Författarkväll på Norsteds förlag

Intresset för historia har ökat markant i Sverige under de senaste 20-åren. De hela började väl när Peter Englund kom ut med sin bok om Poltava. Jag tror det var 1988. Dessförinnan var det väldigt mager utgivning av populärvetenskapliga böcker om historia. Englunds bok blev en mycket omtalad succé. Han visade dessutom att man kunde skriva populärt utan att helt förlora trovärdigheten i den akademiska världen. Detta och den ökande törsten efter nyskrivna historieböcker hos allmänheten gjorde att fler lärda män (och enstaka kvinnor) valde att skriva för folket istället för en trång krets av kritiska kollegor. Att bokutgivning ger mer klirr i kassan än publicering i vetenskapliga tidskrifter var en icke föraktlig bieffekt. Men det är inte bara högt utbildade historiker som har försett marknaden med böcker. Det finns många exempel på alldeles utmärkta verk som skrivits av personer utan forskarutbildning. Jag tänker då inte på Herman Lindqvist.   

Norstedts är väl det förlag som kanske varit mest lyckosamt beträffande utgivning av historieböcker. Förlaget tillsammans med tidskriften Populär Historia och bokklubben Clio anordnar ett par gånger per år en sammankomst där författare av historiska verk får möjlighet att möta sina läsare och presentera sina senaste alster. Jag har varit på tre sådana evenemang och det har alla gångerna varit väldigt trevligt. Igår var det dags igen. Av publikens ålder att döma så kan man inte dra slutsatsen att historieintresset har spridit sig till ungdomen. Medelåldern var säkert 65+.

Först upp scenen var Martin Widman och Björn Hagberg. De har tillsammans skrivit boken Fossiljägarna. Widman är vetenskapsjournalist och TV-producent med intresse av djurens och människans evolution. Hagberg  har också jobbat åt TV och ägnat sig åt det finns som under havsytan. Bl.a. har han skrivit en bok om sökandet efter den nedskjutna svenska DC3:an. Fossiljägarna handlar om hur det gick till när fisken klev upp på land och utvecklingen av det landbaserade livet startade. I boken berättas om för mig inte alltför kända svenska vetenskapsmän som kartlägger denna process med hjälp av avgörande upptäckter av tidigare okända fossil. Svenskarna uppmärksammas i hela världen men utsätts också för påhopp från andra vetenskapsmän och naturligtvis också från de kretsar som vägrar att acceptera någon som helst evolutionsteori.

Nästa man var Anders Wahlgren. Han är dokumentärfilmare och har bl.a. skildrat livet i gamla tiders Stockholm och Göteborg. Nu har givit ut boken VASA 1628. Genom att bl.a.studera rättegångsprotokoll och andra tillgängliga källor så har han i boken skapat en bild av livet i sextonhundratalets Stockholm med betoning på vardagslivet för alla de hundratals människor som var inblandade i bygget av VASA-skeppet.
Wahlgren har också gjort en spelfilm med boken som grund. Filmen kommer att vara SVT:s stor julsatsning.

Sedan var det dags för Jonathan Lindström. Han är författare och arkeolog. Han blev 2007 utsedd till Årets folkbildare. Bara en sån sak! Hans förra bok handlade om bronsåldern och den s.k. Granhammarmannen. Jag tyckte mycket om den boken och mina omdömen finns att läsa i ett tidigare inlägg på den här bloggen.  Lindströms senaste bok handlar om den yngre stenåldern och heter De dödas tempel. Med utgångspunkt från en utgrävning (som leddes av Lindström) av ett stenålderstempel beläget i sörmländska Turinge målar Lindström en bred bild av människorna och deras livsvillkor under den s.k. stridsyxekulturen, kanske forntidens mest omstridda epok.

John Chrispinsson är journalist och välkänd från Radio och TV. Hans nya bok heter Den Glömda Historien med undertiteln Om svenska öden äventyr i öster under tusen år. Boken handlar alltså om hur hela Finska viken en gång uppfattades som ett svensk innanhav. Chrispinsson plockar fram människor ur arkiven som levde i Reval, Riga, Nyen, Viborg, Dorpat o.s.v. men knappast aldrig hade varit i rikets västra del men likväl kände sig som ingenting annat än svenskar. Om jag förstod det hela rätt så handlar boken allra mest om nittonhundratalet då det fanns svenskar som var beredda att "dö för Viborg".

Siste man var en kvinna! Maja Hagerman var namnet. Hon är vetenskapsjounalist och författare och kommer att inom kort att bli hedersdoktor vid Uppsala universitet. Hennes nya bok heter Försvunnen värld. Som ni vet så fick vi till sist en motorväg förbi Uppsala och vidare till Tierp. Tiden det tar oss stockholmare att åka till Norrland har därmed blivit ansenligt kortare. Arbetet med motorvägen föregicks enligt sedvanliga rutiner av arkeologiska utgrävningar. Detta är dock inte vilken utgrävning som helst. Det är den största utgrävningen någonsin i Sverige. Och dessutom i ett område som måste karakteriseras som högintressant. Nog hade arkelogerna en hel del att göra här. Och det skulle göras fort. Dynamiten och grävskoporna var inte långt efter grävarna. Det har säkert publicerats mängder av vetenskapliga artiklar om denna utgrävning. Hagerman har populärvetenskapligt sammanfattat resultaten av de argelogiska rönen och kanske har bilden av vår forntid förändrats en hel del. Boken har tydligen fått lysande recensioner i media.

Jag har ännu inte läst någon av böckerna som presenterades på författarträffen och därför kan jag inte ge några omdömen. Men jag kommer säkert att läsa de flesta av dem. Jag köpte två böcker och de kommer jag definitivt att skriva om i något senare inlägg.