torsdag 24 mars 2011

Ny ledning i (S), ett tragikomiskt drama i flera akter

Socialdemokraternas omoderna, halvhemliga och sega process för att utse en ny ledning för partiet har jag egentligen ingen anledning att ha synpunkter på. Men jag kan inte låta bli. För visst är det ett tragikomiskt skådespel som sossarnas valberedning har visat upp för sina medlemmar och presumtiva väljare. Teaterstycket har spelats med en fördragen ridå i vilken det ibland har tjuvöppnats en glipa av någon i den innersta kretsen. Detta för att media skall kunna få en aning om vad som försiggår, vilket förhoppningsvis kan medföra att en motståndare kastas ut i kylan och att oddsen i gengäld sjunker för en mer rekordelig kandidat. Detta spel är inte värdigt ett parti som vill vara modernt och demokratiskt samt har ambitioner att någon gång återta rollen som det statsbärande partiet.

I ärlighetens namn så bör man väl framhålla att processen att vaska fram ledare säkert är nästan lika smutsig hos de andra partierna. Miljöpartiet verkar dock vara ett undantag. Där anmäler man offentligt sitt tydliga intresse att bli språkrör och är därmed beredd att ta en öppen debatt med sina motkandidater. Något liknande förfaringssätt tycks användas av sossarnas broderparti (systerparti?) i England.  

Ett fåtal av de ledande personerna för (S) däribland Håkan Juholt yrkade på att alla i partistyrelsen och verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande. Sahlin sa samma sak. När hon verkligen avgick så satt alla andra kvar inklusive Juholt. Han som tyckte att alla måste ta sitt ansvar för valdebaclet. Vad vittnar detta om? Det ligger nära till hands att misstänka Juholt för ränksmideri och att han tycks ha begränsade tillgångar på civilkurage och integritet.

När ordförande och partisekreterare väl var föreslagna så återstod att hyfsa till det verkställande utskottet så att de som fått ge efter i partiledarfrågan inte skulle bli alltför ledsna och uppföra sig städat på kongressen. Ut åkte Thomas Östros och Ylva Johansson och in kom två stockholmare, en vänsterkvinna och en högerman. Säga vad man vill om Östros men han är nog den ende i sossetoppen som vid något tillfälle faktiskt lyckats uppnå ett oavgjort resultat i en debatt med finansminister Borg. 

Men bland det märkvärdigaste i denna soppa är att ett namn överhuvudtaget inte har ifrågasatts. Namnet har inte ens nämnts när personfrågor diskuterats. Jag tänker förstås på LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Ingen kan väl påstå att hon har varit en stark LO-ordförande och om hon någon gång varit en tillgång för (S) så är det väl dolt för allmänheten. Istället är hennes tillkortakommanden väl kända. Alla minns väl hennes beklämmande agerande som medlem i AMF:s styrelse. Hon hade ingen aning om att styrelsen försett VD:n med ett, till och med i dessa sammanhang, enormt guldkantat pensionsavtal. Minns jag rätt så var det värt 30 miljoner kronor. Under hela den senaste valkampanjen hördes inte Lundby-Wedin yppa ett ord. Var hon belagd med munkavle eftersom varje yttrande från henne skulle medföra ett väljartapp för (S)? Om hon är en sådan belastning för (S), varför skall hon då sitta kvar i det verkställande utskottet? Är banden fortfarande så starka mellan (S) och LO att ingen på minsta sätt vågar ifrågasätta LO:s ordförandes lämplighet? Om någon från LO nödvändigtvis måste vara med i verkställande utskottet så måste det väl finnas många som är mer lämpade för uppgiften än organisationens nuvarande ordförande.

Under snart sex månader har regeringen i godan ro styrt Sverige utan någon opposition. Detta kan i längden inte vara någon fördel för vårt land. Så låt oss åtminstone därför hoppas att sossarna så småningom får lite ordning på torpet. Vi vill inte ha en regering som utan motstånd blir så självgod att man slutar att anstränga sig och struntar i att vässa sina argument för den förda politiken.

Två belåtna och självgoda gossar? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar