torsdag 20 oktober 2011

Besök i Strängnäs eller Pansargeneral för en dag

Det är inte ofta man har anledning att besöka Strängnäs. Förr i världen var staden betydelsefull. Läget invid Mälaren var strategiskt och fungerade alldeles utmärkt som mötes-och handelsplats. Men staden har framför allt förknippats med biskopar och vidhängande domkyrka samt alla de för hela riket viktiga möten som har hållits i staden under medeltiden och i början på den nya tiden. Stadens genom tiderna mest kände invånare måste vara Olaus Petri som just i Strängnäs inledde sitt arbete med att införa Luthers lära i landet. Inledningen till Strindbergs debutdrama Mäster Olof utspelar sig följaktligen utanför stadens kyrka. Nåväl nu är det annorlunda med Strängnäs. På väg västerut och med bra marschfart så passerar man några kilometer söder om staden och lusten att göra en avstickare gör sig aldrig speciellt stark. Men idag hamnade vi ändå i Strängnäs. Vi hade nämligen en svag förhoppning om att ett besök på det tämligen nyöppnade "Sveriges försvarsfordonmuseum" kunde vara mödan värd.


I ett brett perspektiv så är T-34 förmodligen
 det allra bästa stridsvagnen. Den
spelade en avgörande roll i andra världskriget.
Organisationen av alla våra museum med militär anknytning är förhållandevis ny. Men hur den är tänkt att fungera är sannerligen inte lätt att förstå. Det finns en myndighet samt de stora museerna för respektive försvarsgren och så finns det något slags nätverk som förenar dessa med alla de mindre och specialiserade museerna. Totalt så finns det 26 museer i "gruppen". Tydligen tycks det fungera. Vi har sett klara förbättringar eller så är det på gång i Karlskrona (marinmuseum), Linköping (flygvapenmuseum) samt Stockholm (armémuseum). Detta tycks ske utan att de mindre museerna ute i landet behöver stryka på foten. Men hur finansieras det hela? Hur som helst så är museet i Strängnäs, som är under uppbyggnad, en liten pärla. Här visas militärfordon från början på förra seklet och nästan framtill dags dato. Majoriteten av museeiföremålen är bepansrade fordon och i första hand stridsvagnar. Att Sverige har haft så många typer av stridsvagnar/bepansrade fordon under ett århundrade var för mig överraskande även om hel del endast införskaffades i mindre antal. Min följeslagare gjorde mig uppmärksam på att förhållandet är precis detsamma i flygvapnet. Mängder av olika typer av plan har gjort tjänst i svenska försvaret men bara ett fåtal är riktigt kända av allmänheten. I utställningen finns en del fordon som inte har ingått i det svenska försvaret. De mest kända är den ryska stridsvagnen T-34 och den amerikanska Sherman. T-34:an brukar räknas som den bästa vagnen som någonsin funnits. Men då måste tillverkningsprocessen finnas med i bedömningen. Även Sherman var in i minsta detalj konstruerad för att kunna tillverkas i mycket stora antal. Rent tekniskt och prestandamässigt var nog de tyska vagnarna de bästa. Vi frågade personalen på museet varför det inte fanns något exemplar av Panter eller Tiger på museet. Svaret är enkelt. Det går bara att uppbringa några enstaka exemplar i hela världen. Det sägs att en Tiger ledigt kunde slå ut fem Sherman. Men om fem slogs ut så fanns det snart tio nya.

Sherman var en vagn med en del brister som kompen-
serades med att den gick lätt att tillverka i stora antal
Stridsvagn hette på engelska (och svenska) från början tank, som härrör från att engelsmännen från början kallade vagnarna för "water tanks". Detta för att under utvecklingsarbetet på 1910-talet hemlighålla för tyskarna vad man höll på med. Man hade övervägt "Water Cisterns". Men något militärt snille med känsla för ord kom på att den militära förkortningen då skulle bli WC.

Jag tycker att "Sveriges försvarsfordonsmuseum" är trevligt, fräscht och intresseväckande. Inte minst är det lätt att förstå vad man tittar på eftersom beskrivningar och annan text är enkel, pedagogisk och lagom detaljerad. Har ni vägarna förbi och inte har så bråttom till Göteborg eller Örebro eller till Stockholm om ni kommer från väster, så varför inte titta in och spendera en timme på museet. Det är det värt. Det skall nog påpekas att jag absolut inte har något överdrivet intresse för vapen och förstörelsemaskiner men ändå kan jag inte undgå att fascineras av vapenutveckling. Förmodligen beror det på att två av mina stora intressen, historia och teknik, förenas i just militärhistoria.

Lunch intogs på Hotell Rogge inne i Strängnäs. Det är uppenbarligen ett gammalt hotell med anor och jag fick en stark "dejà vu". Här hade jag bott någon gång. Men när så eventuellt var fallet har jag fortfarande ingen aning om. Eftersom det var torsdag och förmiddagen hade präglats av aktiviteter med viss anknytning till soldatlivet så var mitt självklara val ärtsoppa och pannkaka. Kjell som inte besväras av traditioner tog in kokt fisk. Vi var båda nöjda med vad som bjöds.




Vad skall vi tro? Hyllar bloggaren det
militärindustriella komplexet eller gestikulerar han av rädsla inför de svaga
oddsen för överlevnad? Eller har han något fanstyg på gång?
 Eller något annat? Första rätta svar medför belöning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar