Rävaktiga managementkonsulter

För första gången köpte jag ett nummer av tidskriften Filter. Jag blev väldigt positivt överraskad av innehållet. Artiklarna är omväxlande långa och korta och variationen på ämnesområden är stor. Ja, köp den själva!

Ni förstår nog varför
jag köpte magasinet.

En liten artikel handlade om en viss Dr Myron L Fox. I början på 70-talet hade ett stort antal läkare och psykologer bjudits in för att lyssna på föreläsningar av denne Fox. Tillställningen ägde rum i akademisk miljö i Kalifornien och Dr Fox presenterades som en auktoritet inom "Application of mathematics to human behavior" med säte på Albert Einstein College i New York. Ingen av de inbjudna deltagarna hade tidigare träffat Fox. Han gjorde ett lysande framträdande. Med stor auktoritet och med smittsam entusiasm trollband han publiken. Han redogjorde för äldre forskningsresultat och band samman dem med sina egna teorier. Han skämtade och såg till att stämningen var på topp i föreläsningssalen. När Fox slutar är en stor majoritet av åhörarana överväldigade och helsålda på Fox och hans budskap.

Vad är det som inte stämmer? Jo Dr Fox är inte doktor. Han är skådespelare och har inför föreläsningen tillsammans med tre forskare skapat ett föredrag fyllt med påhittade ord, motsägesfulla påståenden och allmänt struntprat. De tre forskarna framhåller efteråt att det svåraste var att hindra Fox från att säga något meningsfullt. Anledningen till detta experiment var att påvisa att kursutvärderingar och studenters omdömen om sina lärare kanske skall tas med en nypa salt. Det verkar ju som om föreläsarens charm, presentationsteknik och trivselskapande betyder mycket mer än förmedling av kunskap. Detta fenomen kallas Fox effekten. Man kan undra om denna har beaktas när man nu i Sverige skall ge eleverna möjlighet att betygsätta lärarna.

När jag hade läst artikeln så slog mig en tanke. Kanske var det Fox effekten som startade den lavin av konstiga läror om hur man kan får ut det bästa ur ett företags chefer och medarbetare. Foxs förläsning är rena instruktionsboken för hur man skall gå tillväga om man vill tjäna stora slantar utan kunskaper och erfarenheter av hur man driver ett företag. Med hjälp av ett luddigt budskap insvept i dimridåer, hänvisning till auktoriteter, uppdiktade fall ur verkliga livet och några häftiga sammanfattande slagord samt allt presenterat med entusiasm och humor så var konceptet klart. Hur många föredrag eller kurser med detta eller liknande upplägg har ni varit på? Jag har nog bevistat ett trettiotal och jag måste erkänna att de 2-3 första hade avsedd om än mycket kortvarig effekt på mig. Jag kände mig bättre som människa och hade fått insikter om livet som jag tidigare inte hade en aning om. Självfallet trodde jag att allt detta skulle komma min arbetsgivare till godo.

Det verkade ibland som om det rådde en tävlan mellan olika managementkonsulter om att hitta det knäppaste och mest enfaldiga budskapet. Ju konstigare desto enklare att sälja. Helst skulle man naturligtvis skilja sig kraftigt från sina värsta konkurrenters eller det skulle åtminstone låta så. Hur kunde (kan) dessa charlataner tjäna pengar på ingenting? Ja det beror nog ofta på att VD:n i berört företag är ett svagt kort utan självförtroende och sunt förnuft. Säkert har han/hon också en misstänksam inställning mot sin personal och misstror dess förmåga att själv ta itu med problem. En dålig ledare helt enkelt. Så in med konsulter och skicka personalen på kurser så att de blir förändringsbenägna och förstår sitt eget bästa. Marknadsför konsulten/föreläsaren internt som det bästa som går att få tag på. Det är bra om han varit på bild i (räknenissarnas husorgan) Dagens Industri. Och helst skall han ha givet ut en bok. Det kvittar om det är på eget förlag (det är det alltid), en bok är ändå en bok.

När jag för en tid sedan blev min egen så upplevde jag det som mycket befriande att slippa kontakten med alla dessa skojare som hyrdes in för att lösa företagets problem. Att inte ha närvaroplikt vid  föreläsningar à la Dr Fox är också minst sagt en lättnad.

Men  vad tror ni om min djärva tes: "ingen Fox effekt -  inga knäppa  konsulter/föreläsare som gräver guld hos företag och förvaltning"?