Vid den här tiden på året får man ofta höra hur ofantligt mycket svamp som finns att hämta nästan lite varstans ute i naturen. Min hustru och jag tycker mycket om svamp och förhoppningsfulla beger vi oss flera gånger varje höst ut till de förment av svamp överfyllda skogarna. Men någon svamp hittar vi aldrig. Åtminstone inget exemplar av de 4-5 arter som vi känner oss tämligen säkra på. Förra året fick jag följa med en kamrat till hans säkra svampställen. Genom åren har han skördat åtskilliga bärkassar med kantareller i dessa områden. Men inte en enda svamp lyckades vi hitta. Då började jag nästan tro på att det vilade en förbannelse över mig. Som straff för att jag genom åren med glädje och kanske på grund av lättja ofta har handlat svamp hos ICA-handlaren eller på salutorget så skulle mitt öde vara att aldrig finna den minsta kantarell ute i naturen.
Detta år har rapporterna om svamptillgången varit mer överväldigande än någonsin. Redan i maj månad kom rapporter om stora tillgångar på sommarkantareller. Ja, nere i Halland hittade man i skogarna dessa delikatesser redan kring nyår! Som vanligt förväntansfulla har vi redan gjort några turer ut i skogarna. Men det har slutat med att jag på väg hem svängt förbi ICA och inhandlat några hekto kantareller. Eftersom väderprognoserna var osedvanligt gynnsamma för torsdagen så tyckte jag att vi borde göra en skogsutflykt och inandas den härliga syrerika luft som skogarna kan erbjuda så här års. Min fru, som är mer optimistisk och rakt på sak än jag, tyckte det var ett bra förslag och tog fram stora svampkorgen och packade också ner några pappkassar, vilka var ”lätta och bära med sig och som sedan enkelt kunde tömmas i korgen”. Därmed var min plan, att komma till skogen till synes utan avsikt att plocka svamp och på så sätt kanske bryta min förbannelse, omintegjord.
Oftast har vi på våra svamputflykter besökt skogarna nere på Södertörn men nu beslöt vi att ta ut svängarna lite mer och de centrala delarna av Sörmland blev vårt mål. Där har vi faktiskt någon gång för 25 år sedan lyckats hitta en del svamp. Naturen i Sörmland är onekligen väldig vacker. Blandskogar, sjöar och öppna gröna fält avlöser varandra. Här och där dyker det upp röda torp och gårdar och även en och annan herrgård. Det var ganska länge sedan jag var i dessa trakter och jag hade glömt av hur mycket grusväg som genomkorsar det inre av Sörmland. Med tanke på vad jag vet om vägnätet i Norrland och södra Sverige så började jag undra om det är så att det statliga vägnätet (alltså undantaget alla skogsbilvägar) till kanske 40 % består av grusväg. Vägverket, eller heter det kanske Trafikverket numera, kan säkert upplysa om de faktiska förhållandena. Kanske borde någon upplysa Trafikverket om att underhållet av grusvägarna i Sörmland såväl som i övriga Sverige lämnar mycket övrigt att önska. Å andra sidan så är det väl ingen nyhet att hela landets infrastruktur lider av försummat underhåll beroende på att regeringen sedan lång tid tillbaka har tvingat de statliga bolag som ansvarar för infrastrukturen att inordna sig i den kvartalskapitalism som börsbolagen lever i. Detta har lett till att ansvarsfulla tekniker i många fall fått stiga åt sidan för räknenissar med enbart mycket kortsiktiga resultatmål för ögonen men med obefintliga kunskaper om hur stora tekniska komplicerade system skall underhållas och skötas för att fås att fungera under lång tid och bidra till företagens långsiktiga resultatutveckling och till att kundernas rättmätiga krav på funktion och tillgänglighet uppfylls. Nu satsar regeringen på att stoppa pengar i de hål som det eftersatta underhåller har skapat. Såvitt jag förstår är det inga stora summor. Desto värre om inte pengarna förvaltas av människor som verkligen förstår sig på underhållsfrågor. Dessa verkar tyvärr bli allt sällsyntare. Finns det fortfarande på högskolorna kurser i kvalificerad underhållsteknik?
Genom hela Sörmland löper en vandringsled med en total längd av cirka 100 mil uppdelade på ett sextiotal etapper. I min ungdom vistades jag en hel del på denna led och kanske lyckades jag avverka hälften av etapperna och då oftast med all utrustning inklusive tält på ryggen. Förutom härliga naturupplevelser gav det mig nyttiga erfarenheter inför kommande och lite mer strapatsrika fjällfärder. När vi nu kör på en grusväg några mil söder om Mariefred inser min fru att vi korsar sörmlandsleden och beordrar full stopp. Hon vill prompt att vi parkerar och går någon kilometer i valfri riktning på leden. Jag invänder att det knappast är troligt att vi hittar svamp längs en stig som förmodligen dagligen användas av vandrare och tillika hängivna svampälskare. Å andra sidan är jag övertygad om att vi inte hittar någon svamp någon annanstans heller. Så vi går så sakteliga längs leden och jag försöker komma ihåg om jag har gått här tidigare. Med all säkerhet är det så. Jag tittar som mest uppåt för att spana på alla mesar som kvittrande snabbt tar sig fram bland träden. Men hustrun hittar faktiskt efter ett tag ett stort bestånd av trattkantareller, som vid ett första ögonkast ser ut som vissna löv. Vi lyckas fylla en påse med dessa icke alls oävna matsvampar. Ett par perfekta Karl-Johan och en vanlig praktfull gul kantarell blir pricken över i:et. Som extra bonus plockar vi en liter blåbär som kommer att förtäras tillsammans med frukostfilen. Äntligen kommer vi inte alldeles tomhänta från svampskogen. Kanske är förbannelsen bruten!
Under vårt strövande i Sörmlands skogar ser vi också däggdjur. Först en ovanligt stor älgko med två kalvar och strax därefter en ko med en kalv. Överallt ser vi jakttorn som verkar vara nyligen iordningsställda inför den kommande jakten och vi kan inte låta bli att utan andra aspekter än de rent sannolikmässiga undra över hur många av älgarna som överlever nästa månad. En räv som korsar vår väg får mig att tänka på dvärgbandmasken som upptäckts hos rävar i Bohuslän och Sörmland. Denna mask som fram till nu inte har funnits i Sverige kan vara dödlig för människan och sprids från räv till människa genom att räven urinerar på bär och svamp som människan sedan äter. Vi beslutar att glömma detta plötsligt uppdykande hot, speciellt som de enstaka angripna rävarna som hittats i Sörmland tycks ha haft sina hemmamarker i den västra delen av landskapet.
Nu är jag övertygad om att vi äntligen är med i matchen och hädanefter kommer det inte att hända att vi kammar noll när vi ger oss ut på svampletande. På lördag tänker jag inleda krabbsäsongen och vad är inte bättre än en svampstuvning som inledning på en krabbmåltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar