tisdag 7 augusti 2012

OS i London och brottningens förfall

Olympiska spelen går mot sitt slut. Det känns som det inte var alls länge sedan vi fick se en invigning som måste räknas till det allra bästa i denna genre. Normalt brukar jag få nog av invigningsceremonier efter en kvart. Propaganda, effektsökeri, obehaglig perfektion, brist på synbart budskap och enbart yta har fått mig att stänga av apparaten. Men när London körde igång sin show blev jag fastklistrad framför skärmen. Vilken uppvisning i professionalism och konstnärligt utförande. Masscenerna med nedslagen i Storbritanniens historia var magnifika. Avsnitten om sagovärlden och popsångens storhetstid lämnade inget övrigt at önska. Naturligtvis kryddades det hela med lagom mycket brittisk humor. Det enda som kändes en aning unket var avslutningen med Paul McCartney och den av honom ledda allsången. Kunde man inte välja någon annan låt än ”Hey Jude”.

Jag hade verkligen inte för avsikt att titta speciellt mycket på tävlingarna. Men jag har faktiskt spenderat mycket tid framför skärmen. Det är konstigt att man under de olympiska spelen fascineras av sport som man aldrig annars skulle fästa den minsta avsikt vid. Att de nationella känslorna gör sig tillkänna så starkt när man tittar på rafflande avslut i sådana marginella sporter som fälttävlan och triathlon är kuriöst. Till och med segling, rodd, kanotsport och hästhoppning fångar mitt intresse om någon svensk deltagare finns med i medaljjakten.

Vår senaste olympiske medaljör i brottning. 
Men vad har hänt med brottningen? När jag var mycket ung prövade jag på de flesta sporter som var tillgängliga. Men när det blev tal om brottning så var jag förståndig nog att inse att det inte var något för mig. Någon brottare skulle jag aldrig kunna bli. Styrka, smidighet, kondition och snabbhet var egenskaper som jag var tämligen renons på men som var nödvändiga för en framgångsrik karriär som brottare. Men inte desto mindre tyckte jag det var roligt att titta på brottningstävlingar. I min hemstad fanns det i början på 60-talet två brottningsklubbar och båda hade brottare i landslagsklass. På den tiden drog brottningstävlingarna stor publik. Som yngre fotbollsjuniorer myntade vi uttrycket ”Är det här brottarna byter om?” Det fälldes när man kom in i ett omklädningsrum samtidigt som man tittade sig omkring med en frågande uppsyn. Förutom att det var ganska roligt de första gångerna man hörde det så fanns det nog också med en hel del beundran av de tuffa grabbarna som vågade ge sig upp på brottningsmattan. På den tiden var brottning något helt annat än vad det är nu. Då var syftet med sporten att få ned motståndaren på rygg. Nu är det svårförståliga regler och syftet är att vinna med någon poäng som tycks inhämtas på ett närmast slumpmässigt sätt. Förr kunde man få motståndaren på fall med sådana grepp som backhammer, halvnelson, omvänt livtag, krysstag och smidjebälte. Det allra vackraste och publikfriande greppet var nacksvinget. Nu är brottningen så sluten att det nästan aldrig blir tal om någon demonstration av dessa grepp med de fantasieggande namnen. Istället får vi ta del av ett obegripligt bökande på mattan och en massa domarpalavrer. En sorglig utveckling som säkert kommer att leda till att brottningen stryks från det olympiska programmet trots att den fanns med redan under antiken. Därmed skall ingen skugga falla på våra svenska medaljörer som självfallet gör en lika beundransvärd insats som sina många framgångsrika föregångare i denna gamla svenska paradgren.

Lisa Nordén


Vad är annars att säga om de svenska insatserna hittills? Simmarna hade tydligen inte den bästa uppladdningen vilket om man bara krasst ser till resultaten ledde till fiasko och uteblivna medaljer. Visst hade man unnat Alshammar en medalj som ett avslut på en fantastisk karriär. Divan har ju dessutom blivit folklig. Seglarna har tagit två medaljer och det måste väl räknas som normal utdelning även om en medalj något överraskande blev av ädlaste valör. Ryttarna med sina hästar har tagit en medalj och kanske kommer det ytterligare någon. Så utdelningen blir väl ungefär som förväntat. För övrigt fick vi en silvermedalj i Triathlon, som är ett enormt kraftprov och kräver att man skall kunna simma 1500 m i skitiga sjöar, cykla 40 km och springa en mil. Lisa Nordén har varit skadedrabbad och hennes uppladdning har varit långt ifrån optimal. Ändå gjorde hon en fenomenal insats och visade sig vara en riktig fighter. Hon förlorade med endast 9 tusendelar av en sekund och framstod som en stor vinnare av silvret och lika stor förlorare av guldet. En helt igenom sympatisk tjej! Andra tjejer som är sympatiska och med stora fighterhjärtan är handbollsspelarna. Tyvärr vann de inte en enda match. Ja, de var inte ens nära att vinna en match. Det största svenska fiaskot.

Guld till Lööf/Salminen
Det svenska friidrottsundret är ett avslutat kapitel och det finns ingen chans på medalj. Vi får hoppas att våra många lovande juniorer fortsätter att utvecklas så att vi kanske kan få några medaljer i Rio. För övrigt handlar det mesta om Bolt. Visst är han en fantastisk idrottsman men blir det inte för mycket Bolt? Och är inte fokuseringen på sprintdistanserna något överdriven. Journalisterna hävdar bestämt utan att ange några skäl att 100 m löpning är spelens höjdpunkt. Jag förstår inte varför det skulle vara så. Förr i världen så var 1500 m den förnämsta grenen. Mästaren över 1500 m hade erövrat fri idrottens blå band. Jag anser att det fortfarande är så. Men det betyder ju inget. De testeronastinna 100 m löparna är och kommer nog att förbli spelens hjältar. 
   
Troligen kommer Sverige att få 5-7 medaljer vilket väl får räknas som normalt och enligt ritningarna. Vi är inte bättre. När Olympiska spelen arrangerades av London förra gången tog Sverige 46 medaljer och blev näst bästa nation. Det fanns förvisso enkla förklaringar till denna framgång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar