Grimeton igen

Tidigt 1920-tal
Beslut om byggandet av Grimetons radiostation togs 1921. Nästkommande år den 25 augisti blev en viss lantmätare Norén uppmanad att inställa sig på Radiobyrån. Jag antar att denna låg i Stockholm och var en del av Telegrafstyrelsen. Norén fick nu veta att han erhållit befattningen som arbetschef för den blivande radioanläggningen på Västkusten.

Hur kan jag veta detta? Jo, jag har en faksimilutgåva av den rapport som Norén färdigställde när han slutfört sitt uppdrag. Rapporten är en "redogörelse för arbetet med mastfundament, vägar, byggnader etc. utfört under tiden augusti 1922-november 1923". Noréns alster är fantastisk läsning. Rapporten omfattar massvis med detaljerade uppgifter om betonggjutning, kostnader för anläggning av jordnät, områdets förmåga att ta emot stora regnmängder, avloppsnät, makadamframställning etc. Men, och det är mycket förvånade, rapporten är inte bara en torr redovisning av tekniska fakta och kostnadssammanställningar. Det vimlar också av subjektiva kommentarer av de halländska böndernas uppträdande och karaktär. Norén har heller inga problem att lämna ut sig sig själv och då också med sina egna tillkortakommanden.

Norén med några av sina medarbetare. Självklart är det han i
 mitten. Visst utstrålar han pondus. Den sittande mannen är en
 ingenjör med något slags kontrolluppdrag. Övriga är förmän.

Noréns första uppgift var att bestämma plats för anläggningen och köpa upp marken. Det var många kriterier som måste vara uppfyllda. Det viktigaste var att sändningarna som skulle tas emot på Long Island utanför NewYork gick över öppet vatten så långt som möjligt. Detta krav bestämde platsens läge till någonstans mellan Falkenberg och Varberg. Ett annat krav var att stationen måste ligga någorlunda utom skotthåll från fientliga örlogsfartyg. Nåväl Norén började med falkenbergsalternativet. Redan 29 augusti (4 dagar efter att han fått uppdraget av radiobyrån) hade han utstakat ett lämpligt område i Långås socken, som faktiskt inte ligger alls långt från Grimeton. Norén upptog genast förhandlingar om mark med ägaren till den förnämsta gården som var berörd. Norén karakteriserar gårdsägaren som "typisk halländsk storbonde med bräckig accent, jovialisk och självsäker". Vidare skriver han "Trots den relativt tidiga morgontimman, kl. var ännu ej 9 på fm., vankades kaffe och Karlshamns flaggpunsch, tyvärr ljummen. Så började underhandlingarna. Visan var den vanliga. Ingenstädes i Halland fanns en sådan gård. Se vilka skördar, vilken kultur, vilken trädgård. Träden äro grönare, solen varmare, ty det är färdnesgården som brukas. Paradiset själv förbleknar vid en jämförelse. Och priset, 3000 kr per tunnland. 
Tack vare punschen tog jag avsked på ett hövligt sätt."


Därefter var det dags att titta på området i Grimeton. En del av marken låg i grannsocknen Hunnestad. Norén hade snabbt sin uppfattning klar. "I Grimeton bodde de mer välbärgade, en verklig bondearistokrati, öppna och pålitliga, självsäkra och bestämda. Hunnestadbönderna vore mindre välsituerade, deras gårdar sämre underhållna både vad jord och åbyggnader beträffar. De voro mindre vakna, inbundna och verkade mindre intelligenta, Efter vad jag erfarit skall Hunnestads socken koloniserats av tattare och från Varbergs fästning frigivna fångar. Huruvida detta är sant torde väl kunna ifrågasättas, men det nu levande släktet tycks inte jäva ett sådant förmodande. Han fortsätter: "Gemensamt för bönderna i de båda socknarna var deras gästfrihet. Överallt bjöds vi på kaffe, i Hunnestad vanligen med brännvin till, eller då det skulle vara förnämnt "ordinär". I Grimeton däremot hände det att både "tre stjärnor" och V.O. exekverades, sällan sämre än "bolschevik". På varje ställe trugades det enligt gammal sed och då varken Gustáv (Noréns medarbetare) eller jag voro alldeles svårtrugade, vilket heller inte skulle vara passande, utan skulle stött de älskvärda värdarna, så befunno vi oss merendels framemot middagstiden, då en 4-5 bönder besökts, i synnerligen angenämn stämning."


Norén tröttnade snart på de utdragna förhandlingarna med bönderna och lät sin medhjälpare föra markavtalen i hamn. Själv kastade han sig med en väldig frenesi över byggnadsarbetena. Beträffande ersättning för marken hade han tidigt sin uppfattning klar. Det enda rimliga var expropriation.

Böndernas farhågor verkar inte har
 besannats. Svansen står inte rakt upp.

Ett sista citat: "Bönderna hade i allmänhet en mycket märkvärdig föreställning om den blivande "radiumstationens" funktion. Att svansarna på kreaturen, som passerade förbi området efter det stationen komme i drift skulle ställa sig rätt upp i vädret med ett knastrande ljusknippe utstrålande mot masterna, hade många klart för sig. Ävenledes troddes allmänt, att över masterna skulle ligga ett permanent åskmoln med urladdningar till masterna. En bonde yttrade en dag sina tvivel om att det verkligen skulle lyckas framställa så långa gnistor att de räckte till Amerika. Åtminstone ansåg han att även om detta lyckades, kunde ju envar stå och läsa av efter gnistorna vad som telegraferades, varigenom telegramhemligheten vore synnerligen dåligt bevarad."

Jag har stor förståelse av böndernas farhågor inför något som för dem var alldeles obegripligt. Har man dessutom varit i närheten av en stark lång-eller-mellanvågstation så är man böjd att i viss mån hålla med bönderna. Vi är nog många som erfarit att konstiga saker kan inträffa i sändarnas närområde.

Gustav V poserar strax efter invigningen av stationen.
Jag tror att någon av männen till vänster är Alexandersson,
som var  sändarens chefkonstruktör och radiotekniskt geni.

Genom åren så har jag läst tusentals tekniska rapporter. Inte sällan obegripliga och ofta väldigt tråkiga. Tänk om man då och då hade fått en rapport à la Norén på bordet. Visst hade det underlättat läsandet och höjt stämningen. Att den gode lantmätaren på ett drygt år lyckades genomföra sitt uppdrag är inget mindre än en bragd. Detta var på 1920-talet. I nådens år 2011 hade det aldrig gått. Min uppfattning om Norén är att han var en projektledare av Guds nåde. Han besatt en dådkraft som man många gånger efterlyst. Må vara att man kanske skulle kunna vara utan de av honom vädrade fördomarna om folk och fä.

Om man idag vill läsa rapporten så vet jag inte vart man skall vända sig. Originalet finns väl i något arkiv. Kanske finns det något ex. av faksimilutgåvan i Grimeton. På min utgåva så står Telia Mobitel AB, Göteborg som utgivare. Tryckåret är 1995. För övrigt finns ingen information.

Nästan 50 år senare

Min arbetsplats några sommarmånader på 60-talet.

En sommar blev jag erbjuden en praktikplats av Televerket. Min stationering skulle vara på Grimeton radiostation. Redan efter någon timme efter det att jag hade infunnit mig på stationen kallades jag in till chefen. Han gjorde klart att jag skulle jobba treskift som assistent till sändarvakten. Att detta assisterande innebar att man på natten skulle vara ensam på hela stationen framkom inte vid samtalet med chefen. Anläggningen på denna tid bestod av två byggnader där det fanns sändare. Den gamla huset som inrymde den då i malpåse inlagda Alexandersson alternatorn (långvågssändaren), ett antal mycket gamla Marconi kortvågsändare samt en kortvågsändare av modernare snitt. Jag tror att den hade tillverkats av Telefunken. I den nya byggnaden som var belägen cirka en kilometer från den gamla fanns det sändare för TV1, TV2 samt FM-radio. Jag tror mig också minnas att där fanns en maffig och modern sändare för kortvåg. Allt detta skulle alltså jag sköta om ensam mitt i natten och utan någon utbildning. Ja, lite muntliga instruktioner fick man förstås. Så småningom förstod jag att jag hade blivit utnyttjad. Jag fick bara vanlig praktikantlön men löste chefens problem med att få ihop vaktlistorna under semesterperioden. Troligen gjorde sig Televerket skyldigt till ett rejält brott mot ingångna kollektivavtal och arbetslagar även om de inte var så omfattande på den tiden.

