tisdag 15 mars 2011

Att lyssna på ugglor

Ikväll var det då äntligen dags att lyssna på ugglor. Den bästa tiden på året för denna exklusiva verksamhet är senvintern. Traditionellt gäller att den bästa tiden på dygnet är vid skymning och en bit inpå kvällen. Men andra tider fungerar också delvis beroende på vilka ugglearter man är ute efter. Vädret skall helst vara vindstilla och det är bra om det inte snöar eller regnar.

Ikväll tyckte vi att alla förutsättningar var de bästa. Sent på eftermiddagen åkte vi iväg till Åva naturreservat. Efter att ha parkerat bilen försökte vi ta oss ut till Spirudden som är en ekbeklädd relativt stor kulle och som nås via ett öppet fält omgivet på två sidor av vatten. Snötäcket är fortfarande tämligen djupt i stockholmstrakten. Därför var det inte lätt att ta sig fram genom terrängen. Snön varken bar eller brast! Kjell kom på den goda idén att vi borde gå ner till sjökanten och fortsätta mot Spirudden på den isbelagda sjön. Nu var det enbart trevligt att fortsätta promenaden ut till udden, vars sydvästra sluttning var fri från snö och ännu solupplyst. Vi slog oss ner på en sten, drack kaffe och grillade lite korv samtidigt som våra sinnen var på helspänn. När skulle den första ugglan ge sig till känna? Vi pratade om vår senaste besök härute. Det var ganska sent på våren förra året. Vi försökte komma ihåg vilka fåglar vi hade noterat då. Den enda vi definitivt kunde enas om var gröngöling och som ett bevis på att detta var ett rätt svar lät gröngölingen höra av sig med sitt karakteristiska läte. Makterna?

I Sverige är det möjligt att träffa på ett tiotal olika ugglearter. Av dessa är väl sannolikheten störst att i Stockholmstrakten se eller höra 3-4 av dessa arter. Kattuggla naturligtvis men även pärluggla och sparvuggla. Den sistnämnda är den minsta ugglan och den är inte större än en stare. Även den största ugglan som är berguven med ett vingspann som klart överstiger 150 cm, ses nästan varje år någon gång i Stockholms innerstad, som den nog upplever som ett spännande klipplandskap. Även i Göteborg, i något prång på nya Ullevi, har berguven suttit och hoat de senaste åren. Själv såg jag för många år sedan en berguv sittande i en fönsternisch på skatteskrapan i Stockholm.

Nåväl ute på Spirudden blev det så småningom mörkt och efter ett tag beslöt vi oss för att försöka ta oss tillbaka till bilen. Trots mörker var det nu ganska lätt att ta sig fram genom terrängen. Dels så hade kylan redan gjort att snön bar lite bättre och dessutom hjälpte oss månskenet att se våra gamla spår.

På parkeringsplatsen tog vi det sista ur termosarna samt kollade på Jupiter och konstaterade att det åtminstone idag nog inte var möjligt att med en handkikare se planetens  månar. Sedan bar det iväg hemåt. Efter några hundra meter stannade vi och snackade lite med några andra ugglejägare som stod vid vägen. De hade inte hört något spännande och vi varnade dem för att ta sig ut till Spirudden i mörkret.

Jamen, hörde vi något? Nej några ugglor hörde vi inte. Men förutom gröngölingen så såg vi några grågäss och det får väl betecknas som ett vårtecken.

Väl hemkommen så kollade jag rapporterna på artdatabanken (Svalan) och det visade sig då att det hade inrapporterats både kattuggla och pärluggla från Spirudden. Tidpunkten för dessa iakttagelser var densamma som när vi definitivt lämnade lokalen. Det är tufft att vara fågelskådare! Men för att travestera en stor tänkare så är det inte observationen i sig själv som är det viktigaste utan det är sökandet efter den som betyder något. Speciellt om man kan göra det tillsammans med goda vänner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar