Norge, tre dagar senare

Tre dagar efter det besinningslösa dödandet i vårt grannland börjar man kunna samla ihop tankarna om det värsta terroristdådet i Nordens historia. Genom media börjar man så sakteliga skapa sig en bild av vad som verkligen hände i Oslo och på Utöya. Att förstå gärningsmannens bevekelsegrunder och det fruktansvärda hat som han byggt upp under lång tid låter kanske sig aldrig göras. Förvisso har redan ett flertal psykologer på sedvanligt manér uttalat sig tämligen kategoriskt om varför en trettioårig och till ytan tämligen normal kille i smyg under många år tid har kunnat planera och sedan genomföra dessa bestialiska och kallblodiga gärningar samtidigt som han upprätthållit ett hyggligt socialt liv. Vi skall nog inte okritiskt köpa psykologernas och för den delen kriminologernas alltför snabba slutsatser.

Kanske skall jag också akta mig för alltför snabba slutsatser men en sak vill jag framhålla. Jag är nämligen djupt imponerad av hur de norska myndigheterna hittills hanterat denna katastrof vars like inte går att hitta efter andra världskriget. Vi har ju haft en del terrordåd fast i betydligt mindre skala I Sverige. Vi har dessutom upplevt mord på stats-och-utrikesministrar. När detta har inträffat i Sverige har presskonferenserna oftast varit på gränsen till parodiska, politikerna har okoordinerade interfererat med polisutredningarna genom konstiga och alltför spontana uttalanden. Spekulationerna har varit många och yviga. Bilden man får som yttre betraktare är att det nästan råder kaos.

Jens Stoltenberg talar i Oslos domkyrka

I Norge däremot har presskonferenserna och myndighetspersonernas uttalande trots den enorma pressen kännetecknats av lugn, kompetens och målmedvetenhet. Polisbefälen har på ett alldeles utmärkt sätt och med stor tålmodighet svarat på alla mer eller mindre konstiga frågor från media. Man har också fått ett starkt intryck av att situationen är under kontroll. Men framför allt har Norges statsminister Stoltenberg agerat som en verklig stor statsman. Han har lyckats att på ett trovärdigt sätt framhålla att samhället aldrig viker ner sig mot de mörka krafter som bekämpar demokrati, frihet och öppenhet. Samtidigt har han visat mycket stor och alltigenom genuin empati med alla offers anförvanter. Hans tal i Oslo domkyrka var fantastiskt. I en nations svåra stunder går det inte överskatta betydelsen av en man av Stoltenbergs kaliber. Det tror jag de allra flesta av oss oavsett politisk hemvist skriver under på.

Sarek, Gotska Sandön och Tyresta

Som första land i Europa stiftade Sverige en naturskyddslag och inrättade nationalparker. Idag har vi 28 nationalparker som täcker 1,5 % av Sveriges yta. För länge sedan hade jag som mål att besöka samtliga nationalparker. Detta lyckades jag aldrig med. En komplicerande faktor var att  målet visade sig vara rörligt eftersom det då och då tillkom nya parker. Då jag nu snabbkollade hur jag ligger till så konstaterade jag att med stor säkerhet har besökt 22 av dagens nationalparker. Den senaste och den första marina nationalparken, Kosterhavet, inrättades så sent som 2009. Jag har förvisso åkt båt i detta område men då var det inte nationalpark.

Nyligen fick jag frågan vilken park som jag tycker allra bäst om. En lika omöjlig fråga att besvara som frågan om vilken film eller bok man sätter främst. Men skulle jag verkligen tvingas att avge ett svar så skulle jag framhålla två parker. Båda inrättades 1909 och ingår således i den grupp av parker som är de allra äldsta. Båda är svårtillgängliga och har förmodligen minst antal årliga besökare. De är helt olika och representerar två ytterligheter av svensk natur. Jag tänker alltså på Sarek i Lappland och Gotska Sandön mitt i Östersjön. Den förra består av högalpina toppar, glaciärer och djupa mycket växtrika dalgångar. Den senare är närmast att jämföras med en exotisk söderhavsö med breda sandstränder som omger nästan hela ön. De inre delarna består huvudsakligen av något som påminner om urskog.

Sarek med den vidunderliga Rapadalen

Sarek har jag besökt två gånger. Att på sommaren klara sig utan regn i detta område är nästan ett mirakel. Ändå så kunde jag vid ena tillfället vandra i Sarek i nästan tio dagar utan regn och med sol från en klar himmel. Denna tripp har kanske givit mig mina allra häftigaste naturupplevelser. Att vistas i området i snöblandat regn och full storm är förvisso också en erfarenhet men av helt annan karaktär. I Sarek finns inga stugor. Det är tält som gäller. Detta tillsammans med att det är ganska tuffa vandringar för att ta sig in i Sarek och förflytta sig mellan dalgångarna gör att man nog skall hålla sig borta från denna park när man närmar sig pensionåldern och börjar att uppskatta regelbunden bekvämlighet.

Stora sandstränder med mäktiga sanddyner

Annorlunda är det med Gotska Sandön. Där råder tältförbud med undantag för ett litet område i närheten av fyrbyn. Här finns det tillgång till enklare självhushåll i tvåbäddsrum eller i mer logementsliknande utrymmen med sängplatser för ett större antal personer. Att vandra genom den täta skogen eller runt ön på sandstränderna medför inga strapatser utan är väldigt avkopplande. Även om man kommit lite till åren så klarar man detta. Om det råder stark vind så kan det dåna rejält från havet men man behöver bara gå in en bit i skogen så hör man endast suset från trädtopparna. Att gå runt hela ön tar en hel dag i anspråk men det är svårt att tänka sig någon angenämare dagsvandring. Öns dramatiska historia med alla skrönor och faktiska händelser finns beskrivna i ett flertal böcker. Det är ett bra tips att läsa på innan man tar båten från Nynäshamn för att tillbringa några dagar på Östersjöns pärla.

Exempel på natur i Tyresta

Stiftelsen Tyrestaskogen
förvaltar nationalparken.
Här är deras logga.

Detta blev en lång inledning innan jag äntligen kan meddela att jag idag har besökt en nationalpark. 20 kilometer från Sergels torg ligger Tyresta nationalpark som inrättades så sent som 1993. Den beskrivs som "urskog i spricklandskap". Området är det största urskogsområdet söder om Dalälven. Det är väldigt lät att ta sig till parken. Från den stora parkeringsplatsen är det endast några hundra meter till nationalparksgränsen. Vill man inte åka bil så finns det bussar som går ända fram. Jag har varit här många gånger tidigare bl.a. för att lyssna på ugglor eller plocka svamp. Vad som förmodligen är ganska nytt (jag har i alla fall inte noterat detta tidigare) är något som kallas för Urskogsstigen, vilket är en två kilometer lång stig utmed vilken ett tiotal väldigt utförliga och lärorika informationstavlor är placerade. Läser man allt på dessa skyltar så tar promenaden en och halv timme. Om man vill gå längre och djupare in i skogen så finns det mängder av olika leder och stigar att välja på. Man slås av den nästan absoluta tystnaden i skogen och glömmer snabbt att man är väldigt nära bebyggelse och hårt trafikerade vägar. Detta är en oas för stockholmarna. Turisterna borde verkligen också åka hit.Vid ingången till parken finns ett naturrum som inte bara är ägnat Tyresta utan ger också en mycket bra sammanfattning av nationalparksidén i Sverige. Flera väldigt fina och påkostade bildspel visas också.

En handelsplats i halländska skogsbygden

Vi åker österut från den halländska atlantkusten. I början färdas vi genom ett bördigt slättlandskap. I småskolan fick vi lära oss att ingenstans i världen fanns det bättre mjölkkor än här och de halländska spannmålsböndernas produktion var om inte bättre så väl i klass med vad deras kollegor i Skåne åstadkom. Efter ett tag ändrar landskapet karaktär. Omgivningarna börjar alltmer domineras av skog. På gränsen mellan åker och skog ligger tätorten Ullared. Vi är nu cirka tre mil öster om Falkenberg och Varberg.

Ullared är väl för de flesta av oss inte känt som en tätort i Falkenbergs kommun. Nej, Ullared är känt som ett varuhus vars like inte finns någonstans och som inte heter Ullared utan GeKås. Första gången jag besökte GeKås var affären inrymd i Ullareds gamla stationshus. Jag kommer inte ihåg om jag köpte något men jag kommer ihåg att man handlade över disk och betjänades av en person. Detta var inte i slutet på 1800-talet utan i slutet på 1960-talet. Idag omsätter företaget 4 miljarder, antalet anställda är en bra bit över 500 och betalkassorna är 65 st. Runt det enorma varuhuset som utökar varje år har det vuxit upp en stor handelsplats där alla affärer har som motto att sälja till låga priser. Enligt uppgift är det endast Liseberg som i Sverige har fler besökare än Gekås.

Vad är GeKås och vad är Ullared?

Ofta när Gekås kommer på tal så tar folk avstånd från stället och man hör ofta kommentarer som går ut på att dit går det ju inte bara att åka. Ullared/GeKås är väl bara till för folk utan stil och smak och som inte fattar att om vill man vara någonting som räknas så måste man handla i de fina märkesbutikerna belägna i storstäderna. GeKås är till för snåljåpar som inte uppskattar kvalitet. Jag mår illa över denna attityd och vet dessutom att många av GeKås belackare smyger sig dit titt som tätt. I TV har vi sett en dokusåpa som gör allt för att förlöjliga varuhusets kunder och personal. Man spelar för fullt på alla existerande fördomar om Ullared och människors önskan att kunna dryga ut hushållskassan genom att handla till avsevärt attraktivare priser än vad t.ex. den lokale ICA-knodden kan erbjuda. Ledningen för GeKås borde inte givit sitt tillstånd till denna erbarmligt dåliga TV-serie.

Bilden visar exempel på varuhusets
 alerta och serviceinriktade personal

Sanningen är att hos GeKås kan du handla alldeles utmärkta produkter, varav många av samma märke som du i städernas butiker måste betala det tredubbla för. Bortsett från vad man kan köpa och vilka priser som gäller så måste man med respekt erkänna att GeKås är ett alldeles enastående företag och som skapats genom ett lysande entreprenörskap hos grundaren men också hos de efterföljande ägarna. Bara en sådan sak som att kunna erbjuda 600 människor i skogsbygden arbete är värt en medalj. Men förmodligen är vinsterna tillräckliga som motivation för att med ett glatt sinnelag fortsätta och vidareutveckla verksamheten.

Eftersom så få personer talar positivt om Ullared/GeKås så måste jag poängtera att jag inte har några intressen i företaget men jag skäms inte för att bekänna mig som kund. Faktiskt besöker jag varuhuset regelbundet. Tillsammans med hustrun har jag en och endast en gång per år besökt Ullared under hela 25 år. När vi är där rör vi oss inom kanske en tjugondel av hela affärsytan. Vi handlar bara sådant som kan kallas förbrukningsmateriel, d.v.s tandkräm, tandborstar, tvål, shampoo, rengöringsmedel, tvättmedel, diskmedel fryspåsar, glad pack, folie, raklödder etc. etc. Ett års förbrukning fyller fyra bärkassar och betingar ett löjligt lågt pris. Men framför allt är det förbaskat bekvämt att aldrig behöva bekymra sig över dessa ting när man gör de vanliga helginköpen på ICA.

Nästa gång jag besöker GeKås så skall jag försöka att samla ihop mig och även besöka elektronik-och-bokavdelningen.

