fredag 30 december 2011

Julfirande, mullvadar och äktenskapskrigare

Nordhalland julen 2012
Sedan ett antal år tillbaka har vi tillbringat julen hos min syster i norra Halland. Så även i år. Det är väl sällan att julen i dessa trakter bjuder på mycket snö och temperaturer under noll men de senaste jularna har vädret varit nästan extremt med temperaturer i närheten av +10 grader och en sol som mitt på dagen har värmt oss under promenaderna och gjort oss påminda om att det nog finns hopp om en vår även under 2012. Ute i skogarna har man hittat sommarkantareller vilket enligt expertisen på Naturhistoriska riksmuseet är något alldeles unikt. Ingen kan erinra sig att kantareller någon gång har kunnat plockas i Sverige vid juletid. Tyvärr så hittade inte vi någon svamp att piffa upp julbordet med. Å andra sidan blev jag informerad om att smaken på svampen lämnade en del övrigt att önska.

Delar av vårt julbord
Apropå julbord så har min syster och jag delat upp ansvaret. Systern tar hand om de tunga uppgifterna, d.v.s. Janssons, köttbullar, skinka, kallskuret, pastejer, lutfisk, ris á la Malta m.m., medan jag ansvarar för sill, lax och brännvin. Detta löser jag genom att dagen före avfärden till Halland besöka saluhallen vid Medborgarplatsen. Jag brukar inhandla 6-7 sorters sill, inlagd strömming, gubbröra, nubbesallad samt rökt lax (varm och kall) såväl som gravad. (Jag har av anständighetsskäl slutat köpa ål.) I år hade vi dessutom fått med oss en utsökt silltårta som vår sons sambo hade den goda smaken att skicka med. Jag har genom åren skaffat mig ganska stor erfarenhet av de julbord som restaurangerna i Stockholm tillhandahåller till makabra priser så jag vågar påstå att julborden hemma hos min syster slår det mesta med bred marginal.

Det finns en sillinläggning som inte går att få tag på i Stockholm. Den har genom åren kallats för Varbergssill eller kort och gott kryddsill. Såvitt jag vet så går den bara att köpa på enstaka ställen i Halland. Det är min favoritsill alla kategorier. Även min far uppskattade denna sill och kanske är min faiblesse för kryddsillen något genetiskt. Jag har förärat många av mina vänner och bekanta denna delikatess men ingen tycks förstå storheten med halländsk kryddsill. Min fru tycker att den går att äta men att de flesta av våra andra sillinläggningar är klart bättre. Så veckorna efter jul får jag ha min sill för mig själv. Tror ni att jag är riktig klok om jag säger att jag helst äter den tillsammans med risgrynsgröt?

En av mina viktigaste plikter under julen är att vara tomte. Som framgår av filmsnutten så råder det väl ingen tvekan om att det mångåriga agerandet som tomte burit frukt. I min skepnad framstår tomten som naturlig, självsäker, snäll men ändå respektingivande och inte minst barnkär. Kort sagt så får man leta länge innan man finner en bättre tomte. Klicka här för att ta del av ett smakprov.

Vem är mullvad?
Och nu till något helt annat. Under de så kallade mellandagarna brukar vi gå på bio och se några av alla de nya filmer som har premiär kring julen. Häromdagen såg vi ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Jag tror att vi är många som är bekanta med handlingen i denna film även om få av oss skulle kunna redogöra för handlingen i detalj. Filmen bygger på John le Carrés roman med samma namn. Kanske är detta den bästa spionroman som någonsin skrivits. Den svenska titeln är Mullvaden. Högt upp i den brittiska spionorganisationen MI6 verkar det finnas en dubbelspion som sedan lång tid tillbaka har försett KGB med brittiska hemligheter. Höga regeringstjänstemän får information om att det kan finnas en spion i toppen på MI6 och man ger den från organisationen nyligen sparkade mästerspelaren George Smiley i uppdrag att i största hemlighet hitta mullvaden. Så drar jakten i gång. Vi slipper de vanliga biljakterna och actionscenerna. Istället får vi följa Smiley i ett glåmigt London på sjaskiga hotell och urtrista kontor där cigarettröken ligger tät. (det är tidigt 70-tal). Dialogen är sparsmakad och ersätts med outgrundliga blickar och återhållen mimik. Miljöerna är mästerligt fångade. Ljus och okonventionella kameravinklar bidrar till den förtätade atmosfären. Det behöver knappast påpekas att skådespeleriet är förstklassigt. Att en svensk regissör har kunnat göra detta mästerverk är nästan ofattbart. Tomas Alfredsson har lyckats till 100 %. Hans film överträffar nästan den berömda filmatiseringen av romanen som gjordes för TV en gång i tiden och med Alec Guinness i huvudrollen. Gå och se filmen men försök att sätta er in i handlingen i förväg. Det är många trådar och villospår att hålla reda på om man oförberedd skall förstå allting.

Om man inte vill gå på bio så kan man gå på teater och det var precis vad vi gjorde igår. Vi var på Stadsteatern och såg Strindbergs berömda äktenskapsdrama Dödsdansen. I denna uppsättning är handlingen förlagd till 70/80-tal. Jag är oftast negativ till sådana förändringar men den här gången fungerar det. Kanske för att språket också har anpassats för att vara tidsenligt. Dödsdansen skildrar ett rysligt äktenskap som är som ett krig mellan två makar. Båda vill ha förnyelse och befrielse men ingen kan ta steget eftersom de rep som håller ihop dem inte går att lossa efter 25 års äktenskap. Båda huvudpersonerna har lånat drag av författaren som ju hade stor erfarenhet som "äktenskapskrigare" (citat från programmet). Uppsättningen har väl fått lite blandad kritik men jag tycker att den i stort sett var alldeles utmärkt.

Alla som läser min blogg men också de flesta av alla andra önskar jag ett angenämt och bekymmersfritt nytt år!


torsdag 15 december 2011

Hackat och malet eller hänt i veckan

Får han nobelpriset?

Mot bakgrund av de ekonomiska problem som hänger över Europa som en våt filt och de till synes fruktlösa försök som görs för att hitta en för Europas stater gemensam linje för att lösa dessa, så känns det väldigt glädjande att konstatera att det faktiskt finns exempel där europeiskt samarbete fungerar alldeles utmärkt. Jag tänker i första hand på den storslagna satsning som gjorts för att bygga en ny och prestandamässigt världsledande s.k. partikelaccelerator. Denna enorma anläggning administreras av CERN (europeiska kärnfysikcentret i vilket det ingår 20 europeiska stater) och är belägen i Schweiz. I acceleratorn låter man strålar av protoner uppaccelerade till hastigheter inte långt från ljusets hastighet kollidera med varandra. De fragment som blir följden av kollisionerna detekteras av gigantiska och väldigt avancerade ”mätinstrument”. Anläggningen togs i drift för cirka ett år sedan och det man i första hand har koncentrerat sig på är att finna den så kallade ”Higgs partikel”. Higg är en skotsk fysiker som redan på 1960-talet lade fram teorin om att det förutom alla kända partiklar så måste det finnas ytterligare en ”partikel” för att den så kallade standardmodellen för materiens uppbyggnad skall anses vara allmängiltig.

I veckan mitt under nobelfestligheterna kallade CERN till stor presskonferens för att meddela att man är ytterst nära att få korn på Higgs partikel. Man tror sig nu veta i vilket smalt energinivåerintervall man skall leta och man menar också att man till stor sannolikhet redan har hittat partikeln. Men fortsatta experiment måste leda till betydligt större sannolikhet för att man vetenskapligt skall kunna bekräfta partikelns existens. Enligt forskarna är detta förmodligen bara en fråga om tid. 

Kan Higgs partikel hittas i sinnevärlden så kommer det utan tvekan att rendera Mr. Higg ett nobelpris. (Om han lever när det blir aktuellt. Han är idag 83 år.) Säkert kommer också upptäckarna av partikelns fysiska existens att få dela priset med Higg.  Att peka ut någon eller några få pristagare bland de cirka 10 000 vetenskapsmän och ingenjörer som är inblandade i verksamheten vid CERN är en minst sagt delikat uppgift. Hur det än går så måste CERN:s verksamhet ses som ett ypperligt exempel på vad Europa kan åstadkomma när samarbetet väl fungerar. 

Om vi går tillbaka till det som inte fungerar i Europa så kan man väl konstatera att trots alla domedagsprofetior från ledande statsmän så lyckades Europas statschefer inte hitta någon lösning som definitivt förhindrar en ekonomisk katastrof. En majoritet av stater enades om att skapa någon slags pakt för att skydda eurosamarbetet. Länder utanför detta samarbete inbjöds att ansluta sig till pakten vars mening, principer och innehåll inte skall definieras förrän någon gång in på nästa år. Sin vana trogen så sköt Juholt från höften och deklarerade att sossarna definitivt motsätter sig att Sverige på något sätt samarbetar med denna än så länge hypotetiska pakt. Reinfeldt och även Juholts partivän(?) Östros föreföll något mer statsmannamässiga när de framhöll att man nog skall avvakta med att säga nej tills man vet vad man säger nej till. Annars är det väl märkvärdigt hur lite vi vanliga människor bryr oss om det som Europas ledare framhåller som de mest allvarliga problem som Europa har haft att ta hand om sedan det senaste världskriget.

