Öland

För några veckor sedan färdades vi genom Toscana och Umbrien. Dessa delar i Italien är ju med all rätt kända för sin skönhet. Scenbilden kännetecknas av kullar med ljusbruna stenhus formerade som små byar, vilka sticker upp i odlingslandskapet. Ljuset över fält och byar är speciellt och ger ett mycket rofyllt eller kanske pastoralt intryck. För några dagar sedan färdades vi genom det svenska östkustlandskapet på väg till Öland. Jag är definitivt inte lagd åt det nationalromantiska hållet men jag ställer ändå frågan om det finns något vackrare än svensk natur en dag på senvåren när solen skiner, lövverken skiftar i sina ljusgröna nyanser och ängarna pryds av färgrika blommor. Kanske är det svenska landskapet så här års vackrare än Toscana och för den delen också Provence i Frankrike.

En mycket liten del av hotell Skansens whiskysamling

Nåväl, vi anlände till Öland och var vrålhungriga. Vid brofästet ligger Färjestaden och där lyckades vi beställa en mycket sen lunch på hotell Skansen. Det visade sig senare att detta hotell inhyste den största och mest prestigefyllda samling av whisky som man kan hitta i Sverige. Jag övervägde om man inte borde stanna på detta hotell ett tag men blev påmind om att nu var det naturupplevelser som gällde. Stor whiskysamling i Färjestaden! Förmodligen har jag förutfattade meningar om denna lilla öländska ort men jag blev storligen överraskad när jag förevisades samlingen av flaskor.

Vi fortsatte söderut genom den vackra naturen och passerade mängder av idylliska byar. Som vanligt på Öland syntes inga människor och husen tycktes obebodda vilket säkert inte är fallet eftersom trädgårdarna var vackra och välansade. Så småningom kom vi fram till Degerhamn där vi checkade in på det bedagade Brukshotellet. Det visade sig att vi var de enda gästerna. Därmed var det uteslutet att någon middag skulle serveras. Den sena eftermiddagen och tidiga kvällen spenderade vi på Ölands södra udde. Där finns det ett berömt område som kort och gott kallas för Lunden och som så här års är ett tillhåll för allehanda sångfåglar. Och visst var fågelsången magnifik. Närmare fyren så var det dags att leta efter den svartbente strandpiparen som hade vistats i området några veckor. Men som vanligt upplystes jag om att den hade varit synlig för tio minuter sedan men nu hade den behagat gömma sig i ett dike.  

Fyren Långe Jan. som fått sitt namn av den kyrka som redan
på 1200-talet fanns på udden, och som var tillägnad S:t Johannes       

Påföljande dag åkte jag ner till udden vid 5-snåret. Nu var sången i Lunden om möjligt än mer intensiv än föregående afton. När jag kom ner till spetsen av udden hade det samlats ett trettiotal skådare och man hade sett den svartbente! En vänlig själ riktade in min tubkikare och, voilà, nu kunde jag se den. Eller kanske inte. Avståndet var väldigt långt och spontant tyckte jag att det var omöjligt att bestämma denna lilla prick, som rörde sig fram och tillbaka ute på en revel, till en svartbent strandpipare. Men eftersom alla omkring mig inte visade någon som helst tveksamhet så bestämde jag mig för att detta var ett så kallat livskryss.  

Vad är detta för blomma?

Resten av dagen tillbringade vi ute på alvaret. Ängshöken har varit nästan en karaktärsfågel för alvaret. Hur det är nu vet jag inte men ganska snart såg vi ett par ängshökar som sysslade med något som väl måste vara någon slags parningslek. Annars så var intresset mest fokuserat mot floran som var både praktfull och mångfaldig. Men jag kan inte så mycket om blommor så det blir till att kolla alla foton i efterhand för att identifiera vad vi såg. Kan väl ändå utan att överraska avslöja att det var mycket orkidéer.

När vi tröttnat på blommor så måste vi skynda ner till udden igen. Det är nämligen så att ingenstans söder om Mörbylånga går det att vid den här tiden på året hitta något ställe som serverar middag. Men nere vid fyren finns restaurang Fågel Blå och där serveras i alla fall sen lunch framtill kl 16. Så klockan 15:30 åt vi mycket tidig middag med utsikt söderut utöver havet. Fågel Blå kan jag verkligen rekommendera. Bl.a. serverar man den öländska specialiteten ”Lufsa”.

Vindkraftverk finns till förbannelse på Öland

På vägen ner till udden passerade vi den trevliga byn Össby. Om jag fick önska var jag skulle vilja ha ett hus på Öland så skulle mitt svar vara Össby. Lite längre söderut ligger Näsby. På denna plats genomfördes en av de allra hemligaste operationerna i Sverige under andra världskriget. Utan de högsta svenska politiska och militära ledningarnas kännedom slog sig tre tekniker från RAF ner i den lilla byn. Möjligen var utrikesminister Günther informerad. Men för övrigt visste ingen regeringsmedlem något om detta. Det tog många år innan det kom fram vad de brittiska herrarna hade sysslat med. Deras uppdrag var att lyssna på tyskarnas förehavanden i Penemünde. Speciellt var man intresserad av eventuella signaler till och från V2 raketerna som provsköts ut över Östersjön. Exakt vad dessa spaningar gav för resultat är oklart men om operationen kan man läsa t.ex. här.

Skedand

Efter två dagar på Öland så startade vi återfärden mot Stockholm. I Kalmar tog vi oss tid att besöka slottet, något som jag aldrig trots otaliga besök på Öland, gjort tidigare. Om detta kanske jag skriver något vid ett annat tillfälle. Det var emellertid utan tvekan ett intressant besök.

Nybyggda södra fågeltornet i Lunden med utsikt ut över
Schäferiängarna. Finns det någon mer bastant  konstruktion? 

Gråsälar i en något
obekväm viloställning

Sandemar naturreservat

Idag besökte jag och två kamrater det vackra naturreservatet Sandemar beläget inte så långt från Dalarö, söder om Stockholm. Parkeringsplatsen var tom när vi anlände dit, vilket väl var ett tecken på att klockan inte hunnit bli så mycket. Solen sken från en molnfri himmel och någon vind kunde vi knappast notera. Alla förutsättningar tycktes var på plats för en angenäm exkursion. När vi senast besökte Sandemar, för en månad sedan, var det klent med fågelsång. Nu hördes allehanda sångare, sparvar, trastar och finkar. Stenknäck och stjärtmes visade sig utan att avge några läten. Kort sagt så var det en stor aktivitet i träd och buskar. Den enda arten som vi hade räknat med att få se/höra men som förmodligen ännu inte har anlänt var rosenfinken. På marken bredde blomprakten ut sig. I första hand i form av täta vitsippsbestånd men även gullvivorna blommade för fullt.

Upplands landskapsblomma

På det vanliga stället stod kungsängsliljorna i full blom. Denna sägenomspunna blomma är Upplands landskapsblomma men här i Södermanland har det länge funnits ett stort bestånd. Nordens största bestånd finns annars längs Fyrisån på just Kungsängen. Enligt en chauvinistisk sägen stod ett slag mellan svenskar och danskar på Kungsängen. För varje stupad dansk soldat växte det upp en röd lilja och för varje svensk en vit. Man förstår lätt hur slaget slutade eftersom den vita varianten av kungsängsliljan är sällsynt.

Framme vid fågeltornet noterade vi genast att det var tämligen ont om sjöfågel och vadare. De sistnämnda hade väl dragit vidare till sina norrut belägna häckningsplatser och de fåtal vadare som var kvar på Sandemars strandängar hade säkert för avsikt häcka där. Rödbenor hördes och sågs i ganska stora antal. För övrigt fann vi några grönbenor, enkelbeckasiner och strandpipare. Till vår förvåning fanns det kvar ett tiotal vitkindade gäss. Tydligen kan man numera hitta denna tidigare sällsynta art lite varstans under alla årets årstider.

Grönbena som födosöker i en pöl på Sandemars strandängar

Vi tillbringade några timmar i fågeltornet och njöt av den härliga morgonen. Kjell fotograferade med sin nya superkamera, en nikonmodell med 42 ggr optisk zoom! Om denna kan du läsa här. Tomas testade sin tubkikare och jag försökte mig på att ta bilder genom min tub. Ett prov på detta kan ses här till höger. Det blir väl lite si och så med skärpan men är man bara ute efter dokumentationsbilder så fungerar det skapligt.

När morgonen började att övergå i förmiddag, kaffe och mackor var slut och samtidigt som värmedallret började försämra förhållandena för skådning så lämnade vi fågeltornet och gick tillbaka till parkeringsplatsen. På återvägen genom de välkända markerna så kunde vi återigen njuta av den fortfarande intensiva fågelsången. Vi var eniga om att det hade varit en härlig morgon med strålande väder i en mycket vacker natur.

Utsikt från fågeltornet i Sandemar

Orvieto och radio/TV sändare

Det var länge sedan jag skrev något på bloggen. Anledningen till detta är inte lättja. Jag har varit på resande fot ett tiotal dagar och endast haft iPaden i bagaget och då har det mest blivit korta meddelanden på FB och Twitter.

Jag har huvudsakligen befunnit mig i Italien. På vägen mellan Florens och Rom så stannade vi till i en stad som heter Orvieto. Den ligger i Umbrien och dess anor går tillbaka till tiden när etruskerna behärskade området. Staden ligger på toppen av ett berg och är omgiven av lodräta bergväggar. Enklast att ta sig upp till staden är att parkera bilen nedanför berget och ta bergbanan upp. Kanske är staden mest känd för sin katedral som räknas som ett av den gotiska konstens mest praktfulla mästerverk eller så är det traktens lätta vita vin som gjort Orvieto mest känd.

Jag förknippar emellertid i första hand inte Orvieto med katedral eller vin. Det första jag kommer att tänka på när jag stöter på stadens namn är sändare för radio och TV. I Orvieto låg nämligen ett företag som konstruerade och tillverkade högeffektsändare för broadcasting. En stor del av de sändare som används för utsändning av FM-radio (P1-P4) i Sverige har levererats av detta italienska företag.

Företaget, som hette Itelco, spelade också en icke oväsentlig roll när digital-TV introducerades i Sverige. De allra första digital-TV-sändningarna i Sverige skedde med sändare från Itelco. De var något omoderna och effektförstärkarna var inte konstruerade med halvledarteknik. När det så var dags att på allvar börja bygga ut digital-TV-näten i Sverige så var Itelco självfallet ett av de företag som nu tävlade om att få leverera betydligt större volymer. Från svensk sida hade vi bestämda krav på att sändarnas förstärkare skulle kylas med vatten vilket borde vara möjligt när man nu gick över till halvledarteknik. De gamla analoga sändarna kyldes med luft vilket medförde kylanläggningar som behövde stora utrymmen och som dessutom åstadkom ett förskräckligt oväsen. Itelco och ett tysk företag utsågs till leverantörer och båda företagen installerade vattenkylda sändare i en omfattning som medgav att 50%  av Sveriges befolkning kunde ta emot digital-TV.

Snart insåg vi att sändarnas kylsystem inte fungerade. Kylelementen, som bestod av aluminiumblock som hade genomborrade kanaler för kylvattnet, korroderade snabbt och kraftigt. Vi förstod att vi inte kunde hålla igång sändningarna om vi inte väldigt snart kunde åtgärda detta problem. Men varken vi eller våra leveranatörer visste vad som skulle göras. Kunde vi inte använda vanligt vatten? Skulle det vara destillerat eller skulle det blandas med något annat ämne? Det var många frågor men inga svar och det var bråttom. Hos oss fanns det emellertid en riktig ingenjör som alltid visat prov på stor ingenjörsmässighet. Med detta menar jag en person som har breda kunskaper inom naturvetenskapens olika områden och kan använda dessa för att ta fram praktiska lösningar på allehanda problem. Lösningen till kylproblemen krävde bl.a. kunskaper i kemi, termodynamik, strömningslära, elektronik och mekanisk bearbetning. Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att den eminente ingenjören fick fram lösningar på våra problem och han lyckades även starta upp tillverkning av nya alluminiumblock så att vi efterhand kunde ersätta alla de enheter som var förstörda av korrosion. Det är knappast någonting jag ångrar mer från mitt yrkesverksamma liv än att jag inte betydligt starkare ifrågasatte de kyllösningar som våra leverantörer hade valt till sina sändare. Märkligt att varken våra specialister eller konstruktörerna hos leverantörerna inte insåg de potentiella problem som vi kunde råka ut för.

Det är nog få personer som vet att det vara nära att vi på grund av kylproblemen hade tvingats stänga av digital-TV sändningarna och kanske fått kraftiga förseningar i den fortsatta utbyggnaden av TV-näten. Det är också få som vet att det var en person som nästan ensam förhindrade att introduktionen av digital-TV i Sverige inte startade med ett fiasko.

Jag besökte Orvieto första gången runt sekelskiftet och när jag nu än en gång hamnade där så försökte jag leta upp Itelcos fabrikslokaler. Men jag fann inga spår efter Itelco. Företaget slog förvisso igen några år efter vi hade köpt våra första sändare för digital-TV men byggnaderna borde ju vara kvar.

De riktigt stora volymerna av digital-TV sändare kom senare att levereras av japanska NEC och tyska Rhode&Schwarz. Såvitt jag vet har dessa fungerat alldeles utmärkt.

Itelco hade alltid den goda smaken att placera ett antal vinbuteljer i de lådor som sändarna var förpackade i när de levererades ut till våra våra anläggningar. Jag vill på inget vis antyda att detta skulle vara anledningen till att våra servicetekniker ofta uttryckte sig i berömmande ordalag när Itelco kom på tal. Jag vill hellre tro att Itelcos sändare var tillförlitliga och lätta att reparera och underhålla. Ja, då bortser jag från deras första vattenkylda sändare.