Duktiga miljötjejer och höger/vänster i svensk politik

Folkpartiets ledare flörtar våldsamt men
det f.d. språkröret verkar klart avstånds-
tagande  eller t.o.m. alldeles förskräckt.

Idag tillkännagav två duktiga politiker i miljöpartiet att man lämnar politikens hetluft. Båda gör ett klokt val. Maria Wetterstrand är den utan jämförelse skickligaste politiker som miljöpartiet har haft. Under hennes tid som språkrör har miljöpartiet förvandlats från att ha betraktats som ett enfrågeparti till ett parti som många nog tycker har ett ganska komplett och till och med rimligt politiskt program. Wetterstrand har dessutom framträtt som en duktig, kunnig och påläst debattör. Hennes framtoning skapar förtroende i de mest skilda kretsar. Nu lämnar hon riksdagen och skall verka som fri opinionsbildare. Det är helt rätt agerat. Har man avgått som kapten så skall man lämna skeppet. Såvitt jag förstår så innebär detta inte att Wetterstrand tar ett konsultjobb med ett fett arvode á la Persson.

En rakryggad miljöpartist

Den andra tjejen heter Mikaela Valtersson och har varit ekonomisk talesman för miljöpartiet. Hon ställde med stora ambitioner upp som kandidat i valet till språkrör men förlorade. Efter lite betänketid så har hon nu beslutat att lämna sina politiska uppdrag. Hon ville vidare och menade att hon var det bästa alternativet till språkrör. Nu tyckte partiet annorlunda och då vill Valterson inte gå tillbaka till sitt gamla uppdrag. Helt rätt agerat!

Valtersson har meddelat sitt avhopp på DN:s debattsida. Där gör hon också en helt riktig analys av de svenska partiernas placering på höger/vänster skalan. Hon menar att miljöpartiet absolut inte skall utesluta samarbete med moderaterna eftersom detta parti numera inte alls är isolerat på högerkanten. Så är det. Man trodde från början att Reinfeldts ( under Schlingmans taktpinne) försök att få moderaterna att framstå som ett mittenparti var ren taktik och röstfiskande. Men efter ett antal moderatledda regeringsår så kan man nog konstatera att moderaterna är etablerade i den svenska politiska mitten och att de nu befinner sig i närheten av socialdemokraterna. Vilka har då intagit högerflanken? Centerpartiet under Maud Olofsson är väl det parti som mest har försökt slå mynt av gamla konservativa ideal inom den ekonomiska politiken. KD försöker vinna poäng på en moralkonservativ linje och folkpartiet sätter värdekonservatism, kulturkonservartism och gamla konservativa bildningsideal främst. Sedan sopar SD upp folk ur de allmänt högerextrema skarorna.

Ur ett rent taktiskt perspektiv så måste man beundra moderaternas plan och hur den har genomförts. Enligt opinionsundersökningarna så är nu moderaterna Sveriges klart största parti och deras regeringsbröder håller på att utplånas. Men jag kan inte låta bli att undra över vad de gamla "hederliga" moderaterna tycker om dessa förändringar. Har man inte insett vad som har hänt? Eller är man så berusad av makten att man inte bryr sig? Kanske kommer det en reaktion. För säkert finns det många gamla moderater som fortsättningsvis absolut inte vill höra talas om (M) som Sveriges riktiga arbetarparti eller som partiet i mitten.

Miljöpartiet har nu, om än bara genom en avgående ledande person, pekat på att det borde finnas möjligheter till samarbete med moderaterna. För mig förefaller det mycket mer logiskt att (S) och (M) inleder samarbete, speciellt om krisen i världsekonomin accelererar. Kan man hitta en plats i samarbetet för (MP) så är väl det också ok.

När det gäller politik har jag numera inga bindningar eller preferenser och denna lättsamma inställning tror jag blir alt vanligare bland väljarna. Men jag efterlyser politiker från alla läger som kan ge en visionär målbild för framtiden och peka på realistiska och finansierade förslag som leder dit. Idag orerar moderaterna mestadels om ansvarstagande och den nya sosseledningen snackar om allt man vill göra men man undviker noggrant alla upplysningar om hur förändringarna skall genomföras. Denna andefattighet tror jag leder till fortsatt minskning av intresset för politik och politiskt arbete.