Man lärde sig ganska snart vad som gick och göra. Det rörde sig om att starta eller stänga av sändare på order från Stockholm. Ett antal knapptryckningar i rätt tidsföljd var vad som behövdes. Åtminstone på den mer moderna utrustningen. De gamla kortvågssändarna var läskiga. När man skulle ändra frekvens på dem så måste man öppna en bakdörr på sändarskåpet och fysiskt byta ut stora spolar och kondensatorer. Jag inbillade mig alltid att det låg kvar spänning över prylarna trots att de mer erfarna kollegorna intygade att detta var omöjligt.

En på den tiden relativt modern KV-
sändare. Alternatorn i bakgrunden

På nätterna var det oftast ganska lugnt. Men ibland ringde chefen för att djävlas eller för att han kanske kände sig lite otrygg över att det var jag som hade vakten. En natt utbröt  rena kaoset. Ett rejält åskoväder fick det mesta att stanna. Det larmade överallt och ungefär när jag halvt panikslagen börjat få en uppfattning om vad som hänt så ringer chefen och säger: Hult! Rapportera vilka åtgärder ni vidtagit!  Det är ju precis den frågan man vill ha precis vid det tillfället. Jag svarade att när jag ändå har dig på tråden så vill jag be dig om att kalla in extrapersonal. Han hälsade aldrig på mig efter det samtalet. I den hierarkiska och auktoritära ordning som rådde på stationen kunde han inte förstå att jag inte visade mer respekt och gav fan i att ge order när jag bara skulle svara på frågor.

På stationen fanns otroligt många anställda. Vad alla gjorde fick jag aldrig någon kläm på. Men det skall väl i rättvisans namn sägas att det fanns de som hade uppgifter utanför stationsområdet. En dag utgavs order om att den stora uppsnyggningen skulle äga rum. Sändare skulle rengöras, synlig koppar putsas, golven skulle bonas, grusgångarna krattas, fordonen tvättas o.s.v. Allt skulle vara tipptopp eftersom radiodirektören från Göteborg skulle komma på inspektion. På morgonen för direktörens ankomst hissades flaggan. Arbetsledningen var uppklädd och halva personalstyrkan kördes ner i källaren och tillsades att inte visa sig förrän besöket och därmed faran var över. Ingen höjdare från Göteborg skulle få komma på tanken att fråga om det fanns sysselsättning för all personal. Jag slapp källaren eftersom jag hade vakten och när jag tog direktören i hand kände han igen mig. Det var han som jag hade talat med i samband med tillsättningen av min praktikplats! Alla var djupt imponerade över att direktören nedlät sig till att visa sig intresserad av min ringa person. Jag har långt senare förstått att han var mycket omtyckt i Göteborg och förstod sig på hur god personalutveckling skulle bedrivas.

Man anpassade sig snabbt till de minst sagt mycket gammalmodiga regler och rutiner som gällde på stationen och jag måste tillstå att det var bra praktik som erbjöds. Jag lärde mig en hel del om radioteknik som jag faktiskt har haft nytta av genom åren. Bland alla personer som jobbade på stället fanns det flera som var lysande tekniker både praktiskt och teoretiskt. I den mån det var möjligt så försökte man vara i deras närhet.

Två månaders sommarpraktik gick fort och jag fortsatte mina studier och gick vidare ut i arbetslivet. Efter något decennium kom jag genom nya engagemang åter i kontakt med radiotekniken och så småningom ungefär trettio år efter det att jag lämnat Grimeton så insåg jag att jag faktiskt hade blivit ansvarig för viss del av den verksamhet som nu bedrevs i Grimeton. Cirkeln sluten? Jag hoppas att den lilla spillra som då återstod av personalstyrkan aldrig upplevde mig på samma sätt som man upplevde radiodirektören från Göteborg trettio år tidigare; som ett främmande och mycket mäktigt väsen från en annan värld.