller Lenin som borde vara mest respekterad. Svaret på denna fråga tycks vara viktigt för att kunna dra slutsatser om det svenska klassamhället och om det finns något klasshat samt om detta i så fall är en konstruktiv kraft. Det finns åtminstone två, kanske tre läger företrädda i debatten. Ett företräds av Olle Svenning, den genomintellektuelle och alltid välformulerade socialdemokratiske skribenten, som utan tvekan håller på Branting. I andra ringhörnan finns Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg. Att hon har Lenin som favorit är knappast någon överraskning. Så finns det ett antal skribenter på DN:s kultursidor som förfasas över Linderborgs enligt deras uppfattning extrema vänsteråsikter. Jag har bara väntat på att Göran Greider skulle dyka upp. Det vore nästan otänkbart att han skulle kunna avhålla sig för att blanda sig i en sådan här batalj. Mycket riktigt kan man läsa honom i dagens DN. Han har uppenbarligen hamnat i ett dilemma. Greider har ju i alla debatter som utgångspunkt att till varje pris vara längst ut till vänster men att ta steget fullt ut och kritisera Linderborg från vänster är ju till och med för honom omöjligt. Så Greider väljer trots allt Branting före Lenin men för att visa att han inte tillhör mainstream inom socialdemokratin så måste han ge Svenning en känga och skriver att han retar sig på Svennings ”snarstuckna sossesekterism”. Jag antar att detta skall tolkas som kritik riktad mot Svenning för att denne intar en hållning som inte avviker så mycket från den vanlige gråsossens.

Ja, herregud, vad jag är trött på dessa så kallade kulturdebatter som dyker upp då och då och där de inblandade skribenterna tror att deras inlägg har någon större betydelse för andra än dem själva. Framför allt är deras mästrande och pompösa tonläge beklämande och ibland kan man inte låta bli att associera med Grönköpings veckoblad. Slutklämmen i ett av Linderborgs inlägg är att denna debatt egentligen handlar om den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Hur skall vi fördela samhällets resurser? Men varför då inte föra en begriplig diskussion om svaren på den frågan.

Lite mer jordnära blir politiken när SCB publicerar sin undersökning om väjarnas sympatier. Denna undersökning räknas som branschens viktigaste och mest pålitliga. Sossarna uppgång är remarkabel. Förmodligen har det aldrig uppmätts någon så stor ökning mellan två mätningar. Karin Jämtin förklarar detta med att man nu börjar få ut sitt budskap om ”skola och omsorg”. Detta känns inte trovärdigt. Jag kan i alla fall inte erinra mig några nya utspel i dessa frågor. Det finns fortfarande inget konkret och genomarbetat program och vad den nye partiledaren tycker står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men jag har förståelse för att partiskreteraren inte kan medge att uppgången enbart beror på att en viss Jurholt lämnat arenan samt att tystnaden hos efterträdaren är så stor att det nästan är sensationellt när han uttalar sig.

För övrigt är väl det mest intressanta resultatet av mätningen att flera partier riskerar att hamna utanför riksdagen och om så verkligen sker så är det nog detta som blir mest betydelsefullt för en eventuell regeringsombildning. Kanske vore det lite fräscht att bli av med något eller några mittenpartier.

Kan han vinna ännu en gång?

Schlingmann, moderaternas ”spinndoctor”, har fått ett nytt jobb. Även moderaterna tyckte kanske att hans tjänst som statsekreterare (i praktiken regeringens propagandaminister) sticker alltför mycket i ögonen på vanligt folk nu när vi närmar oss valtider. Propaganda borde i rimlighetens namn inte betalas av skattebetalarna. En kanske viktigare aspekt är att nu när det börjar osa katt så kanske propagandan i första hand skall gynna moderaterna och inte hela regeringen. Så Schlingmann är nu överste valstrateg hos moderaterna. Man kan undra över vad den nye partisekreteraren skall göra. Vågar han göra någonting utan att förankra hos Schlingmann. Man kan också undra vilket som blir moderaterna nästa steg. Vad återstår att knycka hos sossarna? Är det för magstarkt att kopiera tystnaden?