Dramaten eller Stadsteatern?

Om man bortser från Operan så finns i Stockholm två s.k. institutionsteatrar, Stadsteatern och Dramaten. Verksamheten vid dessa teatrar är till mycket stor del finansierad med offentliga medel. Kommunen är huvudman för Stadsteatern och staten för Dramaten. Dessutom finns det mängder av privata och fria teatersällskap i Stockholm. För några år sedan sas det att Stockholm var Europas mest teatertäta stad. Det kanske var en överdrift men teaterutbudet i Stockholm är onekligen stort. Jag går ofta på teater och i de allra flesta fall så hamnar jag på institutionerna. Jag har ingen bra förklaring till varför det är på det viset men utan tvekan så är det en dålig vana som gör att jag missar många bra och originella uppsättningar.

När jag kom till Stockholm för många år sedan så dominerade Dramaten och hade den största publiken, de häftigaste och de mest intressanta uppsättningarna. För ungefär 10 år sedan började Dramatens tillbakagång. Repertoaren blev alltmer slätstruken och föga spännande. Det gick slentrian i det konstnärliga skapandet och nytänkandet uteblev. Följaktligen så minskade publiken. Självfallet fanns det enstaka mycket bra föreställningar men i stort så håller nog de flesta med mig om att Dramaten har förlorat sin stråglans och stelnat i sina egna former. För tre år sedan fick Dramaten en ny chef. En oklanderlig utnämning fylld med viss spänning och som alla inblandade applåderade. Jag tror även att stora delar av Dramatens trogna publik hoppades på att Marie-Louise Ekman skulle kunna blåsa liv i verksamheten. Hon har förvisso blivit utsedd till en av landets bästa ledare och Dramatens anställda tycks vara väldigt nöjda med henne. Men som trogen teaterbesökare är det svårt att upptäcka att det under hennes ledning har skett några väsentliga förändringar i inriktning eller att den konstnärliga ambitionen har skärpts.

Samtidigt som Dramaten har stagnerat har Stadsteatern övertagit rollen som Stockholms mest intressanta teaterscen.Teatern fick ny chef för tio år sedan och därefter har det bara gått framåt. Benny Fredriksson har tydligen haft en hel del kontroverser med sin personal men inte desto mindre har teatern skördat stora framgångar (publikt och konstnärligt) under hans ledning. Antalet uppsättningar har dessutom hela tiden ökats utan att man har gjort avkall på kvaliteten. Stadsteatern har under minst 10 år varit den ledande teatern i Stockholm och så tycks det förbli.

I lördags var jag hur som helst på Dramaten och såg deras uppsättning av ”Fanny och Alexander”. Varför skall man göra teater av en framgångsrik film? För inte så länge sedan gjorde Dramaten ett annat försök med en av Bergmans filmer (eller TV-serie). Den gången var det ”Scener ur ett äktenskap”. Gör man detta för att hylla en av Dramatens stora regissörer eller är det ett desperat försök att få publikframgångar? Jag förstår inte vad teatern kan tillföra i förhållande till de ursprungliga filmerna. I fallet ”Fanny och Alexander” blir det mycket teatrala effekter och spektakulära scenlösningar. Mängder av enskilda scener som är lysande men som inte riktigt hänger ihop. Trots några ypperliga skådespelarprestationer så blir det ingen stor teater. För att citera SvD så blir det inget lyft. Jag vill inte rekommendera någon att gå och titta på denna 4 timmar långa pjäs. Låna heller hem den ursprungliga filmen på DVD och då helst den korta versionen.