Palme igen

Ungefär så här sa Olof Palme någon gång: ”Eftersom vi är dömda att vara här på jorden så skall vi försöka göra livet så anständigt som möjligt för envar. För mig handlar politiken om just detta.” Lysande! Att med så enkla ord kunna beskriva vad politik innebär är nästan magiskt. Har någon hört Reinfeldt (eller för den delen någon annan partiledare) försöka lämna dagspolitiken och snacket om arbetslinje och jobbavdrag och istället med begripliga ord förklara vad han anser är den huvudsakliga uppgiften för en politiker. Finns det numera någon svensk politiker som utifrån människors behov och drömmar, egna värderingar, orättvisor i omvärlden, kulturella strömningar, historiska skeenden o.s.v. kan formulera en politisk linje som känns realistisk och hoppingivande? Nej någon sådan man/kvinna finns inte. Palme var den senaste, kanske den siste, politikern som på ett förståligt sätt kunde förklara hur ideologi och det dagliga politiska gnetandet hängde ihop.

När jag var tonåring och kanske som mest formbar som människa så svepte en väldig vänstervåg över Västeuropa. Bland studenter och kulturarbetare hyllades sådana potentater som Marx, Lenin, Stalin och Mao. I Sverige utsågs snart socialdemokratin till den största fienden. Detta kunde jag aldrig förstå men det positiva var att det hindrade mig att som 16-17 åring att hamna i någon obskyr vänstergruppering. Istället blev min politiska idol Olof Palme.1968 ockuperade Stockholms studenter sitt eget kårhus. Jag minns hur Olof Palme begav sig dit och under starka burop på ett lysande sätt försvarade de demokratiska idealen. Jag har många andra starka minnen av hans tal och framträdanden, vilka onekligen har satt sin prägel på mig.

Palmes iver att alltid försvara partiet till 100 % ledde till slut att han tappade anhängare och miste mycket av sin strålglans. Det var förödande att han ljög om IB. Hans hantering av löntagarfonderna och kärnkraften har också bidragit till att hans eftermäle har blivit något blandat. Men det är många socialdemokrater som desperat längtar efter en ”ny Palme”. Denna längtan höll nästan på driva partiet ner i avgrunden när man valde Juholt till partiledare i tron att han på många områden var jämbördig med Palme.

Det har kommit ut ett tiotal biografier om Olof Palme genom åren. Jag har nog läst de flesta och den klart bästa är den som kom för något år sedan och är skriven av Henrik Berggren. I ett tidigare inlägg har jag sammanfattat mina intryck av den boken. Läs här. Och så har det nu varit premiär på en dokumentärfilm med den koncisa titeln Palme. Jag var och såg den i går. Salongen var välfylld med 65+ människor, i huvudsak kvinnor. Det kändes lite som om det var en visning för Palmes fan club.

Filmen har fått fantastiska recensioner och visst är det en mycket välgjord film och den ger en bra sammanfattning av Palmes liv och verksamhet om än översiktlig, vilket kanske är ofrånkomligt om filmen inte får vara längre än knappt två timmar. Till jul kommer en längre version att sändas i TV. Eftersom jag är väl insatt i den tid som Palme verkade i och har sett de flesta av inslagen i filmen vid åtskilliga tillfällen tidigare så tyckte jag inte att filmen gav mig något nytt. Faktiskt hade jag lite tråkigt! Men Benny Anderssons musik var härlig att lyssna på och perfekt anpassad till filmens innehåll.

De ungdomar som är födda på 80-90 talen och som vill få en liten insikt om den tid som deras föräldrar växte upp under bör definitivt se filmen för den är onekligen ett förträffligt tidsdokument. Den som vill få mer fullödiga kunskaper om Palme och svensk 1900-tals historia skall läsa Bergrens bok.

