Hackat och malet eller hänt i veckan

Får han nobelpriset?

Mot bakgrund av de ekonomiska problem som hänger över Europa som en våt filt och de till synes fruktlösa försök som görs för att hitta en för Europas stater gemensam linje för att lösa dessa, så känns det väldigt glädjande att konstatera att det faktiskt finns exempel där europeiskt samarbete fungerar alldeles utmärkt. Jag tänker i första hand på den storslagna satsning som gjorts för att bygga en ny och prestandamässigt världsledande s.k. partikelaccelerator. Denna enorma anläggning administreras av CERN (europeiska kärnfysikcentret i vilket det ingår 20 europeiska stater) och är belägen i Schweiz. I acceleratorn låter man strålar av protoner uppaccelerade till hastigheter inte långt från ljusets hastighet kollidera med varandra. De fragment som blir följden av kollisionerna detekteras av gigantiska och väldigt avancerade ”mätinstrument”. Anläggningen togs i drift för cirka ett år sedan och det man i första hand har koncentrerat sig på är att finna den så kallade ”Higgs partikel”. Higg är en skotsk fysiker som redan på 1960-talet lade fram teorin om att det förutom alla kända partiklar så måste det finnas ytterligare en ”partikel” för att den så kallade standardmodellen för materiens uppbyggnad skall anses vara allmängiltig.

I veckan mitt under nobelfestligheterna kallade CERN till stor presskonferens för att meddela att man är ytterst nära att få korn på Higgs partikel. Man tror sig nu veta i vilket smalt energinivåerintervall man skall leta och man menar också att man till stor sannolikhet redan har hittat partikeln. Men fortsatta experiment måste leda till betydligt större sannolikhet för att man vetenskapligt skall kunna bekräfta partikelns existens. Enligt forskarna är detta förmodligen bara en fråga om tid. 

Kan Higgs partikel hittas i sinnevärlden så kommer det utan tvekan att rendera Mr. Higg ett nobelpris. (Om han lever när det blir aktuellt. Han är idag 83 år.) Säkert kommer också upptäckarna av partikelns fysiska existens att få dela priset med Higg.  Att peka ut någon eller några få pristagare bland de cirka 10 000 vetenskapsmän och ingenjörer som är inblandade i verksamheten vid CERN är en minst sagt delikat uppgift. Hur det än går så måste CERN:s verksamhet ses som ett ypperligt exempel på vad Europa kan åstadkomma när samarbetet väl fungerar. 

Om vi går tillbaka till det som inte fungerar i Europa så kan man väl konstatera att trots alla domedagsprofetior från ledande statsmän så lyckades Europas statschefer inte hitta någon lösning som definitivt förhindrar en ekonomisk katastrof. En majoritet av stater enades om att skapa någon slags pakt för att skydda eurosamarbetet. Länder utanför detta samarbete inbjöds att ansluta sig till pakten vars mening, principer och innehåll inte skall definieras förrän någon gång in på nästa år. Sin vana trogen så sköt Juholt från höften och deklarerade att sossarna definitivt motsätter sig att Sverige på något sätt samarbetar med denna än så länge hypotetiska pakt. Reinfeldt och även Juholts partivän(?) Östros föreföll något mer statsmannamässiga när de framhöll att man nog skall avvakta med att säga nej tills man vet vad man säger nej till. Annars är det väl märkvärdigt hur lite vi vanliga människor bryr oss om det som Europas ledare framhåller som de mest allvarliga problem som Europa har haft att ta hand om sedan det senaste världskriget.

Vill ni bli vårdad av Carema?

Sedan kan man reflektera hur mycket som helst över alla de vårdskandaler som avslöjats på många av de platser där bolaget Carema Care står för vården av våra äldre medmänniskor. Att det sedan visar sig att Carema är dotterbolag till ett så kallat riskkapitalbolag, vars huvudsakliga syfte är att förflytta vinster till diverse skattepardis och därigenom undvika skatt i Sverige, gör att man mår illa. Vad är skillnaden mellan riskkapitalister och vanliga kapitalister? I fallet Carema och liknande fall när det gäller privata skolor så är det väl helt klart att de så kallade riskkapitalisterna inte tar den minsta risk. Tvärtom! Verksamheten är tryggad genom skattefinansierade anslag och är knappast utsatt för någon som helst konkurrens och de förvånansvärt stora vinsterna förflyttas utomlands för att man skall slippa skatt. Fy fan vad det stinker! De vanliga gamla hederliga kapitalisterna, typ Wallenberg, tar betydligt större risker genom sina investeringar och satsningar i svenskt näringsliv och ”deras” bolag verkar oftast på marknader där konkurrensen är knivskarp. Så låt oss slippa det förskönande ordet ”riskkapitalist”. Det räcker gott och väl med goda eller dåliga kapitalister.

