Tekniska museet och rymdutställningen

Tekniska museet i Stockholm verkar förmodligen under mycket knappa förhållanden. Museet känns bedagat och känslan av stagnation och styvmoderlig behandling slår emot en så fort man kommer innanför portarna. Den permanenta utställningen är kanske det bästa som går att åstadkomma givet de förutsättningar som gäller. Men detta är sannerligen inte tillräckligt. Museet borde ges större anslag så att utställningarna kan visa en betydligt mer fördjupad och breddad bild av den svenska teknikhistorien. Var hade vi befunnit oss utan våra tekniska innovationer och uppfinningar? Kontrafaktiskt historieskrivning vill jag undvika men det är nog uppenbart för de flesta att utan dem så hade vi haft ett annat Sverige. Ett klart sämre Sverige. Varför skall vi då inte vara stolta över detta och göra det känt och förståligt för alla och envar. En satsning på ett nationellt tekniskt museum är naturligtvis inte allena saliggörande men jag är övertygad om att det bidrar till svenska folkets förståelse för svenska naturvetares, uppfinnares och teknikers starkt positiva betydelse för Sveriges utveckling. Det är säkert också viktigare för vår självkänsla än alla tramsiga anspelningar på vikingatiden och 1600-talets stormaktstid.

Vad har Tekniska museet för mål? Jo något som starkt framhålls är att barnen är en mycket viktigt målgrupp för museet och man skriver att man vill bli "alla små geniers favoritställe". Jodå det är säkert bra att man ser till att barnen har roligt och får en första introduktion i teknik och naturvetenskap. Men skall detta var ett av de högprioriterade målen för Sveriges viktigaste tekniska museum? Det finns andra som sköter detta bättre och är mer lämpade, inte minst Tom Tit`s i Södertälje.

Det talas om bevarande av vårt gemensamma kulturarv men då menas för det mesta något som inte omfattar teknik och naturvetenskap. I tekniska museets syfte nämns säkert pliktskyldigast något om kulturarv. Men när pengar skall anslås till att bevara vårt kulturarv då är det i första hand arkeologiska fynd, gamla konstföremål, fornlämningar och byggnader m.m. som anses som kulturarv. Säkert beror detta på att det i Sverige går en skarp skiljelinje mellan naturvetenskap/teknik och det som kallas humaniora. Företrädarna för teknik är tyvärr alldeles för passiva i den offentliga debatten. I de kulturbärande länderna i Europa, inte minst i Frankrike, finns inte denna uppdelning. Någon skarp skiljelinje dras inte mellan olika vetenskapliga discipliner utan mellan åsikter. Humanister diskuterar naturvetenskap (vilket de ibland också försöker göra i Sverige) och tekniker diskuterar kultur och humaniora (vilket de mycket sällan gör i Sverige) och ofta uppstår en  konstruktiv dialog.

Apropå kulturarv så kan jag inte låta bli att ta upp den skandalösa nedläggningen av Telemuseum som väl närmast var en avdelning av Tekniska museet. På bilden syns den byggnad som inrymde Telemuseum. Det är längan till höger om huvudbyggnaden. Där huserar numera Polismuseet. Telemuseet speglade på ett utomordentligt sätt Sveriges banbrytande insatser för utvecklingen av telefoni- och- radioteknik med Televerket och L M Ericsson i huvudrollen. För ett antal år sedan år sedan (2004) stängdes denna avdelning och hela utställningen las i malpåse eller förskingrades. Snacka om misskötsel av vårt kulturarv. Statsmakterna valde att prioritera något annat. Det var inte många miljoner som hade behövts för att rädda kvar Telemuseet. Att det förekom några större offentliga protester mot nedläggningen kan jag inte påminna mig om. Tänk vilket liv det skulle bli om man la ner någon väsentlig avdelning på Nationalmuseum eller för den delen på de historiska eller etnografiska museerna.

Nåväl, vad som är väldigt roligt är man har valt att förlägga världspremiären av den internationella rymdutställningen "NASA - A Human Adventure" till Stockholm och Tekniska museet. Utställningen är den största turnerande rymdutställning som någonsin gjorts. Skälen till att Tekniska museet har valts som premiärplats är för mig höljda i dunkel. Det känns faktiskt väldigt förvånande. Efter Stockholm väntar andra storstäder i Europa och USA. Turnén kommer att pågå i många år.

Idag var jag på plats på Tekniska museet och tittade på utställningen. Utställningen är på över 2000 kvm och det visas över 400 autentiska föremål såsom rymdkapslar, raketmotorer, rymddräkter, satelliter etc. Utställningen börjar med en snabböversikt om tidigare tänkares och författares fascination över rymden och deras spekulationer om bemannade rymdfärder. Därefter leds man snabbt in på rymdkapplöpningen som på allvar startade i och med Sovjetunionens uppskjutning den 4 okt 1957 av den första satelliten, den s.k Sputnik 1. Denna visas som fullskalig modell. Storleken motsvarar en större badboll. Amerikanarnas första satellit var betydligt mindre. De berömda talen som Kennedy höll i början på 60-talet ekar i utställningshallen. De är retoriska mästerverk och går lika bra att ta del av på YouTube. Kolla här. Notera också den trötte och totalt ointresserade vicepresident Johnson som då och då dyker upp i nedre högra hörnet av filmen.

I utställningen skymtar de ryska insatserna fram här och där men det är av naturliga skäl det amerikanska månprogrammet som ägnas störst utrymme. Utställningen ger en bra uppfattning om hur färden till månen genomfördes inom det decennium som Kennedy hade utlovat. Vi visas autentiska rymdkapslar från den klaustrofobiska enmanskapseln Mercury, vidare till tvåmannskapseln Gemini  och till Apollokapseln som användes för månfärderna.

Att månfärden måste räknas som en av de allra mest fantastiska och svåra bedrifter som människan någonsin har genomfört tycker jag inte man kan ifrågasätta. Att på tio år konstruera, testa och flyga skarpt med tre olika rymdkapslar, flera nya raketer som till slut ledde fram till mastodonten Saturn 5, månlandare, månbilar etc är nästan ofattbart. Så sent som tre år före den första månlandningen genomförde man den första dockningen av två rymdfarkoster. Detta var på inget sätt trivialt på den tiden. Och att kunna behärska dockningstekniken till fullo och kunna docka olika rymdfarkoster med varandra var helt avgörande för det sätt som NASA hade valt att genomföra sin månlandning. Man må också komma ihåg att en PC var en fullständig utopi på den tiden. Räknestickan var ingenjörernas viktigaste redskap. Till en början var även astronauterna utrustade med detta eminenta men nu för tiden antika vapen. Så småningom utrustades rymdfarkosterna med apparater som med god vilja kan kallas datorer. Men det var synnerligen enkla grejor och astronauterna kunde kommunicera med dem med hjälp av komplicerade kommandon.

De finns experter som menar att ryssarnas första obemannade mjuka månlandning 1966 är lika imponerande som amerikanarnas bemannade månlandning. Men det är just att den var bemannad som är avgörande och det är det som pressar ingenjörvetenskapen genom att alla kravspecifikationer och produktionsprocesser måste vara så mycket skarpare. Jag har begränsad kännedom om ryssarnas insatser men inser att de låg långt före USA under den första delen av 1960-talet. De ryska ingenjörerna var alls inte underlägsna USA:s. Tvärtom kanske. Svagheterna var dåliga produktionsmetoder och avsaknad av viss teknologi. Sedan tror jag att det var viktigt för USA att man efter år av strider mellan olika organ och försvarsgrenar lyckades samla all kraft inom en organisation, nämligen NASA. Detta lyckades man märkvärdigt nog inte med i Sovjetunionen. Olika byråer och militära och halvmilitära organisationer slogs om anslag och politbyråns gunst. Ibland körde man i parallella spår istället för att kraftsamla. Framför allt gällde detta raketutvecklingen.

Tillbaka till utställningen. Efter månlandningen så kommer man till utställningens svagare del. Vi får bl.a. se en tredjedels rymdskyttel. Rymdteleskopet Hubble och den internationella rymdstationen visas i små modeller. För övrig lämnas mycket liten information om betydelsen av dessa projekt. Enligt förhandsreklamen skulle utställningen på slutet också förmedla lite visioner för de kommande årtiondena. Jag såg inget av detta om man inte menar Kirunas och Esranges reklam för turistliknande resor i tyngdlöst tillstånd.

Jag rekommenderar er att gå och se utställningen. Lägg mest tid på första delen och utrusta er med en elektronisk guide. Det är ont om beskrivande text.
  

Kungliga operan och Figaros bröllop

I Stockholm har det den senaste tiden ännu gång rasat en debatt om ett nytt operahus. Förespråkarna pekar avundsjukt på Göteborg, Helsingfors, Oslo och Köpenhamn. Där slår man minsann vakt om den lyriska teatern och bygger nytt. Sedan följer de vanliga argumenten som brukas ta fram varje gång frågan kommer upp till debatt. Nuvarande hus är hopplöst omodernt. Arbetsmiljön är katastrofal och farlig. De olika yrkesgrupperna tvingas arbeta under mycket svåra förhållanden. T.o.m publiken lever farligt. Stockholm tvingas tacka nej till gästspel av andra operahus eftersom stora moderna uppsättningar inte kan spelas i Stockholm på grund av begränsade utrymmen och gammalmodig teknik.

Motståndarnas argument brukar handla om att opera är en konst för fåtalet och det finns ingen anledning att satsa miljardbelopp på något som skall tillfredställa dessa fanatikers behov av lyxkonsumtion.

Jag kan inte värdera alla argument som nybyggarna för fram men är det så att det krävs ett nytt operahus för att inte Sveriges och Stockholms position inom operavärlden skall marginaliseras eller starkt försvagas så stödjer jag ett nybygge. Bara det inte placeras i området kring Slussen. Hellre då på Blasieholmen eller Skeppsholmen. En privat finansiär kan nog också behövas.