Vill ni bli vårdad av Carema?
Sedan kan man reflektera hur mycket som helst över alla de vårdskandaler som avslöjats på många av de platser där bolaget Carema Care står för vården av våra äldre medmänniskor. Att det sedan visar sig att Carema är dotterbolag till ett så kallat riskkapitalbolag, vars huvudsakliga syfte är att förflytta vinster till diverse skattepardis och därigenom undvika skatt i Sverige, gör att man mår illa. Vad är skillnaden mellan riskkapitalister och vanliga kapitalister? I fallet Carema och liknande fall när det gäller privata skolor så är det väl helt klart att de så kallade riskkapitalisterna inte tar den minsta risk. Tvärtom! Verksamheten är tryggad genom skattefinansierade anslag och är knappast utsatt för någon som helst konkurrens och de förvånansvärt stora vinsterna förflyttas utomlands för att man skall slippa skatt. Fy fan vad det stinker! De vanliga gamla hederliga kapitalisterna, typ Wallenberg, tar betydligt större risker genom sina investeringar och satsningar i svenskt näringsliv och ”deras” bolag verkar oftast på marknader där konkurrensen är knivskarp. Så låt oss slippa det förskönande ordet ”riskkapitalist”. Det räcker gott och väl med goda eller dåliga kapitalister.

I går läste jag en helsidesannons i DN i vilken Caremas moderbolag bad om ursäkt för det mesta och man lovade att vården av de äldre skulle bli bättre och att inga vinster skulle skickas utomlands. Detta var en pudel av medelstorlek! Förvisso hade allt man gjort varit inom lagens råmärken men inte fan hade man trott att deras skatteflykt och vanvård av äldre människor skulle komma till allmänhetens kännedom. Därav pudeln. Den stora pudeln hade varit att avsätta all vinst till förbättringar av äldreomsorgen. Nej så långt gick man inte utan vinsten skulle enbart användas för att öka aktiekapitalet. Man uppförde sig alltså som en dålig kapitalist av den gamla stammen. Rädda det som räddas kan.

Hans namn är nedsvärtat
 i litteratur och verklighet
Jag hajade till när jag såg att ett av de bolag som tydligen äger Carema kallas för Triton. Jag skulle aldrig döpa ett bolag till detta namn. Alla som kan sin Strindberg vet att Triton är namnet på ett bolag i romanen ”Röda rummet”. Skildringen av detta bolags uppgång och fall är bland det roligaste och mest träffande man kan läsa på svenska om skumraskaffärer inom näringslivet. Det är skrivet 1879. Jag läste om det nyligen och det känns faktiskt väldigt modernt. Att riskkapitalisterna läser Strindberg eller någon annan skönlitterär författare håller jag för uteslutet men varför googlar man inte innan man döper sina bolag. 

Idag träffade jag gamla arbetskamrater. Vi åt lunch på restaurangen där man aldrig blir besviken. Jag menar alltså Gondolen med god mat och storslagen utsikt över Stockholm och Slussen vilken kanske snart skall raseras och få en ny skepnad som de flesta är emot men som uppenbarligen tycks gillas av Stadshusets majoritet av politiker. Jag måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på Slussens framtid under lunchen. Det var trevligt att samtala med några av mina före detta närmaste medarbetare. Och de var positivt att se att alla var lika entusiastiska som förut. Samtidigt kändes det skönt att konstatera att man nu enbart arbetar för sig själv och inte behöver ta hand om alla dessa personalproblem som ofrånkomligen uppkommer. Så var det förstås omorganisation på gång. Jag förstod att det var en återgång till något gammalt. När jag var aktiv tvingade jag mig själv att inte yppa något sådant när den nye ledaren ville göra något ”nytt”. Man ville ju inte bli betraktad som obenägen till förändringar. Då var alla kort bortspelade. Men ärligt talat så har jag svårt att förstå att omorganisationer alltid förbättrar verksamheten och höjer kvalitet eller prestanda på produkterna. Däremot är en omorganisation ett bra medel för att göra sig av med folk. Det blir bara så skevt när informationen från ledningen går ut på att förbättra verksamheten medan man har en hemlig avsikt att reducera personalstyrkan med xx %. Jag har tyvärr varit med om detta ett antal gånger.
En delikatess!

 Vad åt vi då? Mina kamrater käkade någon laxrätt medan jag till min glädje upptäckte att isterband var dagens husman. Det fanns ingenting att anmärka mot tillagningen av denna rätt som är en av mina favoriter. Apropå isterband så kan jag berätta att jag hade en arbetskamrat från landsorten som skickade mig en stor fil med halvhemliga uppgifter. Filen var krypterad och snart så kom det ett mail med informationen att lösenordet torde kunna knäckas om man tänker på en småländsk delikatess som med fördel serveras med stuvad potatis och rödbetor. När jag senare påtalade att det kanske inte var alltför svårt att lista ut lösenordet så fick jag till svar att jag förmodligen var den enda i Stockholm som visste vad isterband var och hur det skulle ätas. Jag tror att jag kände mig lite stolt efter det beskedet.

Precis nu hörde jag att SAAB:s avgående rekonstruktör advokat Lofalk fått 51 miljoner kronor för sina resultatlösa insatser. En snabbkontroll gav vid handen att jag inte hörde fel. Men kan det verkligen vara sant?

För övrigt har jag sent omsider börjat spela wordfeud. För er som inte vet vad detta är så är det alfapet (scrabble) med mobilen. Börja inte spela för det är starkt vanebildande. Har ni trots allt redan börjat så får ni gärna utmana mig. Mitt användarnamn är originellt nog ”curthult”.

torsdag 1 december 2011

Avbrott, Myndigheter och Gudrun


En sällsynt anledning till avbrott
Ett stort haveri i en datacentral hos det finska företaget Tieto har förorsakat stora störningar i deras svenska kunders verksamhet. SBAB kan inte bevilja lån eller ge lånelöften, Apoteket AB kan inte sälja medicin enligt recept, Bilprovningen kan inte ta emot bokningar, regeringskansliet har problem liksom flera kommunala förvaltningar o.s.v. Jag är tämligen övertygad om att det finns organisationer, företag och myndigheter som också har drabbats hårt men som inte alls vill synas i samband med dessa problem. Haverier i IT-system händer allt som oftast och vanligtvis så märker man ingenting eftersom reservsystem automatiskt går in och ersätter den felande enheten. Någon gång så funkar inte omkoppling från aktiv enhet till den enhet som står i standby. Men det något konstiga i den här händelsen är att Tieto hävdar att det rör sig om fel i hårdvara, både i aktiva enheter såväl som i reserver, och att vi nu är inne på fjärde dagen utan att felet har kunnat åtgärdas trots att Tieto enligt uppgift har satt in gigantiska resurser för att lösa felet. Ett hårdvarufel borde inte ta fyra dagar att åtgärda. Förmodligen har man andra problem, t.ex. så kanske man har förlorat viktiga uppgifter i sina kunders system och att man nu har stora svårigheter att återställa systemet så att det återspeglar läget hos kunderna när haveriet inträffade. Med tanke på att jag inte är en IT-expert så skall nog detta ses enbart som en mycket våghalsad hypotes. Men jag har haft ansvar för bl.a. IT-frågor på ett medelstort företag så jag vet att tekniken är komplex och att allt kan hända. Märkligt nog så visar det sig att fel som teoretiskt nästan har en försumbar sannolikhet att inträffa faktiskt då och då ställer till med elände medan mer sannolika fel inträffar väldigt sällan. Jag anklagar inte Tieto för någonting även om jag blir lite betryckt när jag läser företagets hemsida och finner en koncentration av ”Corporate bullshit” som jag inte trodde var möjlig att uppnå. Kanske har man glömt att man är ett teknikföretag?

Nåväl medan vi bevittnar teknikens tillkortakommanden så är det ofrånkomligt att en viss myndighet måste vädra sina åsikter. Jag tänker naturligtvis på den myndighet som numera kallar sig ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB”. Tidigare har man haft åtskilliga andra namn. Myndighetens talesman vars titel är analytiker (vad är det för något?) uttalar sig: ”Vi är klart intresserade av det inträffade och tittar noggrant på det. Man höjer på ögonbrynen när det händer så här, att så många ställen drabbas samtidigt”.  Även om analytikern uttalar sig ganska hovsamt så är det i linje med de vanliga utspel som myndigheten gör när det går snett i våra tekniska system. Istället för att visa intresse och höja på ögonbrynen brukar dock MSB använda uttryck som ”helt oacceptabelt”, ”tillsätta utredningar”, ”får inte förekomma”, ”kraftiga åtgärder skall krävas”, ”tillstånd skall ifrågasättas”, osv. MSB framstår i detta och liknande fall som en trött meningslös myndighet som reflexmässigt försöker mästra företag och andra myndigheter när saker och ting inte går efter ritningarna. Det är lätt att bullra och ställa krav när man inte behöver ta några som helst ekonomiska konsekvenser av sina grötmyndiga uttalanden. När har MSB på ett konstruktivt sätt försökt att bidra till att höja tillförlitligheten i vår infrastruktur? Har man någon gång krävt att statsmakterna inte enbart skall ställa ekonomiska krav på sina bolag som ansvarar för landets infrastruktur? Har man någon gång ifrågasatt sambandet mellan avkastingskrav och minskat strategiskt underhåll? Det förtjänar att påpekas att jag inte har några synpunkter på MSB:s verksamhetsområden som ligger utanför deras ”tillsyn av vår infrastruktur”
.
Att bygga IT-eller-telekomsystem eller för den delen vilket tekniskt infrastruktur som helst som garanterat aldrig fallerar är omöjligt. Om man har uppnått 99,8 % tillgänglighet så kostar oftast ytterligare förbättringar väldigt stora belopp. Jag hade en gång i tiden skaplig insyn i hur våra nät för radio och TV vara uppbyggda och vilka principer som gällde för drift och underhåll. De krav som ställdes på dessa nät var ovanligt rigorösa. Inga andra liknande system i Sverige kunde uppvisa tillnärmelsevis samma tillgänglighet som landets gamla nät för utsändning av P1-P4.

En Radio/TV  mast som säckat ihop.
Fotot visar inte någon händelse i Sverige.
Den höga tillförlitligheten åstadkoms genom att alla i systemet ingående enheter dubblerades. Dessutom fanns alternativa utsändningsvägar som var helt separerade från de ordinarie vägarna. Det fanns i vissa fall även en fjärde och femte möjlighet att få ut sändningarna. Mycket pengar lades dessutom ner på strategiskt underhåll av master och sändare. Och inte minst så fanns det en hängiven och mycket kompetent organisation av servicetekniker som såg till att tiden för felavhjälpande underhåll blev minimal. Att ytterligare öka tillgängligheten hade varit förenligt med enorma kostnader.

Ofrånkomligt så blev det ändå någon gång ett avbrott med påföljd att MSB (eller dess föregångare) snabbt var ute och lät meddela att denna typ av avbrott är helt oacceptabla och krävde att operatören genast måste redovisa vilka steg som tas för att detta aldrig mer skall upprepas. Puh! Ibland kunde någon riksdagsman, som förmodligen var helt okunnig i sakfrågan men som säkert tagit djupt intryck av MSB:s alarmerande, ställa frågor till den ansvarige ministern. Kanske för att vinna poäng hemma i Katthult där befolkningen inte hade kunnat lyssna på P4 under 5 minuter.

Ett litet exempel på vad Gudrun förorsakade.
Jag minns ett konkret fall vars efterspel hade ett klart bisarrt inslag. Under några dygn rasade stormen Gudrun i Sverige och förödelsen blev enorm. Södra Sverige drabbades av långvariga elavbrott, vägar var oframkomliga, tågen stod stilla, den fasta telefonin var utslagen, mobiltelefonin upphörde att fungera när masterna vek sig för stormen. Men utsändningen av radio och TV fungerade till 100 %. Reservkraften på sändarstationerna startade planenligt. Masterna stod pall för orkanen. De var nämligen konstruerade för detta och även om de var byggda på 60-talet så hade det förebyggande underhållet under tiotals år tagit fasta på att prestanda inte skulle försämras med tiden. Det stora hotet mot utsändningarna var faktiskt svårigheterna att komma fram till sändarplatserna (på grund av omkullblåsta träd)  för att tanka upp dieselaggregaten som i vissa fall gick på högtryck under många dygn. Eftersom radion fungerade så kunde lokalradion hela tiden hålla drabbade människor informerade om läget. Statsmakterna, myndigheterna och politikerna borde vara mycket nöjda med den stryktålighet som uppenbarligen fanns hos våra system för utsändning av radio och TV. Om MSB uttryckte någon åsikt minns jag inte. Framfördes beröm så måste det ha gjorts i skymundan.

Men nu till det bisarra inslaget. Jag skrev tidigare att allting fungerade till 100 %. Men det var inte riktigt sant. En liten sändare i norra Halland som endast användes för att sända ut lokalradion till ett mindre område var inte utrustad med reservkraft. Att ta sig till stationen var svårt och förenat med fara på grund av träd som blåst ner över vägarna. Man gjorde bedömningen att inte omedelbart försöka åka till anläggningen och installera ett reservkraftverk. I avvaktan på att vägarna röjdes så låg sändningarna nere några dagar. Detta hindrade inte berörda hallänningar att lyssna på P4. Man behövde bara ratta in sändaren i Göteborg. Men detta var inte godtagbart för en riksdagsman från länet som mer eller mindre talade om skandal och ställde ministern till svars. Oaktat en smärre naturkatastrof så skulle länets invånare verkligen inte behöva stå ut med att höra på Göteborgs lokalradio även om det bara var för några dagar. Snacka om sinne för proportioner.

Det kan låta uppgivet men jag tror att vi även fortsättningsvis kommer att få leva med att våra tekniska system ibland inte uppför sig så som vi önskar. Vill vi minimera haverier och avbrott så måste staten till att börja med ändra kraven på de bolag man har inflytande över. I vissa fall måste man också tillföra ansenliga summor pengar för att ta hand om allt eftersatt underhåll som är en följd av vinstoptimering istället för hänsynstagande till samhällsaspekter. Kanske måste man också på något sätt göra upp med de privata företag som driver tjänster som har ett starkt samhällsintresse. Alternativet är att vi lever med den nivå på tillgänglighet i våra system som vi har idag. Oberoende av vägval så vore det skönt om vi slapp ta del av myndigheters och kanske även massmedias brösttoner och slentrianmässiga kritik så snart tekniken fallerar. Kritisera gärna konstruktivt och rikta någon gång kritiken uppåt!

fredag 25 november 2011

SAOL som app

Kom ut första gången 1874.
Nu är 14:e upplagan på gång
Svenska Akademiens ordlista har följt mig alltsedan tiden på läroverket. Jag vet inte hur många ordlistor som jag har avverkat men jag har absolut inte införskaffat en ny bok i samma takt som nya upplagor har getts ut. En ny upplaga brukar ju knappast innebära några avsevärda förändringar i förhållande till föregående upplaga. Den blå boken med det behändiga formatet har jag alltid haft lättillgänglig, både hemma vid skrivbordet och på min arbetsplats. Men nu är det slut på det. Boken kommer att förpassas till ett avsides hörn av bokhyllan, där den få ta plats tillsammans med bl.a. en gammal upplaga av Standard Mathematical Tables, en mycket nött ELFYMA, diverse ordlistor, föråldrade lexikon och uppslagsböcker och en del andra tabellverk. Varför detta tragiska slut för en gammal trotjänare? Jo, den Svenska Akademien har uträttat storverk och gjort bokversionen av sin ordlista överflödig.

Detta verk som förr var oumbärligt
 för ingenjörer och naturvetare
kommer fortfarande ut i bokform.
 Man  är uppe i 32:a upplagan.
Man har nämligen låtit släppa den allra senaste versionen av SAOL i form av en s.k. app, som enkelt kan laddas ner till iPhonen.  Det funkar naturligtvis lika bra om man har en androidmobil. Appen är mycket lätt att använda och ger dig snabb tillgång till 125 000 svenska ord med anvisningar om hur de stavas och böjs. Den innehåller också en effektiv felstavningsfunktion. Om man inte vet exakt hur ett ord stavas så kan man chansa på en ungefärlig stavning och väldigt ofta får man den korrekta stavningen till svar. Om man till exempel  söker stavningen av ordet jämvikt och anger "jämmvickt" som sökbegrepp så får man genast information om korrekt stavning. Skriver man "schför" istället för chaufför som får man också upp den korrekta stavningen men som alternativ kommer också ordet schäfer upp. Appen är också mycket användbar för korsordslösare eftersom det finns en funktion som söker efter ord som innehåller vissa bokstäver. I sökningen anges de bokstäver man saknar med mellanslag eller tecknet *. Har man väl laddat hem appen så behöver man inte vara nätansluten för att nyttja den.

Appen är helt gratis, vilket för mig förefaller vara alltför gentilt. En femtiolapp per nedladdning vore inte alls orimligt och skulle ge ett icke obetydlig bidrag till förmån för Akademiens insatser för språk och litteratur. Man bör väl också betänka att försäljningen av bokutgåvan kommer att minska drastiskt. Hur som helst så skall Akademien ha stort beröm för det här initiativet, som jag antar till stor del är Peter Englunds förtjänst. Kanske vågar man också dra slutsatsen att detta är en liten kursändring mot en "Akademi i tiden".

fredag 18 november 2011

Spaning om stölder av immateriella tillgångar

Spanarnas eminente programledare

Sedan många år tillbaka har det i SR sänts ett program som heter Spanarna. Programidén är att en samling av tre mer eller mindre spirituella deltagare alltid ledda av samme programledare (som definitivt är spirituell, intelligent och snabbtänkt) skall försöka se framtiden an. Detta skall låta sig göras genom att varje deltagare ger ett antal exempel på iakttagelser av nutiden, vilka på något sätt tillsammans pekar ut en tydlig riktning på hur framtiden kommer att gestalta sig. Det påminner lite om det som i matematiken kallas extrapolering. Jag lyssnar ofta på programmet och finner det ibland ganska underhållande och ibland enbart tramsigt, allt starkt beroende på vilka som ingår i panelen.

Om jag mot alla odds fick en inbjudan att deltaga i radioprogrammet så skulle min spaning handla om stöld av identitet, historia och diverse tankegods. Alltså rör det sig om brott som inte omfattas av strafflagen men som onekligen ändå är eller borde vara starkt klandervärda. Ni kan säkert redan nu ana att det enligt min mening är moderata samlingspartiet som är tjuven i min spaning.

När Reinfeldt blev partiordförande och Schlingmann partisekretare inleddes omgående stölden av socialdemokraternas identitet. Moderaterna var det nya arbetarpartiet och i partiets retorik framhölls ofta det allmänna på bekostnad av det individuella. När makten väl hamnade hos moderaterna så fortsatte man denna linje och finansminister Borg brännmärkte gärna då och då närings-och bankväsen för sina extravaganta bonusar och pensionsvillkor för ledande personer. Man pratade om en arbetslinje som lät som sossarnas gamla slagord om ”arbete till alla” men som i verkligen var något helt annat. Nu kallar man sig för samhällsbärande trots att man inte varit vid makten speciellt länge och utan att reflektera över att man faktiskt ingår i en koalitionsregering. I propagandan har alltså moderaterna bytt skepnad och kastat av sig högerspöket och anammat mycket av det som för tio år sedan var kännetecknande för sossarna. Att moderaternas politik inte har så mycket gemensamt med retoriken upptäcker man ganska snart om man i detalj studerar regeringens låtanden och göranden.

Moderaternas (och Regeringens)
propagandaminister
Men ett parti som kallar sig statsbärande måste också ha en tjusig historia. Då går det inte att hänvisa till vad Arvid Lindman och de partier som var föregångare till dagens moderater bidrog med när allmän och lika rösträtt genomfördes i Sverige. Alltså måste historien skrivas om. Det var ju i själva verket högern som starkast verkade för allmän och lika rösträtt i Sverige. Liberalerna och socialdemokraterna motarbetade inte processen men var definitivt inte aktiva. Möjligen var detta att gå för långt. Den djupt okunniga partisekretaren försökte först stå fast vid den uppdiktade rollen som högern spelade när Sverige demokratiserades. Men man fick till slut ge upp denna åsikt även om detta, enligt en partistyrelsemedlem, måste stadfästas på nästa partistämma. Märkligt! Skall bli intressant att se om detta verkligen verkställs. Tills vidare gäller att moderaterna har försökt stjäla sossarnas historia.

För det tredje. Kristdemokraterna har idag ledningen för socialdepartementet. Där har man tydligen med ärliga uppsåt men säkert också för att hitta en profilfråga, som man är i ett desperat behov av, tagit fram ett material som belyser vad man i framtiden vill göra med äldrevården. Så plötsligt är det några moderater som skriver på DN debatt om äldrevården och de använder exakt samma formuleringar som finns i Kd:s ännu inte publicerade handlingsplan. Kd protesterar men vad hjälper det. Moderaterna är stora och sturska och då kan man till och med stjäla från sina koalitionsbröder utan att det får några speciella konsekvenser. Statsministern kommenterade det hela som något positivt genom att säga att det är mycket bra att regeringen verkar vara enig i frågan.

Om man nu skall följa upplägget i radions program så skall jag dra slutsatser med utgångspunkt från mina tre exempel. Detta är inte lätt men man kan väl konstatera att moderaterna har tagit till sig (stulit) åsikter, värderingar och historia i syfte att inför väljarna framstå som något som man i verkligheten inte är. Detta har skett på bekostnad av framför allt sossarna, vilka endast har bjudit på mycket svagt motstånd mot moderaternas inklampande på klassiska socialdemokratiska områden.

Moderaternas tillvägagångssätt har varit mycket framgångsrikt och jag tror att vi tyvärr kommer att få se mer av den taktik som moderaterna har tillämpat. Yta kommer att vara viktigare än djup och vision. Partierna kommer inte att blunda för några metoder för att ta makten alternativt behålla den. Stöld av konkreta idéer och t.o.m. hela identiteter samt historieförfalskning i syfte att smutskasta motståndarna kommer att bli allt vanligare i framtiden. Moderaterna har visat att detta åtminstone en bit in på 2010-talet är ett framgångsrecept.


måndag 14 november 2011

Turdus eunomus

Morgonens larmbild
För några dagar sedan larmades om en mycket sällsynt fågel. Ja, den är så sällsynt så om larmet var korrekt så skulle detta vara första fyndet av arten i Sverige. Det rörde sig om en trast som på svenska kallas bruntrast och som normalt ses i östra Sibirien. Många av de hårdföra artjagande ornitologerna sticker direkt om denna typ av larm uppenbarar sig på displayen. Detta oberoende av vad de håller på med eller var de befinner sig i landet. Själv avvaktar jag gärna för att vara försäkrad om att fågeln är rätt bestämd och att chansen är stor att den finns kvar på fyndplatsen, som heller inte bör ligga alltför långt bort. Under gårdagen fortsatte larmen att strömma in och nu började också bilder att läggas ut på nätet. Det rådde ingen tvekan om att det verkligen var fråga om en bruntrast. I morse fortsatte trastlarmen att dyka upp på skärmen. Fågeln uppehöll sig stationärt vid Säbyholms naturbruksgymnasium i Upplands Bro, cirka 30 km nordost om Stockholm. Nu var alla mina kriterier uppfyllda. Eftersom vädret dessutom var strålande beslöt jag mig för en utflykt till Upplands Bro.

Med larmen följer koordinaterna för fyndplatsen så det var bara att låta iPhonens navigationssystem guida mig till en den rätta platsen.Väl framme så överraskades jag av att en speciell parkeringsplats var iordningställd för den anstormande publiken. Tack för det! Efter en 500 m lång promenad så avslöjade synen av ett femtiotal kikarförsedda herrar (och några damer) att det började brännas. Jag förhörde mig om fågeln fanns på plats för tillfället och fick till svar att den precis hade visat sig i några träd (körsbärapel?) som bar gula bär och som tydligen intresserade trasten lika mycket som en stor flock sidensvansar som också uppehöll sig i området. Men några skådare som hade varit där de två senaste dagarna informerade om att fågeln dyker upp med cirka en kvarts mellanrum och hoppar omkring i träden under någon minut. Jag väntade en kvart och visst dök trasten plötsligt upp. Den var ganska svårsedd och efter en minut var den borta. Jag beslöt att den skulle få en chans till. Och efter 17 minuter var trasten ånyo på plats. Denna gången fjäskade den rejält för fotograferna som säkert fick kanonbilder på fågeln ur alla tänkbara vinklar. Efter en minut försvann den lika snabbt som den dök upp. Nu fanns det ingen anledning att stanna kvar. Man kan ju inte göra så mycket mer än just se fågeln. Så nöjd och belåten åkte jag hem och noterade ett kryss i min handskrivna (!) krysslista som jag började med 1981.

En herre från Skåne som besökte Säbyholm igår var nog också belåten när han åkte hem till södern och kunde notera sitt 450:e kryss avseende sedda fågelarter i Sverige. En drömgräns är därmed uppnådd. För 30 år sedan var 300 arter mycket aktningsvärt. Med all respekt för rekordhållaren så måste man konstatera att utan de senaste årtiondenas utveckling av ornitologernas hjälpmedel så hade det nya rekordet aldrig kunnat uppnås. 

Bruntrast. Detta är inte den individ som uppehåller sig i Säbyholm

fredag 11 november 2011

Peredvizjniki

Några av medlemmarna i Perdvizjniki
1870 bildades den ryska kostnärsgruppen Peredvizjniki i stark opposition mot de rådande konstnormer som hyllades av tsarens konstakademi. Tiden var präglad av sociala oroligheter, statlig censur och kraftiga repressalier mot de som vågade opponera sig mot tsarväldet. Gruppen tog starkt avstånd från de nästan antika konstnärliga ideal som var rådande. Kostnärerna hämtade motiv från den förtryckta bondebefolkningen såväl från den verklighet som mötte den tidens dissidenter. Men gruppen hittade också motiv i den ryska naturen och man målade också fantastiska porträtt, inte minst på sina kolleger inom litteratur och vetenskap. Man var heller inte främmande för att måla tavlor som anspelade på Rysslands historia.

Gruppen ordnade vandringsutsällningar och fick på så sätt ut konsten från Moskva och S:t Petersburg och till  landsortsbefolkningen. Om man översätter Peredvizjniki till svenska så blir det följaktligen "Sällskapet för vandringsutställningar".

Den kanske enda riktigt kända
 tavlan från 1800-talet i Ryssland
Varför mitt nymornade intresse för ryska konstnärer? Jo, för det första vet jag en hel del om de ryska författarna och tonsättarna som verkade under andra halvan av 1800-talet. Men jag vet (visste?) knappast något om Rysslands bildkonstnärer under samma tid. För det andra så råkade jag vara i närheten av nationalmuseum idag och jag visste att det där hade pågått en utställning om Peredvizjniki sedan några månader. Så det fanns ingen anledning att inte stiga in på museet och ta sig an utställningen. Och vilken fantastisk utställning jag kom till! Det måleri som visas på nationalmuseum har i Ryssland varit väldigt populärt allsedan dess tillkomst men är oförklarligt nästan okänt  i Västeuropa. Utställningen omfattar ett hundratal verk och är den ojämförligt största presentationen av konstverk från denna epok utanför Ryssland. Tavlorna är utlånade från flera av Rysslands mest ansedda museer. Utställningen pågår till mitten av januari 2012. Gå och se den! Jag kan garantera att ni inte blir besvikna. Tavlorna är väl i klass med det allra bästa som producerades i övriga Europa under samma tid.

Jag spenderade en ganska lång tid på utställningen och när jag kom ut i friska luften kände jag mig upprymd och tyckte att jag kunde unna mig en bättre lunch. Så jag hamnade på restaurang Gondolen (Eriks) där de ofta har mycket vällagad husmanskost. Kålpuddingen som serverades gjorde mig verkligen inte besviken.

Den som är först att i nedanstående bildspel kunna identifiera en känd rysk kulturpersonlighet som förekommer på två bilder erhåller ett blygsamt pris.

lördag 5 november 2011

Tar det aldrig slut??

I veckan har vi ännu en gång tagit del av rapportering om makalös snikenhet, tondövhet och kundförakt hos ledande företrädare för våra banker. Det har också avslöjats hur ministrar gör som Juholt. Man stänger av den moraliska kompassen och optimerar sina bostadsbidrag.

SVD och SVT rapporterar om guldkantade pensionsavtal för höjdarna i bankvärlden. Speciellt noteras att Nordeas VD Christian Clausen kan tacka för kaffet när han fyller 60 och lämna företaget med minst 100 miljoner kronor direkt i handen. De flesta av Nordeas fonder har haft en utveckling som är betydligt sämre än index. Den största fonden Alfa har gått hela 35% sämre än index. När Clausen av en SVT-reporter konfronteras med dessa uppgifter hånler han (ja det är faktiskt sant). Han vet att det inte är banken som förlorar pengar utan småspararna. Banken kan däremot ta ut förvaltningsavgifter på 160 miljoner enbart på Alfa-fonden.
Senare kan man ta del av uppgifter om att Clausen som är dansk men sorgligt nog tvingas att vistas i Stockholm och därför behöver han som tröst en anständig våning. Sålunda har banken försett honom med en lya på 250 kvm till priset av 22,5 mille. När det uppstår kritiska synpunkter på detta så dyker en riktig urtidsande upp. Det är Nordeas finländske ordförande Björn Wahlroos. När han intervjuas i radio svarar han med en minst sagt utmanande arrogans att en redaktör nog inte har någon möjlighet att sätta sig in i de rättmätiga anspråk på en bostad som föreligger hos en man av Clausens kaliber. Wahlroos säger också att han skulle vilja köpa fler lägenheter i Stockholm till sin VD och samtidigt höja hans lön. Menar mannen vad han säger eller försöker han skämta för att han saknar svar på reporterns frågor? Oberoende av vilket så är det magstarka uttalanden framför allt när det samtidigt meddelas att Nordea trots jättevinster skall sparka 2000 av sina anställda.
Borg och Wahlroos tycks komma bra överens.

Den största ägaren i Nordea är det finska försäkringsbolaget Sampo som äger drygt 20%. Svenska staten är näst störst med en ägarandel på cirka 15%.  Reinfeldt och Borg har tidigare kritiserat bankernas bonusutdelningar. Om man verkligen haft ärliga uppsåt med denna kritik eller om det ingått i formandet av moderaternas nya image vet jag inte. Men det är häpnadsväckande att man inte har hört något från regeringen angående uppgifterna om pensionsvillkor och andra vidlyftiga förmåner för Nordeas VD.  Eller samtycker man med bankens ordförande? Vilka instruktioner har den svenska statens representanter i Nordeas styrelse?

Vem av herrarna står bäst upp för försvaret av moralen?
Så till något annat men ändå inte. Vi förflyttar oss neråt i seriesystemet. Och då handlar det inte om massvis med miljoner utan vi få ta bort några nollor på beloppen. Ministrarna Tolgfors och Billström bor i Stockholm tillsammans med sina familjer men är inte skrivna på sin huvudsakliga bostadsadress. Istället har man listigt nog kvar sina bostäder i Örebro respektive Malmö. Detta arrangemang ger då möjlighet att utkvittera bidrag för dubbla boendekostnader. Observera att detta förfaringssätt aldrig skulle vara möjligt för vanliga löntagare. Reglerna är självfallet annorlunda för ministrar och riksdagsmän. Tolgfors och Billström agerar ungefär på samma sätt som Juholt. De förra herrarna slipper drev och de behöver inte åka land och rike runt för att be om ursäkt för sitt beteende. Ingen av deras partikamrater höjer på ögonbrynen och någon upprördhet i media får man leta efter. Varför denna skillnad? Jo det är enkelt. Det har nämligen alltid internt ställts betydligt hårdare moraliska krav på socialdemokratiska riksdagsmän och ledare än på borgerliga ministrar, för att inte tala om näringslivets toppar. Jag tycker faktiskt att denna hållning som råder eller snarare rådde inom socialdemokratin var mycket vacker. Politik, moral och förhållningssätt var en gång i tiden oskiljbara storheter inom SAP. Nu vete fan. 
  

onsdag 2 november 2011

Författarkväll på Norsteds förlag

Intresset för historia har ökat markant i Sverige under de senaste 20-åren. De hela började väl när Peter Englund kom ut med sin bok om Poltava. Jag tror det var 1988. Dessförinnan var det väldigt mager utgivning av populärvetenskapliga böcker om historia. Englunds bok blev en mycket omtalad succé. Han visade dessutom att man kunde skriva populärt utan att helt förlora trovärdigheten i den akademiska världen. Detta och den ökande törsten efter nyskrivna historieböcker hos allmänheten gjorde att fler lärda män (och enstaka kvinnor) valde att skriva för folket istället för en trång krets av kritiska kollegor. Att bokutgivning ger mer klirr i kassan än publicering i vetenskapliga tidskrifter var en icke föraktlig bieffekt. Men det är inte bara högt utbildade historiker som har försett marknaden med böcker. Det finns många exempel på alldeles utmärkta verk som skrivits av personer utan forskarutbildning. Jag tänker då inte på Herman Lindqvist.   

Norstedts är väl det förlag som kanske varit mest lyckosamt beträffande utgivning av historieböcker. Förlaget tillsammans med tidskriften Populär Historia och bokklubben Clio anordnar ett par gånger per år en sammankomst där författare av historiska verk får möjlighet att möta sina läsare och presentera sina senaste alster. Jag har varit på tre sådana evenemang och det har alla gångerna varit väldigt trevligt. Igår var det dags igen. Av publikens ålder att döma så kan man inte dra slutsatsen att historieintresset har spridit sig till ungdomen. Medelåldern var säkert 65+.

Först upp scenen var Martin Widman och Björn Hagberg. De har tillsammans skrivit boken Fossiljägarna. Widman är vetenskapsjournalist och TV-producent med intresse av djurens och människans evolution. Hagberg  har också jobbat åt TV och ägnat sig åt det finns som under havsytan. Bl.a. har han skrivit en bok om sökandet efter den nedskjutna svenska DC3:an. Fossiljägarna handlar om hur det gick till när fisken klev upp på land och utvecklingen av det landbaserade livet startade. I boken berättas om för mig inte alltför kända svenska vetenskapsmän som kartlägger denna process med hjälp av avgörande upptäckter av tidigare okända fossil. Svenskarna uppmärksammas i hela världen men utsätts också för påhopp från andra vetenskapsmän och naturligtvis också från de kretsar som vägrar att acceptera någon som helst evolutionsteori.

Nästa man var Anders Wahlgren. Han är dokumentärfilmare och har bl.a. skildrat livet i gamla tiders Stockholm och Göteborg. Nu har givit ut boken VASA 1628. Genom att bl.a.studera rättegångsprotokoll och andra tillgängliga källor så har han i boken skapat en bild av livet i sextonhundratalets Stockholm med betoning på vardagslivet för alla de hundratals människor som var inblandade i bygget av VASA-skeppet.
Wahlgren har också gjort en spelfilm med boken som grund. Filmen kommer att vara SVT:s stor julsatsning.

Sedan var det dags för Jonathan Lindström. Han är författare och arkeolog. Han blev 2007 utsedd till Årets folkbildare. Bara en sån sak! Hans förra bok handlade om bronsåldern och den s.k. Granhammarmannen. Jag tyckte mycket om den boken och mina omdömen finns att läsa i ett tidigare inlägg på den här bloggen.  Lindströms senaste bok handlar om den yngre stenåldern och heter De dödas tempel. Med utgångspunkt från en utgrävning (som leddes av Lindström) av ett stenålderstempel beläget i sörmländska Turinge målar Lindström en bred bild av människorna och deras livsvillkor under den s.k. stridsyxekulturen, kanske forntidens mest omstridda epok.

John Chrispinsson är journalist och välkänd från Radio och TV. Hans nya bok heter Den Glömda Historien med undertiteln Om svenska öden äventyr i öster under tusen år. Boken handlar alltså om hur hela Finska viken en gång uppfattades som ett svensk innanhav. Chrispinsson plockar fram människor ur arkiven som levde i Reval, Riga, Nyen, Viborg, Dorpat o.s.v. men knappast aldrig hade varit i rikets västra del men likväl kände sig som ingenting annat än svenskar. Om jag förstod det hela rätt så handlar boken allra mest om nittonhundratalet då det fanns svenskar som var beredda att "dö för Viborg".

Siste man var en kvinna! Maja Hagerman var namnet. Hon är vetenskapsjounalist och författare och kommer att inom kort att bli hedersdoktor vid Uppsala universitet. Hennes nya bok heter Försvunnen värld. Som ni vet så fick vi till sist en motorväg förbi Uppsala och vidare till Tierp. Tiden det tar oss stockholmare att åka till Norrland har därmed blivit ansenligt kortare. Arbetet med motorvägen föregicks enligt sedvanliga rutiner av arkeologiska utgrävningar. Detta är dock inte vilken utgrävning som helst. Det är den största utgrävningen någonsin i Sverige. Och dessutom i ett område som måste karakteriseras som högintressant. Nog hade arkelogerna en hel del att göra här. Och det skulle göras fort. Dynamiten och grävskoporna var inte långt efter grävarna. Det har säkert publicerats mängder av vetenskapliga artiklar om denna utgrävning. Hagerman har populärvetenskapligt sammanfattat resultaten av de argelogiska rönen och kanske har bilden av vår forntid förändrats en hel del. Boken har tydligen fått lysande recensioner i media.

