Kungliga operan och Figaros bröllop

I Stockholm har det den senaste tiden ännu gång rasat en debatt om ett nytt operahus. Förespråkarna pekar avundsjukt på Göteborg, Helsingfors, Oslo och Köpenhamn. Där slår man minsann vakt om den lyriska teatern och bygger nytt. Sedan följer de vanliga argumenten som brukas ta fram varje gång frågan kommer upp till debatt. Nuvarande hus är hopplöst omodernt. Arbetsmiljön är katastrofal och farlig. De olika yrkesgrupperna tvingas arbeta under mycket svåra förhållanden. T.o.m publiken lever farligt. Stockholm tvingas tacka nej till gästspel av andra operahus eftersom stora moderna uppsättningar inte kan spelas i Stockholm på grund av begränsade utrymmen och gammalmodig teknik.

Motståndarnas argument brukar handla om att opera är en konst för fåtalet och det finns ingen anledning att satsa miljardbelopp på något som skall tillfredställa dessa fanatikers behov av lyxkonsumtion.

Jag kan inte värdera alla argument som nybyggarna för fram men är det så att det krävs ett nytt operahus för att inte Sveriges och Stockholms position inom operavärlden skall marginaliseras eller starkt försvagas så stödjer jag ett nybygge. Bara det inte placeras i området kring Slussen. Hellre då på Blasieholmen eller Skeppsholmen. En privat finansiär kan nog också behövas.

Det nuvarande operahuset är byggt i slutet på 1800-talet i någon slags nybarock stil. Det är mycket vackert både exteriört och interiört och påminner faktiskt om det berömda operahuset i Wien. Det må vara gammalt och utslitet men i skönhet kan de ganska fula nybyggena i Göteborg och i grannländernas huvudstäder inte konkurrera det minsta. Utrymmena utanför operasalongen är många och pampiga. Framför allt så imponeras man av den magnifika guldfoajén vars förgyllda väggar är klädda med speglar. Det är stämningsfyllt och avkopplande att vistas i foajéerna innan föreställningen börjar. I pauserna mellan akterna råder också ett lugn som står i skarp kontrast till den nästan panikartade stämning som råder i pauserna på Dramaten och Stadsteatern. På operan går det att i lugn och ro föra ett samtal över ett glas vin.

Så om det någonsin blir ett nytt operahus i Stockholm så hoppas jag innerligt att nuvarande hus fortsättningsvis kommer att underhållas och användas för sitt ursprungliga ändamål.

Mitt intresse för opera har varierat starkt genom åren. Mina operabesök är sparsamma. Min kontakt med operan sker ofta i bilen när jag är ensam. På full volym tycker jag om att lyssna på italienska operor. Jag förstår inte ett smack av de musikaliska finesserna men att lyssna är avkopplande och avstressande. När man ser opera live behöver man inte anstränga sig för att följa handlingen eftersom den ofta är välkänd och mycket okomplicerad. På teatern är det ofta det omvända som gäller. Tappar man koncentrationen några minuter så kan man vara totalt borta från handlingen. På operan kan man stundtals försjunka i egna tankar och låta den vackra sången och musiken fungera som bakgrund till sina egna tankar. Operavänner må förlåta mig om jag uppfattas ha en lätt raljerande uppfattning om opera. Så är absolut inte min mening.

För någon tid sedan så fyllde jag år. Av min syster med familj fick jag då bl.a. ett presentkort på Ticnet. Beloppet var väl tilltaget och det räckte med råge till två av de bästa platserna på Kungliga operan. Så ikväll var hustrun och jag och såg Figaros bröllop.

Librettot till Mozarts opera bygger på en pjäs som förbjöds på grund av sitt revolutionära innehåll. Tiden är 1780-tal och franska revolutionen står för dörren. Mozart och da Ponte lyckades till slut genom diverse omskrivningar få censurens godkännande. I dag är det svårt att hitta något i Figaros bröllop som kan anses reta överheten. Däremot kanske någon feminist upprörs. Det sägs också att de erotiska anspelningarna är starka och i den uppsättning som vi såg så skulle detta enligt någon recensent ytterligare ha framhållits av regissören. Kanske saknar jag sensibilitet men enligt min mening var det inte mer erotiskt än en traditionell sängkammarfars. Scenografin anspelar på 1950-tal och sångarna bär kläder som var moderna på den tiden. Detta tycker jag är ett felgrepp eftersom texten (d.v.s. den från italienska till svenska översatta texten som textmaskinen presenterar för publiken) känns så långt ifrån 1900-tal man kan tänka sig. En text som redan  från början känns mossig blir nästan löjeväckande på grund av scenografin. Samma resultat bevittnade jag någon gång när jag såg en Molière-pjäs där språket var oförändrat och skådespelarna bar Armani kostymer.

Nåväl, Mozart är ett geni och musiken i Figaros bröllop är i en klass för sig. Sångarna gör som jag kan förstå starka insatser och detta gäller också Kungliga Hovkapellet och kören. Ovationerna från den fullsatta salongen var starka efter föreställningens slut. Jag skulle aldrig vilja ha detta operabesök ogjort.

Var åt vi middag? Jo, det gjorde vi passande nog på operakällarens bakficka. Vi åt stekt torsk med tillbehör. Det var dagens husman och det var fantastiskt gott och prisvärt. Om ni vill äta något lite extra till lunch eller middag besök då bakfickan. Varje dag serveras två rätter som verkligen är äkta svensk husmanskost. Man får betala lite mer än vad som är brukligt på en vanlig lunchrestaurang men det är det verkligen värt.