Mini Golf World Championships 2011

När jag var liten grabb och faktiskt också en bit upp i tonåren så hängde jag mycket på golfbanan. Men då betydde inte golf vad det betyder nu för tiden. Golf var detsamma som det vi idag alldagligt kallar minigolf. Att småkillar skulle ha möjlighet att spela det vi idag benämner golf var bokstavligen talat alldeles otänkbart. Speciellt om man inte hade föräldrar ur de högre socialgrupperna och dessutom inte bodde i närheten av en golfbana. Om denna lek för överklassen någon gång kom på tal så benämndes den långgolf. Numera när det som en gång var långgolf har blivit en folkrörelse så kallas det golf och det andra kallas minigolf. Så kan det gå! Men det är inte slut där. För de som fortfarande gillar minigolf och spelar på tävlingsnivå tyckte att det där med "mini" lät lite nedsättande så man döpte om spelet till bangolf, vilket alltså är den svenska officiella benämnigen. Lite ironiskt är det att den internationella (engelska) benämningen numera är Mini Golf eller Miniature Golf.

Österrikarna gör alltid bra ifrån sig

I dagarna spelas Mini Golf World Championship i Stockholm. Kanske är det lite magstarkt att kalla det världsmästerskap. Hur jag än försökte hitta någon utomeuropeisk deltagare så fann jag ingen. Men det är säkert minst 15 europeiska länder som  är representerade i mästerskapet. Tävlingarna spelas i Tantolunden. Jag var alltså där i förmiddags och kollade när det inledande lagspelet startade. Man kan inte säga att publiktrycket var speciellt hårt. Jag uppfattade att det nästan bara var jag som följde spelet med intresse. Många flanörer stannade till några minuter och förhörde sig om vad som om vad som var på gång och fortsatte sedan sin promenad. Jag kom i slang med en svensk landslagspelare och han delgav mig mycket information om spelet och dess förutsättningar.

En svensk på eternitbanan

En rond består av 18 hål (banor). På den här nivån spelar man på två olika underlag. 18 hål på eternit och 18 hål på betong. Det är dessa underlag som förekommer uteslutande utomlands medan i Sverige så är det helt dominerande underlaget filt. Detta är givetvis till nackdel för de svenska spelarna när man deltar i internationella mästerskap. I lagspelet deltar 6 män i varje nations lag. Kvinnorna tävlar för sig och har tremannalag. Man spelar 6 ronder under två dagar, 3 ronder på eternit och 3 på betong. Det lag som tillsammans har avverkat minst antal slag blir världsmästare. De 18 betonghålen ser likadana ut överallt i världen och de spelas alltid i samma ordning. Betonghålen är också betydligt längre än eternithålen. De sistnämnda kan variera från tävling till tävling men det finns ett 30-tal standardiserade hål som arrangören måste välja ur då banan byggs upp. Min sagesman sa att en eternitbana bör man avverka på 21 slag och ett godtagbart resultat på betongen var 27 slag. Jag vill minnas att om man kom ner mot 45 slag så hade man chansen att vinna en 50-öring.

Njut av grabbar och tjejer med välutvecklat bollsinne

Underlaget är en sak att behärska. Sedan gäller det att välja boll beroende på temperatur, vind, studsegenskaper och hålets utseende. Varje spelare har säkert 100 bollar att välja bland och man tar till många olika knep för att hålla bollen vid rätt temperatur. Så visst är det en materielsport. Jag spelar ju en del vanlig golf och jag slogs av hur mycket uppställningen inför slaget varierade från spelare till spelare och vilken suverän bollträff alla hade. Golfspelare borde ha en hel del att lära av bangolfspelare. De senare är säkert suveräna puttare på en golfbana.

Imorgon avslutas lagspelet och sedan är det individuella tävlingar på fredag och lördag. Gå dit och titta! Det är faktiskt mycket intressantare än det kan förefalla. Här följer lite bilder från tävlingarna:

Dagen efter som jag var och tittade på tävlingarna så avslutades

lagmästerskapet. Det svenska herrlandslaget lyckades med bedriften

att bli världsmästare! Här ser ni  laget med reserver och ledare. 

Kameror och märkesprylar

Bilden föreställer en Kodak Retinette
men förmodligen är detta en äldre
 modell än min första småbildskamera

Fotografering har jag hållit på med en hel del genom åren. Det har dock aldrig varit fråga om några konstnärliga ambitioner utan kameran har mest använts för dokumentationsändamål. Min första kamera var en lådkamera. När jag nu ser på några gamla bilder som jag har tagit med den kameran så slås jag av att resultatet faktiskt blev förvånansvärt bra. Min andra kamera fick jag överta av min syster. Det var min första småbildskamera (35 mm format) och modellen var Kodak Retinette. Vilket lyft, nu kunde man ställa in avstånd, bländare och exponeringstid. Någon inbyggd exponeringsmätare fanns naturligtvis inte men jag vill minnas att jag lyckades komma över en handhållen mätare och att den underlättade fotograferingen en hel del. Snart började man längta efter en systemkamera och gärna med ett teleobjektiv eftersom jag nu hade börjat att skåda på fåglar. Men priserna på sådana var minst sagt avskräckande för en grabb i de nedre tonåren. Visst sneglade man på Nikon och Canon men att köpa något sådant var helt orealistiskt. Efter att ha arbetat en stor del av ett sommarlov fick jag ihop pengar som räckte till en begagnad Practica. Något teleobjektiv var inte att tänka på. Practica var en östtysk kamera men jag vill minnas att den var helt ok. Tyvärr blev den stulen. Sedan följde en lång period utan kamera. Men jag följde vad som hände på kameramarknaden. Av någon anledning började jag att snöa in på Nikon.Varför jag blev såld på Nikon och fick aversion mot Canon kan kanske bara en reklammakare förklara. Långt bak i huvudet fanns också något som hette Leica. Det mest prestigefyllda märket när det gällde småbildskameror. Legendariska yrkesfotografers huvudsakliga verktyg. En Leica kostade och kostar väl fortfarande 2-3 ggr mer än Nikon/Canon. Men Leica är positionerad som nummer ett och därmed spelar prissättningen mindre roll.

Min sista analoga Nikon. Jag använde den
under 80/90-talen. Den var fullsmockad  med
den tidens alla tekniska finesser. Kamerans
exponeringsmätare var unik och gav
fotografen massor av olika möjligheter..

Så småningom köpte jag min första Nikon och började samla på mig en skaplig utrustning. När den analoga tiden gick mot sitt slut hade jag två kamerahus och ett tiotal objektiv. Något har jag sålt men det mesta finns kvar. Nu var det dags att köpa den första digitala kameran. Det blev en kompaktkamera och givetvis en Nikon. Detta var den sämsta kamera jag någonsin haft. Kanske var tiden inte mogen för digitala kameror och säkert var andra tillverkares produkter lika dåliga. Men Nikon hade svikit mig och nu var det dags att pröva något annat. Det blev först Sony, sedan ytterligare en Sony och därefter Canon. Alla i kompaktformat men med skaplig zoomkapacitet. Detta plus den digitala zoommöjligheten gör att det oftast går alldeles utmärkt att fotografera fåglar för dokumentationsändamål utan stora objektiv. Men drömmen om en Leica har hela tiden funnits kvar. Hur förklarar man sådant? Jag är absolut inte en person som bryr mig om märken när det t.ex. gäller kläder, möbler, eller hushållsartiklar. Men med elektronik och optik är det annorlunda. Där har jag alltid klart för mig vilket märke jag helst vill ha. Och är det inte konstigt att det märket alltid betingar det absolut högsta priset.

Jag kommer säkert att fortsätta att
använda denna förträffliga kamera.

Den kamera jag använt de senaste åren är en Canon med modellbeteckning G9. G9 har ersatts av G10,G11, G12 och G13. Det kommer nästan två nya modeller per år. Kameran är förträfflig. Robust med rejäla rattar och knappar och den klarar lite omildare behandling. Mycket lätt att använda och jag kan inte se några större brister i bildbehandlingen. Den är utmärkt som videokamera. Jag har inget att klaga på. Jo, den är lite för stor. Den är betydligt större än de vanliga kompaktkamerorna (men mycket minde än en systemkamera) och det blir lite obekvämt att stoppa den i fickan.

Men för några veckor sedan fick jag se att det fanns en ny Leica som salufördes till ett pris som var högt men inte helt orealistiskt. Lite produktundersökning gav vid handen att Panasonic och Leica samarbetar. Panasonic saluför utmärkta kompaktkameror under märket Lumix. Dessa är utrustade med objektiv från Leica. Panasonic å andra sidan bistår Leica när det gäller deras kameror i den del av sortiment som ligger lägst i pris. Mycket av "inkromet" görs av Panasonic medan objektiv, yttre skal och vissa mindre delar av programvaran görs av Leica. Men det viktigaste:  kameran är märkt med Leicas logga!!

Det här är min nya Leica!

Kameran som jag föll för heter Leica V-Lux 30 och har väldigt höga prestanda och funktionaliteten går inte av för hackor. Några uppgifter ur databladet: 14 megapixel, 16x optisk zoom (vilket motsvarar 24-384 mm (!) i det gamla 35 mm formatet), GPS, pekskärm och filmning i HD-format (1080i). Jag kommer aldrig att lära mig allt som den här kameran kan göra. Instruktionsboken är på 154 sidor! Kameran verkar vara den perfekta resekameran. Den ryms i bröstfickan och har väldigt få nackdelar gentemot en betydligt större systemkamera.

Jag vill poängtera att det finns en Lumix kamera (TZ20) som uppenbarligen kan allt som Leican kan men som betingar ett pris som är markant lägre. Men den saknar alltså Leicas logga. När jag hade avslutat köpet av min nya kamera så frågade jag försäljaren om han gapskrattar när jag har lämnat lokalen. Men då drog han upp en likadan kamera ur fickan och sa att den var hans. När jag kommit ut ur affären slogs jag av tanken att upphalandet av kameran var  förberett och avsett att dämpa kundernas eventuella ångest framkallad av ett alltför plötsligt och känslostyrt köp.

Kikare är ett annat kapitel. Om Leica är mer eller mindre i en egen klass när det gäller småbildskameror så finns det två kikarmärken som tävlar om första platsen. Men kikare får bli ett annat blogginlägg. Bilden på min kikare här bredvid avslöjar emellertid vilket märke jag sätter främst.

Grimeton igen

Tidigt 1920-tal
Beslut om byggandet av Grimetons radiostation togs 1921. Nästkommande år den 25 augisti blev en viss lantmätare Norén uppmanad att inställa sig på Radiobyrån. Jag antar att denna låg i Stockholm och var en del av Telegrafstyrelsen. Norén fick nu veta att han erhållit befattningen som arbetschef för den blivande radioanläggningen på Västkusten.

Hur kan jag veta detta? Jo, jag har en faksimilutgåva av den rapport som Norén färdigställde när han slutfört sitt uppdrag. Rapporten är en "redogörelse för arbetet med mastfundament, vägar, byggnader etc. utfört under tiden augusti 1922-november 1923". Noréns alster är fantastisk läsning. Rapporten omfattar massvis med detaljerade uppgifter om betonggjutning, kostnader för anläggning av jordnät, områdets förmåga att ta emot stora regnmängder, avloppsnät, makadamframställning etc. Men, och det är mycket förvånade, rapporten är inte bara en torr redovisning av tekniska fakta och kostnadssammanställningar. Det vimlar också av subjektiva kommentarer av de halländska böndernas uppträdande och karaktär. Norén har heller inga problem att lämna ut sig sig själv och då också med sina egna tillkortakommanden.

Norén med några av sina medarbetare. Självklart är det han i
 mitten. Visst utstrålar han pondus. Den sittande mannen är en
 ingenjör med något slags kontrolluppdrag. Övriga är förmän.

