fredag 30 december 2011

Julfirande, mullvadar och äktenskapskrigare

Nordhalland julen 2012
Sedan ett antal år tillbaka har vi tillbringat julen hos min syster i norra Halland. Så även i år. Det är väl sällan att julen i dessa trakter bjuder på mycket snö och temperaturer under noll men de senaste jularna har vädret varit nästan extremt med temperaturer i närheten av +10 grader och en sol som mitt på dagen har värmt oss under promenaderna och gjort oss påminda om att det nog finns hopp om en vår även under 2012. Ute i skogarna har man hittat sommarkantareller vilket enligt expertisen på Naturhistoriska riksmuseet är något alldeles unikt. Ingen kan erinra sig att kantareller någon gång har kunnat plockas i Sverige vid juletid. Tyvärr så hittade inte vi någon svamp att piffa upp julbordet med. Å andra sidan blev jag informerad om att smaken på svampen lämnade en del övrigt att önska.

Delar av vårt julbord
Apropå julbord så har min syster och jag delat upp ansvaret. Systern tar hand om de tunga uppgifterna, d.v.s. Janssons, köttbullar, skinka, kallskuret, pastejer, lutfisk, ris á la Malta m.m., medan jag ansvarar för sill, lax och brännvin. Detta löser jag genom att dagen före avfärden till Halland besöka saluhallen vid Medborgarplatsen. Jag brukar inhandla 6-7 sorters sill, inlagd strömming, gubbröra, nubbesallad samt rökt lax (varm och kall) såväl som gravad. (Jag har av anständighetsskäl slutat köpa ål.) I år hade vi dessutom fått med oss en utsökt silltårta som vår sons sambo hade den goda smaken att skicka med. Jag har genom åren skaffat mig ganska stor erfarenhet av de julbord som restaurangerna i Stockholm tillhandahåller till makabra priser så jag vågar påstå att julborden hemma hos min syster slår det mesta med bred marginal.

Det finns en sillinläggning som inte går att få tag på i Stockholm. Den har genom åren kallats för Varbergssill eller kort och gott kryddsill. Såvitt jag vet så går den bara att köpa på enstaka ställen i Halland. Det är min favoritsill alla kategorier. Även min far uppskattade denna sill och kanske är min faiblesse för kryddsillen något genetiskt. Jag har förärat många av mina vänner och bekanta denna delikatess men ingen tycks förstå storheten med halländsk kryddsill. Min fru tycker att den går att äta men att de flesta av våra andra sillinläggningar är klart bättre. Så veckorna efter jul får jag ha min sill för mig själv. Tror ni att jag är riktig klok om jag säger att jag helst äter den tillsammans med risgrynsgröt?

En av mina viktigaste plikter under julen är att vara tomte. Som framgår av filmsnutten så råder det väl ingen tvekan om att det mångåriga agerandet som tomte burit frukt. I min skepnad framstår tomten som naturlig, självsäker, snäll men ändå respektingivande och inte minst barnkär. Kort sagt så får man leta länge innan man finner en bättre tomte. Klicka här för att ta del av ett smakprov.

Vem är mullvad?
Och nu till något helt annat. Under de så kallade mellandagarna brukar vi gå på bio och se några av alla de nya filmer som har premiär kring julen. Häromdagen såg vi ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Jag tror att vi är många som är bekanta med handlingen i denna film även om få av oss skulle kunna redogöra för handlingen i detalj. Filmen bygger på John le Carrés roman med samma namn. Kanske är detta den bästa spionroman som någonsin skrivits. Den svenska titeln är Mullvaden. Högt upp i den brittiska spionorganisationen MI6 verkar det finnas en dubbelspion som sedan lång tid tillbaka har försett KGB med brittiska hemligheter. Höga regeringstjänstemän får information om att det kan finnas en spion i toppen på MI6 och man ger den från organisationen nyligen sparkade mästerspelaren George Smiley i uppdrag att i största hemlighet hitta mullvaden. Så drar jakten i gång. Vi slipper de vanliga biljakterna och actionscenerna. Istället får vi följa Smiley i ett glåmigt London på sjaskiga hotell och urtrista kontor där cigarettröken ligger tät. (det är tidigt 70-tal). Dialogen är sparsmakad och ersätts med outgrundliga blickar och återhållen mimik. Miljöerna är mästerligt fångade. Ljus och okonventionella kameravinklar bidrar till den förtätade atmosfären. Det behöver knappast påpekas att skådespeleriet är förstklassigt. Att en svensk regissör har kunnat göra detta mästerverk är nästan ofattbart. Tomas Alfredsson har lyckats till 100 %. Hans film överträffar nästan den berömda filmatiseringen av romanen som gjordes för TV en gång i tiden och med Alec Guinness i huvudrollen. Gå och se filmen men försök att sätta er in i handlingen i förväg. Det är många trådar och villospår att hålla reda på om man oförberedd skall förstå allting.

Om man inte vill gå på bio så kan man gå på teater och det var precis vad vi gjorde igår. Vi var på Stadsteatern och såg Strindbergs berömda äktenskapsdrama Dödsdansen. I denna uppsättning är handlingen förlagd till 70/80-tal. Jag är oftast negativ till sådana förändringar men den här gången fungerar det. Kanske för att språket också har anpassats för att vara tidsenligt. Dödsdansen skildrar ett rysligt äktenskap som är som ett krig mellan två makar. Båda vill ha förnyelse och befrielse men ingen kan ta steget eftersom de rep som håller ihop dem inte går att lossa efter 25 års äktenskap. Båda huvudpersonerna har lånat drag av författaren som ju hade stor erfarenhet som "äktenskapskrigare" (citat från programmet). Uppsättningen har väl fått lite blandad kritik men jag tycker att den i stort sett var alldeles utmärkt.

Alla som läser min blogg men också de flesta av alla andra önskar jag ett angenämt och bekymmersfritt nytt år!


2 kommentarer:

  1. Tack för att du propagerar för halländsk kryddsill! Det finns ingen bättre sillinläggning. Tyvärr börjar den för varje år att bli allt svårare att få tag på. Kanske borde vi bilda en förening för kryddsillens främjande. Den halländska grönkålen börjar ju vinna terräng på julborden över hela landet så då borde det inte vara så svårt att att också väcka ett intresse för kryddsillen inom ett litet större geografiskt område än vad nu är fallet.

    Självklart skall sillen intas tillsammans med risgrynsgröt!!!

    Kjell

    SvaraRadera
  2. Curt!

    Håller med dig och Kjell A om kryddsillens förträfflighet. Den måste bevaras!

    Din uppfattning om dig själv som tomte verkar dock sakna förankring i verkligheten.....

    Katarina

    SvaraRadera