Södermalm

Södermalm är min favoritstadsdel i Stockholm och om jag skall snäva in området ytterligare så trivs jag allra bäst i de delar som enligt den kyrkliga administrationen omfattar Katarina och Maria församlingar. De stora stråken genom detta område är Hornsgatan och Götgatan. När jag bestämmer mig för att ge mig ut på en något längre promenad så går jag ofta över Liljeholmsbron och fortsätter längs Hornsgatan till Slussen. Under den dryga halvtimme det tar att gå denna sträcka passerar jag mängder av små specialaffärer. Här ligger t.ex. min elhandel, min järnhandel och min färghandel. Alla med personal som är starkt serviceinriktade och med utmärkta kunskaper i det sortiment som saluförs i affären. T.ex. blir man i elhandeln lika väl bemött antingen man köper en glödlampa eller någon dyr armatur. Att handla något i dessa affärer är nästan en ren njutning om man jämför med hur det är att springa runt i de jättestora affärskomplexen i de enorma handelsplatserna, som har vuxit upp lite överallt utanför Stockholm. Här lyser oftast personalen med sin frånvaro och lyckas man hitta någon så är det sällan man kan få svar på sina enkla frågor.

Förutom de många små affärerna finns de flera anspråkslösa men väldigt trevliga små näringsställen som tillhandahåller smörgåsar och bakverk. Hornsgatan, åtminstone mellan Zinken och Slussen, känns som ett i högsta grad levande stråk där inte så mycket har ändrats på senare tid. När jag går längs Hornsgatan försummar jag aldrig att kika in i fönstren till alla de konstgallerier som ligger på den så kallade Puckeln i slutet på gatan och strax före Slussen där jag svänger in på Götgatan. Denna gata som tidigare hade en liknande karaktär som Hornsgatan har de senaste tjugo åren förändrats en del. Troligen beror det på att kvarteren runt Götgatan är bland de allra populäraste bostadområdena bland välbeställda yngre människor. När man går uppför Götgatsbacken mot Medborgarplatsen passerar man mängder av restauranger och barer, vilka förmodligen har sina bästa tider på kvällarna. Men folklivet upplevs även en lördag mitt på dagen som intensivt och storstadsmässigt. De senaste åren har gatan börjat utnyttjas av musikanter och diverse gycklare. Ett udda inslag i gatubilden utgör pantbanken som förmodligen har funnits på Götgatan sedan lång tid tillbaka.  

Jag hade den stora förmånen att under 6-7 år arbeta i ett hus precis intill Medborgarplatsen och i vilket det också fanns och fortfarande finns en alldeles förträfflig saluhall. Då handlade jag ofta där, något som knappast var nyttigt för privatekonomin. Å andra sidan behövde man aldrig oroa sig för att varorna skulle vara undermåliga. I lördags var det äntligen dags att där inhandla årets första krabbor och visst var de utsökta.

Om man fortsätter Götgatan söderut passerar man den gamla skyskrapan som tidigare inrymde skatteverket. Jag bodde mitt emot skattehuset under ett antal år tidigt 80-tal. Jag kommer ihåg att varje gång det var sista dagen att lämna in deklarationerna så var det folkfest runt skattehuset och långa bilköer längs Götgatan. Skatteverket hade personal ut på gatan som samlade in blanketterna som sträcktes ut från bilarna. Man kunde se folk som in i det sista höll på med sina deklarationer och använde sina kamraters ryggar som skrivunderlägg. När klockan närmade sig 24 blev det nästan handgemäng när folk tävlade om vem som skulle bli sist att lämna in sina inkomstuppgifter tillsammans med förslagen på lämpliga skatteavdrag. Numera är det huvudsakligen studentlägenheter i skatteskrapan och i de nedre regionerna finns caféer som är överfyllda av studenterna som brer ut sin kurslitteratur över borden. Lite längre ned på gatan ligger Gunnarsons som är ett av Stockholms mest kända konditorier. På helgerna var jag ofta där och köpte färska frallor till frukosten. Visst har Gunnarssons gott bröd och utsökta bakelser men priserna på en fika och en bulle överträffar det mesta i Stockholm. Jag undviker numera stället. Däremot går jag gärna in i den gamla fiskaffären (Göta Fisk) som ligger strax intill.

När jag så kommer fram till Skanstull tar jag oftast tunnelbanan över till Gullmarsplan och därifrån spårvagnen som så småningom stannar utanför min bostad. Känner jag mig ovanligt pigg så kan jag istället för tunnelbanan fortsätta promenaden längs den vackra Årstaviken tillbaka till Hornstull. 

Här är några filmsnuttar som visar musiklivet på Götgatan en lördag vid lunchtid:

Svampplockning, Sörmland och lite underhåll

Vid den här tiden på året får man ofta höra hur ofantligt mycket svamp som finns att hämta nästan lite varstans ute i naturen. Min hustru och jag tycker mycket om svamp och förhoppningsfulla beger vi oss flera gånger varje höst ut till de förment av svamp överfyllda skogarna. Men någon svamp hittar vi aldrig. Åtminstone inget exemplar av de 4-5 arter som vi känner oss tämligen säkra på. Förra året fick jag följa med en kamrat till hans säkra svampställen. Genom åren har han skördat åtskilliga bärkassar med kantareller i dessa områden. Men inte en enda svamp lyckades vi hitta. Då började jag nästan tro på att det vilade en förbannelse över mig. Som straff för att jag genom åren med glädje och kanske på grund av lättja ofta har handlat svamp hos ICA-handlaren eller på salutorget så skulle mitt öde vara att aldrig finna den minsta kantarell ute i naturen.

Detta år har rapporterna om svamptillgången varit mer överväldigande än någonsin. Redan i maj månad kom rapporter om stora tillgångar på sommarkantareller. Ja, nere i Halland hittade man i skogarna dessa delikatesser redan kring nyår! Som vanligt förväntansfulla har vi redan gjort några turer ut i skogarna. Men det har slutat med att jag på väg hem svängt förbi ICA och inhandlat några hekto kantareller. Eftersom väderprognoserna var osedvanligt gynnsamma för torsdagen så tyckte jag att vi borde göra en skogsutflykt och inandas den härliga syrerika luft som skogarna kan erbjuda så här års. Min fru, som är mer optimistisk och rakt på sak än jag, tyckte det var ett bra förslag och tog fram stora svampkorgen och packade också ner några pappkassar, vilka var ”lätta och bära med sig och som sedan enkelt kunde tömmas i korgen”. Därmed var min plan, att komma till skogen till synes utan avsikt att plocka svamp och på så sätt kanske bryta min förbannelse, omintegjord.

Oftast har vi på våra svamputflykter besökt skogarna nere på Södertörn men nu beslöt vi att ta ut svängarna lite mer och de centrala delarna av Sörmland blev vårt mål. Där har vi faktiskt någon gång för 25 år sedan lyckats hitta en del svamp. Naturen i Sörmland är onekligen väldig vacker. Blandskogar, sjöar och öppna gröna fält avlöser varandra. Här och där dyker det upp röda torp och gårdar och även en och annan herrgård. Det var ganska länge sedan jag var i dessa trakter och jag hade glömt av hur mycket grusväg som genomkorsar det inre av Sörmland. Med tanke på vad jag vet om vägnätet i Norrland och södra Sverige så började jag undra om det är så att det statliga vägnätet (alltså undantaget alla skogsbilvägar) till kanske 40 % består av grusväg. Vägverket, eller heter det kanske Trafikverket numera, kan säkert upplysa om de faktiska förhållandena. Kanske borde någon upplysa Trafikverket om att underhållet av grusvägarna i Sörmland såväl som i övriga Sverige lämnar mycket övrigt att önska. Å andra sidan så är det väl ingen nyhet att hela landets infrastruktur lider av försummat underhåll beroende på att regeringen sedan lång tid tillbaka har tvingat de statliga bolag som ansvarar för infrastrukturen att inordna sig i den kvartalskapitalism som börsbolagen lever i. Detta har lett till att ansvarsfulla tekniker i många fall fått stiga åt sidan för räknenissar med enbart mycket kortsiktiga resultatmål för ögonen men med obefintliga kunskaper om hur stora tekniska komplicerade system skall underhållas och skötas för att fås att fungera under lång tid och bidra till företagens långsiktiga resultatutveckling och till att kundernas rättmätiga krav på funktion och tillgänglighet uppfylls. Nu satsar regeringen på att stoppa pengar i de hål som det eftersatta underhåller har skapat. Såvitt jag förstår är det inga stora summor. Desto värre om inte pengarna förvaltas av människor som verkligen förstår sig på underhållsfrågor. Dessa verkar tyvärr bli allt sällsyntare. Finns det fortfarande på högskolorna kurser i kvalificerad underhållsteknik?

Genom hela Sörmland löper en vandringsled med en total längd av cirka 100 mil uppdelade på ett sextiotal etapper. I min ungdom vistades jag en hel del på denna led och kanske lyckades jag avverka hälften av etapperna och då oftast med all utrustning inklusive tält på ryggen. Förutom härliga naturupplevelser gav det mig nyttiga erfarenheter inför kommande och lite mer strapatsrika fjällfärder. När vi nu kör på en grusväg några mil söder om Mariefred inser min fru att vi korsar sörmlandsleden och beordrar full stopp. Hon vill prompt att vi parkerar och går någon kilometer i valfri riktning på leden. Jag invänder att det knappast är troligt att vi hittar svamp längs en stig som förmodligen dagligen användas av vandrare och tillika hängivna svampälskare. Å andra sidan är jag övertygad om att vi inte hittar någon svamp någon annanstans heller. Så vi går så sakteliga längs leden och jag försöker komma ihåg om jag har gått här tidigare. Med all säkerhet är det så. Jag tittar som mest uppåt för att spana på alla mesar som kvittrande snabbt tar sig fram bland träden. Men hustrun hittar faktiskt efter ett tag ett stort bestånd av trattkantareller, som vid ett första ögonkast ser ut som vissna löv. Vi lyckas fylla en påse med dessa icke alls oävna matsvampar. Ett par perfekta Karl-Johan och en vanlig praktfull gul kantarell blir pricken över i:et. Som extra bonus plockar vi en liter blåbär som kommer att förtäras tillsammans med frukostfilen. Äntligen kommer vi inte alldeles tomhänta från svampskogen. Kanske är förbannelsen bruten!

Under vårt strövande i Sörmlands skogar ser vi också däggdjur. Först en ovanligt stor älgko med två kalvar och strax därefter en ko med en kalv. Överallt ser vi jakttorn som verkar vara nyligen iordningsställda inför den kommande jakten och vi kan inte låta bli att utan andra aspekter än de rent sannolikmässiga undra över hur många av älgarna som överlever nästa månad. En räv som korsar vår väg får mig att tänka på dvärgbandmasken som upptäckts hos rävar i Bohuslän och Sörmland. Denna mask som fram till nu inte har funnits i Sverige kan vara dödlig för människan och sprids från räv till människa genom att räven urinerar på bär och svamp som människan sedan äter. Vi beslutar att glömma detta plötsligt uppdykande hot, speciellt som de enstaka angripna rävarna som hittats i Sörmland tycks ha haft sina hemmamarker i den västra delen av landskapet.

Nu är jag övertygad om att vi äntligen är med i matchen och hädanefter kommer det inte att hända att vi kammar noll när vi ger oss ut på svampletande. På lördag tänker jag inleda krabbsäsongen och vad är inte bättre än en svampstuvning som inledning på en krabbmåltid!