Noréns första uppgift var att bestämma plats för anläggningen och köpa upp marken. Det var många kriterier som måste vara uppfyllda. Det viktigaste var att sändningarna som skulle tas emot på Long Island utanför NewYork gick över öppet vatten så långt som möjligt. Detta krav bestämde platsens läge till någonstans mellan Falkenberg och Varberg. Ett annat krav var att stationen måste ligga någorlunda utom skotthåll från fientliga örlogsfartyg. Nåväl Norén började med falkenbergsalternativet. Redan 29 augusti (4 dagar efter att han fått uppdraget av radiobyrån) hade han utstakat ett lämpligt område i Långås socken, som faktiskt inte ligger alls långt från Grimeton. Norén upptog genast förhandlingar om mark med ägaren till den förnämsta gården som var berörd. Norén karakteriserar gårdsägaren som "typisk halländsk storbonde med bräckig accent, jovialisk och självsäker". Vidare skriver han "Trots den relativt tidiga morgontimman, kl. var ännu ej 9 på fm., vankades kaffe och Karlshamns flaggpunsch, tyvärr ljummen. Så började underhandlingarna. Visan var den vanliga. Ingenstädes i Halland fanns en sådan gård. Se vilka skördar, vilken kultur, vilken trädgård. Träden äro grönare, solen varmare, ty det är färdnesgården som brukas. Paradiset själv förbleknar vid en jämförelse. Och priset, 3000 kr per tunnland. 
Tack vare punschen tog jag avsked på ett hövligt sätt."


Därefter var det dags att titta på området i Grimeton. En del av marken låg i grannsocknen Hunnestad. Norén hade snabbt sin uppfattning klar. "I Grimeton bodde de mer välbärgade, en verklig bondearistokrati, öppna och pålitliga, självsäkra och bestämda. Hunnestadbönderna vore mindre välsituerade, deras gårdar sämre underhållna både vad jord och åbyggnader beträffar. De voro mindre vakna, inbundna och verkade mindre intelligenta, Efter vad jag erfarit skall Hunnestads socken koloniserats av tattare och från Varbergs fästning frigivna fångar. Huruvida detta är sant torde väl kunna ifrågasättas, men det nu levande släktet tycks inte jäva ett sådant förmodande. Han fortsätter: "Gemensamt för bönderna i de båda socknarna var deras gästfrihet. Överallt bjöds vi på kaffe, i Hunnestad vanligen med brännvin till, eller då det skulle vara förnämnt "ordinär". I Grimeton däremot hände det att både "tre stjärnor" och V.O. exekverades, sällan sämre än "bolschevik". På varje ställe trugades det enligt gammal sed och då varken Gustáv (Noréns medarbetare) eller jag voro alldeles svårtrugade, vilket heller inte skulle vara passande, utan skulle stött de älskvärda värdarna, så befunno vi oss merendels framemot middagstiden, då en 4-5 bönder besökts, i synnerligen angenämn stämning."


Norén tröttnade snart på de utdragna förhandlingarna med bönderna och lät sin medhjälpare föra markavtalen i hamn. Själv kastade han sig med en väldig frenesi över byggnadsarbetena. Beträffande ersättning för marken hade han tidigt sin uppfattning klar. Det enda rimliga var expropriation.

Böndernas farhågor verkar inte har
 besannats. Svansen står inte rakt upp.

Ett sista citat: "Bönderna hade i allmänhet en mycket märkvärdig föreställning om den blivande "radiumstationens" funktion. Att svansarna på kreaturen, som passerade förbi området efter det stationen komme i drift skulle ställa sig rätt upp i vädret med ett knastrande ljusknippe utstrålande mot masterna, hade många klart för sig. Ävenledes troddes allmänt, att över masterna skulle ligga ett permanent åskmoln med urladdningar till masterna. En bonde yttrade en dag sina tvivel om att det verkligen skulle lyckas framställa så långa gnistor att de räckte till Amerika. Åtminstone ansåg han att även om detta lyckades, kunde ju envar stå och läsa av efter gnistorna vad som telegraferades, varigenom telegramhemligheten vore synnerligen dåligt bevarad."

Jag har stor förståelse av böndernas farhågor inför något som för dem var alldeles obegripligt. Har man dessutom varit i närheten av en stark lång-eller-mellanvågstation så är man böjd att i viss mån hålla med bönderna. Vi är nog många som erfarit att konstiga saker kan inträffa i sändarnas närområde.

Gustav V poserar strax efter invigningen av stationen.
Jag tror att någon av männen till vänster är Alexandersson,
som var  sändarens chefkonstruktör och radiotekniskt geni.