Det nuvarande operahuset är byggt i slutet på 1800-talet i någon slags nybarock stil. Det är mycket vackert både exteriört och interiört och påminner faktiskt om det berömda operahuset i Wien. Det må vara gammalt och utslitet men i skönhet kan de ganska fula nybyggena i Göteborg och i grannländernas huvudstäder inte konkurrera det minsta. Utrymmena utanför operasalongen är många och pampiga. Framför allt så imponeras man av den magnifika guldfoajén vars förgyllda väggar är klädda med speglar. Det är stämningsfyllt och avkopplande att vistas i foajéerna innan föreställningen börjar. I pauserna mellan akterna råder också ett lugn som står i skarp kontrast till den nästan panikartade stämning som råder i pauserna på Dramaten och Stadsteatern. På operan går det att i lugn och ro föra ett samtal över ett glas vin.

Så om det någonsin blir ett nytt operahus i Stockholm så hoppas jag innerligt att nuvarande hus fortsättningsvis kommer att underhållas och användas för sitt ursprungliga ändamål.

Mitt intresse för opera har varierat starkt genom åren. Mina operabesök är sparsamma. Min kontakt med operan sker ofta i bilen när jag är ensam. På full volym tycker jag om att lyssna på italienska operor. Jag förstår inte ett smack av de musikaliska finesserna men att lyssna är avkopplande och avstressande. När man ser opera live behöver man inte anstränga sig för att följa handlingen eftersom den ofta är välkänd och mycket okomplicerad. På teatern är det ofta det omvända som gäller. Tappar man koncentrationen några minuter så kan man vara totalt borta från handlingen. På operan kan man stundtals försjunka i egna tankar och låta den vackra sången och musiken fungera som bakgrund till sina egna tankar. Operavänner må förlåta mig om jag uppfattas ha en lätt raljerande uppfattning om opera. Så är absolut inte min mening.

För någon tid sedan så fyllde jag år. Av min syster med familj fick jag då bl.a. ett presentkort på Ticnet. Beloppet var väl tilltaget och det räckte med råge till två av de bästa platserna på Kungliga operan. Så ikväll var hustrun och jag och såg Figaros bröllop.

Librettot till Mozarts opera bygger på en pjäs som förbjöds på grund av sitt revolutionära innehåll. Tiden är 1780-tal och franska revolutionen står för dörren. Mozart och da Ponte lyckades till slut genom diverse omskrivningar få censurens godkännande. I dag är det svårt att hitta något i Figaros bröllop som kan anses reta överheten. Däremot kanske någon feminist upprörs. Det sägs också att de erotiska anspelningarna är starka och i den uppsättning som vi såg så skulle detta enligt någon recensent ytterligare ha framhållits av regissören. Kanske saknar jag sensibilitet men enligt min mening var det inte mer erotiskt än en traditionell sängkammarfars. Scenografin anspelar på 1950-tal och sångarna bär kläder som var moderna på den tiden. Detta tycker jag är ett felgrepp eftersom texten (d.v.s. den från italienska till svenska översatta texten som textmaskinen presenterar för publiken) känns så långt ifrån 1900-tal man kan tänka sig. En text som redan  från början känns mossig blir nästan löjeväckande på grund av scenografin. Samma resultat bevittnade jag någon gång när jag såg en Molière-pjäs där språket var oförändrat och skådespelarna bar Armani kostymer.

Nåväl, Mozart är ett geni och musiken i Figaros bröllop är i en klass för sig. Sångarna gör som jag kan förstå starka insatser och detta gäller också Kungliga Hovkapellet och kören. Ovationerna från den fullsatta salongen var starka efter föreställningens slut. Jag skulle aldrig vilja ha detta operabesök ogjort.

Var åt vi middag? Jo, det gjorde vi passande nog på operakällarens bakficka. Vi åt stekt torsk med tillbehör. Det var dagens husman och det var fantastiskt gott och prisvärt. Om ni vill äta något lite extra till lunch eller middag besök då bakfickan. Varje dag serveras två rätter som verkligen är äkta svensk husmanskost. Man får betala lite mer än vad som är brukligt på en vanlig lunchrestaurang men det är det verkligen värt.

James Clerk Maxwell

Är det inte fantastiskt att man när som helst dygnet runt kan ta del av Sveriges Radio program eller ladda ned dem i sin I-Phone och bära med sig dem. Detta gäller naturligtvis 100-tals andra radiostationer över hela världen. Men SR är min favorit. Förutom sporten i P4 som skall avlyssnas direktsänt så lyssnar jag nästan uteslutande på P1. Jag "prenumererar" på ett 20-tal program genom s.k. podcasting som ger automatiskt överföring till telefonen när den ansluts till datorn. Idag var jag hos sjukgymnasten där jag i egen regi kör ett entimmars pass tre gånger i veckan. Jag hade aldrig klarat av att genomföra detta utan att samtidigt ha möjlighet att lyssna på P1:s programutbud. Jodå, ibland växlar jag till musik och då kan det bli lite av varje. Men idag lyssnade jag i huvudsak på programmet "Filosofiska rummet".

Rubriken på programmet löd "Var finns matematiken?" De var två uppsalaakademiker som diskuterade detta svåra ämne. Den kände professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson var en deltagarna. Han sysslar med strängteori till vardags då han inte håller på med populärvetenskap. Han har skrivit flera böcker och är en flitig gäst i diverse radioprogram. Han är mycket underhållande att läsa och kanske framför allt att lyssna på. Den andre deltagaren var Gunnar Berg som är lektor i matematik. Han visade sig definitivt vara en värdig debattör till Ulf.

På frågan om matematiken är en mänsklig uppfinning eller om den existerar oberoende av människan hade de två lärde männen något överraskande helt olika åsikter. Ulf argumenterade för en mer traditionell syn på denna kanske eviga fråga medan Gunnar framförde annorlunda åsikter. Jag skall inte utveckla detta mera utan jag rekommenderar er att lyssna på programmet. 

Under diskussionen anknöt Ulf till James Clerk Maxwell. Den senare är en av mina stora idoler. Tror för den sakens skull inte att jag är en fetstor insnöad nörd. Jag lovar att återkomma i framtida inlägg om idoler av mer modernt och populärt snitt. Nåväl Maxwell var fysiker och gjorde bl.a. stora insatser inom gasteori, värmelära, astronomi m.m. Han låg också bakom den absolut första färgbilden (1861). Men hans absolut största insats var inom elektromagnetismens område. Genom fyra ekvationer lyckades han beskriva all elektromagnetiskt strålning och därmed kunde allt från likström till högfrekvent strålning inklusive ljus få sin teoretiska förklaring på ett genialiskt sätt. Att sedan experimentalister som Hertz och uppfinnare som Marconi har fått långt större ära av sina gärningar är obegripligt. Dessa herrar bekräftade Maxwells teorier, vilket i och för sig är värt ett erkännade. Men nästan alltid hyllas Marconi eller Hertz utan att Maxwell nämns. Det är djupt orättvist.  

Maxwells fyra ekvationer är för mig  vacker poesi och när jag i mina bästa stunder till fullo kunde förstå dem så var det nog liktydigt med vad en del människor upplever när de överfalls av religiositet. Man kan bara spekulera i hur man skulle känna sig om man förstod något av strängteorin...

Men vad sa då Ulf om Maxwell? Jo han sa att Maxwells ekvationer när de framlades inte alls var vackra utan långa, komplicerade och svårgenomträngliga. Med den tidens matematik så gick det inte att göra bättre. Det kändes uppenbart att om jag hade levt på 1800-talet så hade jag med mina begränsningar aldrig kunnat förstå ekvationerna. Med detta ville han nog ha sagt att matematiken hela tiden utvecklas hand i hand med de övriga vetenskapsgrenarna och att den knappast lever sitt eget liv. Jag är böjd att hålla med. Det är lätt att glömma matematiken när t.ex. alla nobelpris delas ut. Men utan utvecklingen av den så hade de tekniska framstegen varit starkt begränsade och naturlagarna hade utan tvekan varit mindre eller inte alls kända. Sedan kan man fråga sig hur dagens mattelärare skall förklara detta för sina elever. En mycket svår uppgift men väldigt viktig för att motivera ungdomar att syssla med matematik.

Till slut vill jag vördsamt tacka James Clerk Maxwell för hans arbete inom den elektromagnetiska fältteorin. Hans insatser har starkt underlättat min försörjning och man måste nog framhålla att detta gäller också för miljontals andra människor.

Billström och Bildt på hal is?

Vad som står i de dokument som publicerats av Wikileaks och som refererar två svenska ministrars samtal med amerikansk ambassadpersonal i Bagdad tänker jag inte kommentera även om det finns väldigt mycket att säga om detta. Läs debatten på Newsmill t.ex.

Vad som gör mig extra upprörd är en intervju med ett av de två statsråden, nämligen migrationsminister Billström. Se hela intervjun här. På varje fråga som den tålmodiga intervjuvaren ställer så svarar Billström 17 ggr (!)  med mer eller mindre samma fras: "Den svenska regeringen  kommenterar inte på något viss de s.k. Wikileaks dokumenten eftersom det handlar om uppgifter från tredje part". När han upprepade gånger får frågan om han som första part kan kommentera de uppgifter som Wikileaks har publicerat svarar Billström att svenska regeringen inte kommenterar tredje parts uppgifter o.s.v. Så håller det på en lång stund. Ministern gör sig alltså minst sagt till ett stort offentligt åtlöje när han väljer att uppträda som en papegoja istället för att klart dementera, bekräfta eller ge någon som helst personlig bild av vad som sas på mötet. Att han gör sig löjlig kan vi väl leva med. Vad värre är att hans beteende ger oss starka misstankar. Vad är det han döljer? Slutsatsen som man lätt drar är att framträdande ministrar mellan skål och vägg tillsammans med representanter för främmande makt torgför åsikter som starkt avviker från den officiella svenska linjen. Är detta kanske på gränsen till förräderi?  