I går läste jag en helsidesannons i DN i vilken Caremas moderbolag bad om ursäkt för det mesta och man lovade att vården av de äldre skulle bli bättre och att inga vinster skulle skickas utomlands. Detta var en pudel av medelstorlek! Förvisso hade allt man gjort varit inom lagens råmärken men inte fan hade man trott att deras skatteflykt och vanvård av äldre människor skulle komma till allmänhetens kännedom. Därav pudeln. Den stora pudeln hade varit att avsätta all vinst till förbättringar av äldreomsorgen. Nej så långt gick man inte utan vinsten skulle enbart användas för att öka aktiekapitalet. Man uppförde sig alltså som en dålig kapitalist av den gamla stammen. Rädda det som räddas kan.

Hans namn är nedsvärtat
 i litteratur och verklighet

Jag hajade till när jag såg att ett av de bolag som tydligen äger Carema kallas för Triton. Jag skulle aldrig döpa ett bolag till detta namn. Alla som kan sin Strindberg vet att Triton är namnet på ett bolag i romanen ”Röda rummet”. Skildringen av detta bolags uppgång och fall är bland det roligaste och mest träffande man kan läsa på svenska om skumraskaffärer inom näringslivet. Det är skrivet 1879. Jag läste om det nyligen och det känns faktiskt väldigt modernt. Att riskkapitalisterna läser Strindberg eller någon annan skönlitterär författare håller jag för uteslutet men varför googlar man inte innan man döper sina bolag. 

Idag träffade jag gamla arbetskamrater. Vi åt lunch på restaurangen där man aldrig blir besviken. Jag menar alltså Gondolen med god mat och storslagen utsikt över Stockholm och Slussen vilken kanske snart skall raseras och få en ny skepnad som de flesta är emot men som uppenbarligen tycks gillas av Stadshusets majoritet av politiker. Jag måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på Slussens framtid under lunchen. Det var trevligt att samtala med några av mina före detta närmaste medarbetare. Och de var positivt att se att alla var lika entusiastiska som förut. Samtidigt kändes det skönt att konstatera att man nu enbart arbetar för sig själv och inte behöver ta hand om alla dessa personalproblem som ofrånkomligen uppkommer. Så var det förstås omorganisation på gång. Jag förstod att det var en återgång till något gammalt. När jag var aktiv tvingade jag mig själv att inte yppa något sådant när den nye ledaren ville göra något ”nytt”. Man ville ju inte bli betraktad som obenägen till förändringar. Då var alla kort bortspelade. Men ärligt talat så har jag svårt att förstå att omorganisationer alltid förbättrar verksamheten och höjer kvalitet eller prestanda på produkterna. Däremot är en omorganisation ett bra medel för att göra sig av med folk. Det blir bara så skevt när informationen från ledningen går ut på att förbättra verksamheten medan man har en hemlig avsikt att reducera personalstyrkan med xx %. Jag har tyvärr varit med om detta ett antal gånger.

En delikatess!

 Vad åt vi då? Mina kamrater käkade någon laxrätt medan jag till min glädje upptäckte att isterband var dagens husman. Det fanns ingenting att anmärka mot tillagningen av denna rätt som är en av mina favoriter. Apropå isterband så kan jag berätta att jag hade en arbetskamrat från landsorten som skickade mig en stor fil med halvhemliga uppgifter. Filen var krypterad och snart så kom det ett mail med informationen att lösenordet torde kunna knäckas om man tänker på en småländsk delikatess som med fördel serveras med stuvad potatis och rödbetor. När jag senare påtalade att det kanske inte var alltför svårt att lista ut lösenordet så fick jag till svar att jag förmodligen var den enda i Stockholm som visste vad isterband var och hur det skulle ätas. Jag tror att jag kände mig lite stolt efter det beskedet.

Precis nu hörde jag att SAAB:s avgående rekonstruktör advokat Lofalk fått 51 miljoner kronor för sina resultatlösa insatser. En snabbkontroll gav vid handen att jag inte hörde fel. Men kan det verkligen vara sant?

För övrigt har jag sent omsider börjat spela wordfeud. För er som inte vet vad detta är så är det alfapet (scrabble) med mobilen. Börja inte spela för det är starkt vanebildande. Har ni trots allt redan börjat så får ni gärna utmana mig. Mitt användarnamn är originellt nog ”curthult”.