Hotell Gästis i Varberg

Den något bortglömde Otto Torell

Otto Torell är en oförtjänt bortglömd vetenskapsman som levde på 1800-talet. Han var professor vid Lunds universitet i zoologi och geologi men gjorde framför allt banbrytande insatser inom polarforskningen och istidsgeologin. Speciellt intresserade han sig för glaciärer. Hans första större expedition till Svalbard måste nog betraktas som grundläggande för den vetenskapliga polarforskningen. Hans första resor till Svalbard genomfördes i sällskap med bl.a. Nordenskiöld som senare skulle bli världsberömd för att ha seglat genom Nordostpassagen. Torell har hedrats genom att flera områden på Svalbard fått hans namn, t.ex. Torells land, Torells berg och Torells glaciär. Torell föddes i Varberg 1828 och dog 1900 i Gröndal strax söder om Södermalm i Stockholm.

Varför för jag nu Torell på tal? Jo, jag har precis avslutat en kortare utflykt till Västkusten och då övernattade jag i det hus i Varberg där Torell föddes och levde under sin tidiga ungdom. I det torellska huset har det under mycket lång tid funnits gästgiveri med möjlighet till övernattning. De småborgerliga och puritanska borgarna i Varberg betraktade inte etablissemanget som ett ställe man frekventerade utan att riskera att ens rykte fick sig en rejäl törn. I slutet på 1900-talet ansågs nog att det endast var en tidsfråga innan hotell Gästis måste slå igen. Utan att ta till för starka ord så är det nog ingen överdrift att runt 1980 beskriva hotellet som mycket bedagat och sunkigt. Men någon gång på 80-talet togs hotellet över av en ung kille som inte bara var en hängiven och renlärig marxist-leninist utan uppenbarligen också en formidabel entreprenör, företagare och affärsman. Han hette och heter fortfarande Lars Diding och med honom började hotellets verkliga glansperiod. Diding moderniserade, byggde ut och lyckades dra stora antal gäster till hotellet genom smart och förmodligen kostnadseffektiv marknadsföring. Affärsmännen lockades och kittlades av anspelningarna på Lenin samtidigt som servicen överglänste vad man var van vid på de etablerade hotellkedjorna. När väl affärsmännen var fångade så följde weekendbesökare, grabb-eller-tjejgängen och vanliga semesterfirare.

Vårt sovrum II

Vårt sovrum I

Böcker överallt!

Mysigt rökrum. Man
 frestas att ta en cigarr.

Jag har bott på hundratals hotell över hela världen. Hur många av dessa kommer jag ihåg? Kanske femton. Hur många längtar jag efter att besöka igen? Kanske fem. Bland dessa fem räknar jag nu även hotell Gästis i Varberg.

Raffles i Singapore, Grand hotell i Cannes, Ritz i Paris eller Walldorf Astoria i NewYork må vara mer traditionstyngda, lyxigare, trendigare, mycket dyrare och mer fyllda med flärd än Hotell Gästis i Varberg. Men inget av dessa hotell eller för den delen något annat hotell är mer säreget, personligt och trivsamt än Gästis. Rummen, kanske 60 till antalet, är alla av olika form och yta och samtliga har unik inredning. I alla utrymmen finns det böcker, enligt uppgift 15000 ex. Som hotellgäst är man automatiskt medlem i Gästis bokklubb och hinner man inte läsa ut någon bok är det bara att ta hem den. Ytterligare böcker kan man köpa för 10 spänn. Det finns tusentals filmer som man gratis kan låna och njuta av på rummet. På väggarna finns mängder av affischer och plakat varvade med riktiga tavlor. På golven ligger äkta mattor. Ett speciellt rökrum är inrett med härliga fåtöljer. Diverse rökattribut på väggar och i hyllor förhöjer säkert rökarens njutning. (en gissning eftersom jag inte röker). Kontot för levande ljus måste vara högt för dessa hänger eller står lite varstans.

I de gamla källarvalven är det inrymt ett bad som kallas Leninbadet eftersom det sägs vara en kopia av ett bad i S:t Petersburg som ofta besöktes av Lenin och därför senare kom att kallas just Leninbadet. Hur det än är med den saken så är Gästis´ badanläggning något alldeles unikt. Väggar och golv är klädda med hundratusen små koboltblåa (jag tror färgen heter så) kakelplattor. I badet finns både torr-och-våtbastu, bassänger med iskallt vatten, varma fotbad med småstenmassage samt den fantastiska varma bubbelpolen där till och med jag kunde slappna av fullständigt.
Behöver jag nämna att servicen var perfekt och gästvänligheten mycket påtaglig. All personal tycks till 100% sätta kunden före allt annat.

