måndag 28 februari 2011

Melodikrysset och iPhone

Nu törs jag erkänna det! Sedan lång tid tillbaka har min fru och jag nästan varje lördagsmorgon försökt lösa melodikrysset i SR P4. Många tycker säkert att det låter mossigt och utfärdar en solklar panchovarning. För oss har det emellertid blivit en trevlig tradition att inleda lördagsmorgonen med frukost, melodikryssande och slötittande i DN. Ingen av oss har väl någon viss musikgenre som intresserar oss speciellt mycket. Vi är båda ganska allround när det gäller musik. Så när vi inte direkt kan klara av att svara på frågorna så brukar vi kunna resonera oss fram till de rätta svaren. In i det längsta försöker vi undvika att använda Google för att hitta rätt lösning. Men för att få alla rutor ifyllda så händer det att vi måste ta internet till hjälp. När Google eller andra sökmotorer inte var tillgängliga på samma sätt som idag så minns jag att vi var väldigt belåtna om vi lyckades lösa hela krysset.

För en tid sidan så fick jag ett tips av Kjell om en ny App till iPhonen. Appen kallas SoundHound och med den kan uppskattningvis 95% av all musik som spelas i radion identifieras. När man hör musik som spelas live eller i radio startar man SoundHound och inom tio sekunder så får man upp titel, kompositör och eventuellt sångare. Dess svaghet verkar vara ovanligare klassiska verk och gamla visor. När jag själv sjöng My Way kom genast beskedet om rätt sång. Sångaren däremot utpekades som Frank Sinatra. Detta kan tolkas på åtminstone två sätt. Antingen har jag en gudabenådad sångröst eller så upptäckte jag en allvarlig svaghet i programmet.

Nåväl i lördags när vi löste melodikrysset så testade jag SoundHound och den klarade det mesta. Jag visade min fru vilket eminent hjälpmedel som nu stod till vårt förfogande. Men hon förklarade att detta var att gå ett steg för långt. Gärna Googla någon gång när vi kört fast ordentligt men SoundHound måste absolut bannlysas i samband med melodikrysset. Jag är böjd att ge henne rätt.

För er som gärna vill ladda hem appen kan jag meddela att den är gratis. Säkert finns motsvarande app även för androidmobiler.

onsdag 23 februari 2011

The King`s Speech

Om jag förr någon vecka sedan hade fått i uppgift att berätta något om Storbritanniens kung George VI så hade jag inte haft så mycket att komma med. Jag visste att han efterträdde sin bror Edward VIII som tvingades abdikera av kända skäl. Till en början gick han inte så bra ihop med Churchill. Detta berodde säkert på att George VI ansågs ha en undfallande inställning gentemot Tyskland. Märkligt nog föredrog Churchill brodern Edward trots dennes grumliga nazisympatier. Så småningom blev emellertid kung och premiärminister goda vänner och åt lunch tillsammans varje torsdag under kriget. En anekdot som har fastnat i huvudet handlar också om Churchill. När det var dags för invasion av kontinenten så ville den stridslystne Churchill gå iland i Normandie tillsammans med de första brittiska soldaterna. Generalerna kunde inte förmå honom att överge denna befängda idé. Kungen får emellertid reda på Churchills planer och ställer då ultimatum: åker du så åker jag också. Till Churchills stora missräkning så får invasionsflottan ge sig iväg utan honom.

Nu när jag har sett filmen The King´s Speech vet jag lite mer om George VI. Filmen bygger på den "sanna" historien om en prins som mer eller mindre tvingas att bli kung. Han lider sedan barnsben av ett för en offentlig person stort problem. Nämligen svår stamning. Kriget står för dörren och England behöver ett statsöverhuvud som kan hålla eldande tal i direktsändningar till hela världen. 

Kungen får behandlingar av framstående doktorer och talpedagoger. Ingenting hjälper och till sist så kontaktar kungens hustru den smått excentriske och okonventionelle logopeden Lionel Logue. Kungen vägrar till en början att träffa Lionel. Han avviker alltför mycket från de människor som vistas i kungens kretsar. Sakta med säkert uppstår det dock en stark vänskap mellan kung och tjänare. Kungen vågar för första gången öppna sig inför en annan människa och berätta om sin inte helt lyckliga barndom. Så småningom lyckas de tillsammans reducera stamningsproblemen. Eldprovet blir ett stort radiotal till samväldet när kriget är ett faktum.

