Dalarna på 36 timmar

Dalarna är enligt min uppfattning ett av några landskap som på ett för mig obegripligt sätt alltid lyckas ta väldigt stor plats när våra landsdelar skall jämföras och för-och-nackdelar skall redovisas. Det händer ofta att även människor från andra delar av landet finner det självklart att dessa landskap står i en klass för sig.

Dalarnas natur är enastående vacker och ingenstans kan naturupplevelserna bli större. Dalarnas historia uppvisar oräkneliga exempel på folkets redbarhet, tapperhet och rättspatos. Den svenska kungamakten har alltid kunnat lita på dalkarlarna (förutom när dessa har gjort uppror). Antalet stora män och kvinnor med rötterna i Dalarna är så många att det är ogörligt att räkna alla. Dalmasarnas genuina bondekultur överglänser allt annat. Endast i Dalarna har man fattat att alla byggnader måste vara målade med Falu rödfärg. Kan man åka skidor på andra ställen än i Dalarna? Och visst är Vasaloppet alla tävlingars moder och vinnaren är alla idrotters världsmästare. Möjligen kan vinnaren av kyrkrodden på Siljan (världens vackraste sjö) konkurrera. Ingenstans i Sverige förutom i Dalarna vet man hur midsommar firas. Like till spelmän som deltar i detta firande hittas bara i Dalarna. Självfallet har jultomten med sitt hov slagit sig ner vid Siljans strand. Finns det någon annan symbol för vårt land än Dalahästen?  Etc. etc.

Vi som kommer från små obetydliga och färglösa provinser som Blekinge, Halland, Härjedalen, Medelpad, Närke och Lappland har självfallet inga argument som på något sätt kan tära på Dalarnas storhet. Västergötland och Uppland försöker i ren desperation föra fram sin betydelse som centrala områden för uppkomsten av Sveriges rike. Men egentligen är det endast två landskap som på samma sätt som Dalarna genom åren lyckats torgföra sin betydelse och tillåtits pösa ut på bekostnad av de andra landskapen. Jag tänker naturligtvis på Värmland och Skåne! Varför Dalarna tillsammans med dessa två landskap lyckats så väl i marknadsföring och positionering ber jag att få återkomma till. Jag har mina teorier!

Utsikten ned i kalkbrottet

Ja, detta var en inledning till en sammanfattning av ett snabbesök till just Dalarna. Jag vill inte vara bitter och erkänner gärna att det faktiskt kan vara väldigt trevligt att åka till Siljansbygden. Huvudmålet med vår utflykt var Dalhalla där vår berömda operasångerska och melodifestivalsvinnare Malena Ernman hade lovat att uppträda. Som ni vet så är Dalhalla en friluftsteater som invigdes 1995. Den ligger 7-8 kilometer nordost om Rättvik. Scenen är uppförd i ett nedlagt dagbrott där man tidigare bröt kalk. Brottet är enormt stort, 400m långt, 175m brett och 65m djupt. Det visade sig att dessa mått tillsammans med de skrovliga väggarna gav en helt perfekt akustik. Jag har aldrig någonsin upplevt ett bättre ljud på någon arena eller teater som jag besökt. Vi blev faktiskt förbluffade över det fantastiska ljudet.

Scenen med delar av publiken

Malena Ernman tillhör en av mina allra största favoriter inom musiklivet och hon gjorde verkligen ingen besviken. Hon sjöng ett tiotal nummer ur operarepertoaren men också några folksånger och som extranummer kom hennes låtar från svensktoppen med en något upphottad La Voix som en härlig avslutning. Malena är en kvinna som inte bara sjunger fantastiskt. Hon uppträder också utan divalater och prestige. Man ser att hon verkligen tycker om att stå på scen och att hon vill ge allt för publiken.

