Hjälstaviken

Häromdagen var Kjell och jag ute på fågelskådning. Målet var Hjälstaviken, som förmodligen är stockholmstraktens absolut bästa område för ornitologiska upplevelser oberoende om man räknar mängden fågel eller antalet arter. Året runt bjuder området på fina möten med natur och fåglar. Hjälstaviken ligger strax utanför Stockholms län i sydvästra delen av Uppsala län. Närmaste stad är Enköping. Idag kan man knappast betrakta Hjälstaviken som en vik till Mälaren vilket det en gång var. När man besöker området så upplever man det som en stor och grund slättsjö.

Vi var ute förhållandevis tidigt på morgonen. Sommaren hade nu till slut fått dra sig tillbaka till förmån för hösten. Vi möttes av dis på gränsen till dimma. Det kändes en aning kyligt. Så förutsättningarna för skådning var väl inte de bästa. Men väl framme vid fågeltornet, som nås efter en kortare promenad (1,2 km lättgången väg från P-platsen), så konstaterade vi att de låg mycket fågel ute på sjön och över oss rörde sig stora gåsflockar. Hjälstaviken har de senaste åren blivit alltmer populärt som rastområde för gäss som flyttar söderut från sina häckningsområden i nordligaste Europa. Under september och en bit in oktober är det ibland över tiotusen gäss som uppehåller sig i området. Det är ett magnifikt skådespel att i skymningen se de gigantiska gåsflockarna anlända till sjön efter att ha tillbringat dagen ute på de omgivande fälten. I Sverige ser man så gott som årligen ett tiotal olika gåsarter. De allra flesta av dessa har jag någon gång sett i Hjälstaviken.

Vad som kanske är mest förvånande är den stora förekomsten av vitkindade gäss. För tjugo år sågs dessa gäss på genomresa i sydöstra Sverige. I övriga landet var de en sensation om man såg en vitkindad gås. Nu räknade vi till över tusen vitkindade gäss under vårt besök i Hjälstaviken. Det skulle vara intressant att få veta varför gässen har lagt om sina flyttvägar eller snarare hittat alternativa vägar. Eller kanske är det frågan om helt andra populationer än de som fortfarande i väldigt stora antal flyttar över Gotland och Öland. De vanligaste gåsarterna i Hjälstaviken är annars vid den här tiden grågås och sädgås.

Tyvärr missade vi pilgrimsfalken som strax innan vår ankomst till tornet hade haft en fantastiskt jaktuppvisning. Andra rovfåglar som man ofta ser är havsörn, brun kärrrhök, ormvråk och fiskgjuse. Den senare finns inte kvar vid den här tiden på året. Gjusen är väl den som drar söderut först av våra flyttande rovfåglar. Normalt ser man också många arter av vadare i Hjälstaviken. Men den här gången såg vi bara några kärrsnäppor och en ensam kustpipare.

Vill man inte stå och hänga i fågeltornet så kan man gå runt hela sjön. Det är relativt lättgånget men det behövs nog några timmar inklusive pauser och skådande. Man passerar lövskogar, enebackar och stora vassområden. Man kan råka på de flesta av våra vanligaste tättingar och chansen att få se något mer ovanligt är stor.

Framemot lunch så började det att blåsa och det kändes genast betydligt kyligare. Så eftersom vi inte är fanatiker så gick vi tillbaka till P-platsen och begav oss hemåt. Men alldeles säkert kommer vi tillbaka till denna pärla! Man hittar bra information om Hjälstaviken på Upplands ornitologiska förenings hemsida.