Dagsmeja

Vissa ord framstår som vackrare än andra. Detta beror naturligtvis på olika orsaker. Det kan ibland bara vara själva bokstavskombination som känns behaglig. Det kan vara uttalet av ett ord som man uppfattar som vackert eller så kan ett ord vara förknippat med speciellt positiva känsloupplevelser. Säkert finns många andra anledningar, eller oftast är det väl kombinationer av anledningar, som gör att vissa ord tycks ha en inneboende skönhet. Oftast kan man nog inte själv ge en förklaring till varför vissa ord känns vackra.

Ett för mig mycket vackert ord är dagsmeja!

I dag hade jag ett lunchmöte inne i stan. Innan jag gav mig iväg till detta möte så kollade jag hur kallt det var utanför huset. Det visade sig att det var 6 plus på sydsidan och 3 minus på norrsidan. Eftersom det dessutom var vindstilla så beslöt jag mig för att gå in till stan. När jag hade gått ett tag så blev jag smått upprymd. Snart förstod jag att detta berodde på att man med lite god vilja kunde konstatera att det rådde dagsmeja. Pyttesmå rännilar rann från snöhögarna ut på på trottoaren och enstaka droppar föll från hustaken. Dagsmeja uppträder normalt inte förrän på senvintern eller tidigt på våren. Men skall man gå efter NE:s definition av dagsmeja (solstrålningen smälter snö eller is även om lufttemperaturen ligger under fryspunkten) så behöver jag inte ha haft helt fel när jag påstår att jag idag för första gången i år fick uppleva dagsmejan.

Ju äldre jag blir desto mindre fördragsamhet har jag med vintrarna och desto mer intensivt längtar jag efter vårarna. När jag var i tonåren och under några årtionden framåt struntade jag totalt i vilken årstid det var. Men nu spanar jag nästan varje dag efter alla små tecken som man kan tyda på att vintern kanske håller på att ge upp.

Även om ordet dagsmeja har en poetisk klang så tror jag att den enkla anledningen till att jag håller ordet högt ur skönhetssynpunkt är att företeelsen som sådan faktiskt är ett av de allra första tecknen på att våren är på väg.