Malenas gäster bidrog starkt till att kvällen blir svår att glömma. Hanna Husáhr är en sopran som debuterade på folkoperan för några år sedan. Hennes insatser på Dalhalla får mig att undra om inte hon är vår nästa stora internationella stjärna på operahusen. En som redan nästan är världstjärna är violinisten Cecilia Zilliacus. Hennes framträdande under kvällen tyckte åtminstone jag var bland de allra bästa numren. Georg Reidel gör ingen besviken och gitarristen Mats Bergström visade att han tillhör landets yppersta. David Hansen är en australiensare och countertenor. Han sjunger alltså i ett röstläge som är högre än en vanlig tenor. Kanske motsvarar röstläget den kvinnliga alten. När Malena och David sjöng duett så tyckte jag att han faktiskt hade högre röstläge än hon. Hade man hört de på skiva så hade jag tveklöst trott att det var två sopraner som sjöng. Men man bör ha i minnet att jag är näst intill tondöv. Musiken levererades av Dalasinfoniettans 28 musiker och dessa leddes av Gustaf Sjökvist. Denna orkester har Dalarna all anledning att vara stolt över.

Musikaliskt var vi väldigt belåtna med kvällen och ett besök på Dalhalla rekommenderas till alla. Mellan maj och september händer det något varje helg och ibland mitt i veckorna. Jag tror att de flesta smakriktningar kan tillfredsställas. Att vi hade väldig tur med vädret bidrog säkert en del till vårt positiva sinnelag. Jag har hört från andra att det kan vara väldigt tufft för publiken när det regnar och när kylan kryper ner i gropen.

Stolt ägare till Zorngården.
Till skillnad från Carl Larsson
så växte Zorn upp i Dalarna.

Zorngården. Man förstår nog var vikingasalen är belägen.

Nåväl, vad gjorde vi mer i Dalarna? Jo, två av det största turistmålen måste besökas. Jag tänker på Carl Larssons gård i Sundborn och Anders Zorns gård i Mora. Det var intressant att med ett dygns intervall besöka dessa gårdar och jämföra hur två av våra kostnärsgiganter tillsammans med sina hustrur löste bostadfrågan i början på förra seklet. Båda började med små torp, som efterhand och i takt med att pengarna strömmade in, byggdes ut till ganska gigantiska hus med en bostadsyta på cirka 600 m2. I båda husen är inredningen så gott som orörd sedan den tid konstnärerna med familjer bodde där. Medan inredningen i Larssons hus är ljus och lätt så är Zorns rustikare och mörkare. Men den största skillnaden är väl att Larssons skapade en ny inredningsstil som för många i samtiden blev till ett ideal medan inredningen i Zorns hus är att sammelsurium av olika äldre stilar. I båda husen finns många praktiska finesser som har uppfunnits av konstnärerna (eller i Larssons fall kanske av hustru Karin). Några av finesserna i Larssons möbler har faktiskt kopierats av IKEA.

Carl Larssongården i Sundborn

Zorngården var kanske det första hus i Sverige som hade varmvattenberedare som gav varmt rinnande varmt vatten. Ett kylskåp installerades också väldigt tidigt. Dessa tekniska innovationer hade säkert Zorn träffat på i USA dit han reste många gånger. Zorngården var också utrustad med Dalarnas (eller Moras?)  första privattelefon. I huset fanns också ett elektriskt intercom system som i huvudsak skulle underlätta för tjänstefolket. Det var trevligt att besöka båda gårdarna och vi guidades av ungdomar som visste vad de talade om. På Larssongården var vår guide faktiskt barnbarns barnbarn till Carl och Karin. Efteråt diskuterade vi i vilket hus vi helst skulle vilja bo. Jag var nog den ende som föredrog Zorngården. Anledningen till detta var den magnifika och storslagna "vikingasalen" med carambolebord, punschveranda och ett trevligt utrymme för skrivbord och böcker.

Villa Långbers från framsidan. Utsikten över Siljan är på baksidan

Var övernattade vi? Jo i Tällberg. Denna säregna by som någon gång under förra seklet seglade upp och blev ett populärt turistmål. Det är svårt att förstå att det fortfarande finns marknad för alla byns hotell. Det finns minst åtta hotell av någorlunda storlek. Vi bodde på ett som heter Villa Långbers. Det tillhör inte de största men det ligger högst upp och utsikten över Siljan är magnifik. Vi har inget att klaga på. Att vi fick kasta i oss middagen för att hinna till Dalhalla kan vi inte lasta hotellet för.