måndag 26 november 2012

Framtid och lite nutid


Här ser vi källorna till citaten i texten
Med stor förväntan har jag sett fram emot den dag då sossarna skall ge besked om sin politik. Lövfen har väl någon gång gjort något isolerat yttrande som kanske har avslöjat något om kommande utspel. Någon samlad politik har vi inte sett. Men så plötsligt släpper man ut det remarkabla budskapet att strategin nu kan sammanfattas i begreppet Framtidspartiet. Det är alltså inte fråga om att byta partinamn. Det är en ny strategi! Några citat från ledande sossar: ”Det är vi som är framtiden och det är vi som lägger framtidens förslag”, ”Framtidspartiet är det parti som har svar på framtidens lösningar”, ”Framtidspartiet är väldigt bra. Det blir en långsiktighet i politiken som vi ofta saknar”, ”… framtidspartiet stämmer väl överens med den kompass som vi har valt i vårt parti”.  Konsten att formulera plattityder når oanade höjder men hur den framtida sossepolitiken ser ut har vi emellertid fortfarande ringa uppfattning om. Yta verkar som vanligt i dagens politiska debatt vara viktigare än djup och innehåll. Man kan undra hur mycket konsultnissarna har tjänat på att föreslå framtidspartiet som den mest gångbara strategin. Att välja rätt kan inte ha varit så svårt när alternativen enligt uppgift var jobbpartiet, reformpartiet, frihetspartiet och utvecklingspartiet.

Utan att veta så mycket om de stora partiernas inriktning så förstår vi att den kommande valrörelsen kommer att bli en kamp mellan ”De nya Moderaterna-Arbetarpartiet” och ”De nya Socialdemokraterna-Framtidspartiet”. Ser vi fram emot detta? Hur som helst så blir jag mer och mer uppgiven och kanske till och med cynisk gentemot våra politiska partier som marknadsför sig enligt affärsplaner och strategier i likhet med vilket kommersiellt bolag som helst.

Apropå namn på politiska partier så har jag aldrig förstått hur man kan kalla sig något så absurt som Moderata samlingspartiet? Å andra sidan så kanske detta bara är min uppfattning för jag har nog aldrig noterat att någon annan tyckt som jag. Till och med präktiga gamla högermän anammade det nya namnet direkt när man av förståliga skäl måste överge den mer hederliga beteckningen Högerpartiet någon gång under den galna 68-epoken.

Jag googlade på Framtidspartiet och fann att denna beteckning knappast är något nytt inom politiken. I vissa kommunalval har t.ex. ”Framtidspartiet Sverige” ställt upp. Enligt en talesman för detta parti så håller man till stora delar med Sverigedemokraterna. ”Vi ligger åt det hållet men inte fullt ut. De är lite tuffare i sin jargong”. Man kan undra om detta citat fälldes före eller efter det att Expressen publicerade de famösa filmsnuttar som visar hur SD:s ledning härjar på Kungsgatan. Talesmannen är i alla fall klarsynt då han påpekar att det inte kan vara bra för socialdemokraterna om de sammanblandas med oss. Fast det kan ju också vara ett tecken på hybris.

För övrigt tycker jag att

-  förslaget om rutavdrag för läxhjälp är djupt orättvist. Det löser inte heller problemet med att alltför många elever inte får fullständiga betyg från grundskolan. De föräldrar som har råd att anlita läxhjälp har säkert också råd att göra förändringar i sitt livspussel och hitta tid för att själva hjälpa sina telningar med läxorna. Om det anses nödvändigt med läxhjälp se då till att det erbjuds till alla och arrangera den i skolans regi och under ledning av skolans lärare.

     
-     vissa kommuner skall upphöra med sin propaganda mot dubbdäck och strunta i att införa dubbdäcksförbud på gatorna. Dubbdäck räddar liv, vilket är bevisat så långt det går medan det endast är hypoteser att dubbarna river upp så mycket partiklar att folkhälsan påverkas. Här kan man läsa ett bra debattinlägg i frågan.  

-  det är bedrövligt att man i EU måste diskutera förslag på att långtidsbudgeten skall utökas till förmån för stöd till bl.a. jordbruk medan anslagen till forskning och utbyggnad av infrastrukturen skall minskas. Vad blev de av de stolta planerna på ett Europa som en jämlike till de övriga stora ekonomierna?

-  det inte alls känns bra att Norge inleder skidsäsongen med att sopa rent i årets första världscupstävling. Detta sker dessutom på svensk mark. De svenska kommentatorerna verkade av någon anledning uppspelta över några svenska andraplaceringar. Skall vi för alltid tvingas inse att vi inte räcker till mot Norge och därmed sluta med att hänga framför TV:n under skidtävlingarna med åtminstone en liten förhoppning om en svensk framgång?

 -  det var bra att man inte urholkade Augustprisets värde genom att tilldela den nominerade Zlatanboken ett pris.

 -  det är skandal att den lilla spillra som återstår av vårt försvar inte kan utnyttja sina knappa  resurser fullt ut. Så kan till exempel endast 1/3 av marinens fartyg vara i tjänst samtidigt. Liknande problem finns inom flygvapnet. Om detta läser jag i ett referat av en starkt kritisk rapport från Riksrevisionsverket. Problemen uppstår i huvudsak på grund av att försvarsmakten inte förmår rekrytera personal och då främst till nyckelbefattningar.
     

tisdag 13 november 2012

SJ och SAS

Är det sä här  SJ:s framtida
 konduktörer skall se ut??

I tidningen läser jag att SJ:s nye direktör inte har för avsikt att ompröva beslutet att sätta stopp för möjligheten att köpa sin biljett ombord på tåget. Konduktörerna (ja, de heter säkert något annat nu för tiden) skall istället ”fokusera på att informera kunderna, servera kaffe och se till att de har trevligt”. Kunderna skall tvingas att köpa sina biljetter via telefon, på nätet, i resecenter eller i automater.

Själv har jag sedan lång tid tillbaka trott att det var omöjligt att köpa biljetter på tåget. SJ har ju aldrig gjort någon som helst reklam om detta utan istället har man framhållit alla de fantastiska möjligheter till biljettinköp som direktören nämner. Man har förmodligen velat låta tjänsten stilla dö i skymundan. För mig är det ett mysterium att tågpersonalen skall uppmuntras att kränga kaffe, torftig mat, öl och vin men vara förbjudna att stödja bolagets kärnverksamhet genom att sälja biljetter. Jag åker ofta spårvagn i Stockholm och om jag ibland av olika anledningar saknar färdhandlingar så går det alldeles utmärkt att på ett enkelt sätt köpa biljetter på spårvagnen. Så varför skulle detta vara ett besvär på SJ:s fjärrtåg? Istället för att dra in på servicen för sina kunder så borde SJ ompröva sitt beslut om biljettinköp och försöka förstå att möjligheten att köpa biljetter ombord faktiskt är ett konkurrensmedel gentemot t.ex. flyget. Hellre flexibilitet beträffande biljettinköp än konduktörer med huvuduppgift att roa resenärerna!
Må det inte ske!

Apropå flyg så verkar SAS hänga på repet. Man pratar om ”Final Call”! Vad som gått snett vill jag helst inte spekulera i. Men det är väl knappast originellt att dra slutsatsen att den struktur med statliga monopol, som bolaget föddes i, har varit en barlast som har tyngt ned bolaget rejält i en tid när avregleringar och nya spelare gjort sitt intåg på marknaden. År 2012 känns SAS-konceptet något förlegat. Det har varit alltför lätt för snabbfotade lågprisbolag utan ryggsäckar från 50-talet att vinna marknadsandelar. Tyvärr har väl både ägare och alla inblandade fackföreningar inte i tid insett detta. Det kanske inte är så många som bryr sig om SAS. Själv hade jag dock gärna sett att bolaget (och också SJ) i framtiden hade varit ett konkurrenskraftigt alternativ. Men jag tvivlar på att så kommer att bli fallet. I det längsta kommer jag i alla fall att undvika Norwegian eller än värre Ryanair. Men när det gäller flygbolag så är jag förstås en hopplös nostalgiker.  

Det blå boardingkortet skilde
agnarna från vetet.
Under ett tiotal år i slutet av förra seklet tillbringade jag mycket tid ombord på flygplan. Minst en gång i veckan var jag på resa i Europa och då och då bar det av till Asien eller USA. Det var under denna tid som SAS var som populärast och skördade stora framgångar. Som nybliven VD satte Jan Carlsson affärsresenärerna, d.v.s. de som betalade fullt pris, i högsätet, vilket i praktiken innebar en plats framför ett skynke som delade upp passagerarna i ett A-och-B-lag. För A-lagets del inleddes flygturen med en svensk tidning och ett glas champagne. Därefter serverades en trerätters middag med minst två olika sorters vin. Kaffe och cognac avslutade middagen. Sedan var det bara att beställa gratisdrinkar. Final Call inträffade när landningsstället fälldes ut. Även om man bortser från mat och dryck så uppskattade jag verkligen SAS på den tiden. Bra service, punktlighet och DN/SVD på sätet! Vad mer kan man begära efter några dagar utomlands? Jag måste erkänna att jag någon gång bokade om min biljett bara för att få nöjet att flyga med SAS. Men så började man i näringslivet inse att det var lättare att redovisa ett gott resultat genom kostnadsreduktioner än det något jobbigare alternativet som innebar att sälja mer. Företagen införde nya resepolicyer som noga angav vilka regler som gällde för de anställdas resor. Nu skulle alla åka turistklass. Minimalt benutrymme, vidrig mat och inga fria drinkar måste en lojal tjänsteman kunna utstå. Biljettens pris var ju bara 1/5 del av fullprisbiljettens. Och därmed var det slut på glansdagarna för SAS.
Må det inte ske!

På de interkontinentala rutterna erbjöds också en komfort som med råge överglänste vad resenärerna i business klass fick hålla till godo med. Det fanns nämligen en första klass. Att åka över Atlanten i första klass kostade säkert 3-4 gånger mer än att sitta i avdelningen för affärsresenärer.