Genom åren så har jag läst tusentals tekniska rapporter. Inte sällan obegripliga och ofta väldigt tråkiga. Tänk om man då och då hade fått en rapport à la Norén på bordet. Visst hade det underlättat läsandet och höjt stämningen. Att den gode lantmätaren på ett drygt år lyckades genomföra sitt uppdrag är inget mindre än en bragd. Detta var på 1920-talet. I nådens år 2011 hade det aldrig gått. Min uppfattning om Norén är att han var en projektledare av Guds nåde. Han besatt en dådkraft som man många gånger efterlyst. Må vara att man kanske skulle kunna vara utan de av honom vädrade fördomarna om folk och fä.

Om man idag vill läsa rapporten så vet jag inte vart man skall vända sig. Originalet finns väl i något arkiv. Kanske finns det något ex. av faksimilutgåvan i Grimeton. På min utgåva så står Telia Mobitel AB, Göteborg som utgivare. Tryckåret är 1995. För övrigt finns ingen information.

Nästan 50 år senare

Min arbetsplats några sommarmånader på 60-talet.

En sommar blev jag erbjuden en praktikplats av Televerket. Min stationering skulle vara på Grimeton radiostation. Redan efter någon timme efter det att jag hade infunnit mig på stationen kallades jag in till chefen. Han gjorde klart att jag skulle jobba treskift som assistent till sändarvakten. Att detta assisterande innebar att man på natten skulle vara ensam på hela stationen framkom inte vid samtalet med chefen. Anläggningen på denna tid bestod av två byggnader där det fanns sändare. Den gamla huset som inrymde den då i malpåse inlagda Alexandersson alternatorn (långvågssändaren), ett antal mycket gamla Marconi kortvågsändare samt en kortvågsändare av modernare snitt. Jag tror att den hade tillverkats av Telefunken. I den nya byggnaden som var belägen cirka en kilometer från den gamla fanns det sändare för TV1, TV2 samt FM-radio. Jag tror mig också minnas att där fanns en maffig och modern sändare för kortvåg. Allt detta skulle alltså jag sköta om ensam mitt i natten och utan någon utbildning. Ja, lite muntliga instruktioner fick man förstås. Så småningom förstod jag att jag hade blivit utnyttjad. Jag fick bara vanlig praktikantlön men löste chefens problem med att få ihop vaktlistorna under semesterperioden. Troligen gjorde sig Televerket skyldigt till ett rejält brott mot ingångna kollektivavtal och arbetslagar även om de inte var så omfattande på den tiden.

Man lärde sig ganska snart vad som gick och göra. Det rörde sig om att starta eller stänga av sändare på order från Stockholm. Ett antal knapptryckningar i rätt tidsföljd var vad som behövdes. Åtminstone på den mer moderna utrustningen. De gamla kortvågssändarna var läskiga. När man skulle ändra frekvens på dem så måste man öppna en bakdörr på sändarskåpet och fysiskt byta ut stora spolar och kondensatorer. Jag inbillade mig alltid att det låg kvar spänning över prylarna trots att de mer erfarna kollegorna intygade att detta var omöjligt.

En på den tiden relativt modern KV-
sändare. Alternatorn i bakgrunden

På nätterna var det oftast ganska lugnt. Men ibland ringde chefen för att djävlas eller för att han kanske kände sig lite otrygg över att det var jag som hade vakten. En natt utbröt  rena kaoset. Ett rejält åskoväder fick det mesta att stanna. Det larmade överallt och ungefär när jag halvt panikslagen börjat få en uppfattning om vad som hänt så ringer chefen och säger: Hult! Rapportera vilka åtgärder ni vidtagit!  Det är ju precis den frågan man vill ha precis vid det tillfället. Jag svarade att när jag ändå har dig på tråden så vill jag be dig om att kalla in extrapersonal. Han hälsade aldrig på mig efter det samtalet. I den hierarkiska och auktoritära ordning som rådde på stationen kunde han inte förstå att jag inte visade mer respekt och gav fan i att ge order när jag bara skulle svara på frågor.

På stationen fanns otroligt många anställda. Vad alla gjorde fick jag aldrig någon kläm på. Men det skall väl i rättvisans namn sägas att det fanns de som hade uppgifter utanför stationsområdet. En dag utgavs order om att den stora uppsnyggningen skulle äga rum. Sändare skulle rengöras, synlig koppar putsas, golven skulle bonas, grusgångarna krattas, fordonen tvättas o.s.v. Allt skulle vara tipptopp eftersom radiodirektören från Göteborg skulle komma på inspektion. På morgonen för direktörens ankomst hissades flaggan. Arbetsledningen var uppklädd och halva personalstyrkan kördes ner i källaren och tillsades att inte visa sig förrän besöket och därmed faran var över. Ingen höjdare från Göteborg skulle få komma på tanken att fråga om det fanns sysselsättning för all personal. Jag slapp källaren eftersom jag hade vakten och när jag tog direktören i hand kände han igen mig. Det var han som jag hade talat med i samband med tillsättningen av min praktikplats! Alla var djupt imponerade över att direktören nedlät sig till att visa sig intresserad av min ringa person. Jag har långt senare förstått att han var mycket omtyckt i Göteborg och förstod sig på hur god personalutveckling skulle bedrivas.

Man anpassade sig snabbt till de minst sagt mycket gammalmodiga regler och rutiner som gällde på stationen och jag måste tillstå att det var bra praktik som erbjöds. Jag lärde mig en hel del om radioteknik som jag faktiskt har haft nytta av genom åren. Bland alla personer som jobbade på stället fanns det flera som var lysande tekniker både praktiskt och teoretiskt. I den mån det var möjligt så försökte man vara i deras närhet.

Två månaders sommarpraktik gick fort och jag fortsatte mina studier och gick vidare ut i arbetslivet. Efter något decennium kom jag genom nya engagemang åter i kontakt med radiotekniken och så småningom ungefär trettio år efter det att jag lämnat Grimeton så insåg jag att jag faktiskt hade blivit ansvarig för viss del av den verksamhet som nu bedrevs i Grimeton. Cirkeln sluten? Jag hoppas att den lilla spillra som då återstod av personalstyrkan aldrig upplevde mig på samma sätt som man upplevde radiodirektören från Göteborg trettio år tidigare; som ett främmande och mycket mäktigt väsen från en annan värld.

Det är inte så märkvärdigt, det är några master

Då och då läser jag vissa landsortstidningars nätupplagor. Häromdagen läste jag Hallands Nyheter. Tidningen hade gjort en kort intervju med en man som nyligen har fått en bok utgiven. Titeln på boken är Trista sevärdheter med underrubriken 121 platser ovärda en omväg. Som titeln antyder så handlar boken om platser i Sverige som man inte behöver besöka. Jag har inte läst boken och kommer nog aldrig att läsa den. Det känns som en tämligen obehövlig handbok.

Grimetons sex matster som bär upp långvågssändarens
antennsystem. syns vida omkring över den halländska
 slättbygden. Masten i förgrunden restes under 60-talet
och i den sitter antenner för TV och FM-radio. 

När jag läste intervjun i HN slogs jag av de enfaldiga svar författaren gav på reportens frågor. Anledningen till att tidningen hade visat författaren, som heter Johan Tell, sitt intresse var att en av de trista sevärdheterna ligger mitt i tidningens utgivningsområde. Sevärdheten är radiostationen i Grimeton, av UNESCO utsett till ett s.k. världsarv. På frågan varför det är tråkigt att besöka Grimeton radiostation svarar Tell "Det är inte så märkvärdigt, det är några master". Sedan för han ett resonemang om att något är fel när Sverige lyckats "roffa åt sig" fjorton världsarv vilket är dubbelt så många som Egypten. För att ytterligare förstärka bilden av denna orättvisa så uppger Tell att Bhutan helt saknar världsarv! Det är något oklart men min slutsats är att han menar att Sverige borde ge tillbaka sina världsarv och se till att Bhutan tilldelas några stycken. Men det är inte Tells uppfattning om Sveriges världsarv som retar mig utan det är hans minst sagt nonchalanta svar beträffande anledningen till att Grimeton är tråkigt att besöka.

