Orvieto och radio/TV sändare

Det var länge sedan jag skrev något på bloggen. Anledningen till detta är inte lättja. Jag har varit på resande fot ett tiotal dagar och endast haft iPaden i bagaget och då har det mest blivit korta meddelanden på FB och Twitter.

Jag har huvudsakligen befunnit mig i Italien. På vägen mellan Florens och Rom så stannade vi till i en stad som heter Orvieto. Den ligger i Umbrien och dess anor går tillbaka till tiden när etruskerna behärskade området. Staden ligger på toppen av ett berg och är omgiven av lodräta bergväggar. Enklast att ta sig upp till staden är att parkera bilen nedanför berget och ta bergbanan upp. Kanske är staden mest känd för sin katedral som räknas som ett av den gotiska konstens mest praktfulla mästerverk eller så är det traktens lätta vita vin som gjort Orvieto mest känd.

Jag förknippar emellertid i första hand inte Orvieto med katedral eller vin. Det första jag kommer att tänka på när jag stöter på stadens namn är sändare för radio och TV. I Orvieto låg nämligen ett företag som konstruerade och tillverkade högeffektsändare för broadcasting. En stor del av de sändare som används för utsändning av FM-radio (P1-P4) i Sverige har levererats av detta italienska företag.

Företaget, som hette Itelco, spelade också en icke oväsentlig roll när digital-TV introducerades i Sverige. De allra första digital-TV-sändningarna i Sverige skedde med sändare från Itelco. De var något omoderna och effektförstärkarna var inte konstruerade med halvledarteknik. När det så var dags att på allvar börja bygga ut digital-TV-näten i Sverige så var Itelco självfallet ett av de företag som nu tävlade om att få leverera betydligt större volymer. Från svensk sida hade vi bestämda krav på att sändarnas förstärkare skulle kylas med vatten vilket borde vara möjligt när man nu gick över till halvledarteknik. De gamla analoga sändarna kyldes med luft vilket medförde kylanläggningar som behövde stora utrymmen och som dessutom åstadkom ett förskräckligt oväsen. Itelco och ett tysk företag utsågs till leverantörer och båda företagen installerade vattenkylda sändare i en omfattning som medgav att 50%  av Sveriges befolkning kunde ta emot digital-TV.

Snart insåg vi att sändarnas kylsystem inte fungerade. Kylelementen, som bestod av aluminiumblock som hade genomborrade kanaler för kylvattnet, korroderade snabbt och kraftigt. Vi förstod att vi inte kunde hålla igång sändningarna om vi inte väldigt snart kunde åtgärda detta problem. Men varken vi eller våra leveranatörer visste vad som skulle göras. Kunde vi inte använda vanligt vatten? Skulle det vara destillerat eller skulle det blandas med något annat ämne? Det var många frågor men inga svar och det var bråttom. Hos oss fanns det emellertid en riktig ingenjör som alltid visat prov på stor ingenjörsmässighet. Med detta menar jag en person som har breda kunskaper inom naturvetenskapens olika områden och kan använda dessa för att ta fram praktiska lösningar på allehanda problem. Lösningen till kylproblemen krävde bl.a. kunskaper i kemi, termodynamik, strömningslära, elektronik och mekanisk bearbetning. Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att den eminente ingenjören fick fram lösningar på våra problem och han lyckades även starta upp tillverkning av nya alluminiumblock så att vi efterhand kunde ersätta alla de enheter som var förstörda av korrosion. Det är knappast någonting jag ångrar mer från mitt yrkesverksamma liv än att jag inte betydligt starkare ifrågasatte de kyllösningar som våra leverantörer hade valt till sina sändare. Märkligt att varken våra specialister eller konstruktörerna hos leverantörerna inte insåg de potentiella problem som vi kunde råka ut för.

Det är nog få personer som vet att det vara nära att vi på grund av kylproblemen hade tvingats stänga av digital-TV sändningarna och kanske fått kraftiga förseningar i den fortsatta utbyggnaden av TV-näten. Det är också få som vet att det var en person som nästan ensam förhindrade att introduktionen av digital-TV i Sverige inte startade med ett fiasko.

Jag besökte Orvieto första gången runt sekelskiftet och när jag nu än en gång hamnade där så försökte jag leta upp Itelcos fabrikslokaler. Men jag fann inga spår efter Itelco. Företaget slog förvisso igen några år efter vi hade köpt våra första sändare för digital-TV men byggnaderna borde ju vara kvar.

De riktigt stora volymerna av digital-TV sändare kom senare att levereras av japanska NEC och tyska Rhode&Schwarz. Såvitt jag vet har dessa fungerat alldeles utmärkt.

Itelco hade alltid den goda smaken att placera ett antal vinbuteljer i de lådor som sändarna var förpackade i när de levererades ut till våra våra anläggningar. Jag vill på inget vis antyda att detta skulle vara anledningen till att våra servicetekniker ofta uttryckte sig i berömmande ordalag när Itelco kom på tal. Jag vill hellre tro att Itelcos sändare var tillförlitliga och lätta att reparera och underhålla. Ja, då bortser jag från deras första vattenkylda sändare.