Något som inte var till belåtenhet? Nja, en petitess. Varför ingår det en kvällsbuffé i priset för rummet? Detta borde vara en option som man betalar extra för. Konstigt att man skall betala för mat som man väljer att avstå från. Buffén lämnade väl också lite grann övrigt att önska.

Vem skall då inte söka sig till Gästis? Ja, den som är allergisk mot bilder och byster av gamla revolutionärer i allmänhet och Lenin i synnerhet skall absolut ta in på ett annat hotell. Varför inte på det urtråkiga Varbergs Stadshotell. Det ingår i Best Western-kedjan och servicen på detta hotell är ungefär densamma som den var på hotellen i det gamla Östtyskland. Men några bilder på Lenin har jag aldrig sett där.
En snarlik kategori av människor som bör undvika Gästis är de som mår illa av att det årligen delas ut ett pris av Jan Myrdalsällskapet som kallas Leninpriset. Maj Wechselmann har fått detta pris liksom den store regissören Roy Andersson. Priset är på hundratusen kronor och det verkar som om hotelldirektören på Gästis står för dessa fioler.

Till alla övriga besökare till Varberg kan jag bara starkt rekommendera Hotell Gästis.

Det härliga Leninbadet

En ung Jan Myrdal på väg ut från hotellet?
Nej detta är en målning på en av hotellets ytterväggar.

Vad fan håller 6:e AP-fonden på med?

Dags att avveckla eller rekonstruera?

Än en gång så kan man konstatera att 6:e AP-fonden har hanterat våra pensionpengar på ett minst sagt förvånansvärt vårdslöst sätt. Man har tvingats skriva ned värdet av sitt innehav i ett bolag som heter Terrestrial Broadcasting Investments AB (TBI) med 570 miljoner kronor till noll kronor! AP-fonden har nu insett att risknivån är alldeles för stor. Redan 2006 då AP-fonden började förse bolaget med pengar kunde vem som helst med lite branschkännedom förstå att detta var ett projekt med en osedvanligt hög risk. De tjänstemän på AP-fonden som hanterade ärendet brydde sig förmodligen inte om att rådgöra med externa experter. Följden blev att vi nu kan känna oss blåsta på en halv miljard av våra pensionspengar! Skandal!

TBI grundades redan 2006 men verkade tills nyligen under det krystade namnet Next Generation Broadcasting AB (NGB). Frontfigurerna för bolaget var några kända och halvkända svenskar med bakgrund inom telekombranschen. Dessa personer, förmodligen utrustade med en affärsplan som på sedvanligt sätt lovade mycket snabba cash, var allt som behövdes för att AP-fonden skulle öppna kranen och strö vårt guld över bolaget.

NGB heter numera TBI som
 ansöker om rekonstruktion

NGB:s affärsidé har varit att utveckla marksänd digital-TV i Afrika (Ghana, Kenya och Uganda!), Sydamerika och möjligtvis också Kina. Svårt att tänka sig något mer befängt. För bolagets verksamhet i Afrika tycks den kände S-märkte före detta riksdagsmannen Joe Frans (född i Ghana) ha haft en framträdande roll. Kanske har hans namn använts för att höja bolagets trovärdighet hos AP-fonden.

Enligt öppna källor har bolaget aldrig redovisat någon vinst utan resultaträkningarna ståtar med rejäla röda siffror. Har det funnits några inkomster överhuvudtaget? Bolaget uppger att antalet anställda långsamt har ökat upptill 20 personer. Så lönekostnaderna måste vara försumbara jämfört med de medel som AP-fonden skjutit till. Till vad har då en halv miljard använts? För en nyfiken journalist borde det vara möjligt att besvara frågan. AP-fonden måste omgående lägga alla kort på bordet och ge offentlighet åt allt man vet om denna affär och ge besked om ansvarsfördelning och riskhantering när fonden fattar beslut om vilka projekt det skall satsas på. Det är ändå svenska folkets pengar som har förbrukats.

Om du vill läsa pressmeddelandet från sjätte AP-fonden så klicka här.

I medieskugga

Så är man då hemkommen från Nowhereland d.v.s skogsmarkerna väster om Ströms Vattudal i norra Jämtland. Över en vecka utan tidningar, TV och Internet. Mobiltelefonin fungerar mycket nyckfullt. Oftast måste man upp på en höjd för att få såpass bra täckning att man hjälpligt kan framföra ett meddelande. Har man inte Telia som operatör så kvittar det hur högt man klättrar. 3G är en utopi och snacket om 100 Mbit/s till hela Sveriges befolkning är ett hån mot de som lever däruppe.

Men är det då inte skönt och avstressande att slippa mediebruset? Nja, några dagar kan det vara så men sedan blir abstinensen för mig märkbar och efterhand starkt ökande. Sedan kan man naturligtvis fråga sig vad man missar om man under några veckor stänger ute alla budskap som media trumpetar ut. Den största händelsen som man gått miste om tycks vara att en av våra prinsar pussat en f.d. utvikningsflicka på en båt i Medelhavet under belåtet överinseende av kung och drottning.

En annan stor nyhet som väckt allas avsky är ett utspel av Svenskt Näringsliv (SN). Denna organisation (eller är det endast en SN-anställd?) har gjort den häpnadsväckande upptäckten att civilingenjörer har lättare att få jobb än filosofer och litteraturvetare och därav lagt fram ett förslag som innebär att de som väljer att studera filosofi skall bestraffas genom att inte få tillgång till studiemedel i samma omfattning som de presumtiva ingenjörerna. Korkat, starkt kunskapsfientligt och okunnigt! Man tror inte att det är sant och om inte SN kraftigt tar avstånd från detta utspel så kommer jag att fortsättningsvis betrakta SN som en clownorganisation vars tyckanden och tänkanden inte kan tas på allvar.

Är filosofen Heidegger
viktigare än....

... naturvetenskapsmannen Newton?

I svallvågorna från SN:s utspel så läser jag att olika debattörer på ledar-och-kultursidor reflexmässigt propagerar för hur värdefullt det är om de tekniska högskolornas kursutbud kompletteras med kurser i humaniora. Jag har inget emot att det skall finnas ett begränsat utbud av dessa kurser på högskolorna. De som ställer detta som krav verkar dock inte ha någon som helst uppfattning vad som krävs att genomgå en civilingenjörsutbildning. Skall nya kurser i humaniora ersätta de mest avancerade kurserna i matematik eller skall praktiskt filosofi läggs in istället för teoretiskt fysik? Men detta kan väl vara petitesser. Vad som är långt viktigare och mer samhällsnyttigt är att se till att bristen på naturvetenskapliga insikter hos våra humanister åtgärdas genom att obligatoriska grundkurser i naturvetenskap och logiskt tänkande införs på de humanistiska utbildningarna. Jag är tekniker till professionen men med ett mycket starkt intresse för humaniora. Jag har alltid umgåtts med människor från båda lägren och jag har för länge sedan konstaterat ett betydligt större intresse för konst, litteratur, filosofi, historia hos ingenjörerna än humanisternas intresse för naturvetenskap och teknik. Att åtgärda detta missförhållande är betydligt mer angeläget än att pracka på fysikstudenter eller teknologer några kurser i filosofi eller litteraturkunskap.

Men hur var det med björnen i Jämtland? Tyvärr fick jag ingen kontakt med björn den här gången trots att det var svårt att ta sig fram i skogen utan att trampa i björnskit. Så några nya björnhistorier kan jag inte förmedla men jag lovar att återkomma med några maffiga historier av äldre datum. Jag såg ett flertal älgar. Ensamma kor. Kalvarna har enligt de lokala jägarna blivit uppätna av björnen. Andelen kor utan kalvar har ökat lavinartat i takt med björnens expansion. Fortfarande allt enligt jägarna. Men jag återkommer om detta!