Fågelstatistik och kryssande

Linné färdigställde 1731 ett arbete om Sveriges fåglar. Han hade kommit fram till att antalet arter i landet var cirka 160. 1978 beräknades att minst ett exemplar av 340 olika arter hade någon gång befunnit sig inom landets gränser. 1988 var motsvarande siffra 425 och nu närmar vi oss 490 arter. Det är enkelt att förstå anledningarna till denna ökning av artantalet. En anledning är naturligtvis att antalet fågelskådare har ökat drastiskt. Från att av en stor del av allmänheten har betraktas som en kuf med morbida intressen så ses fågelskådaren idag som en nästan normal typ, som man gärna rådfrågar om någon skrikigt färgad sak har flugit in i trädgården. Många s.k. kändisar har kommit ur garderoben som fågelskådare och detta har självfallet bidragit till det förändrade förhållningssättet gentemot ornitologerna. Det finns säkert ett femtiotal lokala föreningar/klubbar och några rikstäckande organisationer för skådare. Medlemsantalet i dessa är uppskattningsvis 20-30 tusen. Till detta kommer säkert ett tredubbelt antal människor som inte är organiserade men som har ett starkt fågelintresse och gärna vistas i skog och mark för att se på fågel. Från att ha varit ett minst sagt mansdominerat skrå så har det kvinnliga inslaget ökat markant bland skådarna. Det verkar även som antalet ungdomar ökar.

Antalet fågelskådare i vid bemärkelse är alltså idag betydligt större än för 50 år sedan. Men det viktigaste orsaken till att antalet observationer av sällsynheter har ökat är den tekniska utvecklingen. Förr i världen var fågelskådaren utrustad med papper och penna och någon mycket enkel fågelbok samt i bästa fall en kikare av tveksam kvalitet. Nu är det helt andra grejor som gäller. Handkikare med Zeiss eller Swarovski emblem och motsvarande tubkikare med 50 ggr förstoring är vanlig utrustning för en normalskådare. Ofta bär man också med sig avancerad kamerautrustning och kanske också ljudinspelningsutrustning. Den sistnämnda finns i mycket behändigt format i kontrast till de jättelika parabolutrustningar man använde förr. Handböcker finns det hur mycket som helst av. Ofta med utsökta teckningar av fåglarnas olika dräkter, utbredningskartor och karaktärbeskrivningar. Vill man inte bära med sig någon bok så finns det möjligheter att ladda ner hela härligheten i iPhonen.

Så möjligheten att artbestämma en fågel i fält är stor även för den som inte är en så skicklig ornitolog men väl är försedd med den rätta uppsättningen med hjälpmedel. Hittar man inte rätt i fält kan man åka hem och lägga in bilder och ljud på något forum och snabbt får man hjälp av alerta kollegor. På nätet hittar man hur mycket information som helst skuren både på bredden och längden. Ett annat hjälpmedel som man kan abonnera på är ett system där det sänds ut uppgifter (ungefär som SMS) om att en speciell art har siktats på en viss plats. När ett sådant meddelande skickats ut dröjer det inte länge förrän de första förväntansfulla skådarna hittar till platsen.

För en del fågelskådare är kryssandet det centrala. Vad är då detta? Jo, förr i världen hade man en artlista och när man var säker på att man för första gången såg en viss art så satte man ett kryss vid artnamnet. Nu hanterar väl de flesta detta med elektroniska system. Att man kryssat en fågelart betyder helt enkelt att man någon gång sett just den arten. De mest fanatiska kryssarna kan åka 100 mil bara för att få ett nytt kryss. Det berättas om skådare som genast överger sin arbetsplats om ett intressant larm dyker upp i mobilen. Jag har t.o.m. hört talas om skådare som i sitt anställningsavtal har en klausul som ger honom rätt att genast dra (=sticka iväg på ett larm) när rätt larm kommer.

Det finns många varianter på krysslistor. Den mest prestigefyllda är Sverigelistan. Andra exempel är landskapslistan och tomtlistan. Den sistnämnda anger antalet arter som man sett från sin tomt. En för Stockholm speciell lista är betonglistan. Där håller man reda på antalet arter som man sett inom tullarna. På någon av fågelorganisationernas hemsida finns de "officiella" listorna och där kan man bl.a. se att mannen som toppar Sverigelistan har sett 449 arter inom Sverige. En otrolig siffra med tanke på att antalet påträffade arter i Sverige är cirka 490.

Man kan också få ett kryss utan att göra ett smack. D.v.s. ett kryss delas ut som en slags bonus. Många fågelarter är uppdelade i raser. Raserna är ofta väldigt lika varandra och endast de verkliga experterna kan skilja dem åt i fält. Vad som är en art och en ras bestäms av internationella kommittéer. Ibland tycker man att man måste visa lite handlingskraft och då kanske man bestämmer att vissa raser skall få artstatus. Förr några år sedan fanns i Sverige två raser av Gråtruten. Ett beslut att dessa två raser skulle upphöjas till självständiga arter gjorde att alla som säkert tidigare hade sett båda raserna plötsligt fick två nya kryss. Detta tacknämliga fenomen kallas att få soffkryss. Man skulle kunna tänka sig att man blir av med kryss genom den omvända processen.

Jag har inga synpunkter på om skådare blir mer eller mindre besatta av kryssandet. Själv skulle jag aldrig åka 25 mil för att kanske få se en ny art. För er som inte är inne i skådarsvängen så vill jag också klargöra att den överdrivna kryssarglädjen inte är något som är representativt för den stora massan av fågelskådare. Höjdpunkterna i mitt skådande är naturupplevelserna. Visst är det spännande att se en ovanlig art men det är också väldigt trevligt och avkopplande att bara sitta still och titta ut över en fågelsjö med en skog bakom sig och se de vanliga änderna och höra de vanliga sångfåglarna. Har man dessutom med sig lite kaffe och en macka med ägg och ansjovis så är lyckan fullständig.

Hur många arter har jag sett? Jag brukar undvika att svara på den frågan eller så svarar jag att jag inte räknar kryss. Om den frågande insisterar så svarar jag att det rör sig om 300. Detta antal innebär att du av de hårdföra kryssarna räknas som Mr Nobody. 300 är någon slags skamgräns ungefär som handicap 36 i golf.