Jag har ännu inte läst någon av böckerna som presenterades på författarträffen och därför kan jag inte ge några omdömen. Men jag kommer säkert att läsa de flesta av dem. Jag köpte två böcker och de kommer jag definitivt att skriva om i något senare inlägg.

lördag 22 oktober 2011

Genrep på Dramaten

Stagnelius var en diktare som de flesta känner till men få kan nog uttala sig om vad han har skrivit eller citera några rader ur hans verk. Med ett undantag. Sista raden i dikten "Vän, i förödelsens stund" lyder: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. Denna rad är bekant för de flesta av oss. Men det beror nog inte på Stagnelius utan mer på Lars Norén. Natten är dagens mor är titeln på det skådespel som blev Noréns stora genombrott som dramatiker. Nästa pjäs som är en fortsättning på "Natten..." fick namnet Kaos är granne med Gud. Båda pjäserna blev formidabla succéer och måste väl betraktas som en milstolpe eller kanske hellre vändpunkt för svensk teaterkonst 

De kanske mest berömda uppsättningarna av pjäserna regisserades av Björn Melander på Göteborg stadsteater någon gång i början på 80-talet. Nu har han tagit sig an Natten är dagens mor på nytt. Men denna gång på Dramaten. Igår hade jag nöjet att närvara på genrepet. På scenen möter vi en familj som hankar sig fram genom att driva ett bedagat hotell. Familjen består av den alkoholiserade fadern, den cancersjuka modern samt två antagonistiska söner. Familjen går obevekligt mot ekonomisk såväl som känslomässig ruin. Strindberg och O'Neill känns inte så avlägsna. Det kan låta som om pjäsen för publiken är ett enda långt lidande mot slutet. Det är väl också en inte helt ovanlig uppfattning att Noréns pjäser inte lockar till skratt. Men detta stämmer i alla fall inte på den här föreställningen. Det hörs mycket skratt i salongen, framför allt framkallade av den tragikomiske fadern, som spelas på ett alldeles lysande sätt av Örjan Ramberg.

Pjäsen varade i över tre timmar och under denna tid så tittade varken min hustru eller jag på klockan någon gång. Åtminstone för mig är detta liktydigt med toppenbetyg. Ikväll är det premiär och i morgon kommer recensionerna. Jag hoppas verkligen att pjäsen inte sågas av det ibland helt oberäkneliga gäng som skriver om teater i Stockholms morgontidningar.

torsdag 20 oktober 2011

Besök i Strängnäs eller Pansargeneral för en dag

Det är inte ofta man har anledning att besöka Strängnäs. Förr i världen var staden betydelsefull. Läget invid Mälaren var strategiskt och fungerade alldeles utmärkt som mötes-och handelsplats. Men staden har framför allt förknippats med biskopar och vidhängande domkyrka samt alla de för hela riket viktiga möten som har hållits i staden under medeltiden och i början på den nya tiden. Stadens genom tiderna mest kände invånare måste vara Olaus Petri som just i Strängnäs inledde sitt arbete med att införa Luthers lära i landet. Inledningen till Strindbergs debutdrama Mäster Olof utspelar sig följaktligen utanför stadens kyrka. Nåväl nu är det annorlunda med Strängnäs. På väg västerut och med bra marschfart så passerar man några kilometer söder om staden och lusten att göra en avstickare gör sig aldrig speciellt stark. Men idag hamnade vi ändå i Strängnäs. Vi hade nämligen en svag förhoppning om att ett besök på det tämligen nyöppnade "Sveriges försvarsfordonmuseum" kunde vara mödan värd.


I ett brett perspektiv så är T-34 förmodligen
 det allra bästa stridsvagnen. Den
spelade en avgörande roll i andra världskriget.
Organisationen av alla våra museum med militär anknytning är förhållandevis ny. Men hur den är tänkt att fungera är sannerligen inte lätt att förstå. Det finns en myndighet samt de stora museerna för respektive försvarsgren och så finns det något slags nätverk som förenar dessa med alla de mindre och specialiserade museerna. Totalt så finns det 26 museer i "gruppen". Tydligen tycks det fungera. Vi har sett klara förbättringar eller så är det på gång i Karlskrona (marinmuseum), Linköping (flygvapenmuseum) samt Stockholm (armémuseum). Detta tycks ske utan att de mindre museerna ute i landet behöver stryka på foten. Men hur finansieras det hela? Hur som helst så är museet i Strängnäs, som är under uppbyggnad, en liten pärla. Här visas militärfordon från början på förra seklet och nästan framtill dags dato. Majoriteten av museeiföremålen är bepansrade fordon och i första hand stridsvagnar. Att Sverige har haft så många typer av stridsvagnar/bepansrade fordon under ett århundrade var för mig överraskande även om hel del endast införskaffades i mindre antal. Min följeslagare gjorde mig uppmärksam på att förhållandet är precis detsamma i flygvapnet. Mängder av olika typer av plan har gjort tjänst i svenska försvaret men bara ett fåtal är riktigt kända av allmänheten. I utställningen finns en del fordon som inte har ingått i det svenska försvaret. De mest kända är den ryska stridsvagnen T-34 och den amerikanska Sherman. T-34:an brukar räknas som den bästa vagnen som någonsin funnits. Men då måste tillverkningsprocessen finnas med i bedömningen. Även Sherman var in i minsta detalj konstruerad för att kunna tillverkas i mycket stora antal. Rent tekniskt och prestandamässigt var nog de tyska vagnarna de bästa. Vi frågade personalen på museet varför det inte fanns något exemplar av Panter eller Tiger på museet. Svaret är enkelt. Det går bara att uppbringa några enstaka exemplar i hela världen. Det sägs att en Tiger ledigt kunde slå ut fem Sherman. Men om fem slogs ut så fanns det snart tio nya.

Sherman var en vagn med en del brister som kompen-
serades med att den gick lätt att tillverka i stora antal
Stridsvagn hette på engelska (och svenska) från början tank, som härrör från att engelsmännen från början kallade vagnarna för "water tanks". Detta för att under utvecklingsarbetet på 1910-talet hemlighålla för tyskarna vad man höll på med. Man hade övervägt "Water Cisterns". Men något militärt snille med känsla för ord kom på att den militära förkortningen då skulle bli WC.

Jag tycker att "Sveriges försvarsfordonsmuseum" är trevligt, fräscht och intresseväckande. Inte minst är det lätt att förstå vad man tittar på eftersom beskrivningar och annan text är enkel, pedagogisk och lagom detaljerad. Har ni vägarna förbi och inte har så bråttom till Göteborg eller Örebro eller till Stockholm om ni kommer från väster, så varför inte titta in och spendera en timme på museet. Det är det värt. Det skall nog påpekas att jag absolut inte har något överdrivet intresse för vapen och förstörelsemaskiner men ändå kan jag inte undgå att fascineras av vapenutveckling. Förmodligen beror det på att två av mina stora intressen, historia och teknik, förenas i just militärhistoria.

Lunch intogs på Hotell Rogge inne i Strängnäs. Det är uppenbarligen ett gammalt hotell med anor och jag fick en stark "dejà vu". Här hade jag bott någon gång. Men när så eventuellt var fallet har jag fortfarande ingen aning om. Eftersom det var torsdag och förmiddagen hade präglats av aktiviteter med viss anknytning till soldatlivet så var mitt självklara val ärtsoppa och pannkaka. Kjell som inte besväras av traditioner tog in kokt fisk. Vi var båda nöjda med vad som bjöds.




Vad skall vi tro? Hyllar bloggaren det
militärindustriella komplexet eller gestikulerar han av rädsla inför de svaga
oddsen för överlevnad? Eller har han något fanstyg på gång?
 Eller något annat? Första rätta svar medför belöning.

söndag 16 oktober 2011

Du skall göra som jag säger, inte som jag gör

I en utmärkt krönika i dagens DN gör Peter Wolodarski mig uppmärksammad på en passus i sossarnas skuggbudget (daterad 5 oktober 2011) som med den senaste veckans händelser som fond nästan gör ett surrealistiskt intryck. Under rubriken "Kraftfulla åtgärder för att motverka skatte-och bidragsfusk" kan man inledningsvis läsa följande:

"Socialdemokraternas ekonomiska politik bygger på tydliga moraliska principer om att man ska göra rätt för sig. Vi vill etablera ett samhällskontrakt som förutsätter att den enskilde kan vara trygg i att det offentliga gör allt som står i dess makt för att skattemedel används på det absolut mest effektiva sättet. Men genom samhällskontraktet förbinder sig också den enskilde att i moralisk mening, utöver det som lagen reglerar, ta ansvar för att inte överutnyttja de tjänster som det offentliga tillhandahåller och ej heller medvetet tänja på skattelagstiftning och andra regelverk för snöd ekonomisk vinning."  

Begrunda gärna den av mig rödmarkerade texten.

Skuggbudgeten är en partimotion vilket innebär att hela riksdagsgruppen står bakom den. Att sedan budgeten innehåller flera förslag som direkt strider mot kongressbeslut är en annan sak. Hela texten kan man efter lite letande hitta på sossarnas hemsida . Citatet ovan finns på sidan 117 i dokumentet.

lördag 15 oktober 2011

Juholt och fotboll

Rubriken till detta inlägg kan förefalla lite absurd. Vad skulle det finnas för beröringspunkter mellan Juholt och fotboll? Inte en enda visade det sig när jag började skriva. Lika bra det. Jag börjar alltid med rubriken och det skall mycket till för att jag skall ändra den. Så den får vara kvar.

Teckning av Hans Lindström
Juholt fick också vara kvar. Det var väntat. För många av mina vänner är det emellertid nog väldigt oväntat att jag fortsättningsvis inte tyr mig till detta parti. Jag har i alla val röstat på (S). Jag föddes in i partiet. Jag kan dess historia utan och innan och jag är perfekt insatt i den etik och moral som omfattade partiets förtroendemän och som var en hörnsten för allt partipolitiskt arbete och som var en självklarhet för partiets kärnväljare. Under många årtionden var det inga som helst problem att argumentera för socialdemokratiska värderingar och det fanns inga väsentliga konflikter mellan politiska idéer och ledarskap vare sig på riksplanet eller i kommunerna. Partiet hade också en märkbar förmåga att anpassa politiken till växlande förutsättningar och ändrade förhållanden. De senaste tio åren har jag börjat att vackla. Jag har fått allt svårare att känna igen partiet och jag har noterat allt större brister i politik (eller avsaknad av politik) såväl som i ledarskap. Partiets ledning har allt tydligare fjärmat sig från partiets traditionella väljares värderingar. Så nu är jag kort och gott en mycket politiskt intresserad väljare som inte har någon hemvist. Om Juholt skall förmå mig att för femtioelfte gången lägga min röst på (S) så är hans uppförsbacke ofantlig.
Partitoppen försöker ånyo att visa enighet. Precis som efter valförlusten så skyller man ifrån sig. Man förstår inte vad de grundläggande problemen egentligen är och man förstår inte varför gemene man blir upprörd. Istället skyller man på massmediadrev som underhålls av interna politiska konspiratörer. Puh! Vad vanliga väljare tycker betyder inget. Jag vill inte gå så långt som den f.d. LO-ordföranden Malm, som pratar om gammal sovjetisk retorik. Men han är inte helt ute och cyklar.

Nu till något mycket roligare och då rör det sig förstås om fotboll. Jag har tidigare skrivit om fotboll och då inte på något sätt försökt dölja var mina sympatier finns. När det gäller världsfotboll så är mitt favoritlag Manchester U som idag bara spelade oavgjort mot arvfienden Liverpool. Lagen är historiskt de mest framgångsrika i England  och städerna ligger bara några mil från varandra. Båda lagen är omspunna av myter och många av dess spelare genom åren har blivit legendariska. Matcherna mellan hamnstaden och industristaden är bland det mest spektakulära i fotbollsvärlden. Att jag håller på Manchester U beror nog på att jag som åttaåring hörde på radion att flygplanet som laget färdades med störtade i Munchen (hur skriver man tyskt y?) och halva laget omkom. Så kan ett livslångt supporterskap uppstå.
Inom svensk elitfotboll är mitt favoritlag IFK Göteborg. Mina mycket gamla sympatier med IFK är nog på något sätt förknippat med mitt socialdemokratiska arv.

Så finns det ytterligare ett lag som för alltid finns i mitt hjärta. Varbergs Bois. För en evighet sedan spelade jag några år i deras pojklag och jag missade aldrig en match som A-laget spelade. Som bäst låg laget på den tiden i divisionen under allsvenskan. Senaste gången jag såg någon match med Bois måste ha varit i slutet på 60-talet. Men jag har aldrig slutat att följa laget i massmedia vilket inte har varit så roligt eftersom man utan några större framgångar länge har harvat i de lägre serierna. Men i år har det gått något alldeles enastående bra. Inför dagens match var läget att endast ytterligare en poäng behövdes för att vinna division 1 och avancera till superettan, som numera är serien under allsvenskan. Denna poäng skulle bärgas i en bortamatch mot det lag som innehade andra platsen i serien. Laget heter Sylvia och spelar sina hemmamatcher på den klassiska arenan Idrottsparken i Norrköping. Jag hade faktiskt tänkt åka dit för att kanske se mitt favoritlag bärga seriesegern. Tyvärr så ramlade jag i en trappa för några dagar sedan och blev rejält mörbultad. Så därför kändes en 20 mil bilresa t.o.r. inte så lockande när jag vaknade i morse. Men trots min frånvaro så vann Bois med 3-1. Detta innebär att jag får många tillfällen att se laget spela i Stockholm nästa år. Kanske till och med mot Hammarby på Söderstadion!!!

söndag 9 oktober 2011

Juholt igen

Man blir beklämd, ledsen, förbannad och uppgiven när man tar del av de senaste uppgifterna om den socialdemokratiske ledarens göranden eller kanske skall man kalla det fifflande. Bortsett från regelverk och juridik så förstår jag inte hur man så totalt kan sakna omdöme och sunt förnuft så att man tror att det är helt i sin ordning att skattebetalarna skall betala hela hyran för hans och sambons lägenhet. Är Juholt så fjärmad från verkligheten att han tror sig tillhöra något slags frälse som kan ta sig friheter som den ordinäre svensken aldrig skulle kunna tänka sig?

Mona Sahlin var vice statsminister och mycket stark partiledarkandidat när hon utsattes för ett av de största massmediala drev som någon svensk politiker har varit med om. Hon tog timeout och därefter fick hon lämna politiken under ett antal år. Anledningen var att hon hade använt sitt tjänstebetalkort för inköp av choklad och kanske något mer. Alltså ett mycket kortsiktigt lån som regleras när fakturan kommer till arbetsgivaren. Här var det alltså inte frågan om något bedrägeri eller något försök att skaffa sig otillbörliga fördelar. Men Mona var kvinna och hatad av de konservativa i partiet. Ingen stod upp till hennes försvar. Så hon offrades.

Det Juholt har gjort är betydligt mer allvarligt än Sahlins chokladinköp men han kommer inte att offras i första taget. Möjligen kommer han självmant att tvingas avgå om han åtalas för bedrägeri. Han valdes eftersom man tyckte att han stod för gamla hederliga socialdemokratiska åsikter. Han blev retro-Håkan och framställdes som mysgubbe och potentiell landsfader. All denna yta har nu flagnat av. Fifflande med bidrag är sannerligen ingenting som har med klassiska socialdemokratiska värderingar att göra men det krävs mer än det för att rörelsen skall rucka på enhälliga beslut på en kongress. Särskilt om det går ut över en man som tillika är ledare för partiet och som sågs som en räddare i nöden.

Juholt har på mycket kort tid lyckats visa att han saknar grundläggande kvalifikationer för att framstå som en seriös statsministerkandidat. En minst sagt virrig hantering av våra insatser i Libyen och ett kaotiskt, ja nästan clownaktigt agerande i samband med färdigställandet av sossarnas förslag till budget fick mig att inse att mannen inte var ett ämne för ansvarsfulla politiska poster. Avslöjandena om hans bostadsbidrag har fått mig att tappa allt förtroende för honom. Omdöme och sunt förnuft är nödvändiga (men alls icke tillräckliga) egenskaper hos ledare på alla nivåer. Juholt tycks totalt sakna bådadera.

torsdag 6 oktober 2011

Hjälstaviken

Häromdagen var Kjell och jag ute på fågelskådning. Målet var Hjälstaviken, som förmodligen är stockholmstraktens absolut bästa område för ornitologiska upplevelser oberoende om man räknar mängden fågel eller antalet arter. Året runt bjuder området på fina möten med natur och fåglar. Hjälstaviken ligger strax utanför Stockholms län i sydvästra delen av Uppsala län. Närmaste stad är Enköping. Idag kan man knappast betrakta Hjälstaviken som en vik till Mälaren vilket det en gång var. När man besöker området så upplever man det som en stor och grund slättsjö.

Vi var ute förhållandevis tidigt på morgonen. Sommaren hade nu till slut fått dra sig tillbaka till förmån för hösten. Vi möttes av dis på gränsen till dimma. Det kändes en aning kyligt. Så förutsättningarna för skådning var väl inte de bästa. Men väl framme vid fågeltornet, som nås efter en kortare promenad (1,2 km lättgången väg från P-platsen), så konstaterade vi att de låg mycket fågel ute på sjön och över oss rörde sig stora gåsflockar. Hjälstaviken har de senaste åren blivit alltmer populärt som rastområde för gäss som flyttar söderut från sina häckningsområden i nordligaste Europa. Under september och en bit in oktober är det ibland över tiotusen gäss som uppehåller sig i området. Det är ett magnifikt skådespel att i skymningen se de gigantiska gåsflockarna anlända till sjön efter att ha tillbringat dagen ute på de omgivande fälten. I Sverige ser man så gott som årligen ett tiotal olika gåsarter. De allra flesta av dessa har jag någon gång sett i Hjälstaviken.

Vad som kanske är mest förvånande är den stora förekomsten av vitkindade gäss. För tjugo år sågs dessa gäss på genomresa i sydöstra Sverige. I övriga landet var de en sensation om man såg en vitkindad gås. Nu räknade vi till över tusen vitkindade gäss under vårt besök i Hjälstaviken. Det skulle vara intressant att få veta varför gässen har lagt om sina flyttvägar eller snarare hittat alternativa vägar. Eller kanske är det frågan om helt andra populationer än de som fortfarande i väldigt stora antal flyttar över Gotland och Öland. De vanligaste gåsarterna i Hjälstaviken är annars vid den här tiden grågås och sädgås.

