Kameror och märkesprylar

Bilden föreställer en Kodak Retinette
men förmodligen är detta en äldre
 modell än min första småbildskamera

Fotografering har jag hållit på med en hel del genom åren. Det har dock aldrig varit fråga om några konstnärliga ambitioner utan kameran har mest använts för dokumentationsändamål. Min första kamera var en lådkamera. När jag nu ser på några gamla bilder som jag har tagit med den kameran så slås jag av att resultatet faktiskt blev förvånansvärt bra. Min andra kamera fick jag överta av min syster. Det var min första småbildskamera (35 mm format) och modellen var Kodak Retinette. Vilket lyft, nu kunde man ställa in avstånd, bländare och exponeringstid. Någon inbyggd exponeringsmätare fanns naturligtvis inte men jag vill minnas att jag lyckades komma över en handhållen mätare och att den underlättade fotograferingen en hel del. Snart började man längta efter en systemkamera och gärna med ett teleobjektiv eftersom jag nu hade börjat att skåda på fåglar. Men priserna på sådana var minst sagt avskräckande för en grabb i de nedre tonåren. Visst sneglade man på Nikon och Canon men att köpa något sådant var helt orealistiskt. Efter att ha arbetat en stor del av ett sommarlov fick jag ihop pengar som räckte till en begagnad Practica. Något teleobjektiv var inte att tänka på. Practica var en östtysk kamera men jag vill minnas att den var helt ok. Tyvärr blev den stulen. Sedan följde en lång period utan kamera. Men jag följde vad som hände på kameramarknaden. Av någon anledning började jag att snöa in på Nikon.Varför jag blev såld på Nikon och fick aversion mot Canon kan kanske bara en reklammakare förklara. Långt bak i huvudet fanns också något som hette Leica. Det mest prestigefyllda märket när det gällde småbildskameror. Legendariska yrkesfotografers huvudsakliga verktyg. En Leica kostade och kostar väl fortfarande 2-3 ggr mer än Nikon/Canon. Men Leica är positionerad som nummer ett och därmed spelar prissättningen mindre roll.

Min sista analoga Nikon. Jag använde den
under 80/90-talen. Den var fullsmockad  med
den tidens alla tekniska finesser. Kamerans
exponeringsmätare var unik och gav
fotografen massor av olika möjligheter..

Så småningom köpte jag min första Nikon och började samla på mig en skaplig utrustning. När den analoga tiden gick mot sitt slut hade jag två kamerahus och ett tiotal objektiv. Något har jag sålt men det mesta finns kvar. Nu var det dags att köpa den första digitala kameran. Det blev en kompaktkamera och givetvis en Nikon. Detta var den sämsta kamera jag någonsin haft. Kanske var tiden inte mogen för digitala kameror och säkert var andra tillverkares produkter lika dåliga. Men Nikon hade svikit mig och nu var det dags att pröva något annat. Det blev först Sony, sedan ytterligare en Sony och därefter Canon. Alla i kompaktformat men med skaplig zoomkapacitet. Detta plus den digitala zoommöjligheten gör att det oftast går alldeles utmärkt att fotografera fåglar för dokumentationsändamål utan stora objektiv. Men drömmen om en Leica har hela tiden funnits kvar. Hur förklarar man sådant? Jag är absolut inte en person som bryr mig om märken när det t.ex. gäller kläder, möbler, eller hushållsartiklar. Men med elektronik och optik är det annorlunda. Där har jag alltid klart för mig vilket märke jag helst vill ha. Och är det inte konstigt att det märket alltid betingar det absolut högsta priset.

Jag kommer säkert att fortsätta att
använda denna förträffliga kamera.

Den kamera jag använt de senaste åren är en Canon med modellbeteckning G9. G9 har ersatts av G10,G11, G12 och G13. Det kommer nästan två nya modeller per år. Kameran är förträfflig. Robust med rejäla rattar och knappar och den klarar lite omildare behandling. Mycket lätt att använda och jag kan inte se några större brister i bildbehandlingen. Den är utmärkt som videokamera. Jag har inget att klaga på. Jo, den är lite för stor. Den är betydligt större än de vanliga kompaktkamerorna (men mycket minde än en systemkamera) och det blir lite obekvämt att stoppa den i fickan.

Men för några veckor sedan fick jag se att det fanns en ny Leica som salufördes till ett pris som var högt men inte helt orealistiskt. Lite produktundersökning gav vid handen att Panasonic och Leica samarbetar. Panasonic saluför utmärkta kompaktkameror under märket Lumix. Dessa är utrustade med objektiv från Leica. Panasonic å andra sidan bistår Leica när det gäller deras kameror i den del av sortiment som ligger lägst i pris. Mycket av "inkromet" görs av Panasonic medan objektiv, yttre skal och vissa mindre delar av programvaran görs av Leica. Men det viktigaste:  kameran är märkt med Leicas logga!!

Det här är min nya Leica!

Kameran som jag föll för heter Leica V-Lux 30 och har väldigt höga prestanda och funktionaliteten går inte av för hackor. Några uppgifter ur databladet: 14 megapixel, 16x optisk zoom (vilket motsvarar 24-384 mm (!) i det gamla 35 mm formatet), GPS, pekskärm och filmning i HD-format (1080i). Jag kommer aldrig att lära mig allt som den här kameran kan göra. Instruktionsboken är på 154 sidor! Kameran verkar vara den perfekta resekameran. Den ryms i bröstfickan och har väldigt få nackdelar gentemot en betydligt större systemkamera.

Jag vill poängtera att det finns en Lumix kamera (TZ20) som uppenbarligen kan allt som Leican kan men som betingar ett pris som är markant lägre. Men den saknar alltså Leicas logga. När jag hade avslutat köpet av min nya kamera så frågade jag försäljaren om han gapskrattar när jag har lämnat lokalen. Men då drog han upp en likadan kamera ur fickan och sa att den var hans. När jag kommit ut ur affären slogs jag av tanken att upphalandet av kameran var  förberett och avsett att dämpa kundernas eventuella ångest framkallad av ett alltför plötsligt och känslostyrt köp.

Kikare är ett annat kapitel. Om Leica är mer eller mindre i en egen klass när det gäller småbildskameror så finns det två kikarmärken som tävlar om första platsen. Men kikare får bli ett annat blogginlägg. Bilden på min kikare här bredvid avslöjar emellertid vilket märke jag sätter främst.