Idrott och Norge

Har jag börjat kan jag väl fortsätta att belysa suspekta sidor hos mig. Nu gäller det norrmän och idrott. Jag anser mig huvudsakligen vara en ytterst tolerant, fördomsfri, liberal och normalt empatisk människa. Jag har självfallet inga som helst antipatier mot några etniska grupper eller nationaliteter. Med ett undantag!

Jag är sedan barnsben väldigt idrottsintresserad och förstår att uppskatta extraordinära idrottsprestationer. Med ett undantag!

Nu har ni säkert förstått att det som verkligen kan få mig ur balans är norska idrottsframgångar. Jag kan nästan må fysiskt illa av att en norsk skidåkare vinner guld framför näsan på en svensk eller en finländare. Att höra på eftersnacket efter en sådan tyvärr inte alldeles ovanlig händelse, klarar jag inte av. Jag slår av TV:n så snart resultatet är klart. Ibland hör jag att folk gärna framhåller att om det inte finns någon svensk med segerchans så håller de på norrmännen. Detta är för mig alldeles otänkbart och oförståligt. Danskar och finländare ser jag gärna som segrare och jag kan fascineras av amerikanska, ryska, afrikanska, arabiska eller kinesiska uppvisningar på olika idrottsarenor. Men norska framgångar klarar jag inte av.

Det tragiska är att min avsky mot norska idrottsframgångar inte avtar med åren utan faktiskt förstärks ju äldre jag blir. Jag har på många sätt försökt bli av med min barnsliga inställning. Men jag har inte haft någon framgång vilket förmodligen beror på att jag inte riktigt hittar roten till det onda. Nja, kanske kan man hitta en pusselbit om vi lämnar idrotten ett tag.

Björn Rosengren, den före detta fackföreningspampen, porrklubbsbesökaren, ministern och stenbecksrådgivaren råkade för cirka 15 år sedan säga att han ansåg Norge vara den sista sovjetstaten. Han sa det i tron att mikrofonen var avstängd och eftersom så inte var fallet tvingades han att morgonen därpå åka till Norge för att be om ursäkt. Den stora telekomaffären mellan Sverige och Norge var emellertid därmed ett avslutat kapitel. Men i sak hade Rosengren för ovanlighetens skull i viss mening rätt i sin bedömning av staten Norge. I Norge sätts staten på piedestal och inga uppgörelser med främmande makter får på något sätt nagga statens prestige i kanten. En ren affärsuppgörelse med norrmännen där det på något sätt ingår statliga intressen är mycket svår att ro i hamn. Även om det var några år sedan nu så har jag erfarenhet av denna typ av affärer. Det kvittar vilka kommersiella villkor som erbjuds om Norge på något sätt måste släppa ifrån sig något som med förstoringsglas kan tyckas vara en eftergift från statens sida.

Att Sverige kan bygga flygplan och bilar och för övrigt har/ har haft en avancerad verkstadsindustri har länge varit föremål för norrmännens stora irritation. Det har inte gjort det bättre att man trots enorma oljeinkomster inte lyckats skapa något motsvarande. Att SAAB verkligen trodde att man kunde sälja jaktplan till Norge vittnar om en stor naivitet hos de svenska direktörerna. Att de blev grundlurade av Norge förstärker väl bara tesen om en stat som inte tro sig behöva följa "fair play" och kan strunta i alla normala upphandlingsregler. Ett beteende som återfanns i de gamla sovjetstaterna. Att det inte kom någon kraftfull reaktion från den svenska  regeringen är obegripligt.

Oljan medför att Norge har en mycket större BNP per capita än Sverige och jag tror att BNP:n med stormsteg även närmar sig den svenska i absoluta tal. Å andra sidan så är antalet  flyktingar som tas emot i Norge försumbart i jämförelse med Sverige. Jag tycker att detta är en svinaktigt politik från norska sida.

Kanske, kanske är det sovjetsidan av Norge uppbackad med en osedvanligt osmaklig patriotism som får mig att inte tåla norska idrottsframgångar. Eller är det egentligen så enkelt som att norrmännen apropå fördomar påminner om boråsare....
Jag återkommer om de sistnämnda.