Första veckan

Så har vi klarat av årets första vecka. Jag har ännu inte noterat något som skulle kunna vara ett tecken på vad det nya året för med sig. Sossarna fortsätter sitt käbbel och interna pajkastande. En före detta minister och tillika före detta medlem i partiets verkställande utskott gick på sin blogg till angrepp på Juholt som görs huvudansvarig för det miserabla förtroende som väljarna tycks hysa för partiet och dess ledare. Kanske är hon enbart sur över att vara utrensad. På en annan blogg anklagar en före detta framstående (?) medlem av den socialdemokratiska nomenklaturan Juholts kritiker för att vara femtekollonare. Han anser alltså att flera av de personer som var ministrar i Perssons regering är förrädare. Varifrån kommer detta språkbruk? Vi som har varit med en tid känner igen det bl.a. från sjuttiotalets fraktionsstrider inom den yttersta vänstern. Jag blev också uppmärksammad på att det i en artikel på Newsmill med en våldsam frenesi argumenteras för att alla problem beror på den markanta borgerliga övertaget på tidningsmarknaden. Läs här.  Man tycks mena att förlusten av väljarnas sympatier inte det minsta beror på egna tillkortakommanden. Även detta har vi hört många gånger. Jag har skrivit tidigare att landet behöver en opposition värdig namnet. Denna förhoppning borde de flesta av väljarna kunna enas om oberoende vilket politiskt läger man tillhör. Sedan förra valet har regeringen kunna regera utan något som helst motstånd och så kommer det att förbli trots att läget i landet och världen idag är väldigt gynnsamt för oppositionspolitik. Jag har ingen förhoppning att vi under året kommer att få se någon förbättring.

Vänsterpartiet har fått en ny ledare och det tycks äntligen föreligga fred och framtidstro inom detta parti. Förvisso ondgör sig den gamla ledaren Schyman i höga ordalag över bristen på feminism i partiet eftersom ännu en man har valts till ordförande. Hon menar dessutom att partiet är splittrat bara för att förespråkarna för tvådelat ledarskap à la miljöpartiet förlorade så väldigt knappt i den omröstning som genomfördes på kongressen. Jag tycker tvärtom att detta faktiskt visar på en styrka hos vänsterpartiet. Man klarar att debattera en sakfråga och gå till omröstning utan att skära halsen av varandra. Processen att vaska fram en partiledare var ju också mönstergill om man jämför med sossarnas  makabra och utdragna maktkamp. Jag tror också att med Sjöstedt så har partiet en gång för alla oskadliggjort kommunistspöket. Ser man till möjligheten att attrahera väljare så verkar han ligga väldigt bra till i de flesta aktuella politiska frågorna. Om man håller på vänstern vill säga. Snart dyker det kanske upp en bostadsaffär eller något liknande så man skall väl vara försiktig att bedöma Sjöstedts möjligheter att öka partiets väljarandel. Men han framstår hittills som ett starkt hot mot sossarna och framför allt som en klart skickligare politiker än Juholt. Sedan måste jag nog ändå sätta ett litet frågetecken för hans omdöme och verklighetsuppfattning. I en intervju låter han meddela att han känner det som ett straff att tvingas bo i Stockholm. Han menar också att det är självklart att New York har mer genensamt med Umeå än med Stockholm. Uttalandena är gjorda i SVT:s lokalprogram i Västerbotten och han kunde väl inte veta att intervjun skulle publiceras i DN:s stockholmsbilaga. Nåväl eftersom stockholmarna vanligtvis är vidsynta så kommer nog inte detta att vålla Sjöstedt några större problem. Hade han gett sig på Göteborg så hade det blivit stora problem J.

Och så till en affär som snabbt rann ut i sanden. Kristdemokraternas stabschef har avslöjats att från sin arbetsplats på olika sociala media ha kritiserat personer som varit negativt inställda till partiet i allmänhet eller till ordförande Hägglund i synnerhet. Odell som tycks föra en utsiktslös kampanj för att ta makten i partiet tycks ha blivit hårt åtgången av stabschefen. Den senare må väl kunna begära att alla ställer in sig i leden. Problemet var att han skrev under pseudonym men tvingades att ge sig till känna efter lite IT-tekniskt detektivarbete. Hans alias var Ove Tove och det saknar varken stil eller finess. I jämförelse med detta namn förefaller Curt Hult som enbart enfaldigt. Hur som helst så fick stabschefen lämna sin post men fick en annan likvärdig anställning inom partiet. Det var hårdare tag när det uppdagades att höga funktionärer inom folkpartiet tog sig in i sossarnas IT-system eller när någon alltför hängiven medarbetare i socialdemokraternas högkvarter med IT-teknikens hjälp smutskastade motståndare. Men kristdemokraterna är kanske av naturen snabba att förlåta och lämnar helst straffet till den gudomliga makten.

Huvudrollerna spelas av Lars Lind och Peter Haber

Igår var vi återigen på teater. Denna gång såg vi ”Ingen mans land” som är en pjäs skriven av Harold Pinter. Den går på Stadsteatern. Att redogöra för handlingen i en pjäs av Pinter är oftast ogörligt. Man försöker att förstå och hitta en förklaring till det man ser och hör men hur man än försöker så tycks det vara omöjligt. "Ingen mans land" är om möjligt ännu mer besvärlig att förstå jämfört med några av de andra kända pjäserna av Pinter. Ändå så tycker man att det är så förbaskat bra. Dialogen är träffande, naturlig och faktiskt humoristisk. Knepet är att försöka låta bli att försöka hitta sammanhang och inte leta efter de stora linjerna. Istället skall man bara lyssna på replikerna och ge akt på agerandet. Då blir det njutbart och faktiskt meningsfullt. Kända och erfarna huvudrollsinnehavare bidrar till att man absolut inte vill ha detta teaterbesök ogjort. 4 stjärnor av fem möjliga!

Idag har jag kollat på TV hela eftermiddagen. Först skidåkning som är en sport som efter en massa konstiga nymodigheter börjar bli allt besvärligare att förstå sig på. Sedan måste jag erkänna att jag har svårt att tåla att norrmännen så gott som alltid slår oss, ja nästan förnedrar oss. Idag var det dock lite annorlunda. Åkarna har under en dryg vecka tävlat i en massa olika discipliner och idag skulle det ske ett avgörande. Med hjälp av någon sinnrik algoritm så räknade man ihop resultaten från alla föregående tävlingar. Detta gav sedan startordningen i denna sista tävling. Således startade den bäste norrmannen, den oöverträffade Petter Northug, 40 sekunder före den bäste svensken, Marcus Hellner. Banan var knappt 10 kilometer men de sista kilometrarna gick uppför en störtloppsbacke där lutningen kanske var 15 % i medeltal men ibland var den över 25 %. Alltså är detta ett kraftprov som förefaller vara på gränsen till omänskligt. Hellner tog snart in på Northug och mitt i branten när åkarna nästan stod stilla så lyckades han till slut skaffa sig en betryggande ledning och i mål var svensken 25 sekunder före sin antagonist. Att det sedan var en schweizare som blev slutsegrare gjorde inte så mycket. Det viktiga var att en svensk för en gångs skull förmådde att slå den bäste norrmannen. Efter denna holmgång så var det dags för fotboll. Lokalderby i Manchester. United mot City. Kan det bli större? Nu var det möte i FA-cupens tredje omgång. För någon månad sedan möttes lagen i ligan och då spelade City fullkomligt ut United och vann med förkrossande 6-1. Men idag så blev det andra bullar. United tog ledningen med 3-0 innan första halvlek var över. Så småningom reducerade City till 3-2 men jag var aldrig orolig för att matchen skulle glida oss ur händerna. 3-2 blev slutresultatet.

Så jag fick uppleva en eftermiddag i soffan med god och spännande idrott där resultaten blev de rätta. Jag är glad att jag stålsatte mig mot de krafter inom mig som försökte ta ut mig på en långpromenad.