Tyvärr missade vi pilgrimsfalken som strax innan vår ankomst till tornet hade haft en fantastiskt jaktuppvisning. Andra rovfåglar som man ofta ser är havsörn, brun kärrrhök, ormvråk och fiskgjuse. Den senare finns inte kvar vid den här tiden på året. Gjusen är väl den som drar söderut först av våra flyttande rovfåglar. Normalt ser man också många arter av vadare i Hjälstaviken. Men den här gången såg vi bara några kärrsnäppor och en ensam kustpipare.

Vill man inte stå och hänga i fågeltornet så kan man gå runt hela sjön. Det är relativt lättgånget men det behövs nog några timmar inklusive pauser och skådande. Man passerar lövskogar, enebackar och stora vassområden. Man kan råka på de flesta av våra vanligaste tättingar och chansen att få se något mer ovanligt är stor.

Framemot lunch så började det att blåsa och det kändes genast betydligt kyligare. Så eftersom vi inte är fanatiker så gick vi tillbaka till P-platsen och begav oss hemåt. Men alldeles säkert kommer vi tillbaka till denna pärla! Man hittar bra information om Hjälstaviken på Upplands ornitologiska förenings hemsida.

torsdag 29 september 2011

Revisorer och deras villebråd

Att vara revisor kan inte vara så roligt. Som småbarn hotades man med sotaren. I det vuxna livet på arbetsplatsen händer det att man hotas med revisorn. Revisorn kommer! Revisorn har sagt! Revisorn är bekymrad! Revisorn kräver att få titta på vissa papper! Jag har arbetat under VD:ar som aldrig skulle stå i givakt om någon kund känner sig bekymrad, men när revisorn är bekymrad kräver att alla skall stå på tå och släppa allting och genast agera på revisorns nycker. Att få en s.k. oren revision är kanske den värsta klump i protokollet som en karriärist kan få. Kanske är det bra att företagsledningar har överdrivet stor respekt för revisorerna. Å andra sidan hör man sällan talas om att det är revisorn som avslöjar mutor, bestickningar och annat fiffel som drygar ut den personliga kassan hos ledande personer i näringsliv och förvaltning. Här är det istället journalisterna som står för grävandet.

De senaste året har vi sett många exempel på hur tjänstemän och förtroendevalda berikar sig på skattebetalarnas bekostnad och med en häpnadsväckande girighet låter sig mutas eller ta ut orimliga förmåner. Ja, inte bara det senaste året. Man kan väl säga att detta har varit ständigt aktuellt de senaste årtiondena. Alltså gick jag till Stadsteatern för att se Gogols klassiska pjäs Revisorn som just handlar om mutor, översittarfasoner, maktmissbruk, hyckleri, fjäskande m.m. och trodde att jag skulle få se något som hade sin udd riktad mot dessa missbruk i dagens samhälle.

Pjäsen skrevs någon gång på 1830-talet och utspelas i en landsortshåla i det väldiga ryska tsarväldet. I byn har man fått någon slags information om att en revisor är på väg för att hålla räkning med byns potentater. Plötsligt nås man av ett besked att en främling med betjänt har tagit in på värdshuset. Främlingen utpekas genast som Revisorn men är i verkligheten en skojare. Nu startas ett väldigt fjäskande för främlingen som genast är med på noterna. Borgmästaren bjuder in honom till sin bostad och han undfängnas med god mat och de bästa drycker. De ledande personerna i byn står i kö för att ställa in sig hos den förmente revisorn och alla är villiga att ge honom väl tilltagna handlån. Allt för att det skall överses med gamla synder och övertramp. Borgmästaren ger till slut sitt samtycke till äktenskap mellan "revisorn" och sin dotter. Borgmästarparet drömmer om det eleganta och bekväma livet i Moskva. Då slår bomben ner. Han som gavs chansen att utge sig som revisor har lämnat byn med fullt av cash i fickan. Och än värre, den riktige revisorn har anlänt och begär att alla handlingar läggs på bordet.

Av denna historia tycker jag man borde kunna skapa någon rolig samhällskritisk satir med bäring på vad vi nästan varje dag får rapporter om. Istället så förläggs historien i utkanten av det av Stalin styrda sovjetsamhället. Sovjetiskt 1930-tal. Därmed förlorar pjäsen all kraft, samhällskritiken och den allmänna mänskliga  problematiken försvinner. Publiken kan lugnt konstatera att detta hände på Stalins tid och då är det vi ser inte alls förvånande. Om man nu som regissör måste vara så klåfingrig att man förlägger handlingen till någon tid som författaren inte hade en aning om, varför inte då låta just denna pjäs utspela sig år 2011 i ett svenskt kommunhus. Effekten skulle bli så mycket starkare.

Gogols pjäs är förvisso en komedi men tyvärr är det som visas på Stadsteatern inte roligt. I salongen var det sparsamt med skratt. Vi bevittnade en föreställning som inte berör. Om svängarna hade tagits ut obetydligt mer hade föreställningen platsat perfekt på en utomhusscen i någon svensk turistort. Vad har regissören hållit på med?  Skådespelarna gör så gott de kan. Min favorit Ingvar Hirdwall är lysande i huvudrollen som borgmästaren. Men jag kommer inte att rekommendera mina vänner att gå till Stadsteatern för att se Revisorn.

onsdag 28 september 2011

Visst är fotboll kultur!

Kultur eller underhållning? Eller både och?
Vad är kultur? Svaret på denna fråga är av en anledning som jag inte förstår kontroversiellt och ger oftast bränsle till ett känsloladdat åsiktsutbyte. Ibland vill vi sopa in allting under begreppet kultur och när det passar oss bättre vill vi gärna begränsa betydelsen av kulturbegreppet. Ordet kultur verkar härstamma från något latinskt ord som betyder odling. På något sätt kan man säkert finna någon koppling till det svenska ordet kult. Om man försöker hitta en bra definition av orden "kultur" eller "kulturell" så känner man sig efter lite sökande i NE, Wikipedia, SAOB och några andra referensverk ganska bortkollrad för att inte säga uppgiven. På något sätt skall det mesta få plats i kulturbegreppet. I Wikepedia hittar man följande definition:


"Kultur kan definieras som livsmönster t.ex. språkkonstvärderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle". Som sådant inkluderar det beteendemönstersederklädselreligionritualerlekarnormer för lagar och 
moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt."


Vad vill jag komma till? Jo hur man än vrider och vänder på begreppet kultur och nästan oberoende av i vilket uppslagsverk man söker i så är det svårt att inte komma till slutsatsen att idrott är kultur. Samtidigt är det så många som verkar värja sig sig mot detta. Majoriteten av s.k. kulturskribenter (det finns lysande undantag) tycks avsky idrott och vill inte på något vis bli sammankopplade med murvlarna som skriver på sportsidorna. Att de senare oftast är avsevärt skickligare som just skribenter är nog bara något som läsarna av sportsidorna genast inser. I DN har man sedan lång tid tillbaka slagit ihop kultur och underhållning men låtit idrotten leva sitt eget liv. Förmodligen anser man att t.ex. populärmusik och teater hör ihop. Däremot är idrott något som man inte kan undgå att skriva om. Men det måste gömmas i en speciell bilaga. I den "nya DN" har idrotten förpassats till de sista sidorna i den nya bilagan "DN Stockholm" som är ett försök att ta upp striden med hela floran av lokala tidningar och diverse annonsblad som ges ut gratis i Stockholm. Enligt DN tycks idrott alltså inte vara någon riksangelägenhet. Den så kallade kvällspressen har en annan inställning och ger ut speciella sportbilagor. Här hittar man också många av våra bästa skrivande journalister.

Fotboll eller Opera. Vad är kultur?
Jag är idrottstokig och samtidigt intresserad av teater, musik och litteratur. För mig är det självklart att t.ex fotboll skall räknas som en viktig kulturyttring. Mina känslor påverkas på liknande sätt om jag ser en  fotbollsmatch som om jag ser en uppsättning av något klassiskt/modernt teaterstycke eller läser en roman. Jag har lätt för att jämställa skönheten och dramatiken i ett läckert upplagd anfall i en fotbollsmatch med en verbal holmgång i ett strindbergsdrama. För mig är fotboll lika mycket kultur som Strindberg och Shakespeare.

Hos dessa föreningar
är kulturen stark.
Alltså var jag häromdagen tillsammans med son och syster på ett kulturarrangemang som arrangerades på Stockholms gamla olympiska stadion. Min syster som  bor på västkusten var på besök. Hon har ett stort intresse för fotboll och hon är som jag sedan barnsben ett stort fan av Änglarna, som lite mer profant också kallas IFK Göteborg. Min son som är uppvuxen i Stockholm håller på Djurgården, vilket jag tyvärr inte tycks kunna göra något åt. Att min syster, min son och jag är tillsammans på en fotbollsmatch tillhör inte vanligheterna. Senaste gången var när Sverige kvalade till VM i USA och mötte Österrike på Råsunda. Kanske var det 1993.

Matchen på Stadion var inte så mycket att hurra för. En medioker tillställning. De stående ovationerna uteblev. Änglarna vann med uddamålet men om man skall vara objektiv var det knappast helt välförtjänt. Att Djurgården förlorade skapar nog en hel del ångest hos fansen. Degradering från allsvenskan hotar.

I morgon skall jag på ett annat kulturarrangemang. Nu är det Stadsteatern som gäller och pjäsen är Gogols klassiker Revisorn. Jag återkommer med rapport.