Vi har en ledare!

Så har det sänts ut vit rök från sossarnas palats på Sveavägen och partiets främste kardinal, fru Jämtin, har enligt traditionen meddelat ”Jag förkunnar för er en stor glädje, vi har en ledare!” Tyvärr så blev kardinalens besked en aning avslaget eftersom valet av den nye ledaren redan hade avslöjats av hans mor. Hon hade uppvaktats av hyenor från de lokala tidningarna i Västernorrland och då avslöjat att sonen skulle utses till ordförande men lagt till att detta skulle vara hemligt ytterligare några dagar. En näpen historia som väl illustrerar avgrundsdjupet mellan den lilla godtrogna människan och de cyniska murvlarna.

En vinnande konstellation?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Han har förekommit i utkanten av den krets av människor som det alltid spekuleras om när ett ledarskifte är på gång. Han förefaller vara en människa som står stadigt på jorden och tänker innan han pratar. Det sägs också att han är noggrann med detaljerna, vilket framhålls som en positiv faktor för att framgångsrikt kunna debattera med Reinfeldt. Där hans företrädare uppvisade fatala brister tycks Löfven uppvisa styrka. Ingen verkar kunna placera honom i höger-eller-vänsterfalangen. I några sakfrågor har han åtminstone tidigare markerat åsikter som överensstämmer med mina. Jag tänker i första hand på europasamarbetet och kärnkraften. Här kanske han i enighetens namn måste moderera sin inställning. Hittas det inget annat i garderoben än kläder så tror jag att Löfven har alla möjligheter att ta tillbaka förlorad mark från alliansen och täppa till läckorna till (V) och (MP). Förutsättningarna för en förbättring är ju dessutom förträffliga med tanke på hur erbarmligt dåligt utgångsläget är.

Så måste jag ge Karin Jämtin beröm för hennes sätt att gentemot media kommunicera hur det verkställande utskottets arbete framskrider. Hon har uppvisat auktoritet, energi, trevligt sätt, integritet och tålamod. Synd att inte dessa egenskaper synliggjordes under hennes tid som oppositionsledare i Stockholm.

Är båda förlorare?

Till helgen håller kristdemokraterna riksting. Bl.a. skall man välja ordförande. Partiets vice ordförande Odell har utmanat ordföranden Hägglund. Vem av dessa herrar som är minst ansvarig för partiets prekära läge är omöjligt att ha en uppfattning om. Likaså tycks det inte vara många som kan se några skillnader i deras inställning till de viktigaste sakfrågorna. Kanske betyder en röst på Odell att man önskar en starkare koppling till moralkonservatismen. Man talar, rätt eller fel, om splittring inom socialdemokraterna men det är en västanfläkt i jämförelse med kristdemokraterna där prognosen är att 1/3 av ombuden vill göra sig av med sin ordförande. Att ingen utomstående kan förstå varför är väl endast symptomatiskt för ett parti där mysticismen fortfarande har en stark ställning. Skandalbloggaren och f.d. stabschefen Henrik Ehrenberg alias Ove Tove fick ju en reträttpost i något departement när hans identitet avslöjades. Nu noterar jag att han definitivt har kastats ut i kylan. Kanske ville man inför rikstinget ta bort ett orosmoment för Hägglund. För mig förefaller det dock otroligt att inte ordföranden hela tiden varit införstådd med vem som dolde sig bakom Ove Tove.