Minnen, kriser och Bond

Ibland hör man folk prata om hur starka och kristallklara minnen man har om händelser som ägde rum när personen ifråga var i 2-3 års åldern. När jag hör sådant frestas jag att starkt ifrågasätta dessa hågkomster. Men jag har lärt mig att låta bli för det blir oftast ganska animerade diskussioner om huruvida det är möjligt att komma ihåg vad som hände när man var två år gammal. Min skepsis härrör från det faktum att jag inte ens har några som helst klara minnen från den tid då jag var 4-5 år. Jag har förvisso en bild av tiden men den är framför allt skapad genom berättelser, fotografier, tidningsurklipp m.m. Berättelserna, som förmedlas av äldre släktingar och vänner, är ofta av olika skäl motsägelsefulla. Så den bild av en svunnen verklighet som finns i mitt huvud är en blandning av egna dimmiga minnesfragment och starka intryck från mer eller mindre trovärdiga källor. Att med bestämdhet uttala mig om upplevelser som ägt rum före mitt 5:e levnadsår är för mig helt omöjligt.

Ett av mina med stor säkerhet verklighetsförankrade minnen är från 1956. Då har jag nyss fyllt 6 år och månaden är oktober d.v.s. nästan exakt 56 år sedan. Jag hör en röst i radion som med upphetsad stämma pratar om tanks som rycker in i städer och människor som dödas eller flyr. Ungefär samtidigt ser jag ut från ett fönster som vetter mot dåvarande riksväg 2 (numera har den en annan sträckning och heter E6) och ser långa militärkolonner passera. Jag kopplar ihop vad jag hör på radion och vad jag ser på vägen. Jag blir illa till mods och tänker på krig och död. Inte blir det bättre när jag hör min mor uttrycka förhoppningar om att det inte må bli krig igen. Jag har många gånger funderat på om de stora militära transporter jag såg var en del av en höjd beredskap på grund av Sovjets aggression mot Ungern eller om var en det var ett naturligt inslag i efterkrigstidens Sverige där det kalla kriget redan hade hunnit bli svinkallt.

Ett annat minne, starkare och helt tydligt, handlar också om krig eller snarare om internationella kriser. Kubakrisen utspelades också i oktober fast några år senare, närmare bestämt oktober 1962. Denna ödesmättade kris inträffade alltså för 50 år sedan och den har således under den senaste veckan varit föremål för en rad skriverier i tidningarna och mängder av inslag i våra vanligaste TV-kanaler. Mina minnen från dessa veckor i oktober är starkt präglade av skräck. Jag var då 12 år. Man såg på TV hur sovjetiska handelsfartyg lastade med missiler närmade sig Kuba samtidigt som vi fick se bilder på amerikanska örlogsfartyg som hade det ultimata uppdraget att förhindra att de sovjetiska fartygen nådde fram till Kuba. För mig var det uppenbart att vi stod mycket nära det mest fruktansvärda som man kunde tänka sig: civilisationens undergång. Innanför portarna till hyreshusen fanns anslag uppsatta hur staden skulle utrymmas om kriget (det stod ingenting om att det gällde kärnvapenkrig) började. Jag minns inte om dessa anslag kom upp strax före Kubakrisen eller om de fanns uppsatta sedan tidigare. Däremot minns jag väldigt bestämt hur några av mina kamrater och jag, förskräckta inför vad som kanske skulle kunna inträffa, studerade utrymningsplanerna. Jag minns att vi var djupt skeptiska när vi såg kartorna med pilar som skulle åskådliggöra hur befolkningen skulle förflytta sig. Vi insåg att planerna för att tömma staden på människor var en gigantisk logistisk uppgift och ingenting som gjordes på en dag eller två. Samtidigt förstod vi att ett kärnvapenkrig inte gav utrymme för den tidsfrist som behövdes för stora befolkningsomflyttningar. Vi var förvånade och skrämda av det faktum att ett kärnvapenkrig kunde bryta ut den närmaste timmen medan myndigheterna inte hade gjort ett smack för att verkställa de planer som fanns uppgjorda för att skydda Sveriges civilbefolkning.

När jag någon gång talar med jämnåriga om Kubakrisen så blir jag ofta förvånad över hur ovanligt det är att någon förknippar krisen med någon typ av skräckupplevelse liknande vad jag kände under de hemska veckorna i oktober 1962. Tvärtom säger många att de knappt kommer ihåg någonting om detta. Om det finns ett samband mellan starka minnen från tvåårs åldern och bristen från minnen tio senare är en frågeställning som jag tills vidare inte tar ställning till.

Strax före Kubakrisen startade så hade den första James Bond-filmen premiär. Bond var ju hjälten som handgripligen löste vilken världskris som helst. Jag såg den första filmen ett halvår efter den internationella premiären när den började visas i Sverige. Hur jag lyckades komma in på en barnförbjuden film minns jag ingenting av. Kanske kände jag killen som rev biljetterna eller så smugglades jag in av min far. Hur som helst så blev jag djupt tagen av filmen. Utan tvekan den bästa jag sett dittills. Jag undvek inte att inför mina avundsjuka kamrater relatera innehåll och förmedla egna kommentarer. Sedan kom ju den ena Bond-filmen efter den andra och jag missade ingen förrän konceptet började bli uttjatat och huvudrollsinnehavarna avlöste varandra var femte år. Den ene sämre än den andra. 

