onsdag 19 januari 2011

Englund vs. Ranelid

Englund och Ranelid har som ni vet retat upp varandra. Jag tycker detta är årets absoluta största pseudohändelse. Tidningarna drar sig inte för att hämta paralleller från början av förra seklet då det verkligen rasade en litterär strid i Sverige. Det var den så kallade Strindbergsfejden.

Jag är en stor beundrare av Peter Englund och jag har nog läst allt som han har publicerat. Beträffande Ranelid så gäller det omvända. Han är dessutom en fjant och ett stort pretto. När han efter avslutat danspass i TV4 gjorde ett korkat uttalande om att alla borde dansa och i synnerhet svenska akademins ledamöter och inte minst den ständige sekreteraren så tänkte jag inte så mycket på det utan noterade att det var enligt mallen för Ranelid. Dan därpå läste jag på Englunds blogg där han menade att det var positivt att Ranelid dansade för det avhöll honom från skrivandet. Detta tyckte jag var mycket roligt och jag skrattade länge. Kors i taket, Englund visade prov på humor. En egenskap han annans verkar sakna i lika stor utsträckning som Ranelid. Den senare blev tokig och avlossade några långa bombastiska salvor. Bl.a. så skulle han lämna tillbaka de pris som han faktiskt har fått av akademin. När han insåg att prissummorna var närmare 250 000 kronor så tog han enligt uppgift tillbaka detta löfte.

Idag läser jag ånyo på Englunds blogg. Nu skriver han, att i fortsättningen skall han bli mindre lätt att reta upp och han skall aldrig skriva i vredesmod. Det första inlägget på bloggen var alltså skrivet av en uppretad person fylld av vredesmod. Peter Englund blev så vredgad av Ranelids "påhopp" att han i affekt gav tillbaka. Jag som trodde att nålsticket var ett litet skämt med glimten i ögat. Min uppfattning om Peter Englund har nog förändrats en del efter detta. Är det så att det är vanligt bland manliga författare att man saknar självironi och distans till sig själv och när  man blir utsatt för triviala skämt eller små påhopp så känns det omedelbart som ett slag i den ömtåliga diktarsjälen eller som en spark mellan benen. Skillnaden mellan Englund och Ranelid är kanske enbart att den senare inte på något sätt kan dölja sina brister i detta avseende.

2 kommentarer:

  1. Faller inte det här inlägget lite på eget grepp ;), dvs orimligt många rader skrivna om en sådan pseudohändelse...? Dock en bra poäng med manliga profiler i litteraturvärlden som saknar självdistans och sjävironi. Kom direkt att tänka på Marcus Birro som med enkelhet borde kvala in i skaran beskriven ovan.

    SvaraRadera
  2. Jo, Birro kvalar lätt in bortsett från att han knappast kan kallas författare. Å andra sidan så är han minst lika humorlös som Ranelid och Englund.

    Hade inte Englund gjort sitt ömkliga andra inlägg så hade jag aldrig skrivit om detta.

    /CH

    SvaraRadera