Jag tycker att Carl Bildt är en mycket duglig utrikesminister. En av det bästa vi har haft. Men jag kan inte sluta att förundras över hur han gång efter annan klarar sig från alla besvärliga affärer som han hamnar i. Han är verkligen en teflonmänniska. I detta fall får den orutinerade Billström ta hela smällen medan Bildt flyger vidare långt ovanför den svenska ankdammen.

Vad är det som händer?

SVT:s och SR:s direktörer skrev någon gång före jul en artikel på DN:s debattsida. Innehållet gjorde mig mycket förvånad och lätt förbannad. Jag tror mig vara ganska insatt i vad som händer och sker i samhället. Min konsumtion av massmedia överstiger säkert med råge vad som kan anses som ett medelvärde för svenskarna. Ändå så blev jag totalt överraskad av artikelns innehåll. Om detta hade jag inte hört eller sett ett smack av. Nu efter en månad är jag minst lika förvånad över att ingen debatt har ägt rum med anledningen av artikeln.

Vad gäller saken? Jo, regeringen har beslutat att införa en lag som påbjuder att SVT och SR skall bli skyldiga att i förhand anmäla att man avser att starta "nya permanenta programtjänster eller andra tjänster av större betydelse". Därefter skall det statliga verket "Myndigheten för för radio och TV" avgöra om public service-bolagen få gå vidare med sina planer. Detta innebär att att SVT och SR inte kan skapa något nytt utan att konkurrenterna i god tid får reda på vad som är på gång. Program-och-utvecklingsplaner måste offentliggöras långt innan man har börjat verkställa dem. Dessutom är man utelämnade till  tjänstemän i ett litet obskyrt statligt verk. SR:s chef Mats Svegfors med stor publicistisk erfarenhet anser att detta strider mot tryckfrihetsförordningen. Även en mindre initierad man kan instämma i detta.

SVT och SR har under de senaste åren visat prov på stor teknisk framsynhet. Inte minst så har man varit mycket framgångsrika i att etablera nya webbaserade tjänster som på ett enkelt sätt ger licensbetalarna betydligt förbättrade möjligheter att ta del av bolagens stora programutbud dygnet runt. Om den nya lagen hade varit i kraft för några år sedan hade med all säkerhet detta omöjliggjorts.

Vad säger regeringen? Följande är ett citat från kulturministern (min kursevering):  "Det är mycket viktigt att hitta en balans mellan bolagens utvecklingsbehov och skyddet för övriga aktörer på mediemarknaden. Med denna modell för förhandsprövning har vi skapat ett enkelt styrningsinstrument för radio och TV i allmänhetens tjänst". Man kan knappt tro att det är sant. Regeringen säger rent ut att man med administrativa medel enkelt skall kunna begränsa SVT:s och SR:s möjligheter till utveckling och nyskapande med syftet att gynna de kommersiella aktörena. Man tar sig för pannan! Ingår detta i en plan för att drastiskt minska public service-bolagens roll i det svenska medielandskapet? I Bonniers och de andra stora mediebolgens styrelserum lär man skratta gott och dunka varandra i ryggen för en lyckad lobbyverksamhet.

Varför har det inte förts någon debatt om detta? Varför är det knäpptyst på ledar-och kultursidor? Varför tiger oppositionen? Ja, den senare frågan kan man kanske besvara. Oppositionen är ju obefintlig. Men Pagrotsky som tänkte sig att bli kulturminister kunde väl åtminstone säga något. Eller samtycker han? Eller har han resignerat?

Skådarutflykt

Idag gjorde Kjell och jag årets första utflykt för att spana på fåglar. I bland ser man när någon fågelorganisation beskriver sitt program av utflykter att de klassificeras med bokstäverna A,B,C och D. A betyder att utflykten är mycket lättsam och vem som helst orkar hänga med. D betyder extremt svår och är man 40+ , har halvrisig kondition och gärna vill ha någorlunda regelbundna måltider och helst få någon sovpaus under ett dygn då gör man sig inte besvär. Vår utflykt kan betecknas som "A mycket light".

Vi skådade huvudsakligen i Nynäshamns hamn och ofta från bilen. Solen visade sig inte och det var några minusgrader men så gott som vindstilla. Visst var det lite kallt men det kan inte jämföras med hur det kändes för några veckor sedan. Kanske anade vi något tecken på att det kommer en vår. Hos fåglarna råder ingen tvekan. Här härskar optimismen och framåtandan. Man har redan smyckat sig i parningsdräkter. Kniphanarna slåss inbördes och kråmar sig för honorna. Storskrakarna är praktfulla men tar det lite lugnare. Viggar och gräsänder simmar omkring på vattnet och verkar startberedda.

Bland de relativt stora flockarna av vigg och knipor såg vi fem salskrakar. Alla hanar. (Vid hemkomsten kollade Kjell vad som fanns i kameran och då upptäckte han också en hona). Salskrakarna har en lång resa till sina häckningsområden uppe på taigan. De häckar även sällsynt i våra lappmarker. Det är en väldigt vacker fågel som ger ett exotiskt eller kanske arktiskt intryck.

