Game Over, Vårdupphandling och lite Finkultur

Så nås jag av beskedet att försvarsministern accepterat sitt nederlag. Han lämnar alltså slagfältet som förlorare och han kommer knappast att tilldelas några hedersbetygelser om man med sådana inte menar en post som landshövding eller generaldirektör. I ett uttalande framhåller han att hans avgång inte på något sätt är kopplat till saudiaffären. Möjligen har den påskyndat hans beslut. Nej, han anser att han har fullgjort sitt uppdrag och att han därför under några månader fört diskussioner med statsministern om sin avgång. Det vore lätt att ironisera om hans uttalande men kanske skall man undvika detta. Det är väl trots allt mänskligt att i samband med sin avgång dölja den verkliga orsaken till att man hoppar av (fått sparken?) och istället försöka göra sken av att man gjort betydelsefulla insatser.

Exit

I ett tidigare inlägg om saudiaffären liknade jag alla turerna vid ett Svarte Petter spel och jag spekulerade om vem som skulle förlora och bli sittande med Svarte Petter. Oddsen för att det skulle bli Tolgfors bedömde som jag mycket låga. Å andra sidan så trodde jag att det inte skulle bli någon riktig fart på spelet om inte kvällstidningarna började gräva i sörjan och ge det tappert kämpande SR lite understöd. Och så igår publicerade Aftonbladet uppgifter om utebliven diarieföring och tillbakatagna protokoll från hemliga möten med saudiska militärer. Tolgfors nitiska medarbetare hade sett till att det inte fanns några bevis i arkiven som röjde att han kände till känsliga detaljer om vapenfabriken i Saudi. Kanske var det detta avslöjande som fick ministern att ge upp.

Nu tror jag att det startas ett nytt spel och mitt tips är att näste förlorare är FOI:s direktör. En outsider som seglat upp på sistone är den millitära underrättelsetjänstens chef. Han har tydligen utan att ställa några frågor givit FOI ett handlån på 100 000 kr. FOI skulle använda pengarna till att starta ett bulvanbolag som skulle fronta saudiaffären. Någon girering av pengar var det inte fråga om. Nej, lånet verkställdes genom att en sedelbunt överlämnades. Jag kan inte undvika att undra över om generalmajoren fick ett kvitto på pengarna eller om han litade på generaldirektörens hedersord på att pengarna skulle betalas tillbaka. En annan undran är om sedelbunten bestod av cirkulerade sedlar i mindre valörer och om dessa överlämnades vid en hemlig mötesplats på Djurgården en mörk vinterkväll. Generalmajoren har vägrat att svara på frågor och hans sekreterare låter meddela att han, om inget annat sägs, sitter i sammanträde.

Ett annat spel, som vi till slut fick lite insyn i, är den stora upphandling som Stockholms län genomfört. Det rör sig om en av Europas största upphandlingar inom vårdområdet. Närmare bestämt handlar det om driften av S:t Görans sjukhus. Vann gjorde riskkapitalbolaget Capio. Något annat hade varit häpnadsväckande. Capio har skött driften av sjukhuset under många år och hade då självfallet alla trumf på hand när en ny offert skulle skrivas. Avtalet är värt minst 12 miljarder kronor och löper under nio år. Vad som stör mig mest är att Capio nogsamt undviker att betala skatt i Sverige utan detta görs av någon anledning på en ö i Engelska kanalen.Verksamheten betalas av Stockholms skattebetalare men någon skatt på den icke föraktliga vinst som Capio kommer att göra kommer inte Stockholms (eller Sveriges) invånare till godo. Det stinker!

Min erfarenhet av S:t Göran är ringa men en liten episod från mitt första möte med den effektiva privata vården vill jag gärna förmedla. Jag hade fått en remiss till en specialist på S:t Göran och denne kunde inte ge något konkret besked på hur jag skulle behandlas. Han ville samråda med en kollega och lovade att återkomma till mig inom en vecka. Efter två veckor hade jag inte hört någonting från specialisten. Efter diverse försök att komma i kontakt med läkaren gav jag upp och sökte mig till landstingets stora, byråkratiska, och opersonliga sjukhus i Huddinge. Snabbt ställdes det diagnos och gavs förslag på vårdplan. Dröm om min förvåning när jag ett år senare blir uppringd av Capios specialist som låter meddela att det kanske har gått lite lång tid men att han nu har en plan på hur mina krämpor skall bekämpas. Jag blev alldeles paff och glömde fullständigt av att ge honom en rejäl åthutning för att detta budskap inte överlämnades inom den överenskomna veckan. Istället berömde jag honom för att han var så modig att han ett år senare vågade ringa mig.

Så över till finkulturens värld. På Peter Englunds blogg blogg läser jag om ett möte mellan honom och författaren Klas Östergren. Dessa giganter träffas under tre (!) minuter och kommer till consensus om bl.a. dessa spörsmål:

”1.    Växelbruk är bra för en författare (översättningar, korta texter, filmmanus).

2.    Modern filmdramaturgi står för den hårdast fixerade berättarformen på den här sidan av det fransk-klassicistiska dramat.
3a.    Man återvänder förr eller senare till boken, inte minst på grund av dess frihet (rent formmässigt är allt möjligt).
3b.    På så vis blir boken en förälskelse som bara fördjupas med åren.
4.    Det blir också svårare med åren. Paradoxalt nog trots att erfarenheten lär en att undvika de vanligaste misstagen, varför man kan gå direkt på den bästa lösningen.
5.    Samtidigt kanske erfarenheten skänkt en hälsosam respekt för de svårigheter man som ung inte ville eller kunde se. (Hann jag säga det, eller tänkte jag det bara?)
6a.    Det är alltjämt förbannat roligt att skriva.
6b.    Och det måste vara roligt. (Bara då kan det bli riktigt bra.)
7.    Om det inte är roligt finns det betydligt enklare sätt att försörja sig. ”

När man ställs inför sådan effektivitet och intellektuell kapacitet så får sig självförtroendet en rejäl törn men samtidigt blir man lite stolt att Sverige kan frambringa sådana förmågor som Englund och Östergren…