tisdag 2 oktober 2012

Prioritera vården och sköterskornas lön

Dagligen kan vi läsa om stora problem på våra sjukhus. Det är katastrofala brister på läkare och sjuksköterskor/ undersköterskor. Köerna till specialistbehandling är orimligt långa. Väntetiden på akutmottagningarna kan uppgå till 10-12 timmar. Brist på pengar medför nedläggning av avdelningar och man tvingas skicka hem sjuka människor utan ordentlig vård. Sjuksköterskor hoppar av på grund av löjligt låga löner och miserabla arbetsförhållanden. Ja, listan på problem kan göras lång.

Jag har haft turen att själv inte ha behövt utnyttja landstingens tjänster i någon större utsträckning men de gånger jag har kommit i kontakt med något sjukhus antingen för egna krämpor eller vid besök hos inlagda anhöriga eller vänner så har det slagit mig hur professionellt personalen agerar. Man behärskar sitt yrke till fullo och man har alltid patientens väl och ve för ögonen. Jag tycker absolut inte man skall använda sådana begrepp som kundfokus och kundanpassning inom sjukvården men om näringslivets chefer tycker att deras personal behöver lära sig något om dessa begrepp så skall man skicka dem på studiebesök till någon lämplig sjukhusavdelning. Jag garanterar att det ger betydligt mer än att anlita dyra teoretiserande affärskonsulter.

För en dryg vecka sedan tvingades jag uppsöka en akutmottagning. Jag valde ett av de stora sjukhusen i Stockholm. Jag blev inskriven och några prover togs. Därefter ombads jag att sitta ner och vänta. Efter att ha pratat med några andra som sökte vård så förstod jag att väntan skulle bli lång. Väntetiden för icke högprioriterade fall låg på 8 timmar. Så jag hade god tid på mig att studera arbetet på akutmottagningen och jag konstaterade ganska snabbt att det inte berodde på personalen att väntetiden var så lång. Man var helt enkelt horribelt underbemannad. Det fanns t.ex. bara en läkare på hela akutavdelningen. Och detta på kanske Sveriges största sjukhus! Denna läkare skulle alltså ta hand om alla fall som kom in, vilket väl bl.a. innebar att ställa en första diagnos, avgöra behandling, inskrivning eller ej, per telefon prata med någon kollega i bakjouren, ringa runt till avdelningarna för att eventuellt hitta en plats m.m. Under mina 8 timmar på akuten så såg jag aldrig att denna läkare någon gång tog en paus. Hon sprang hela tiden från den ena patienten till den andra. Jag ställde frågan till en sköterska om det var normalt med endast en läkare. Svaret blev att det numera var normalt men inte nog med det, man hade också dragit ner rejält på antalet sjuksköterskor och undersköterskor. Att väntetiden på akutmottagningen var 8 timmar var alltså ingen engångshändelse utan något som Stockholms landsting uppenbarligen medvetet har planerat för. Har man överhuvudtaget försökt att uppskatta hur stor sannolikheten är för felbeslut och felbehandling under så svåra arbetsförhållanden för personalen eller vad som i värsta fall kan hända med patienter som tvingas vänta åtskilliga timmar innan en läkare tar sig an dem.

Så småningom blev jag efter lång väntan inskriven på en avdelning för fortsatt undersökning och behandling. Efter tre dagar ansågs jag vara klar för utskrivning. Under min tid på sjukhuset kom jag nog i kontakt med ett tiotal sköterskor och en läkare. Jag stärktes i min tes att personalen på sjukhusen är osedvanligt goda yrkeskvinnor(män) och beundransvärt hjälpsamma, empatiska och trevliga.

Många grupper kämpar för högre löner och flera förtjänar förvisso betydligt bättre villkor. Men de som i första hand skall prioriteras är våra sjuksköterskor. En ingångslön på 25000 är ett minimum men dessutom måste det till utrymme som möjliggör en löneutveckling värd namnet och inte minst måste sköterskorna ges möjligheten att specialistutbilda sig utan att behöva ta tjänstledigt utan lön. För t.ex. en läkare eller en officer är ju detta en fullkomlig självklarhet. 
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar