Palme igen

Ungefär så här sa Olof Palme någon gång: ”Eftersom vi är dömda att vara här på jorden så skall vi försöka göra livet så anständigt som möjligt för envar. För mig handlar politiken om just detta.” Lysande! Att med så enkla ord kunna beskriva vad politik innebär är nästan magiskt. Har någon hört Reinfeldt (eller för den delen någon annan partiledare) försöka lämna dagspolitiken och snacket om arbetslinje och jobbavdrag och istället med begripliga ord förklara vad han anser är den huvudsakliga uppgiften för en politiker. Finns det numera någon svensk politiker som utifrån människors behov och drömmar, egna värderingar, orättvisor i omvärlden, kulturella strömningar, historiska skeenden o.s.v. kan formulera en politisk linje som känns realistisk och hoppingivande? Nej någon sådan man/kvinna finns inte. Palme var den senaste, kanske den siste, politikern som på ett förståligt sätt kunde förklara hur ideologi och det dagliga politiska gnetandet hängde ihop.

När jag var tonåring och kanske som mest formbar som människa så svepte en väldig vänstervåg över Västeuropa. Bland studenter och kulturarbetare hyllades sådana potentater som Marx, Lenin, Stalin och Mao. I Sverige utsågs snart socialdemokratin till den största fienden. Detta kunde jag aldrig förstå men det positiva var att det hindrade mig att som 16-17 åring att hamna i någon obskyr vänstergruppering. Istället blev min politiska idol Olof Palme.1968 ockuperade Stockholms studenter sitt eget kårhus. Jag minns hur Olof Palme begav sig dit och under starka burop på ett lysande sätt försvarade de demokratiska idealen. Jag har många andra starka minnen av hans tal och framträdanden, vilka onekligen har satt sin prägel på mig.

Palmes iver att alltid försvara partiet till 100 % ledde till slut att han tappade anhängare och miste mycket av sin strålglans. Det var förödande att han ljög om IB. Hans hantering av löntagarfonderna och kärnkraften har också bidragit till att hans eftermäle har blivit något blandat. Men det är många socialdemokrater som desperat längtar efter en ”ny Palme”. Denna längtan höll nästan på driva partiet ner i avgrunden när man valde Juholt till partiledare i tron att han på många områden var jämbördig med Palme.

Det har kommit ut ett tiotal biografier om Olof Palme genom åren. Jag har nog läst de flesta och den klart bästa är den som kom för något år sedan och är skriven av Henrik Berggren. I ett tidigare inlägg har jag sammanfattat mina intryck av den boken. Läs här. Och så har det nu varit premiär på en dokumentärfilm med den koncisa titeln Palme. Jag var och såg den i går. Salongen var välfylld med 65+ människor, i huvudsak kvinnor. Det kändes lite som om det var en visning för Palmes fan club.

Filmen har fått fantastiska recensioner och visst är det en mycket välgjord film och den ger en bra sammanfattning av Palmes liv och verksamhet om än översiktlig, vilket kanske är ofrånkomligt om filmen inte får vara längre än knappt två timmar. Till jul kommer en längre version att sändas i TV. Eftersom jag är väl insatt i den tid som Palme verkade i och har sett de flesta av inslagen i filmen vid åtskilliga tillfällen tidigare så tyckte jag inte att filmen gav mig något nytt. Faktiskt hade jag lite tråkigt! Men Benny Anderssons musik var härlig att lyssna på och perfekt anpassad till filmens innehåll.

De ungdomar som är födda på 80-90 talen och som vill få en liten insikt om den tid som deras föräldrar växte upp under bör definitivt se filmen för den är onekligen ett förträffligt tidsdokument. Den som vill få mer fullödiga kunskaper om Palme och svensk 1900-tals historia skall läsa Bergrens bok.