Efter att ha sett  oss mätta på fåglar så återstod att även stilla den mer naturliga hungern. Nynäshamns hembygdsgård har en trevlig servering som försåg Kjell med kålpudding och jag fick ärtsoppa. Gott!

Englund vs. Ranelid

Englund och Ranelid har som ni vet retat upp varandra. Jag tycker detta är årets absoluta största pseudohändelse. Tidningarna drar sig inte för att hämta paralleller från början av förra seklet då det verkligen rasade en litterär strid i Sverige. Det var den så kallade Strindbergsfejden.

Jag är en stor beundrare av Peter Englund och jag har nog läst allt som han har publicerat. Beträffande Ranelid så gäller det omvända. Han är dessutom en fjant och ett stort pretto. När han efter avslutat danspass i TV4 gjorde ett korkat uttalande om att alla borde dansa och i synnerhet svenska akademins ledamöter och inte minst den ständige sekreteraren så tänkte jag inte så mycket på det utan noterade att det var enligt mallen för Ranelid. Dan därpå läste jag på Englunds blogg där han menade att det var positivt att Ranelid dansade för det avhöll honom från skrivandet. Detta tyckte jag var mycket roligt och jag skrattade länge. Kors i taket, Englund visade prov på humor. En egenskap han annans verkar sakna i lika stor utsträckning som Ranelid. Den senare blev tokig och avlossade några långa bombastiska salvor. Bl.a. så skulle han lämna tillbaka de pris som han faktiskt har fått av akademin. När han insåg att prissummorna var närmare 250 000 kronor så tog han enligt uppgift tillbaka detta löfte.

Idag läser jag ånyo på Englunds blogg. Nu skriver han, att i fortsättningen skall han bli mindre lätt att reta upp och han skall aldrig skriva i vredesmod. Det första inlägget på bloggen var alltså skrivet av en uppretad person fylld av vredesmod. Peter Englund blev så vredgad av Ranelids "påhopp" att han i affekt gav tillbaka. Jag som trodde att nålsticket var ett litet skämt med glimten i ögat. Min uppfattning om Peter Englund har nog förändrats en del efter detta. Är det så att det är vanligt bland manliga författare att man saknar självironi och distans till sig själv och när  man blir utsatt för triviala skämt eller små påhopp så känns det omedelbart som ett slag i den ömtåliga diktarsjälen eller som en spark mellan benen. Skillnaden mellan Englund och Ranelid är kanske enbart att den senare inte på något sätt kan dölja sina brister i detta avseende.

Handboll, Galor, Ministrar och SJ

Såg ni handbollsmatchen på TV4 ikväll? Eller tittade ni på SVT och idrottsgalan? Jag försökte göra bådadera. Handboll brukar jag bara engagera mig i när det är stora mästerskap och framför allt när det drar ihop sig mot avgörande matcher. Senast såg vi damlandslaget göra en formidabel insats i europamästerskapet och hur många gånger satt man inte klistrad framför TV:n när herrlandslaget  på 90-talet och in bit på 2000-talet firade sina triumfer. Nu kanske dagens herrlandslag är på gång i VM! Jag ser framemot slutspelet.

När jag tittar på elithandboll så slås jag alltid av hur tufft det är. Det ges och tas i en omfattning som inte återfinns i fotboll eller hockey. Men det görs med gott humör. Det bryter aldrig ut slagsmål på grund av de  hårda tagen och nästan aldrig är det någon som protesterar mot domaren. Filmningar som tyvärr är legio inom fotbollen förekommer inte i handbollen. Handboll är stentufft men gentlemannamässig och i det senare begreppet innefattar jag självklart även damhandbollen.

Jag såg ju enbart sporadiskt på idrottsgalan men några större sensationer inträffade väl inte. Jo det kanske var  oväntat att Therese Alshammar fick Jerringpriset. Detta pris marknadsförs som ett pris som kommer direkt från det svenska folkets djup. Och då är det lite överraskande att Therese utses som vinnare. Hon har väl aldrig gjort sig känd som folkkär trots att  hon är en helt fantastisk idrottskvinna. Jag blev dock glad att hon fick priset och jag önskar henne verkligen ett guld i London om några år. Men hon fortsätter säkert ytterligare fyra år. Så missar hon det i London så ges det fler chanser.

När kameran svepte över middagsgästerna så fick jag syn på kulturministern med make. Vår kulturminister heter Lena Adelsohn Liljeroth och jag antar att hon var där i egenskap av regeringens ansvarige för idrottsfrågor. Man ställer sig då frågan vad har hon gjort för idrotten? Man kan också ställa sig frågan: Vad har hon gjort för kulturen? Eller vad vill hon göra för kulturen eller idrotten? Jag tror att hon aldrig har besvarat dessa frågor offentligt. På en fråga i Göteborgs Posten vad hon skulle göra om hennes departament plötsligt fick 1000 Mille blev svaret att hon skulle överlämna pengarna till finansen så att skatten för oss som dignar under dagens skattetryck kunde sänkas en aning.
Har vi verkligen haft någon minister som slagits för kulturen och som har haft en vision om vad som bör göras sedan Bengt Göransson var kulturminister?  Det var länge sedan....

Lenas man är Ulf Adelsohn, den gamle högerledaren som numera är SJ:s ordförande. I samband med allt elände med tågtrafiken så menade han att SJ fortsättningsvis inte skall ta mer skit. Allt elände var enligt honom utanför SJ:s kontroll. Ingen tror på detta. Jag har till exempel fört noggranna anteckningar om vad som inträffade när jag dagen före julafton skulle åka från Stockholm till Göteborg. Resan tar normalt tre timmar men denna blev över sex timmar försenad. Av alla anledningar såsom strömavbrott, trasiga lok, tågurspåringar etc. så kan jag med gott samvete hävda att halva tiden må bokföras på SJ och den andra hälften på Trafikverket. Och jag betvivlar att det är mycket mer annorlunda för andra försenade tåg. Något som odiskutabelt är inom SJ:s kontroll är kundtjänsten. Jag har reklamerat min resa till SJ men har ännu inte fått någon mänsklig kontakt med detta statliga bolag. Man får bara kalla automatgenererade mailsvar från det miljövänliga alternativiet.

Men till slut måste jag också förmedla att Ulf A enligt min mening var en fantastiskt landshövding för Stockholm. Att han verkligen älskar Stockholm finns det inget tvivel om. Att han också tog strid för Stockholm kan nog många intyga om. Hans efterträdare är så anonyma att jag inte vet vad de heter. Jag såg honom många gånger gå eller kanske oftast cykla omkring i Stockholm och han hade alltid tid att stanna och munhuggas med folk på gatan,  Flera gånger råkade jag komma i ordväxling med honom och det kändes ditrekt att han var en person med påtaglig humor och han utstrålade energi som verkligen smittade av sig. Det är synd att han nu skall vara högsta hönset i ett statligt företag vars spelplan, bestämd av regeringen, enbart leder till kaos och elände och som han själv uppenbarligen inte tror på. Ulf, kom tillbaka till Stockholm!

Peter Carlsson & Blå Grodorna

Tills idag har jag knappt haft någon uppfattning alls om Peter Carlsson & Blå Grodorna. Jo, jag har sett att de i sina annonser har citerat rescensioner med även för branschen osannolikt positiva omdömen. Jag har också förstått att överallt går deras föreställningar för fulla hus. För övrigt ser eller hör man aldrig om dem i media. Men flera av mina vänner har många gånger sagt att jag måste gå och se dem. Det finns inget jämförbart. Nåväl idag var vi på deras givitvis utsålda föreställning på Scalateatern i Stockholm. Och jag måste säga att det blev en fantastisk kväll. Peter Carlsson är fenomenal som historieberättare, skådespelare, sångare och inte minst gitarrist. Finns det någon i Sverige som spelar bättre blues?

Orkestern är sannerligen inte med som utfyllnad utan förgyller föreställningen med underbara solonummer i alla möjliga och omöjliga stilar. De är alla fullblodsproffs och bidrar starkt till att föreställningen blir så oförglömlig.

Vem liknar Peter Carlsson & Blå Grodorna? Svaret är att de är unika och jag hittar inga föregångare och tror inte att de får några efterföljare. Kan ni fixa biljetter så gå och se dem! De spelar på Scala under hela våren. I pausen kan ni då dricka ett öl som enligt Peter är framtaget av ensemblen och bryggt i det minibryggeri som finns i angränsande kvarter till Scalateateren. Jag kommer inte ihåg vad ölet heter men namnet betyder på dalmål bl.a. överviktigt fruntimmer. Hur det smakar? Jovars, men dyrt var det.

Efter föreställningen åt vi middag på Rydbergs Bar och Matsal. En trevlig kvarterskrog på Drottninggatan. Vi åt naturligtvis Biff Rydberg som smakade förträffligt.

Engelsk fotboll

Nu är allt klart! 12 februari sitter jag på på Old Trafford i sällskap med min son. Många vet säkert inte vad detta innebär. Men alla ni som kan och följer engelsk fotboll vet att jag kommer att få bevittna drabbningen mellan Manchester United och Manchester City. En av de absolut största matcherna i det som nu för tiden kallas Premier League d.v.s. högsta serien i engelsk fotboll.

Utan att förstå riktigt varför har jag alltid varit fascinerad av engelsk fotboll. Långt innan det blev vardagsmat att visa fotbollsmatcher i TV så var det för mig betydligt viktigare att få tag i de senaste matchresultaten än att lära mig multiplikationstabellerna. Redan i unga år så blev Manchester U mitt favoritlag. Kanske berodde det på att jag som liten pojke fick höra talas om att halva laget omkom i en flygolycka 1958. Konstigt nog är det inte så många  svenskar som har Manch U i sitt hjärta. Liverpool, Arsenal, Everton, Chelsea, Tottenham och Aston Villa har alla troligen betydligt fler supportrar i Sverige. Säkert har alla engelska lag sina anhängare i vårt land. Televisionens tipsextra har naturligtvis bidragit till detta. Min far hade hela sitt liv det något udda laget Huddersfield som sitt favoritlag. Enligt honom skulle det bero på att han någon gång på 30-talet såg en match i Göteborg mellan just Huddersfield och Blåvitt.

Vän av ordning och med en nykter attityd till fotboll kanske undrar varför engelska ligan skulle vara märkvärdigare än den italienska eller spanska. Jag kan inte argumentera om detta utan konstaterar bara att för mig är engelsk ligafotboll det bästa. Självfallet är jag medveten om att det i de stora engelska klubbarna finns en majoritet av utländska spelare men det påverkar inte min uppfattning ett dyft.

Min enda match som jag har sett live på plats i England spelades på White Hart Lane vilket är Tottenhams hemmaarena belägen i norra London. Årtalet var 1975. Motståndarna var Everton. Nu 35 år senare är det dags för match nummer två och med mitt favoritlag i huvudrollen! Gissa om jag har svårt att bärga mig tills flyget mot Manchester lyfter.

Mesar

Idag snöade det igen i stockholmstrakten. Men temperaturen var strax över nollpunkten och mer behövs inte för att blåmesar och talgoxar skall börja sjunga upp sig inför vårens ankomst. När jag idag gick runt sjön och såg på de pigga mesarna kom jag att tänka på att könen är så gott som helt lika. I alla fall är det omöjligt att skilja dem åt i fält. I fågelvärlden är oftast hanen försedd med ståtliga ornament. Ju pråligare utstyrsel desto lättare att få en honas gunst. Att könen är så gott som lika är inget som är unikt för blåmesar utan det gäller för många fågelarter. Men att könen är lika är egentligen inte sant utan det är bara skenbart sant för oss människor vars sinnesorgan saknar i sammanhanget viktiga egenskaper. Blåmesens hjässa utstrålar UV-ljus. Ett ljus som människan är oförmögen att se men som framträder tydligt för blåmesarna. Ett starkt UV-ljus från hannen ger större framgång  hos honorna.

Vi människor kan kanske lära oss något av detta. Vi har  begränsningar i vår utrustning och vi bör därför vara aktsamma när vi drar slutsatser om saker och ting. Det finns naturligtvis även andra skäl till att vi skall vara försiktiga att snabbt bilda oss uppfattningar. Men det går jag inte in på nu för då kommer vi för långt bort från sjungande mesar och andra tecken på att våren känns allt mindre avlägsen, vilket var det jag egentligen ville förmedla.

Winter´s Bone

Ikväll såg jag filmen Winter´s Bone som vann bronshästen på Stockholms filmfestival 2010. Det var väl detta pris som gjorde mig nyfiken på filmen. Att den också har fått lysande recensioner i Stockholms morgontidningar gjorde väl å andra sidan att mina förhoppningar på att få se en bra film grusades en del. Men nu konstaterar jag utan tvekan att Debra Graniks skapelse är ett mästerverk.

Filmen utspelas i en fruktansvärt otäck avkrok någonstans på gränsen mellan Missouri och Arkansas. Här lever människorna i fallfärdiga ruckel och alla tycks på något sätt vara släkt med varandra. Man kan undra vad man livnär sig på men brottslighet och i synnerhet kokning av methamfetamin verkar vara ett mycket viktigt inslag i försörjningen.

I ett av husen bor 17-åriga Ree tillsammans med sina småsyskon och sin mamma som totalt har förlorat förmågan att kommunicera med omvärlden. Ree tar på sig den stora bördan att försöka hålla ihop familjen och se till att man överlever. Ibland får man en bit mat från några grannar men ibland tvingas Ree skjuta ekorrar för att få något att stoppa i grytan.

Fadern som är expert på att koka amfetamin har blivit gripen. Ree får reda på att han har släppts mot borgen i avvaktan på rättegång. Men nu är han försvunnen och vad värre är så har han använt hus och mark för att betala borgen. Om han inte dyker upp så tvingas hans familj att lämna gården och ställas på bar backe. Ree som vet i vilka kretsar pappan brukar vistas i ger sig ut på jakt efter honom. Hon möter en kompakt avoghet från sina släktingar och hon hotas med våldsamma repressalier om hon inte omedelbart lägger ned sökandet efter pappan. Det ingår i någon slags hederskodex att inte ställa vissa frågor.

Filmens handling genomsyras av ondska och brist på mänsklighet. I kontrast till detta står Rees sökande efter en gnutta medmänsklighet. Det hela hade kanske blivit helt outhärdligt om det inte i all bedrövelse vid några tillfällen hade givits prov på lite omtanke och omsorg.

Filmen kommer säkert att nomineras till ett flertal Oscars. Inte minst Jennifer Lawrence som spelar Ree förtjänar en sådan.