Jag minns en gång när jag skulle checka in i Los Angeles för att resa till Köpenhamn. Vid incheckningsdisken fick jag frågan om jag hade något emot att åka i första klass. Den trevliga damen fick upprepa frågan tre gånger innan jag förstod att jag skulle få åka första klass! Antagligen hade man råkat ut för någon slags överbokning och detta skulle lösas genom att jag blev uppgraderad som det heter på fackspråk. Planet var en 747:a och första klass var inrymd på ”andra våningen”. Det visade sig snart att hela denna våning disponerades av mig och en person som var chef för ett större statligt mediabolag i Sverige. På den tiden kände jag inte personen men vi växlade väl några ord och jag nämnde att jag hade blivit uppgraderad och jag utgick från att detsamma gällde för min medresenär. Jag fick dock aldrig någon bekräftelse på detta. Senare fick jag höra att direktören i fråga alltid åkte första klass när detta var möjligt. Those were the days!

Att service och komfort i första klass var överdådig är naturligtvis ingen överdrift men nog tyckte jag att fjäsket gick lite väl långt när kaptenen tittade in och presenterade sig och visade den planerade flygrutten på en karta och samtidigt frågade mig om jag var tillfreds med hans planering.

fredag 26 oktober 2012

Minnen, kriser och Bond

Ibland hör man folk prata om hur starka och kristallklara minnen man har om händelser som ägde rum när personen ifråga var i 2-3 års åldern. När jag hör sådant frestas jag att starkt ifrågasätta dessa hågkomster. Men jag har lärt mig att låta bli för det blir oftast ganska animerade diskussioner om huruvida det är möjligt att komma ihåg vad som hände när man var två år gammal. Min skepsis härrör från det faktum att jag inte ens har några som helst klara minnen från den tid då jag var 4-5 år. Jag har förvisso en bild av tiden men den är framför allt skapad genom berättelser, fotografier, tidningsurklipp m.m. Berättelserna, som förmedlas av äldre släktingar och vänner, är ofta av olika skäl motsägelsefulla. Så den bild av en svunnen verklighet som finns i mitt huvud är en blandning av egna dimmiga minnesfragment och starka intryck från mer eller mindre trovärdiga källor. Att med bestämdhet uttala mig om upplevelser som ägt rum före mitt 5:e levnadsår är för mig helt omöjligt.

Ett av mina med stor säkerhet verklighetsförankrade minnen är från 1956. Då har jag nyss fyllt 6 år och månaden är oktober d.v.s. nästan exakt 56 år sedan. Jag hör en röst i radion som med upphetsad stämma pratar om tanks som rycker in i städer och människor som dödas eller flyr. Ungefär samtidigt ser jag ut från ett fönster som vetter mot dåvarande riksväg 2 (numera har den en annan sträckning och heter E6) och ser långa militärkolonner passera. Jag kopplar ihop vad jag hör på radion och vad jag ser på vägen. Jag blir illa till mods och tänker på krig och död. Inte blir det bättre när jag hör min mor uttrycka förhoppningar om att det inte må bli krig igen. Jag har många gånger funderat på om de stora militära transporter jag såg var en del av en höjd beredskap på grund av Sovjets aggression mot Ungern eller om var en det var ett naturligt inslag i efterkrigstidens Sverige där det kalla kriget redan hade hunnit bli svinkallt.

Ett annat minne, starkare och helt tydligt, handlar också om krig eller snarare om internationella kriser. Kubakrisen utspelades också i oktober fast några år senare, närmare bestämt oktober 1962. Denna ödesmättade kris inträffade alltså för 50 år sedan och den har således under den senaste veckan varit föremål för en rad skriverier i tidningarna och mängder av inslag i våra vanligaste TV-kanaler. Mina minnen från dessa veckor i oktober är starkt präglade av skräck. Jag var då 12 år. Man såg på TV hur sovjetiska handelsfartyg lastade med missiler närmade sig Kuba samtidigt som vi fick se bilder på amerikanska örlogsfartyg som hade det ultimata uppdraget att förhindra att de sovjetiska fartygen nådde fram till Kuba. För mig var det uppenbart att vi stod mycket nära det mest fruktansvärda som man kunde tänka sig: civilisationens undergång. Innanför portarna till hyreshusen fanns anslag uppsatta hur staden skulle utrymmas om kriget (det stod ingenting om att det gällde kärnvapenkrig) började. Jag minns inte om dessa anslag kom upp strax före Kubakrisen eller om de fanns uppsatta sedan tidigare. Däremot minns jag väldigt bestämt hur några av mina kamrater och jag, förskräckta inför vad som kanske skulle kunna inträffa, studerade utrymningsplanerna. Jag minns att vi var djupt skeptiska när vi såg kartorna med pilar som skulle åskådliggöra hur befolkningen skulle förflytta sig. Vi insåg att planerna för att tömma staden på människor var en gigantisk logistisk uppgift och ingenting som gjordes på en dag eller två. Samtidigt förstod vi att ett kärnvapenkrig inte gav utrymme för den tidsfrist som behövdes för stora befolkningsomflyttningar. Vi var förvånade och skrämda av det faktum att ett kärnvapenkrig kunde bryta ut den närmaste timmen medan myndigheterna inte hade gjort ett smack för att verkställa de planer som fanns uppgjorda för att skydda Sveriges civilbefolkning.

När jag någon gång talar med jämnåriga om Kubakrisen så blir jag ofta förvånad över hur ovanligt det är att någon förknippar krisen med någon typ av skräckupplevelse liknande vad jag kände under de hemska veckorna i oktober 1962. Tvärtom säger många att de knappt kommer ihåg någonting om detta. Om det finns ett samband mellan starka minnen från tvåårs åldern och bristen från minnen tio senare är en frågeställning som jag tills vidare inte tar ställning till.

Strax före Kubakrisen startade så hade den första James Bond-filmen premiär. Bond var ju hjälten som handgripligen löste vilken världskris som helst. Jag såg den första filmen ett halvår efter den internationella premiären när den började visas i Sverige. Hur jag lyckades komma in på en barnförbjuden film minns jag ingenting av. Kanske kände jag killen som rev biljetterna eller så smugglades jag in av min far. Hur som helst så blev jag djupt tagen av filmen. Utan tvekan den bästa jag sett dittills. Jag undvek inte att inför mina avundsjuka kamrater relatera innehåll och förmedla egna kommentarer. Sedan kom ju den ena Bond-filmen efter den andra och jag missade ingen förrän konceptet började bli uttjatat och huvudrollsinnehavarna avlöste varandra var femte år. Den ene sämre än den andra. 

Är han den bäste Bond?
Så för några år sedan fick Bondfilmerna en nytändning. Troligen berodde detta på att Bond nu gestaltades av Daniel Graig och att en rad nya människor hade tagit plats i filmteamet. Den senaste Bondfilmen hade premiär i Sverige igår och idag såg jag den. Mitt intryck är att det förmodligen är en av de bästa någonsin. De är endast de tidigaste filmerna med Sean Connery i huvudrollen som kan tävla med Skyfall, som är namnet på den senaste filmen. Storyn är förvisso knappast trovärdig men jämfört med de flesta andra Bondfilmer så känns den nästan realistisk. I filmen har James Bond fått träda tillbaka något till förmån för sin chef som är en hårdför äldre kvinna som står inför sin sista strid. Den avmätta torra engelska humor som fanns i de första filmerna ges det många prov på. Ganska snart inpå filmen slår det mig att fotot är fantastiskt och att det påminner om de färger och ljus som man ofta får skåda i bröderna Coens filmer. Och mycket riktigt när jag läser eftertexterna så ser jag att det är Coens berömde fotograf Roger Deakins som stått bakom kameran. Filmen får utan tvekan fyra Walther pistoler av fem möjliga!   

tisdag 2 oktober 2012

Prioritera vården och sköterskornas lön

Dagligen kan vi läsa om stora problem på våra sjukhus. Det är katastrofala brister på läkare och sjuksköterskor/ undersköterskor. Köerna till specialistbehandling är orimligt långa. Väntetiden på akutmottagningarna kan uppgå till 10-12 timmar. Brist på pengar medför nedläggning av avdelningar och man tvingas skicka hem sjuka människor utan ordentlig vård. Sjuksköterskor hoppar av på grund av löjligt låga löner och miserabla arbetsförhållanden. Ja, listan på problem kan göras lång.

Jag har haft turen att själv inte ha behövt utnyttja landstingens tjänster i någon större utsträckning men de gånger jag har kommit i kontakt med något sjukhus antingen för egna krämpor eller vid besök hos inlagda anhöriga eller vänner så har det slagit mig hur professionellt personalen agerar. Man behärskar sitt yrke till fullo och man har alltid patientens väl och ve för ögonen. Jag tycker absolut inte man skall använda sådana begrepp som kundfokus och kundanpassning inom sjukvården men om näringslivets chefer tycker att deras personal behöver lära sig något om dessa begrepp så skall man skicka dem på studiebesök till någon lämplig sjukhusavdelning. Jag garanterar att det ger betydligt mer än att anlita dyra teoretiserande affärskonsulter.

För en dryg vecka sedan tvingades jag uppsöka en akutmottagning. Jag valde ett av de stora sjukhusen i Stockholm. Jag blev inskriven och några prover togs. Därefter ombads jag att sitta ner och vänta. Efter att ha pratat med några andra som sökte vård så förstod jag att väntan skulle bli lång. Väntetiden för icke högprioriterade fall låg på 8 timmar. Så jag hade god tid på mig att studera arbetet på akutmottagningen och jag konstaterade ganska snabbt att det inte berodde på personalen att väntetiden var så lång. Man var helt enkelt horribelt underbemannad. Det fanns t.ex. bara en läkare på hela akutavdelningen. Och detta på kanske Sveriges största sjukhus! Denna läkare skulle alltså ta hand om alla fall som kom in, vilket väl bl.a. innebar att ställa en första diagnos, avgöra behandling, inskrivning eller ej, per telefon prata med någon kollega i bakjouren, ringa runt till avdelningarna för att eventuellt hitta en plats m.m. Under mina 8 timmar på akuten så såg jag aldrig att denna läkare någon gång tog en paus. Hon sprang hela tiden från den ena patienten till den andra. Jag ställde frågan till en sköterska om det var normalt med endast en läkare. Svaret blev att det numera var normalt men inte nog med det, man hade också dragit ner rejält på antalet sjuksköterskor och undersköterskor. Att väntetiden på akutmottagningen var 8 timmar var alltså ingen engångshändelse utan något som Stockholms landsting uppenbarligen medvetet har planerat för. Har man överhuvudtaget försökt att uppskatta hur stor sannolikheten är för felbeslut och felbehandling under så svåra arbetsförhållanden för personalen eller vad som i värsta fall kan hända med patienter som tvingas vänta åtskilliga timmar innan en läkare tar sig an dem.

Så småningom blev jag efter lång väntan inskriven på en avdelning för fortsatt undersökning och behandling. Efter tre dagar ansågs jag vara klar för utskrivning. Under min tid på sjukhuset kom jag nog i kontakt med ett tiotal sköterskor och en läkare. Jag stärktes i min tes att personalen på sjukhusen är osedvanligt goda yrkeskvinnor(män) och beundransvärt hjälpsamma, empatiska och trevliga.

Många grupper kämpar för högre löner och flera förtjänar förvisso betydligt bättre villkor. Men de som i första hand skall prioriteras är våra sjuksköterskor. En ingångslön på 25000 är ett minimum men dessutom måste det till utrymme som möjliggör en löneutveckling värd namnet och inte minst måste sköterskorna ges möjligheten att specialistutbilda sig utan att behöva ta tjänstledigt utan lön. För t.ex. en läkare eller en officer är ju detta en fullkomlig självklarhet. 
  

fredag 21 september 2012

Palme igen


Ungefär så här sa Olof Palme någon gång: ”Eftersom vi är dömda att vara här på jorden så skall vi försöka göra livet så anständigt som möjligt för envar. För mig handlar politiken om just detta.” Lysande! Att med så enkla ord kunna beskriva vad politik innebär är nästan magiskt. Har någon hört Reinfeldt (eller för den delen någon annan partiledare) försöka lämna dagspolitiken och snacket om arbetslinje och jobbavdrag och istället med begripliga ord förklara vad han anser är den huvudsakliga uppgiften för en politiker. Finns det numera någon svensk politiker som utifrån människors behov och drömmar, egna värderingar, orättvisor i omvärlden, kulturella strömningar, historiska skeenden o.s.v. kan formulera en politisk linje som känns realistisk och hoppingivande? Nej någon sådan man/kvinna finns inte. Palme var den senaste, kanske den siste, politikern som på ett förståligt sätt kunde förklara hur ideologi och det dagliga politiska gnetandet hängde ihop.

När jag var tonåring och kanske som mest formbar som människa så svepte en väldig vänstervåg över Västeuropa. Bland studenter och kulturarbetare hyllades sådana potentater som Marx, Lenin, Stalin och Mao. I Sverige utsågs snart socialdemokratin till den största fienden. Detta kunde jag aldrig förstå men det positiva var att det hindrade mig att som 16-17 åring att hamna i någon obskyr vänstergruppering. Istället blev min politiska idol Olof Palme.1968 ockuperade Stockholms studenter sitt eget kårhus. Jag minns hur Olof Palme begav sig dit och under starka burop på ett lysande sätt försvarade de demokratiska idealen. Jag har många andra starka minnen av hans tal och framträdanden, vilka onekligen har satt sin prägel på mig.

Palmes iver att alltid försvara partiet till 100 % ledde till slut att han tappade anhängare och miste mycket av sin strålglans. Det var förödande att han ljög om IB. Hans hantering av löntagarfonderna och kärnkraften har också bidragit till att hans eftermäle har blivit något blandat. Men det är många socialdemokrater som desperat längtar efter en ”ny Palme”. Denna längtan höll nästan på driva partiet ner i avgrunden när man valde Juholt till partiledare i tron att han på många områden var jämbördig med Palme.

Det har kommit ut ett tiotal biografier om Olof Palme genom åren. Jag har nog läst de flesta och den klart bästa är den som kom för något år sedan och är skriven av Henrik Berggren. I ett tidigare inlägg har jag sammanfattat mina intryck av den boken. Läs här. Och så har det nu varit premiär på en dokumentärfilm med den koncisa titeln Palme. Jag var och såg den i går. Salongen var välfylld med 65+ människor, i huvudsak kvinnor. Det kändes lite som om det var en visning för Palmes fan club.

Filmen har fått fantastiska recensioner och visst är det en mycket välgjord film och den ger en bra sammanfattning av Palmes liv och verksamhet om än översiktlig, vilket kanske är ofrånkomligt om filmen inte får vara längre än knappt två timmar. Till jul kommer en längre version att sändas i TV. Eftersom jag är väl insatt i den tid som Palme verkade i och har sett de flesta av inslagen i filmen vid åtskilliga tillfällen tidigare så tyckte jag inte att filmen gav mig något nytt. Faktiskt hade jag lite tråkigt! Men Benny Anderssons musik var härlig att lyssna på och perfekt anpassad till filmens innehåll.

De ungdomar som är födda på 80-90 talen och som vill få en liten insikt om den tid som deras föräldrar växte upp under bör definitivt se filmen för den är onekligen ett förträffligt tidsdokument. Den som vill få mer fullödiga kunskaper om Palme och svensk 1900-tals historia skall läsa Bergrens bok.

söndag 16 september 2012

Södermalm

Södermalm är min favoritstadsdel i Stockholm och om jag skall snäva in området ytterligare så trivs jag allra bäst i de delar som enligt den kyrkliga administrationen omfattar Katarina och Maria församlingar. De stora stråken genom detta område är Hornsgatan och Götgatan. När jag bestämmer mig för att ge mig ut på en något längre promenad så går jag ofta över Liljeholmsbron och fortsätter längs Hornsgatan till Slussen. Under den dryga halvtimme det tar att gå denna sträcka passerar jag mängder av små specialaffärer. Här ligger t.ex. min elhandel, min järnhandel och min färghandel. Alla med personal som är starkt serviceinriktade och med utmärkta kunskaper i det sortiment som saluförs i affären. T.ex. blir man i elhandeln lika väl bemött antingen man köper en glödlampa eller någon dyr armatur. Att handla något i dessa affärer är nästan en ren njutning om man jämför med hur det är att springa runt i de jättestora affärskomplexen i de enorma handelsplatserna, som har vuxit upp lite överallt utanför Stockholm. Här lyser oftast personalen med sin frånvaro och lyckas man hitta någon så är det sällan man kan få svar på sina enkla frågor.

Förutom de många små affärerna finns de flera anspråkslösa men väldigt trevliga små näringsställen som tillhandahåller smörgåsar och bakverk. Hornsgatan, åtminstone mellan Zinken och Slussen, känns som ett i högsta grad levande stråk där inte så mycket har ändrats på senare tid. När jag går längs Hornsgatan försummar jag aldrig att kika in i fönstren till alla de konstgallerier som ligger på den så kallade Puckeln i slutet på gatan och strax före Slussen där jag svänger in på Götgatan. Denna gata som tidigare hade en liknande karaktär som Hornsgatan har de senaste tjugo åren förändrats en del. Troligen beror det på att kvarteren runt Götgatan är bland de allra populäraste bostadområdena bland välbeställda yngre människor. När man går uppför Götgatsbacken mot Medborgarplatsen passerar man mängder av restauranger och barer, vilka förmodligen har sina bästa tider på kvällarna. Men folklivet upplevs även en lördag mitt på dagen som intensivt och storstadsmässigt. De senaste åren har gatan börjat utnyttjas av musikanter och diverse gycklare. Ett udda inslag i gatubilden utgör pantbanken som förmodligen har funnits på Götgatan sedan lång tid tillbaka.  

Jag hade den stora förmånen att under 6-7 år arbeta i ett hus precis intill Medborgarplatsen och i vilket det också fanns och fortfarande finns en alldeles förträfflig saluhall. Då handlade jag ofta där, något som knappast var nyttigt för privatekonomin. Å andra sidan behövde man aldrig oroa sig för att varorna skulle vara undermåliga. I lördags var det äntligen dags att där inhandla årets första krabbor och visst var de utsökta.

Om man fortsätter Götgatan söderut passerar man den gamla skyskrapan som tidigare inrymde skatteverket. Jag bodde mitt emot skattehuset under ett antal år tidigt 80-tal. Jag kommer ihåg att varje gång det var sista dagen att lämna in deklarationerna så var det folkfest runt skattehuset och långa bilköer längs Götgatan. Skatteverket hade personal ut på gatan som samlade in blanketterna som sträcktes ut från bilarna. Man kunde se folk som in i det sista höll på med sina deklarationer och använde sina kamraters ryggar som skrivunderlägg. När klockan närmade sig 24 blev det nästan handgemäng när folk tävlade om vem som skulle bli sist att lämna in sina inkomstuppgifter tillsammans med förslagen på lämpliga skatteavdrag. Numera är det huvudsakligen studentlägenheter i skatteskrapan och i de nedre regionerna finns caféer som är överfyllda av studenterna som brer ut sin kurslitteratur över borden. Lite längre ned på gatan ligger Gunnarsons som är ett av Stockholms mest kända konditorier. På helgerna var jag ofta där och köpte färska frallor till frukosten. Visst har Gunnarssons gott bröd och utsökta bakelser men priserna på en fika och en bulle överträffar det mesta i Stockholm. Jag undviker numera stället. Däremot går jag gärna in i den gamla fiskaffären (Göta Fisk) som ligger strax intill.

När jag så kommer fram till Skanstull tar jag oftast tunnelbanan över till Gullmarsplan och därifrån spårvagnen som så småningom stannar utanför min bostad. Känner jag mig ovanligt pigg så kan jag istället för tunnelbanan fortsätta promenaden längs den vackra Årstaviken tillbaka till Hornstull. 

Här är några filmsnuttar som visar musiklivet på Götgatan en lördag vid lunchtid:

fredag 14 september 2012

Svampplockning, Sörmland och lite underhåll

Vid den här tiden på året får man ofta höra hur ofantligt mycket svamp som finns att hämta nästan lite varstans ute i naturen. Min hustru och jag tycker mycket om svamp och förhoppningsfulla beger vi oss flera gånger varje höst ut till de förment av svamp överfyllda skogarna. Men någon svamp hittar vi aldrig. Åtminstone inget exemplar av de 4-5 arter som vi känner oss tämligen säkra på. Förra året fick jag följa med en kamrat till hans säkra svampställen. Genom åren har han skördat åtskilliga bärkassar med kantareller i dessa områden. Men inte en enda svamp lyckades vi hitta. Då började jag nästan tro på att det vilade en förbannelse över mig. Som straff för att jag genom åren med glädje och kanske på grund av lättja ofta har handlat svamp hos ICA-handlaren eller på salutorget så skulle mitt öde vara att aldrig finna den minsta kantarell ute i naturen.

Detta år har rapporterna om svamptillgången varit mer överväldigande än någonsin. Redan i maj månad kom rapporter om stora tillgångar på sommarkantareller. Ja, nere i Halland hittade man i skogarna dessa delikatesser redan kring nyår! Som vanligt förväntansfulla har vi redan gjort några turer ut i skogarna. Men det har slutat med att jag på väg hem svängt förbi ICA och inhandlat några hekto kantareller. Eftersom väderprognoserna var osedvanligt gynnsamma för torsdagen så tyckte jag att vi borde göra en skogsutflykt och inandas den härliga syrerika luft som skogarna kan erbjuda så här års. Min fru, som är mer optimistisk och rakt på sak än jag, tyckte det var ett bra förslag och tog fram stora svampkorgen och packade också ner några pappkassar, vilka var ”lätta och bära med sig och som sedan enkelt kunde tömmas i korgen”. Därmed var min plan, att komma till skogen till synes utan avsikt att plocka svamp och på så sätt kanske bryta min förbannelse, omintegjord.

Oftast har vi på våra svamputflykter besökt skogarna nere på Södertörn men nu beslöt vi att ta ut svängarna lite mer och de centrala delarna av Sörmland blev vårt mål. Där har vi faktiskt någon gång för 25 år sedan lyckats hitta en del svamp. Naturen i Sörmland är onekligen väldig vacker. Blandskogar, sjöar och öppna gröna fält avlöser varandra. Här och där dyker det upp röda torp och gårdar och även en och annan herrgård. Det var ganska länge sedan jag var i dessa trakter och jag hade glömt av hur mycket grusväg som genomkorsar det inre av Sörmland. Med tanke på vad jag vet om vägnätet i Norrland och södra Sverige så började jag undra om det är så att det statliga vägnätet (alltså undantaget alla skogsbilvägar) till kanske 40 % består av grusväg. Vägverket, eller heter det kanske Trafikverket numera, kan säkert upplysa om de faktiska förhållandena. Kanske borde någon upplysa Trafikverket om att underhållet av grusvägarna i Sörmland såväl som i övriga Sverige lämnar mycket övrigt att önska. Å andra sidan så är det väl ingen nyhet att hela landets infrastruktur lider av försummat underhåll beroende på att regeringen sedan lång tid tillbaka har tvingat de statliga bolag som ansvarar för infrastrukturen att inordna sig i den kvartalskapitalism som börsbolagen lever i. Detta har lett till att ansvarsfulla tekniker i många fall fått stiga åt sidan för räknenissar med enbart mycket kortsiktiga resultatmål för ögonen men med obefintliga kunskaper om hur stora tekniska komplicerade system skall underhållas och skötas för att fås att fungera under lång tid och bidra till företagens långsiktiga resultatutveckling och till att kundernas rättmätiga krav på funktion och tillgänglighet uppfylls. Nu satsar regeringen på att stoppa pengar i de hål som det eftersatta underhåller har skapat. Såvitt jag förstår är det inga stora summor. Desto värre om inte pengarna förvaltas av människor som verkligen förstår sig på underhållsfrågor. Dessa verkar tyvärr bli allt sällsyntare. Finns det fortfarande på högskolorna kurser i kvalificerad underhållsteknik?

Genom hela Sörmland löper en vandringsled med en total längd av cirka 100 mil uppdelade på ett sextiotal etapper. I min ungdom vistades jag en hel del på denna led och kanske lyckades jag avverka hälften av etapperna och då oftast med all utrustning inklusive tält på ryggen. Förutom härliga naturupplevelser gav det mig nyttiga erfarenheter inför kommande och lite mer strapatsrika fjällfärder. När vi nu kör på en grusväg några mil söder om Mariefred inser min fru att vi korsar sörmlandsleden och beordrar full stopp. Hon vill prompt att vi parkerar och går någon kilometer i valfri riktning på leden. Jag invänder att det knappast är troligt att vi hittar svamp längs en stig som förmodligen dagligen användas av vandrare och tillika hängivna svampälskare. Å andra sidan är jag övertygad om att vi inte hittar någon svamp någon annanstans heller. Så vi går så sakteliga längs leden och jag försöker komma ihåg om jag har gått här tidigare. Med all säkerhet är det så. Jag tittar som mest uppåt för att spana på alla mesar som kvittrande snabbt tar sig fram bland träden. Men hustrun hittar faktiskt efter ett tag ett stort bestånd av trattkantareller, som vid ett första ögonkast ser ut som vissna löv. Vi lyckas fylla en påse med dessa icke alls oävna matsvampar. Ett par perfekta Karl-Johan och en vanlig praktfull gul kantarell blir pricken över i:et. Som extra bonus plockar vi en liter blåbär som kommer att förtäras tillsammans med frukostfilen. Äntligen kommer vi inte alldeles tomhänta från svampskogen. Kanske är förbannelsen bruten!

Under vårt strövande i Sörmlands skogar ser vi också däggdjur. Först en ovanligt stor älgko med två kalvar och strax därefter en ko med en kalv. Överallt ser vi jakttorn som verkar vara nyligen iordningsställda inför den kommande jakten och vi kan inte låta bli att utan andra aspekter än de rent sannolikmässiga undra över hur många av älgarna som överlever nästa månad. En räv som korsar vår väg får mig att tänka på dvärgbandmasken som upptäckts hos rävar i Bohuslän och Sörmland. Denna mask som fram till nu inte har funnits i Sverige kan vara dödlig för människan och sprids från räv till människa genom att räven urinerar på bär och svamp som människan sedan äter. Vi beslutar att glömma detta plötsligt uppdykande hot, speciellt som de enstaka angripna rävarna som hittats i Sörmland tycks ha haft sina hemmamarker i den västra delen av landskapet.

Nu är jag övertygad om att vi äntligen är med i matchen och hädanefter kommer det inte att hända att vi kammar noll när vi ger oss ut på svampletande. På lördag tänker jag inleda krabbsäsongen och vad är inte bättre än en svampstuvning som inledning på en krabbmåltid! 

tisdag 21 augusti 2012

Religiösa fanatiker och kvinnoförtryckare

En halvgalen republikansk amerikansk kongressledamot anser att det är mycket troligt att den kvinnliga kroppen har en "försvarsmekanism" som förhindrar kvinnan att bli gravid i samband med våldtäkt. Alltså finns det ingen anledning att göra de minsta inskränkningar i en lagstiftning mot abort. Man kan bara hoppas på att det amerikanska folket eller åtminstone de amerikanska kvinnorna i tid inför presidentvalet inser att den amerikanska kristna högern väldigt snabbt kan rasera alla framgångar som jämställdhetsarbetet skördat i USA under de senaste decennierna. Inom många områden har man faktiskt legat långt före sina europeiska vapenbröder.

Om den kristna ultrahögern kommer till makten eller ökar sitt inflytande så kommer sannolikt mycket av de ringa sociala skyddsnäten att monteras ned samtidigt som landet fjärmar sig från traditionella västerländska värderingar. Detta borde både män och kvinnor i USA oroa sig för. Jag kände faktiskt lite sympati med en gammal republikan som framträdde i TV och som med ledsen stämma förkunnade att han inte längre kan rösta på det parti som han varit trogen i alla år. I det republikanska partiet fanns det enligt honom numera inget utrymme för en klassisk konservatism med sociala förtecken. (Många svenska moderater torde nog också ha svårt att känna igen sitt gamla parti) Vi får väl hoppas att fler republikaner börjar tänka om. Obama är trots allt ett bättre val än vilken republikan som helst.

I Iran har man beslutat att utestänga kvinnor från en mängd utbildningsvägar på universiteten. Således kan inga kvinnor läsa kvalificerade kurser inom sådana områden som kärnfysik, datorvetenskap, ingenjörsvetenskap och affärsledning. Anledningen till detta är att kvinnorna har visat sig vara betydligt bättre studenter än sina manliga kollegor. Ledningen i Iran kan inte acceptera detta eftersom det går stick i stäv mot deras religiösa uppfattning och därför kan det inte inträffa. Av Gud har folkets ledare fått instruktioner att korrigera verkligheten. Beträffande Iran så kan man bara hysa en mycket svag förhoppning om att utestängningen av kvinnliga studenter på något sätt bidrar till grävandet av den iranska regimens grav.

Iranska fanatiker och amerikanska extremister har i alla fall något gemensamt. Men det djupa kvinnoföraktet som båda parter uppvisar är väl knappast tillräckligt för att dämpa den infekterade stämning som råder mellan länderna.

tisdag 14 augusti 2012

Löntagarfonder och slöseri

Förr några dagar kom jag av någon anledning att tänka på de fatala löntagarfonderna. Beslut om detta togs på 80-talet. Gentemot det ursprungliga förslaget till utformning av fonderna blev riksdagens beslut tämligen urvattnat. Anledningen till detta var främst det starka motståndet från näringslivet och det minst sagt ljumma intresset från den socialdemokratiska partitoppen. Ni minns väl inledningen på den berömda dikten som Kjell-Olof Feldt skaldade i anslutning till den slutgiltiga behandlingen av fonderna: ”Löntagarfonder är ett djävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”. Palme lär ha utryckt sig något mer prosaiskt: ”Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom.” När de borgerliga partierna bildade regering på 90-talet så var det dags att avskaffa löntagarfonderna.

Men det fanns alltså någon slags löntagarfond under några år och den måste ha sugit åt sig en hel del kapital. Vart tog dessa pengar vägen? Jag behövde inte fundera så länge på detta eller vidta några efterforskningar. När jag slår upp dagens tidning så kan jag läsa om nya avslöjanden av misshushållning av statens medel. Denna gång handlar det om Stiftelsen för strategisk forskning. Det visar sig att det är denna stiftelse som sitter på löntagarfondens pengar, närmare bestämt 9 miljarder kronor. Stiftelsen har en mycket vällovlig uppgift. Man skall nämligen stödja svensk naturvetenskaplig och teknisk forskning. Med artikeln i DN handlar inte så mycket om detta utan om stiftelsens slöseri med statliga medel som använts för fester och mycket dubiösa PR-projekt. Bl.a. har man ställt till med en storstilad fest i Blå hallen med nobelmiddagen som förlaga. Festen, till vilka 500 personer bjöds in, arrangerades av en känd s.k. festfixare. Kostnaden för detta jippo blev 3,5 miljoner kronor och bokfördes som forskningsbidrag!! Men festfixaren kunde inte bara håva in arvode för denna fest. 2009 skrev stiftelsen att avtal med denne utan att beakta lagen om offentlig upphandling. Med referens till detta avtal så har stiftelsen hittills fakturerats 9,5 miljoner kronor. Av fakturorna framgår det inte vad det är stiftelsen betalar för. I avtalet framgår det lite opreciserat att festfixaren skall se till att kännedomen om stiftelsen ökar och att den får större genomslag i media. Man kan nu konstatera att det sistnämnda har han lyckats förbannat väl med.

I Rapport framträder stiftelsens VD och ger några groteska svar på reporterns frågor. Han hade ingen aning om att stiftelsen sorterade under Lagen om offentlig upphandling och han anklagar regeringen för att inte ha klargjort detta i samband med stiftelsens bildande. Beträffande festen är han lite ångerfull och erkänner att han aldrig skulle ha slagit på så stort om han hade kunnat förutse allmänhetens reaktioner. Puh!

Nu har vi nyligen läst om Stiftelsen för strategisk utveckling, Tillväxtverket och Vinnova och deras utsvävningar och lagöverträdelse. Tidigare har vi sett många exempel på liknade agerande inom andra statliga verk och myndigheter. Varför lär sig aldrig generaldirektörer och myndighetschefer och varför tar inte regeringen en gång för alla ett helhetsgrepp för att stävja brott mot givna regler? Skärp sanktionerna mot chefer som inte förmå hålla sin organisation fri från fiffel och båg, visat dåligt omdöme eller tappat förankringen i verkligheten. Förse dem absolut inte med behagliga reträttposter med bibehållen lön. Allt var nog inte bättre förr men nog fanns det en annan moral när det gällde att hushålla med våra gemensamma tillgångar. Gustav Möller, socialminister på 40/50 talen, lär ha sagt: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det borde vara en av de viktigaste utgångspunkterna för all statlig och kommunal förvaltning.

När jag ändå håller på att gnälla så kan jag fortsätta. Vår försvarminister blir svarslös när hon får frågan om Saudiarabien är en diktatur. Hon kan inte ge något svar. Efter några timmar när det har kokat rejält på sociala medier och förekommit en rad uttalande från opposition och regeringskollegor skickar hon ut ett meddelande med följande lydelse

"Regeringen delar inte in världens länder i diktaturer och demokratier men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen diktatur eller demokrati så bör Saudiarabien beskrivas som diktatur".

En minster i vår svenska regering kan inte tydligt säga att Saudiarabien är en diktatur men om hon, vilket gud förbjude, endast får använda demokrati eller diktatur för att beskriva landet så lutar hon åt diktatur. Carl Bildt är något rakare i sina uttalande och kallar Vitrysslands president för buse. Å andra sidan är nog vårt handelsutbyte tämligen marginellt med Vitryssland.

tisdag 7 augusti 2012

OS i London och brottningens förfall

Olympiska spelen går mot sitt slut. Det känns som det inte var alls länge sedan vi fick se en invigning som måste räknas till det allra bästa i denna genre. Normalt brukar jag få nog av invigningsceremonier efter en kvart. Propaganda, effektsökeri, obehaglig perfektion, brist på synbart budskap och enbart yta har fått mig att stänga av apparaten. Men när London körde igång sin show blev jag fastklistrad framför skärmen. Vilken uppvisning i professionalism och konstnärligt utförande. Masscenerna med nedslagen i Storbritanniens historia var magnifika. Avsnitten om sagovärlden och popsångens storhetstid lämnade inget övrigt at önska. Naturligtvis kryddades det hela med lagom mycket brittisk humor. Det enda som kändes en aning unket var avslutningen med Paul McCartney och den av honom ledda allsången. Kunde man inte välja någon annan låt än ”Hey Jude”.

Jag hade verkligen inte för avsikt att titta speciellt mycket på tävlingarna. Men jag har faktiskt spenderat mycket tid framför skärmen. Det är konstigt att man under de olympiska spelen fascineras av sport som man aldrig annars skulle fästa den minsta avsikt vid. Att de nationella känslorna gör sig tillkänna så starkt när man tittar på rafflande avslut i sådana marginella sporter som fälttävlan och triathlon är kuriöst. Till och med segling, rodd, kanotsport och hästhoppning fångar mitt intresse om någon svensk deltagare finns med i medaljjakten.

Vår senaste olympiske medaljör i brottning. 
Men vad har hänt med brottningen? När jag var mycket ung prövade jag på de flesta sporter som var tillgängliga. Men när det blev tal om brottning så var jag förståndig nog att inse att det inte var något för mig. Någon brottare skulle jag aldrig kunna bli. Styrka, smidighet, kondition och snabbhet var egenskaper som jag var tämligen renons på men som var nödvändiga för en framgångsrik karriär som brottare. Men inte desto mindre tyckte jag det var roligt att titta på brottningstävlingar. I min hemstad fanns det i början på 60-talet två brottningsklubbar och båda hade brottare i landslagsklass. På den tiden drog brottningstävlingarna stor publik. Som yngre fotbollsjuniorer myntade vi uttrycket ”Är det här brottarna byter om?” Det fälldes när man kom in i ett omklädningsrum samtidigt som man tittade sig omkring med en frågande uppsyn. Förutom att det var ganska roligt de första gångerna man hörde det så fanns det nog också med en hel del beundran av de tuffa grabbarna som vågade ge sig upp på brottningsmattan. På den tiden var brottning något helt annat än vad det är nu. Då var syftet med sporten att få ned motståndaren på rygg. Nu är det svårförståliga regler och syftet är att vinna med någon poäng som tycks inhämtas på ett närmast slumpmässigt sätt. Förr kunde man få motståndaren på fall med sådana grepp som backhammer, halvnelson, omvänt livtag, krysstag och smidjebälte. Det allra vackraste och publikfriande greppet var nacksvinget. Nu är brottningen så sluten att det nästan aldrig blir tal om någon demonstration av dessa grepp med de fantasieggande namnen. Istället får vi ta del av ett obegripligt bökande på mattan och en massa domarpalavrer. En sorglig utveckling som säkert kommer att leda till att brottningen stryks från det olympiska programmet trots att den fanns med redan under antiken. Därmed skall ingen skugga falla på våra svenska medaljörer som självfallet gör en lika beundransvärd insats som sina många framgångsrika föregångare i denna gamla svenska paradgren.

Lisa Nordén


Vad är annars att säga om de svenska insatserna hittills? Simmarna hade tydligen inte den bästa uppladdningen vilket om man bara krasst ser till resultaten ledde till fiasko och uteblivna medaljer. Visst hade man unnat Alshammar en medalj som ett avslut på en fantastisk karriär. Divan har ju dessutom blivit folklig. Seglarna har tagit två medaljer och det måste väl räknas som normal utdelning även om en medalj något överraskande blev av ädlaste valör. Ryttarna med sina hästar har tagit en medalj och kanske kommer det ytterligare någon. Så utdelningen blir väl ungefär som förväntat. För övrigt fick vi en silvermedalj i Triathlon, som är ett enormt kraftprov och kräver att man skall kunna simma 1500 m i skitiga sjöar, cykla 40 km och springa en mil. Lisa Nordén har varit skadedrabbad och hennes uppladdning har varit långt ifrån optimal. Ändå gjorde hon en fenomenal insats och visade sig vara en riktig fighter. Hon förlorade med endast 9 tusendelar av en sekund och framstod som en stor vinnare av silvret och lika stor förlorare av guldet. En helt igenom sympatisk tjej! Andra tjejer som är sympatiska och med stora fighterhjärtan är handbollsspelarna. Tyvärr vann de inte en enda match. Ja, de var inte ens nära att vinna en match. Det största svenska fiaskot.

Guld till Lööf/Salminen
Det svenska friidrottsundret är ett avslutat kapitel och det finns ingen chans på medalj. Vi får hoppas att våra många lovande juniorer fortsätter att utvecklas så att vi kanske kan få några medaljer i Rio. För övrigt handlar det mesta om Bolt. Visst är han en fantastisk idrottsman men blir det inte för mycket Bolt? Och är inte fokuseringen på sprintdistanserna något överdriven. Journalisterna hävdar bestämt utan att ange några skäl att 100 m löpning är spelens höjdpunkt. Jag förstår inte varför det skulle vara så. Förr i världen så var 1500 m den förnämsta grenen. Mästaren över 1500 m hade erövrat fri idrottens blå band. Jag anser att det fortfarande är så. Men det betyder ju inget. De testeronastinna 100 m löparna är och kommer nog att förbli spelens hjältar. 
   
Troligen kommer Sverige att få 5-7 medaljer vilket väl får räknas som normalt och enligt ritningarna. Vi är inte bättre. När Olympiska spelen arrangerades av London förra gången tog Sverige 46 medaljer och blev näst bästa nation. Det fanns förvisso enkla förklaringar till denna framgång.

tisdag 31 juli 2012

I Love the Bottle. I Want to Do Something With It.

Det gamla spritmuseet som tidigare låg på en ganska undanskymd plats i närheten av Norrtull är sedan någon tid stängt och ersatt av ett nytt spritmuseum som är beläget på Djurgården i de gamla galärskjulen mellan Vasaskeppet och Gröna Lund. En perfekt plats om man vill fånga in turister som vandrar längs kajen. Det gamla spritmuseet försökte på ett påtagligt sätt att spegla spritens historia med start i antiken men med tyngdpunkten på Sveriges sprithistoria. Hur man lyckades med detta kan diskuteras men som besökare fick man väl se vad man hade tänkt sig. Dessutom fick någon kanske också en trevlig nostalgikick när spritflaskor med kända etiketter spanades in. Mycket litet av detta erbjuds på det nya spritmuseet. Redan när jag betalar inträde får jag reda på att detta nya museum är något helt annat. Här är det interaktivitet som gäller. Man skall tydligen trycka på knappar, lukta på välbekanta spritkryddor, svara på frågor m.m. Kanske borde jag vänt vid detta besked.

Huvudutställningen kallas ”Spritlandet Sverige”. Enligt museet handlar utställningen om ”svenskens bitterljuva förhållande till alkohol.” För att illustrera detta skall man vandra genom fyra rum som representerar årstiderna och ta del av vad dessa erbjuder i form av dofter, smak, musik och scenerier. Under denna promenad hoppas museet att vi ”reflekterar över vårt kluvna förhållande till alkoholen”. Ja, ni förstår att detta är rena rappakaljan och att man istället för dofterna av anis och fänkål skulle behöva en rejäl sup för att bli på bra humör av denna utställning som avslutas stilenligt i ett rum där man halvliggande skall titta på bilder som föreställer en persons utveckling från spiknykter till medvetslös.  

Tavlan som startade allt. När Warhol
 första gången såg flaskan lär han har
 sagt  "I love the bottle. I want to do
something"  with it". Förmodligen är
detta  inte sant utan en efterhands-
konstruktion av Absoluts PR-apparat.


En temporär utställning heter ”Äntligen fredag!” och handlar om förväntningar som är förknippade med fredagen. Tydligen ingår sprit med nödvändighet på något sätt i dessa förväntningar. Man kan slå sig ner i en interaktiv(!) soffa men vad som vi förväntas reflektera över här är oklart. Som väl är upphör denna utställning om någon månad. 
  
Men så finns det en tredje utställning. Den heter ”Absolut Art Collection”. När vår före detta kronjuvel skulle lanseras och marknadsföras kom något snille på att man skulle låta Andy Warhol skapa ett konstverk med Absolut vodka som motiv. Eventuellt var det konstnären själv som föreslog detta. Hur som helst så startade detta en process där konstnärer från många länder över hela världen fick i uppdrag att kreera konst i vilken man åtminstone skulle förnimma den karakteristiska flaskan eller ordet Absolut. Så småningom kom samlingen som var spridd över flera kontinenter att omfatta cirka 800 verk gjorda av drygt 500 konstnärer bland vilka det finns många världsberömda namn men också flera svenska artister.

Hur Vin&Sprit kunde bekosta detta och hur konstverken användes i marknadsföringen av Absolut förstår jag inte riktigt. De förekom uppenbarligen inte i annonssammanhang. Men satsningen på kvalificerad konst bidrog säkert på något sätt till vodkans försäljningsframgångar.

När så regeringen skulle genomföra den urbota idiotiska utförsäljningen av Vin&Sprit kom någon på att man åtminstone skulle försöka behålla konstsamlingen i svensk ägo och inte låta fransmännen få denna skatt på köpet och sedan skingra den vind för våg. Leif Pagrotsky var drivande i riksdagen som beslöt att anslå pengar för att samla ihop konstverken och hålla samlingen intakt i Sverige. Pengar anslogs också till förvaltning och den stiftelse som ansvarar för Spritmuseum fick huvudmannaskapet för konstsamlingen. Nu finns alltså alla konstverk på ett ställe. Men alla kan på grund av platsbrist inte visas samtidigt. Idag kan man se cirka 70 konstverk. Men avsikten är att regelbundet ändra om i utställningen så att man under några år kommer att har visat samtliga verk ur samlingen.

Man kan säkert tycka (och det är det tydligen många som gör) att vad som visas inte är konst utan ren och skär reklam. Jag tycker att man gör det väldigt lätt för sig genom att avfärda dessa konstverk och dess konstnärer för att de tjänar kommersialismen. Inte är det någon som numera betraktar Warhols soppburkar som reklam. Tvärtom så hittar man dessa på många av de kända konstmuseerna. Jag tycker att många av tavlorna är geniala och knappast någon är direkt dålig. På något sätt så speglar de också tiden då de skapades. Förresten så är det inte bara tavlor som visas utan även skulpturer, foto och videokonst. Gå och titta på Absolut Art Collection men Spritmuseets övriga utställningar kan ni hoppa över. Om vädret är bra så ta istället en öl på museets bar ute på kajen. Ett perfekt läge för ett utskänkningsställe!

måndag 23 juli 2012

51 år senare

När jag nästan hade gått fyra år i folkskolan så var det dags för vår första (och enda?) skolresa. Vår lärarinna gav prov på sitt envälde och bestämde att vi skulle resa till Visingsö. Ett något udda resmål för en skolresa. Mina klasskamrater och jag hade nog hoppats på Liseberg. Att protestera mot överhetens beslut var naturligtvis helt otänkbart på den tiden. Så Visingsö fick det bli. Jag minns inte så värst mycket från resan men jag kom ihåg att vi åkte på några slags vagnar som drogs av hästar och att vi var uppe i ett högt kyrktorn och spanade ut över Vättern. Tillbaka i Gränna skulle vi få köpa polkagrisar men eftersom några av oss inte hade uppfört sig exemplariskt på Visingsö så ansåg lärarinnan att något lämpligt straff måste utmätas. Alltså inhiberades besöket i polkagrisbutiken.

Äntligen på väg till Visingsö
Jag har säkert åkt hundra gånger på motorvägen utmed Vättern och varje gång jag passerar Gränna och blickar ut över sjön så tänker jag på min skolresa. Jag har också många gånger tänkt att jag någon gång borde stanna några timmar och ta färjan över till Visingsö. I år gjorde vi slag i saken och åkte faktiskt över till ön, som nås efter en knapp halvtimmes resa med bilfärjan. Mitt i sommaren bör man nog boka plats om man nödvändigtvis vill åka ett visst klockslag. Ön är närmare en och en halv mil lång och kanske 2-3 kilometer på det bredaste stället. Så vår intention var att se det mesta under en två timmars vistelse på ön. Ack vad vi bedrog oss. Två timmar är alldeles för lite tid för att få en meningsfull upplevelse av Visingsö.

Den storslagna Näs kungaborg
Öns bördiga jordmån och ypperliga läge har bidragit till att det går att finna fornlämningar från alla epoker från den äldre stenåldern och framåt. Massvis med fynd vittnar om att ön var ett viktigt handels-och hantverkscentrum redan under järnåldern. Under den tidiga medeltiden blev Visingsö centrum för de politiska strider som så småningom ledde fram till en statsbildning som utan tvekan kan karakteriseras som det ursprungliga Svea Rike. Hur västgötar och östgötar genom de sverkiska resp. erikska ätterna slogs om hegemonin inom riket är skönlitterärt på ett utomordentligt sätt skildrat av Jan Guillou. En imponerande borg byggdes på Visingsös södra spets och blev centrum för kungamakten och också platsen för många blodiga uppgörelser. Borgen i vilken Magnus Ladulås vistades och där han också avled hette Näs borg. Den förstördes 1318 men ruinerna vittnar fortfarande om ett för den tiden mäktigt byggnadsverk.
Otrolig mängd blåklint
Så småningom när makten flyttades upp till Stockholm behöll kronan kontrollen över ön. Tre hundra år senare bildades ett grevskap av Visingsö tillsammans med omgivande områden på fastlandet. Per Brahe d.ä. och hans son med samma namn styrde och ställde i området och byggde ett ståtligt slott på ön. Per Brahe d.y. slapp att uppleva hur grevskapet drogs in till staten under Karl XI:s stora reduktioner och hur slottet brann upp 1718. Det sägs att det var ryska krigsfångar som satte eld på slottet i glädjen över Karl XII:s död.

Ända fram till 1800-talet var ön fri från skog men då började man på kronans mark att plantera stora ekskogar med syftet att försäkra sig om gott virke för marinens skeppsproduktion. De stora ekskogarna sköttes uppenbarligen med stor omsorg och på 1970-talet kunde chefen för Domänverket göra chefen för Marinen uppmärksam på att det nu var dags att hämta hem förstklassigt ekvirke för fartygsbyggande. Förståndigt nog så avböjde amiralen erbjudandet.

Golfbanans klubbhus med flyg-
platsens ankomsthall i bakgrunden
Förutom öns vackra lövträdsskogar så täcks ön av böljande sädesfält och pittoresk småhusbebyggelse. Lite varstans finns inbjudande stränder. Sammantaget ger hela landskapsbilden ett lugnt och rofyllt intryck. Längst upp i norr finns det faktiskt en liten golfbana och ett flygfält, vilka uppenbarligen lever i någon slags symbios.

Åker ni mellan Stockholm och Göteborg och har lite tid över så tveka inte att sticka över till Visingsö. Medan ni väntar på färjan så passa på att köpa en polkagris.Vill man övernatta på Visingsö så finns uppenbarligen många möjligheter. 

fredag 29 juni 2012

Midsommar i Hillsand

Porten till ödebygden

Om man med tåg från Stockholm åker till Östersund och har turen att komma fram i tid till den reguljära bussens avgång till Strömsund så kanske man direkt kan fortsätta färden till slutmålet. Det finns inga officiella tidtabeller men ibland så dyker det i Strömsund upp en minibuss någon gång efter det att de stora anslutningsbussarna till Hoting, Arvidsjaur, Gäddede och flera andra metropoler avgått mot sina mål. Chansen att minibussen anländer är störst på vissa veckodagar. Dock är det något oklart vilka dessa dagar är. Detta är också starkt beroende på om det har skett en övergång till sommartidtabell eller inte. När detta sker kan ingen tjänsteman på länstrafiken upplysa om. Åtminstone inte utan en hel del förbehåll. Den sista etappen går längs en grusväg vars kvalitet varierar kraftigt beroende på vad tjällossning och diverse väderfenomen har förorsakat.

Slutmålet är byn Hillsand belägen på västra sidan av Ströms Vattudal, 5-6 mil nordost om Strömsund.  Det är alltså principiellt möjligt att åka tåg från Stockholm tidigt på morgonen och frampå kvällskvisten komma fram till Hillsand. Med det minsta oflyt så tvingas man till övernattning i Östersund eller Strömsund. Min fru väljer oftast det kollektiva resandet eftersom hon gärna vill anlända till byn några dagar tidigare än vad jag har möjlighet till. I år gick det bra och resan gick som planerat. Dagen före midsommarafton anlände jag med bil. Att köra 80 mil på en dag orkar jag inte med nu för tiden så jag hade lagt in ett möte i Sundsvall och då passade det bra att också övernatta där.

Jag har firat midsommar i Hillsand de senaste 25 åren och har därför kunnat följa hur livet och den fysiska miljön har förändrats i en by belägen i en ödslig avfolkningsbygd. Byn upplevde sin storhetstid under 20/30-talen och då var invånarantalet cirka 300. Självfallet fanns det affärer och skola på den tiden. När jag första gången kom till byn i mitten på 80-talet hyste byn ett sextiotal invånare. Nu är antalet nere i drygt 20, skolan är nedlagd och det var länge sedan man kunde gå till handlaren om man saknade något till middagen. Närmaste affär finns nu i Strömsund. Förutom den påtagligt minskande befolkningen så syns nedgången på hur hus och andra byggnader förfaller från år till år. Det finns dock några glädjande undantag. Flera välskötta gårdar bebos av människor som absolut inte vill överge Hillsand och det finns också gårdar som underhålls så gott det går av anförvanter till de människor som en gång livnärde sig på skogen och de minimala jordbruken. Dessa gårdar används nu för släktträffar och som bekväma inkvarteringar under älgjakten. Under midsommarhelgen vistas nog dubbelt så många människor i byn än som bor permanent där. Man ordnar faktiskt fortfarande traditionellt midsommarfirande i anslutning till den relativt nybyggda(!) bygdegården. Då kommer det även folk från grannbyarna.

Skall man vistas i Hillsand så måste man acceptera att man hamnar i nästan total medieskugga. Man kan glömma internet, mail, Facebook, 3G etc. Att få DN eftersänd har jag inte ens försökt. Troligen kommer den då några dagar försenad. I år fungerade inte vår fasta telefoni. De som har Telia abonnemang kan gå ut på högsta punkten på tomten och då sporadiskt få kontakt med 2G-nätet. TV-mottagningen är begränsad medan FM-radion tas emot tämligen problemfritt. Lokalbefolkningen verkar använda Net1, som är den operatör, som utnyttjar de frekvenser som användes i det gamla NMT 450-systemet. Net1:s nisch är att tillhandahålla begränsad internetaccess till de platser som de etablerade operatörerna bedömer som olönsamma. Det återstå att se hur länge Net1 kan hålla ut. Det lär inte gå så bra. Oberoende av vilket så tror jag att många människor i Sveriges glesbygd känner sig rejält lurade av de ansvariga politikernas löften om rejält bredband till alla. Men de är kanske så luttrade av politikers prat så att de inte bryr sig.

Björn eller älg?
Ingenstans i världen finns det en större koncentration av brunbjörn än i skogarna längs Ströms Vattudal. Ändå har jag bara lyckats få syn på björn en gång. Det var en hona med två ungar som på en skogsbilväg snabbt passerade strax framför bilen. Annars ser man rikligt med björnspår när man vandrar i skogen. Mängder av fotavtryck, spillning och rivmärken på träd är bevis på att tillgången på björn är god. En viss försiktighet rekommenderas när man rör sig i skogen. Speciellt om man råkar ha en hund som följeslagare. På bilden här bredvid ser man rivmärken som förmodligen är gjorda av stor björn. Det är också möjligt men mindre sannolikt att en älg har varit framme och skrapat sina horn mot trädet.

Den kanske mest spektakulära sevärdheten i området är Hällingsåfallet. Det ligger cirka 70 km nordväst om Hillsand med Gäddede som närmaste större ort. Hällingsån kastar sig utför den 43 meter höga bergväggen varefter vattnet forsar vidare ner genom norra Europas längsta kanjon. Vattenfallet är ett av de mäktigaste i Sverige men kanske inte så känt eftersom det ligger långt från allfartsvägarna. Om ni mot förmodan är i trakterna så missa inte denna sevärdhet. Det är verkligen värt en liten omväg. Man tar sig med bil nästan ändå fram till fallet.


Följande bildspel ger en liten inblick i Hillsand med omgivningar samt vårt midsommarfirande däruppe.

måndag 18 juni 2012

EM och lite om sociala medier

En trevlig gamäng med offensiva idéer

Det kändes verkligen tråkigt att ta del av Sveriges tillkortakommanden i Ukraina. Först en urdålig match mot värdlandet och sedan stryk mot England trots i vissa fall bättre intentioner och något mer konstruktivt spel. Våra opportunistiska sportjournalister har ju hyllat den nye trevlige ledaren och hans spelidéer och samtidigt passat på att ta hämnd på hans företrädare som ansågs allmänt mossig och stod för alldeles för defensiva och tråkiga spelsystem. Framför allt så höll han journalisterna kort och uppvisade stor integritet. Han var aldrig inställsam mot tredje statsmakten.

Defensiv surgubbe
Lagerbäck förstod att Sverige aldrig kan mäta sig med de flesta andra landslag beträffande teknik och snabbhet. Alltså måste vi sätta taktiken, organisationen och kollektivet i främsta rum. Ett urstarkt försvar parat med förmåga till överraskande kontringar både med långbollar och kortpassningsspel. Detta var ett framgångsrecept under 10-15 år och det tycker jag Lagerbäck förtjänar att respekteras för. Han lyckades nästan alltid att ta ut maximal prestanda ur de svenska landslag han ledde. Hamréns landslag i Kiev kom aldrig i närheten av sin maxkapacitet och det gjordes mängder av taktiska misstag. Ändå tycker jag att Hamrén skall fortsätta som boss. Men om han håller fast vid sina idéer så måste han nog ta bort en 5-8 spelare i truppen och försöka hitta spelare som bättre passar hans spelsystem. Detta är sannerligen inte lätt gjort och om några månader så börjar kvalet till VM.

Annars så ångrar jag att jag gav upp min fotbollskarriär så tidigt. Detta blir speciellt markant när jag i tidningen läser att Zlatan på frågan om vad han skall göra i sommar svarar: Inget är bestämt men vi åker säkert till Sverige. Blir det dåligt väder så står alltid ett plan och väntar på oss. För övrigt så tycker jag Zlatan har vuxit som människa de senaste åren. Han har på mig gjort ett mycket gott intryck som ledare, lagkapten och talesman för landslaget.

Någon, jag tror det var den engelske storspelaren Gary Lineker, definierade de stora mästerskapen som en fotbollstävling som pågår under en månad och på slutet vinner Tyskland på straffar. Detta tror jag inträffar även i år. Tyskland har imponerat.

Det har på den här bloggen blivit ganska sparsamt med inlägg den senaste tiden. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är att jag prövat på andra s.k. sociala medier. Alltså har jag börjat använda mig av Facebook och Twitter. För en gångs skull är jag inte någon ”early adopter”. 7 % av världens befolkning använder redan idag Facebook. Beträffande Twitter så är nog denna siffra betydligt lägre men ändå ansenlig. Jag måste medge att jag ännu inte fullt ut har förstått storheten med dessa företeelser. Men visst Facebook är ett trevligt system för slutna eller öppna diskussionsgrupper. I sådana kan nördar av olika slag mötas och älta sina frågor och problem. Jag är själv med i 8 sådana grupper. Facebook torde också vara perfekt för att med kompisar samordna större aktiviter, planering av resor eller andra projekt. Den vanliga användningen av Facebook där man skall vara vänner, gilla och ange status är jag betydligt mera tveksam till. Något andefattigt! Twitter då? Ja, jag vet inte vad jag tycker. Uttrycksmöjligheten är starkt begränsad och kräver mycket god språkkännedom av användaren för att det skall bli vettigt. Samtidigt är det snabbt och man blir omedelbart insatt i vad som är på gång genom att vara s.k. följare av vissa potentarer. Själv har jag följt politiker, ledarskribenter, journalister, kultursnubbar, artister och idrottsmän m.fl. kategorier. I ett kommande blogginlägg tänker jag försöka att från min något snäva horisont göra en mer uttömlig utvärdering av bloggeriet, Twitter och Facebook.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att konstatera att FOI har lagt ut över 300 000 kronor på PR-konsulter med uppgift att begränsa skadorna i FOI:s rykte och image förorsakade av den så kallade Saudiaffären. Det är bedrövligt att statliga företagsledningar fortfarande inte vet man inte skall ljuga utan alltid ge korrekt information. Att PR-nissar skall få betalt för rådgivning om detta är skandal.

