måndag 16 januari 2012

Strindberg I

Det går knappast att undvika att notera att det i år har gått 100 år sedan August Strindberg avled. Detta faktum uppmärksammas i Stockholm på en rad olika sätt. Det kommer att hållas seminarier och föredrag, ordnas utställningar, skrivas kulturartiklar och självfallet satsar teatrarna extra mycket på att spela Strindbergspjäser. Svenska staten har valt att inte på något sätt bidra med pengar till jubileumsårets programpunkter. Även om detta är beklagligt så är det inte förvånande. Det är bara ytterligare ett exempel på dålig moderat kulturpolitik eller snarare frånvaro av kulturpolitik. Som goda motexempel kan framhållas att år 2007 lade staten ner 27 miljoner på Linnéjubileet. Men det var en socialdemokratisk regering som beslöt om dessa pengar. Ett annat exempel är Ibsenjubileet år 2006. Norska staten spenderade 50 miljoner på att uppmärksamma att Strindbergs konkurrent och antagonist hade varit död i 100 år.

Perfekt ordning på Augusts skrivbord
Nåväl nu är det som det är och trots regeringens njugga behandling av Strindberg så kommer jag med stort intresse att ta del i många av jubileumsårets programpunkter. Han är ju inte bara nationalskald utan också definitivt en av mina favoritförfattare. Som en introduktion till det som komma skall så besökte vi igår Strindbergsmuseet, som är inrymt i författarens sista bostad belägen på Drottninggatan och i det hus som kallas Blå tornet. Jag har varit där en gång tidigare men det var för länge sedan, förmodligen i början på 80-talet. Museet består av två delar; dels av Strindbergs lägenhet och hans bibliotek dels en utställning som är inrymd i grannlägenheten. Strindbergs lägenhet är i mycket stor utsträckning möblerad på samma sätt som när han dog. Möbler, textiler, tapeter och prydnadsföremål är i originalskick eller i vissa fall är det mycket välgjorda kopior. Lägenheten var när Strindberg flyttade in där toppmodern och för tiden nästan lyxutrustad med vattentoalett, dusch och telefon (Jag la märke till att hans telefonnummer var 5622). Lägenheten är en så kallad triplett d.v.s. den består av sovrum, kammare och arbetsrum. Något kök finns inte. Strindberg fick tre mål mat om dagen genom ett i huset inrymt pensionats försorg. Han betalade 250 kr/månad. Detta motsvarar över 12 000 kronor i dagens penningvärde och det kan förefalla vara en saftig hyra även om det alltså ingick mat, städning och tvätt. Det kan inte vara många som hade råd med något liknande i början på 1900-talet. Men Strindberg behövde inte vända på slantarna under sina sista levnadsår.

Biblioteket. Notera de autentiska löv-
kransarna som hänger på hyllan i bakgrunden.
När Strindberg hade bott i Blå tornet något år så fick han möjlighet att hyra ett rum två våningar över hans egen. Detta rum är förhållandevis stort och där fanns hela hans bibliotek samt ett arbetsbord där han kunde hålla på med diverse naturvetenskapliga experiment. I ärlighetens namn så kanske denna verksamhet inte hade så mycket att göra med vetenskap. Hans böcker förvarades under lång tid på Nordiska museet men är nu tillbaka och uppsatta i sina hyllor och exakt i enlighet med Strindbergs ursprungliga ordning. I biblioteket finns också en stjärnkikare som säkert var ”state of the art” för hundra år sedan.

Utställningsavdelningen av museet inleds med en kronologisk genomgång av Strindbergs liv. Därefter följer kortare sammanställningar av olika teman på Strindbergs liv såsom hans kvinnor, hans kamrater och fiender, naturvetaren, målaren etc. Utställningen ger en översiktlig och trevlig sammanfattning av författarens liv och verksamhet. Här och där visas videosnuttar från filmatiseringar av Strindbergs verk och också från de dramatiseringar av hans liv som SVT försökt sig på några gånger.

Utklädd till nihilist
Det ordnas visningar av museet och vi deltog i en sådan. En trevlig tjej guidade oss på ett engagerat sätt och höll det hela på en lämplig nivå. Man kanske inte lärde sig något nytt men man fick minnet uppfriskat. Jo en sak noterade jag förvånat. Guiden nämnde att Strindbergs längd endast var 1,63 m. Av bilderna man sett på honom har åtminstone jag nog fått uppfattningen att han var över medellängd. Kanske har August sett till att han skulle framstå som storvuxen på fotografierna. Jag trodde att det fanns en inspelning av hans tal. Jag var dessutom övertygad om att jag hört detta ljudspår spelas i radion vid något tillfälle. Eftersom jag gärna skulle vilja höra detta ännu en gång så frågade jag var man kunde ta del av inspelningen av Strindbergs röst. Guiden upplyste mig om att det inte finns någon känd inspelning. Man har verkligen letat efter detta på alla möjliga ställen. Lite besviken konstaterade jag att man ibland kan bli rejält lurad av falska minnesbilder. Guiden spann vidare på frågan om rösten och berättade att flera av Strindbergs samtida har vittnat om att rösten var osedvanligt pipig. Strindberg har ofta benämnts som Titanen i svenskt kulturliv. Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta epitet trots att Strindberg var en mycket liten man med pipig röst och dåliga tänder.

Efter några timmar i Blå tornet så gick vi till det gamla Hurtigs konditori på Drottninggatan. Där intog vi årets första semla, som var helt ok om än en aning torr. 

Liten till växten och med pipig
röst men ändå en Titan.

2 kommentarer:

  1. Jag tror inte du har falska minnesbilder. Jag är själv säker på att jag hört en inspelning (i Kulturnytt el liknande, på tidigt 1990-tal kanske) som påstods vara Strindberg. Har för mig att han talade franska på inspelningen, och det med påfallande ljus röst. Om det inte var Kulturredaktionens aprilskämt, eller något sådant. Men jag vet med mig att jag hört det.

    SvaraRadera
  2. Tack Johannes för din kommentar. Min nyfikenhet väcks och jag skall snarast kontakta SR:s arkivavdelning.

    SvaraRadera