The King`s Speech har tilldelats många priser och har nominerats till inte mindre än 12 Oscars. Denna uppmärksamhet och de översvallande recensionerna är för mig lite svårförståliga. Visst är det en trevlig och lätt humoristisk film och behöver man muntras upp lite så kan man väl se den. Ett hyggligt hantverk i feelgood genren.    


      

söndag 20 februari 2011

Fågelstatistik och kryssande

Linné färdigställde 1731 ett arbete om Sveriges fåglar. Han hade kommit fram till att antalet arter i landet var cirka 160. 1978 beräknades att minst ett exemplar av 340 olika arter hade någon gång befunnit sig inom landets gränser. 1988 var motsvarande siffra 425 och nu närmar vi oss 490 arter. Det är enkelt att förstå anledningarna till denna ökning av artantalet. En anledning är naturligtvis att antalet fågelskådare har ökat drastiskt. Från att av en stor del av allmänheten har betraktas som en kuf med morbida intressen så ses fågelskådaren idag som en nästan normal typ, som man gärna rådfrågar om någon skrikigt färgad sak har flugit in i trädgården. Många s.k. kändisar har kommit ur garderoben som fågelskådare och detta har självfallet bidragit till det förändrade förhållningssättet gentemot ornitologerna. Det finns säkert ett femtiotal lokala föreningar/klubbar och några rikstäckande organisationer för skådare. Medlemsantalet i dessa är uppskattningsvis 20-30 tusen. Till detta kommer säkert ett tredubbelt antal människor som inte är organiserade men som har ett starkt fågelintresse och gärna vistas i skog och mark för att se på fågel. Från att ha varit ett minst sagt mansdominerat skrå så har det kvinnliga inslaget ökat markant bland skådarna. Det verkar även som antalet ungdomar ökar.

Antalet fågelskådare i vid bemärkelse är alltså idag betydligt större än för 50 år sedan. Men det viktigaste orsaken till att antalet observationer av sällsynheter har ökat är den tekniska utvecklingen. Förr i världen var fågelskådaren utrustad med papper och penna och någon mycket enkel fågelbok samt i bästa fall en kikare av tveksam kvalitet. Nu är det helt andra grejor som gäller. Handkikare med Zeiss eller Swarovski emblem och motsvarande tubkikare med 50 ggr förstoring är vanlig utrustning för en normalskådare. Ofta bär man också med sig avancerad kamerautrustning och kanske också ljudinspelningsutrustning. Den sistnämnda finns i mycket behändigt format i kontrast till de jättelika parabolutrustningar man använde förr. Handböcker finns det hur mycket som helst av. Ofta med utsökta teckningar av fåglarnas olika dräkter, utbredningskartor och karaktärbeskrivningar. Vill man inte bära med sig någon bok så finns det möjligheter att ladda ner hela härligheten i iPhonen.

Så möjligheten att artbestämma en fågel i fält är stor även för den som inte är en så skicklig ornitolog men väl är försedd med den rätta uppsättningen med hjälpmedel. Hittar man inte rätt i fält kan man åka hem och lägga in bilder och ljud på något forum och snabbt får man hjälp av alerta kollegor. På nätet hittar man hur mycket information som helst skuren både på bredden och längden. Ett annat hjälpmedel som man kan abonnera på är ett system där det sänds ut uppgifter (ungefär som SMS) om att en speciell art har siktats på en viss plats. När ett sådant meddelande skickats ut dröjer det inte länge förrän de första förväntansfulla skådarna hittar till platsen.

För en del fågelskådare är kryssandet det centrala. Vad är då detta? Jo, förr i världen hade man en artlista och när man var säker på att man för första gången såg en viss art så satte man ett kryss vid artnamnet. Nu hanterar väl de flesta detta med elektroniska system. Att man kryssat en fågelart betyder helt enkelt att man någon gång sett just den arten. De mest fanatiska kryssarna kan åka 100 mil bara för att få ett nytt kryss. Det berättas om skådare som genast överger sin arbetsplats om ett intressant larm dyker upp i mobilen. Jag har t.o.m. hört talas om skådare som i sitt anställningsavtal har en klausul som ger honom rätt att genast dra (=sticka iväg på ett larm) när rätt larm kommer.

Det finns många varianter på krysslistor. Den mest prestigefyllda är Sverigelistan. Andra exempel är landskapslistan och tomtlistan. Den sistnämnda anger antalet arter som man sett från sin tomt. En för Stockholm speciell lista är betonglistan. Där håller man reda på antalet arter som man sett inom tullarna. På någon av fågelorganisationernas hemsida finns de "officiella" listorna och där kan man bl.a. se att mannen som toppar Sverigelistan har sett 449 arter inom Sverige. En otrolig siffra med tanke på att antalet påträffade arter i Sverige är cirka 490.

Man kan också få ett kryss utan att göra ett smack. D.v.s. ett kryss delas ut som en slags bonus. Många fågelarter är uppdelade i raser. Raserna är ofta väldigt lika varandra och endast de verkliga experterna kan skilja dem åt i fält. Vad som är en art och en ras bestäms av internationella kommittéer. Ibland tycker man att man måste visa lite handlingskraft och då kanske man bestämmer att vissa raser skall få artstatus. Förr några år sedan fanns i Sverige två raser av Gråtruten. Ett beslut att dessa två raser skulle upphöjas till självständiga arter gjorde att alla som säkert tidigare hade sett båda raserna plötsligt fick två nya kryss. Detta tacknämliga fenomen kallas att få soffkryss. Man skulle kunna tänka sig att man blir av med kryss genom den omvända processen.

Jag har inga synpunkter på om skådare blir mer eller mindre besatta av kryssandet. Själv skulle jag aldrig åka 25 mil för att kanske få se en ny art. För er som inte är inne i skådarsvängen så vill jag också klargöra att den överdrivna kryssarglädjen inte är något som är representativt för den stora massan av fågelskådare. Höjdpunkterna i mitt skådande är naturupplevelserna. Visst är det spännande att se en ovanlig art men det är också väldigt trevligt och avkopplande att bara sitta still och titta ut över en fågelsjö med en skog bakom sig och se de vanliga änderna och höra de vanliga sångfåglarna. Har man dessutom med sig lite kaffe och en macka med ägg och ansjovis så är lyckan fullständig.

Hur många arter har jag sett? Jag brukar undvika att svara på den frågan eller så svarar jag att jag inte räknar kryss. Om den frågande insisterar så svarar jag att det rör sig om 300. Detta antal innebär att du av de hårdföra kryssarna räknas som Mr Nobody. 300 är någon slags skamgräns ungefär som handicap 36 i golf.    


 

torsdag 17 februari 2011

En filmskatt

Genom ett samarbete mellan Svenska filminstitutet och Kungliga biblioteket finns nu filmer från hundra år i Sverige tillgängliga för oss alla. Det rör sig inte om långa spelfilmer utan om kortare journalfilmer, reklamfilmer, informationsfilmer os.v. Den äldsta är från 1897 och visar kungen av Siam när han landstiger vid slottet i Stockholm. Filmsamlingen belyser Sveriges 1900-tals historia ur olika synvinklar.

Ett mycket användarvänligt söksystem gör det lätt att hitta vad man för tillfället är intresserad av. Man kan söka på kategori, teman, årtal och titel. Planen är nu att under de kommande tre åren fylla på arkivet med 300 filmer/år. När man börjar att botanisera i detta fantastiska arkiv är det svårt att sluta. Man blir lätt lite nostalgisk när man känner igen gamla reklamfilmer eller blir påmind om händelser ur verkliga livet. Många filmer informerar om saker och ting som jag inte hade en aning om.

Det är mycket glädjande att två statliga organ har kunnat samarbeta och åstadkommit ett så utomordentligt resultat vilket medför att en verklig filmskatt finns lätt åtkomlig för allmänheten. Att allt är helt gratis gör inte det hela sämre. Här är adressen till arkivet: www.filmarkivet.se.


måndag 14 februari 2011

The Theatre of Dreams

I lördags var vi då äntligen på plats i "The Theatre of Dreams" d.v.s Manchester United´s hemmaarena som officiellt heter Old Trafford. Matchen skulle börja 12:45 men vi ville vara tidigt ute för att bekanta oss med arenaområdet, känna på stämningen och ta en öl på någon pub tillsammans med United´s supportrar. Så kl. 0930 tog vi spårvagnen från Piccadilly Gardens till Old Trafford. En halvtimme senare stod vi utanför arenan. Tror ni vi var ensamma där? Nejdå, tusentals supportrar hade redan anlänt. Tror ni vi fick någon öl på en mysig pub tillsammans med några förväntansfulla anhängare till världens mest mytomspunna fotbollslag? Icke! Antalet pubar omkring området är överraskande litet och befintliga pubar var alldeles överfyllda med folk och utanför var det 40-50 m långa köer. Inne från pubarna dånade kampsångerna och de törstiga männen (ja det var nästan 100% män) i köerna utanför stämde med glatt mod in i sången. Som de rationella svenskar vi trots allt är så var beslutet att avstå från pubbesöket lätt. Absolut inte på grund av sången utan snarare för att köandet kanske hade stulit en timme av vår dyrbara tid.

Efter att ha gått ett varv runt arenan och fått se en glimt av United´s spelare när de per buss anlände till spelaringången så var det dags för ett besök i souveniraffären som är belägen på östra sidan rakt under statyn på Sir Matt Busby. Affären sägs vara världens största i sitt slag. 800 olika produkter finns det att välja på. Störst åtgång verkar det vara på halsdukar och matchtröjor. De senare finns i alla möjliga varianter som United burit genom åren och med alla de kända namnen skrivna på ryggen. Affären är stor som en ICA-hall och har varje år en bra bit över 1 miljon besökare vilka vid utgången kan välja mellan 39 olika kassor. En halsduk kunde jag inte motstå men det var det enda vi köpte.

Väl ute på området framför den östra läktaren kunde vi konstatera att nu började de stora massorna anlända. De kom i bussar men framför allt med tåg eller spårvagn. Trots de stora antalet människor uppfyllda med adrenalin så slogs vi av hur lugnt och städat det var. Vi såg inga som helst tecken på bråk eller fylla. Visst var supportrarna entusiastiska. De sjöng och ropade slagord men stämningen var i grunden varm och hjärtlig. Det fanns en del poliser och också ridande sådana men vi såg aldrig att de behövde ingripa. Vi kunde inte undvika att göra en jämförelse med Stockholm och hur det ser ut utanför Råsunda inför en större match. Och då talar vi om kanske 20 tusen människor. Vi ifrågasatte hypotetiskt om det överhuvudtaget skulle gå att anordna en match i Stockholm mellan Djurgården och AIK inför 75 tusen åskådare.

Så var det då dags att söka upp våra platser på läktaren. Till vår överraskning så visade det sig att våra biljetter gav oss tillträde till en lounge i korridorerna bakom själva läktaren. Där inne rådde lugnet och vi kunde ta oss en öl och samtidigt blicka ut över folket som alltjämt i stora antal strömmade mot Old Trafford. En halvtimme före avspark satt vi på plats inne på stadion. Stämningen var minst sagt hög och alla som inte var svenska eller norska bidrog till sångunderhållningen. När spelarna marscherade ut på plan kunde man inte se att det fanns en enda plats ledig på läktarna. Den officiella publiksiffran blev 75 300.

Bortalaget Manchester City har de senaste åren värvat spelare för ansenliga belopp vilket möjliggjorts genom att ett jättelikt investmentbolag i Förenade Arabemiraten köpt aktiemajoriteten i klubben. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Man är nu fast förankrade i toppen på ligan. Så en objektiv profetia om utgången av matchen skulle nog vara att det kunde sluta hur som helst. En seger för United skulle innebära att man befäste serieledningen och kanske gjorde slut på City`s chanser till ligaseger.

Matchen blev mycket riktigt väldigt jämn. United tog ledningen strax före paus och sången som pågick kontinuerligt blev nu nästan öronbedövande, speciellt när engelsmannen som satt bakom mig höjde rösten. Han kunde alla sånger utan och innan. Men till och med för mig var det lätt att höra att han inte träffade rätt på en enda ton. I andra halvlek kvitterade City som nu till det blå lagets fans stora glädje tog ett litet grepp om matchen. Men när 10 minuter återstod fick vi förmodligen se årets mål. Nani, den portugisiske supertalangen, drog upp ett anfall på högerkanten och lyckades slå in bollen i straffområdet. Inga av United´s spelare tycktes vara i närheten av bollen men plötsligt dök Wayne Rooney upp och kastade sig upp i luften och lyckades med konststycket att med en cyckelspark träffa bollen så att den stenhårt gick rakt upp i krysset. Bollen var helt otagbar för City`s förvånade målvakt. Min första tanke var att det jag tydligt såg inte kunde vara sant. Det går inte beskriva det jubel och den glädje som bröt ut på läktarna. Kanske kommer man längre fram i vår säga att det var detta fantastiska mål som gav United ligasegern.

Var 2-1 till United rättvist? Skall jag vara ärlig så hade nog ett oavgjort resultat speglat matchen bättre men å andra sidan så förtjänar Rooney´s konsstycke att vara matchavgörande. Matchen var nog en av de bästa jag sett live. Den var mycket välspelad och de indviduella misstagen var fåtaliga. Med tanke på förutsättningarna så var matchen överraskande juste och jag tror att domaren endast delade ut ett gult kort.

Evakueringen av alla upprymda människor gick utan några intermezzon och vi såg inte heller nu några polisingripanden.

Dagen därpå åkte vi på nytt ut till Old Trafford. Nu för att gå på museet som är inrymt på anläggningens norra sida. Vi avslutade besöket med en rundtur som också omfattade besök i de inre regionerna av den anrika arenan. Men om detta kanske jag gör ett inlägg en annan gång.

onsdag 9 februari 2011

Bananrepublik eller dito monarki

Julian Assange ( Wikileaks grundare) är anklagad för allvarliga brott begångna i Sverige och han är därför begärd att utlämnas från Storbritannien. Om detta pågår det nu ett spektakel i en rättssal i London. Om Assange är skyldig eller ej till vad han anklagas för vill jag inte ha någon som helst åsikt om. Men jag kan inte undgå att reagera när man få ta del av vad som händer i rättssalen och den brännvinsadvokatyr som Assanges försvarare uppvisar.

Det som faktiskt i grunden rör sig om ett våldtäktsmål försöker advokaterna att överföra till ett mål mot Sverige som liknas vid en bananrepublik utan mänskliga rättigheter. Assange hävdar också genom sina försvarare på fullt allvar att eftersom Sverige är en lydstat till USA så är sannolikheten stor att Sverige skickar honom vidare till USA för att placeras på Guantánmo eller dömas till döden. Man menar också att Assange aldrig kan få en rättvis prövning av sitt fall i Sverige eftersom en lagändring år 2005 har medfört att män per automatik blir könsdiskriminerade i svenska domstolar. O.s.v. O.s.v.

Om en brittisk domstol skulle godta Assanges skäl för att att inte bli utlämnad så råder det knappast någon tvekan var i Europa vi har en bananmonarki. Åtminstone sett till dess rättsväsende. Jag vill emellertid tro att en brittisk domstol enkelt klarar att hantera detta fall utan att låta sig provoceras av massmedia och halvgalna advokater.

Man kan förmoda att Assanges advokater är synnerligen uppskattade i Washington eftersom deras agerande definitivt har dragit uppmärksamheten från allt som har avslöjats genom Wikileaks och strålkastarna har istället riktas mot Wikileaks grundare, hans tillskyndare och en insinuerad rättsröta i Sverige.

Om ni vill läsa mer om detta så kan jag verkligen, hör och häpna, rekommendera Williams Butts inlägg på Newsmill. Jodå, William är alla vårs Billy! Läs här!

Jag tycker också att  Reinfeldt fakltiskt gjorde ett bra om än alltför försiktigt uttalande. Här kan du läsa vad han sa.


söndag 6 februari 2011

Biografi om Palme

Såvitt jag förstår så överraskades ingen av Lena Nymans död. Hon hade varit sjuk under lång tid. Jag tror knappast någon ifrågasätter hennes storhet som skådespelare och artist. Kanske minns de flesta henne för alla hennes lysande framträdanden i Hasseåtages revyer. Själv associerar jag hennes namn direkt med Vilgot Sjöman, Nyfikenfilmerna och Olof Palme! En kamrat gjorde mig uppmärksam på detta klipp. Man skall inte förledas att tro att det är ett klipp från en dokumentärfilm om "Jag är nyfiken gul". Det är ett klipp direkt från den färdiga filmen och samtidigt är det ett nästan idylliskt tidsdokument från mitten av 60-talet.

För några månader sedan utkom en biografi över Olof Palme. Sådana har de skrivits många genom åren. Men den som jag fick i julklapp är något alldeles enastående och kommer att bli standardverket över Olof Palme. Den heter "Underbara dagar framför oss" och är skriven av Henrik Berggren. Jag sträckläste mer eller mindre boken. Det vanliga är att en biografi är en rak berättelse om en människa och hennes/hans gärning. Det blir oftast ganska tråkigt och har man inte ett mycket starkt intresse av personen ifråga så är man nöjd när boken är färdigläst så att man kan lägga den ifrån sig för att aldrig återkomma till den. Den här boken är helt annorlunda. Bergren nöjer sig inte med att göra ett referat av Olof Palmes liv utan han ger oss också en gedigen bakgrundsbild av Sveriges historia under 1900-talet med utblickar över den internationella scen som skulle bli Palmes. Anledningen till att denna bok blir så bra är att Bergren inte bara är en skicklig skribent utan han är också en lärd historiker. I tidigare böcker om Olof Palme så har författarnas åsikter om Palme som politiker och människa mer eller mindre kraftigt lyst igenom i klartext eller mellan raderna. Berggrens bok är helt fri från icke underbyggda spekulationer och insinuationer.

Så oberoende vad man tycker om Palme som politiker eller person så har man behållning av boken. Den ger en bild av en ovanlig, intelligent och ofta motsägelsefull människa och en handlingskraftig fullblodspolitiker samt den tid han verkade i. Låt inte bokens format avskräcka. Det är en tegelsten på 700 sidor.

När man lägger ifrån sig boken kan man inte låta bli att med viss sorg i sinnet tänka på dagens politiker från vars läppar det aldrig yppas en ideologisk tanke eller en visionär formulering om framtiden.

onsdag 2 februari 2011

Dagsmeja

Vissa ord framstår som vackrare än andra. Detta beror naturligtvis på olika orsaker. Det kan ibland bara vara själva bokstavskombination som känns behaglig. Det kan vara uttalet av ett ord som man uppfattar som vackert eller så kan ett ord vara förknippat med speciellt positiva känsloupplevelser. Säkert finns många andra anledningar, eller oftast är det väl kombinationer av anledningar, som gör att vissa ord tycks ha en inneboende skönhet. Oftast kan man nog inte själv ge en förklaring till varför vissa ord känns vackra.

Ett för mig mycket vackert ord är dagsmeja!

I dag hade jag ett lunchmöte inne i stan. Innan jag gav mig iväg till detta möte så kollade jag hur kallt det var utanför huset. Det visade sig att det var 6 plus på sydsidan och 3 minus på norrsidan. Eftersom det dessutom var vindstilla så beslöt jag mig för att gå in till stan. När jag hade gått ett tag så blev jag smått upprymd. Snart förstod jag att detta berodde på att man med lite god vilja kunde konstatera att det rådde dagsmeja. Pyttesmå rännilar rann från snöhögarna ut på på trottoaren och enstaka droppar föll från hustaken. Dagsmeja uppträder normalt inte förrän på senvintern eller tidigt på våren. Men skall man gå efter NE:s definition av dagsmeja (solstrålningen smälter snö eller is även om lufttemperaturen ligger under fryspunkten) så behöver jag inte ha haft helt fel när jag påstår att jag idag för första gången i år fick uppleva dagsmejan.

Ju äldre jag blir desto mindre fördragsamhet har jag med vintrarna och desto mer intensivt längtar jag efter vårarna. När jag var i tonåren och under några årtionden framåt struntade jag totalt i vilken årstid det var. Men nu spanar jag nästan varje dag efter alla små tecken som man kan tyda på att vintern kanske håller på att ge upp.

Även om ordet dagsmeja har en poetisk klang så tror jag att den enkla anledningen till att jag håller ordet högt ur skönhetssynpunkt är att företeelsen som sådan faktiskt är ett av de allra första tecknen på att våren är på väg.