The Theatre of Dreams

I lördags var vi då äntligen på plats i "The Theatre of Dreams" d.v.s Manchester United´s hemmaarena som officiellt heter Old Trafford. Matchen skulle börja 12:45 men vi ville vara tidigt ute för att bekanta oss med arenaområdet, känna på stämningen och ta en öl på någon pub tillsammans med United´s supportrar. Så kl. 0930 tog vi spårvagnen från Piccadilly Gardens till Old Trafford. En halvtimme senare stod vi utanför arenan. Tror ni vi var ensamma där? Nejdå, tusentals supportrar hade redan anlänt. Tror ni vi fick någon öl på en mysig pub tillsammans med några förväntansfulla anhängare till världens mest mytomspunna fotbollslag? Icke! Antalet pubar omkring området är överraskande litet och befintliga pubar var alldeles överfyllda med folk och utanför var det 40-50 m långa köer. Inne från pubarna dånade kampsångerna och de törstiga männen (ja det var nästan 100% män) i köerna utanför stämde med glatt mod in i sången. Som de rationella svenskar vi trots allt är så var beslutet att avstå från pubbesöket lätt. Absolut inte på grund av sången utan snarare för att köandet kanske hade stulit en timme av vår dyrbara tid.

Efter att ha gått ett varv runt arenan och fått se en glimt av United´s spelare när de per buss anlände till spelaringången så var det dags för ett besök i souveniraffären som är belägen på östra sidan rakt under statyn på Sir Matt Busby. Affären sägs vara världens största i sitt slag. 800 olika produkter finns det att välja på. Störst åtgång verkar det vara på halsdukar och matchtröjor. De senare finns i alla möjliga varianter som United burit genom åren och med alla de kända namnen skrivna på ryggen. Affären är stor som en ICA-hall och har varje år en bra bit över 1 miljon besökare vilka vid utgången kan välja mellan 39 olika kassor. En halsduk kunde jag inte motstå men det var det enda vi köpte.

Väl ute på området framför den östra läktaren kunde vi konstatera att nu började de stora massorna anlända. De kom i bussar men framför allt med tåg eller spårvagn. Trots de stora antalet människor uppfyllda med adrenalin så slogs vi av hur lugnt och städat det var. Vi såg inga som helst tecken på bråk eller fylla. Visst var supportrarna entusiastiska. De sjöng och ropade slagord men stämningen var i grunden varm och hjärtlig. Det fanns en del poliser och också ridande sådana men vi såg aldrig att de behövde ingripa. Vi kunde inte undvika att göra en jämförelse med Stockholm och hur det ser ut utanför Råsunda inför en större match. Och då talar vi om kanske 20 tusen människor. Vi ifrågasatte hypotetiskt om det överhuvudtaget skulle gå att anordna en match i Stockholm mellan Djurgården och AIK inför 75 tusen åskådare.

Så var det då dags att söka upp våra platser på läktaren. Till vår överraskning så visade det sig att våra biljetter gav oss tillträde till en lounge i korridorerna bakom själva läktaren. Där inne rådde lugnet och vi kunde ta oss en öl och samtidigt blicka ut över folket som alltjämt i stora antal strömmade mot Old Trafford. En halvtimme före avspark satt vi på plats inne på stadion. Stämningen var minst sagt hög och alla som inte var svenska eller norska bidrog till sångunderhållningen. När spelarna marscherade ut på plan kunde man inte se att det fanns en enda plats ledig på läktarna. Den officiella publiksiffran blev 75 300.

Bortalaget Manchester City har de senaste åren värvat spelare för ansenliga belopp vilket möjliggjorts genom att ett jättelikt investmentbolag i Förenade Arabemiraten köpt aktiemajoriteten i klubben. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Man är nu fast förankrade i toppen på ligan. Så en objektiv profetia om utgången av matchen skulle nog vara att det kunde sluta hur som helst. En seger för United skulle innebära att man befäste serieledningen och kanske gjorde slut på City`s chanser till ligaseger.

Matchen blev mycket riktigt väldigt jämn. United tog ledningen strax före paus och sången som pågick kontinuerligt blev nu nästan öronbedövande, speciellt när engelsmannen som satt bakom mig höjde rösten. Han kunde alla sånger utan och innan. Men till och med för mig var det lätt att höra att han inte träffade rätt på en enda ton. I andra halvlek kvitterade City som nu till det blå lagets fans stora glädje tog ett litet grepp om matchen. Men när 10 minuter återstod fick vi förmodligen se årets mål. Nani, den portugisiske supertalangen, drog upp ett anfall på högerkanten och lyckades slå in bollen i straffområdet. Inga av United´s spelare tycktes vara i närheten av bollen men plötsligt dök Wayne Rooney upp och kastade sig upp i luften och lyckades med konststycket att med en cyckelspark träffa bollen så att den stenhårt gick rakt upp i krysset. Bollen var helt otagbar för City`s förvånade målvakt. Min första tanke var att det jag tydligt såg inte kunde vara sant. Det går inte beskriva det jubel och den glädje som bröt ut på läktarna. Kanske kommer man längre fram i vår säga att det var detta fantastiska mål som gav United ligasegern.

Var 2-1 till United rättvist? Skall jag vara ärlig så hade nog ett oavgjort resultat speglat matchen bättre men å andra sidan så förtjänar Rooney´s konsstycke att vara matchavgörande. Matchen var nog en av de bästa jag sett live. Den var mycket välspelad och de indviduella misstagen var fåtaliga. Med tanke på förutsättningarna så var matchen överraskande juste och jag tror att domaren endast delade ut ett gult kort.

Evakueringen av alla upprymda människor gick utan några intermezzon och vi såg inte heller nu några polisingripanden.

Dagen därpå åkte vi på nytt ut till Old Trafford. Nu för att gå på museet som är inrymt på anläggningens norra sida. Vi avslutade besöket med en rundtur som också omfattade besök i de inre regionerna av den anrika arenan. Men om detta kanske jag gör ett inlägg en annan gång.