Är han den bäste Bond?

Så för några år sedan fick Bondfilmerna en nytändning. Troligen berodde detta på att Bond nu gestaltades av Daniel Graig och att en rad nya människor hade tagit plats i filmteamet. Den senaste Bondfilmen hade premiär i Sverige igår och idag såg jag den. Mitt intryck är att det förmodligen är en av de bästa någonsin. De är endast de tidigaste filmerna med Sean Connery i huvudrollen som kan tävla med Skyfall, som är namnet på den senaste filmen. Storyn är förvisso knappast trovärdig men jämfört med de flesta andra Bondfilmer så känns den nästan realistisk. I filmen har James Bond fått träda tillbaka något till förmån för sin chef som är en hårdför äldre kvinna som står inför sin sista strid. Den avmätta torra engelska humor som fanns i de första filmerna ges det många prov på. Ganska snart inpå filmen slår det mig att fotot är fantastiskt och att det påminner om de färger och ljus som man ofta får skåda i bröderna Coens filmer. Och mycket riktigt när jag läser eftertexterna så ser jag att det är Coens berömde fotograf Roger Deakins som stått bakom kameran. Filmen får utan tvekan fyra Walther pistoler av fem möjliga!   

Prioritera vården och sköterskornas lön

Dagligen kan vi läsa om stora problem på våra sjukhus. Det är katastrofala brister på läkare och sjuksköterskor/ undersköterskor. Köerna till specialistbehandling är orimligt långa. Väntetiden på akutmottagningarna kan uppgå till 10-12 timmar. Brist på pengar medför nedläggning av avdelningar och man tvingas skicka hem sjuka människor utan ordentlig vård. Sjuksköterskor hoppar av på grund av löjligt låga löner och miserabla arbetsförhållanden. Ja, listan på problem kan göras lång.

Jag har haft turen att själv inte ha behövt utnyttja landstingens tjänster i någon större utsträckning men de gånger jag har kommit i kontakt med något sjukhus antingen för egna krämpor eller vid besök hos inlagda anhöriga eller vänner så har det slagit mig hur professionellt personalen agerar. Man behärskar sitt yrke till fullo och man har alltid patientens väl och ve för ögonen. Jag tycker absolut inte man skall använda sådana begrepp som kundfokus och kundanpassning inom sjukvården men om näringslivets chefer tycker att deras personal behöver lära sig något om dessa begrepp så skall man skicka dem på studiebesök till någon lämplig sjukhusavdelning. Jag garanterar att det ger betydligt mer än att anlita dyra teoretiserande affärskonsulter.

För en dryg vecka sedan tvingades jag uppsöka en akutmottagning. Jag valde ett av de stora sjukhusen i Stockholm. Jag blev inskriven och några prover togs. Därefter ombads jag att sitta ner och vänta. Efter att ha pratat med några andra som sökte vård så förstod jag att väntan skulle bli lång. Väntetiden för icke högprioriterade fall låg på 8 timmar. Så jag hade god tid på mig att studera arbetet på akutmottagningen och jag konstaterade ganska snabbt att det inte berodde på personalen att väntetiden var så lång. Man var helt enkelt horribelt underbemannad. Det fanns t.ex. bara en läkare på hela akutavdelningen. Och detta på kanske Sveriges största sjukhus! Denna läkare skulle alltså ta hand om alla fall som kom in, vilket väl bl.a. innebar att ställa en första diagnos, avgöra behandling, inskrivning eller ej, per telefon prata med någon kollega i bakjouren, ringa runt till avdelningarna för att eventuellt hitta en plats m.m. Under mina 8 timmar på akuten så såg jag aldrig att denna läkare någon gång tog en paus. Hon sprang hela tiden från den ena patienten till den andra. Jag ställde frågan till en sköterska om det var normalt med endast en läkare. Svaret blev att det numera var normalt men inte nog med det, man hade också dragit ner rejält på antalet sjuksköterskor och undersköterskor. Att väntetiden på akutmottagningen var 8 timmar var alltså ingen engångshändelse utan något som Stockholms landsting uppenbarligen medvetet har planerat för. Har man överhuvudtaget försökt att uppskatta hur stor sannolikheten är för felbeslut och felbehandling under så svåra arbetsförhållanden för personalen eller vad som i värsta fall kan hända med patienter som tvingas vänta åtskilliga timmar innan en läkare tar sig an dem.

Så småningom blev jag efter lång väntan inskriven på en avdelning för fortsatt undersökning och behandling. Efter tre dagar ansågs jag vara klar för utskrivning. Under min tid på sjukhuset kom jag nog i kontakt med ett tiotal sköterskor och en läkare. Jag stärktes i min tes att personalen på sjukhusen är osedvanligt goda yrkeskvinnor(män) och beundransvärt hjälpsamma, empatiska och trevliga.

Många grupper kämpar för högre löner och flera förtjänar förvisso betydligt bättre villkor. Men de som i första hand skall prioriteras är våra sjuksköterskor. En ingångslön på 25000 är ett minimum men dessutom måste det till utrymme som möjliggör en löneutveckling värd namnet och inte minst måste sköterskorna ges möjligheten att specialistutbilda sig utan att behöva ta tjänstledigt utan lön. För t.ex. en läkare eller en officer är ju detta en fullkomlig självklarhet.