måndag 4 juni 2012

Lenin vs. Branting och lite annat

Det pågår en konstig och tämligen meningslös debatt på stockholmstidningarnas kultursidor. Inte för att jag förstår så mycket av vad som skrivs men det verkar handla om vem av herrarna Branting eller Lenin som borde vara mest respekterad. Svaret på denna fråga tycks vara viktigt för att kunna dra slutsatser om det svenska klassamhället och om det finns något klasshat samt om detta i så fall är en konstruktiv kraft. Det finns åtminstone två, kanske tre läger företrädda i debatten. Ett företräds av Olle Svenning, den genomintellektuelle och alltid välformulerade socialdemokratiske skribenten, som utan tvekan håller på Branting. I andra ringhörnan finns Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg. Att hon har Lenin som favorit är knappast någon överraskning. Så finns det ett antal skribenter på DN:s kultursidor som förfasas över Linderborgs enligt deras uppfattning extrema vänsteråsikter. Jag har bara väntat på att Göran Greider skulle dyka upp. Det vore nästan otänkbart att han skulle kunna avhålla sig för att blanda sig i en sådan här batalj. Mycket riktigt kan man läsa honom i dagens DN. Han har uppenbarligen hamnat i ett dilemma. Greider har ju i alla debatter som utgångspunkt att till varje pris vara längst ut till vänster men att ta steget fullt ut och kritisera Linderborg från vänster är ju till och med för honom omöjligt. Så Greider väljer trots allt Branting före Lenin men för att visa att han inte tillhör mainstream inom socialdemokratin så måste han ge Svenning en känga och skriver att han retar sig på Svennings ”snarstuckna sossesekterism”. Jag antar att detta skall tolkas som kritik riktad mot Svenning för att denne intar en hållning som inte avviker så mycket från den vanlige gråsossens.

Ja, herregud, vad jag är trött på dessa så kallade kulturdebatter som dyker upp då och då och där de inblandade skribenterna tror att deras inlägg har någon större betydelse för andra än dem själva. Framför allt är deras mästrande och pompösa tonläge beklämande och ibland kan man inte låta bli att associera med Grönköpings veckoblad. Slutklämmen i ett av Linderborgs inlägg är att denna debatt egentligen handlar om den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Hur skall vi fördela samhällets resurser? Men varför då inte föra en begriplig diskussion om svaren på den frågan.

Lite mer jordnära blir politiken när SCB publicerar sin undersökning om väjarnas sympatier. Denna undersökning räknas som branschens viktigaste och mest pålitliga. Sossarna uppgång är remarkabel. Förmodligen har det aldrig uppmätts någon så stor ökning mellan två mätningar. Karin Jämtin förklarar detta med att man nu börjar få ut sitt budskap om ”skola och omsorg”. Detta känns inte trovärdigt. Jag kan i alla fall inte erinra mig några nya utspel i dessa frågor. Det finns fortfarande inget konkret och genomarbetat program och vad den nye partiledaren tycker står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men jag har förståelse för att partiskreteraren inte kan medge att uppgången enbart beror på att en viss Jurholt lämnat arenan samt att tystnaden hos efterträdaren är så stor att det nästan är sensationellt när han uttalar sig.

För övrigt är väl det mest intressanta resultatet av mätningen att flera partier riskerar att hamna utanför riksdagen och om så verkligen sker så är det nog detta som blir mest betydelsefullt för en eventuell regeringsombildning. Kanske vore det lite fräscht att bli av med något eller några mittenpartier.

Kan han vinna ännu en gång?
Schlingmann, moderaternas ”spinndoctor”, har fått ett nytt jobb. Även moderaterna tyckte kanske att hans tjänst som statsekreterare (i praktiken regeringens propagandaminister) sticker alltför mycket i ögonen på vanligt folk nu när vi närmar oss valtider. Propaganda borde i rimlighetens namn inte betalas av skattebetalarna. En kanske viktigare aspekt är att nu när det börjar osa katt så kanske propagandan i första hand skall gynna moderaterna och inte hela regeringen. Så Schlingmann är nu överste valstrateg hos moderaterna. Man kan undra över vad den nye partisekreteraren skall göra. Vågar han göra någonting utan att förankra hos Schlingmann. Man kan också undra vilket som blir moderaterna nästa steg. Vad återstår att knycka hos sossarna? Är det för magstarkt att kopiera tystnaden? 

torsdag 17 maj 2012

Öland

För några veckor sedan färdades vi genom Toscana och Umbrien. Dessa delar i Italien är ju med all rätt kända för sin skönhet. Scenbilden kännetecknas av kullar med ljusbruna stenhus formerade som små byar, vilka sticker upp i odlingslandskapet. Ljuset över fält och byar är speciellt och ger ett mycket rofyllt eller kanske pastoralt intryck. För några dagar sedan färdades vi genom det svenska östkustlandskapet på väg till Öland. Jag är definitivt inte lagd åt det nationalromantiska hållet men jag ställer ändå frågan om det finns något vackrare än svensk natur en dag på senvåren när solen skiner, lövverken skiftar i sina ljusgröna nyanser och ängarna pryds av färgrika blommor. Kanske är det svenska landskapet så här års vackrare än Toscana och för den delen också Provence i Frankrike.
En mycket liten del av hotell Skansens whiskysamling

Nåväl, vi anlände till Öland och var vrålhungriga. Vid brofästet ligger Färjestaden och där lyckades vi beställa en mycket sen lunch på hotell Skansen. Det visade sig senare att detta hotell inhyste den största och mest prestigefyllda samling av whisky som man kan hitta i Sverige. Jag övervägde om man inte borde stanna på detta hotell ett tag men blev påmind om att nu var det naturupplevelser som gällde. Stor whiskysamling i Färjestaden! Förmodligen har jag förutfattade meningar om denna lilla öländska ort men jag blev storligen överraskad när jag förevisades samlingen av flaskor.

Vi fortsatte söderut genom den vackra naturen och passerade mängder av idylliska byar. Som vanligt på Öland syntes inga människor och husen tycktes obebodda vilket säkert inte är fallet eftersom trädgårdarna var vackra och välansade. Så småningom kom vi fram till Degerhamn där vi checkade in på det bedagade Brukshotellet. Det visade sig att vi var de enda gästerna. Därmed var det uteslutet att någon middag skulle serveras. Den sena eftermiddagen och tidiga kvällen spenderade vi på Ölands södra udde. Där finns det ett berömt område som kort och gott kallas för Lunden och som så här års är ett tillhåll för allehanda sångfåglar. Och visst var fågelsången magnifik. Närmare fyren så var det dags att leta efter den svartbente strandpiparen som hade vistats i området några veckor. Men som vanligt upplystes jag om att den hade varit synlig för tio minuter sedan men nu hade den behagat gömma sig i ett dike.  
Fyren Långe Jan. som fått sitt namn av den kyrka som redan
på 1200-talet fanns på udden, och som var tillägnad S:t Johannes       

Påföljande dag åkte jag ner till udden vid 5-snåret. Nu var sången i Lunden om möjligt än mer intensiv än föregående afton. När jag kom ner till spetsen av udden hade det samlats ett trettiotal skådare och man hade sett den svartbente! En vänlig själ riktade in min tubkikare och, voilà, nu kunde jag se den. Eller kanske inte. Avståndet var väldigt långt och spontant tyckte jag att det var omöjligt att bestämma denna lilla prick, som rörde sig fram och tillbaka ute på en revel, till en svartbent strandpipare. Men eftersom alla omkring mig inte visade någon som helst tveksamhet så bestämde jag mig för att detta var ett så kallat livskryss.  

Vad är detta för blomma?
Resten av dagen tillbringade vi ute på alvaret. Ängshöken har varit nästan en karaktärsfågel för alvaret. Hur det är nu vet jag inte men ganska snart såg vi ett par ängshökar som sysslade med något som väl måste vara någon slags parningslek. Annars så var intresset mest fokuserat mot floran som var både praktfull och mångfaldig. Men jag kan inte så mycket om blommor så det blir till att kolla alla foton i efterhand för att identifiera vad vi såg. Kan väl ändå utan att överraska avslöja att det var mycket orkidéer.

När vi tröttnat på blommor så måste vi skynda ner till udden igen. Det är nämligen så att ingenstans söder om Mörbylånga går det att vid den här tiden på året hitta något ställe som serverar middag. Men nere vid fyren finns restaurang Fågel Blå och där serveras i alla fall sen lunch framtill kl 16. Så klockan 15:30 åt vi mycket tidig middag med utsikt söderut utöver havet. Fågel Blå kan jag verkligen rekommendera. Bl.a. serverar man den öländska specialiteten ”Lufsa”.

Vindkraftverk finns till förbannelse på Öland
På vägen ner till udden passerade vi den trevliga byn Össby. Om jag fick önska var jag skulle vilja ha ett hus på Öland så skulle mitt svar vara Össby. Lite längre söderut ligger Näsby. På denna plats genomfördes en av de allra hemligaste operationerna i Sverige under andra världskriget. Utan de högsta svenska politiska och militära ledningarnas kännedom slog sig tre tekniker från RAF ner i den lilla byn. Möjligen var utrikesminister Günther informerad. Men för övrigt visste ingen regeringsmedlem något om detta. Det tog många år innan det kom fram vad de brittiska herrarna hade sysslat med. Deras uppdrag var att lyssna på tyskarnas förehavanden i Penemünde. Speciellt var man intresserad av eventuella signaler till och från V2 raketerna som provsköts ut över Östersjön. Exakt vad dessa spaningar gav för resultat är oklart men om operationen kan man läsa t.ex. här.


Skedand
Efter två dagar på Öland så startade vi återfärden mot Stockholm. I Kalmar tog vi oss tid att besöka slottet, något som jag aldrig trots otaliga besök på Öland, gjort tidigare. Om detta kanske jag skriver något vid ett annat tillfälle. Det var emellertid utan tvekan ett intressant besök.

Nybyggda södra fågeltornet i Lunden med utsikt ut över
Schäferiängarna. Finns det någon mer bastant  konstruktion? 
Gråsälar i en något
obekväm viloställning