Tells svar avslöjar ett förakt för teknik och teknikhistoria. Det är uppenbart att han också är djupt okunnig om allt som rör Grimeton radiostation. Han förstår inte dess betydelse och han kan inte sätta in anläggningen i sitt historiska sammanhang. Troligen har han inte ens bemödat sig om att titta i de lättlästa broschyrer som finns tillgängliga vid stationen än mindre besöka radiostationens hemsida. Han har redan från början bestämt sig. Teknik är svårt så varför skall jag lägga tid på det. Jag kommer ju aldrig att begripa ett skvatt. Så mycket lättare och roligare att avfärda alltsammans. Det är ändå bara några gamla tekniknördar som gillar sådat här gammalt skrot. Vanliga människor kan inte ha något intresse av detta.

Tyvärr är Tells inställning inte unik för journalister och diverse skribenter. Det är mycket sällan man har nöjet att läsa någon vettig och genomarbetad artikel om teknik eller naturvetenskap utan att behöva gå till facktidskrifter. För svenska journalister och redaktörer är huvudinriktningen att undvika ämnet eller om det är nödvändigt att skriva något så måste man på grund av brist på egna kunskaper och trögtänkta läsare populärisera så kraftigt att det blir felaktigt och tramsigt. Sedan några årtionden tillbaka så har det blivit helt accepterat och självklart att de stora redaktionerna skall ha tillgång till journalister som enbart sysslar med ekonomi. Man kan ha synpunkter på hur de arbetar och vad de skriver men att ekonomisk journalistik är etablerat som ett fackområde råder det ingen tvekan om. Kommer det någon gång bli lika självklart att det inom olika medier behövs journalister med djupa kunskaper i teknik/naturvetenskap?

Jag hade tänkt att i detta inlägg också beröra varför Grimeton är en så unik anläggning, vilken teknik som ligger till grund för den gamla långvågssändaren och dess historiska betydelse. Det var länge sedan jag hade anledning att befatta mig med Grimeton så därför började jag med att checka lite fakta om anläggningen. Det visade sig då till min glädje att det finns mycket information om Grimeton på nätet som är väldigt bra och välskriven. Ett bidrag från mig hade blivit alldeles överflödigt. Om du är intresserad så börja med stationens alldeles utmärkta hemsida. Klicka här . När du läst den så kommer du säkert att vilja besöka Grimeton även om någon beskriver anläggningen som enbart några master.

Nästa inlägg kommer nog också att anknyta till Grimeton. Kanske blir det några anekdoter från den tid när jag som praktikant gjorde ett kortvarigt gästsspel på stationen.

Kräftan, ett överskattat djur

Förrätten klar att bäras ut på balkongen

Idag käkade vi årets första kräftor. Det är ju inte så noga nu för tiden när man äter kräftor. Om jag minns rätt så var premiären förr i världen alltid första onsdagen i augusti. Och det kanske också fanns ett slutdatum för säsongen. Ju äldre jag blir desto mindre uppskattar jag dessa djur. Men jag frestas alltid att några gånger per säsong inhandla några stycken. Det var länge sedan jag var på en traditionell kräftskiva och ännu länge sedan jag verkligen uppskattade dessa tillställningar. Dagens kräftor fick bli förrätt till kvällens middag. Kräftorna var färska och fångade i Sverige. Rasen var Pacifastacus leniusculu. I händelse av att det finns någon som läser detta och som har begränsad insikt i de latinska namnen på de djur som rör sig i våra sjöar så kan jag avslöja att vi åt signalkräftor. Både min hustru och jag konstaterade som vanligt att kräftor inte är någon kulinarisk sensation. Som vanligt blev vi lite besvikna. Det brukar vi bli även om vi äter andra raser såsom turkiska, kinesiska eller svenska flodkräftor. Nåväl min fru hade till huvudrätt fixat någon slags omelett med bacon, svamp, lök och potatis. Till denna åt vi goda köttbullar som blev över från gårdagens middag. Jättegott! Så nog blev vi mätta och belåtna.

Kanske blir det inte fler kräftor i år utan nu ser vi fram emot årets första krabbor. I början av oktober är det dags. Finns det något bättre skaldjur än romstinna krabbor nedsköljda med ett gott vin. Krabba har en sådan sofistikerad smak att brännvin, kryddat som okryddat, måste bannlysas som dryck till krabba. Endast vatten eller vissa ädla vita viner kan komma ifråga som måltidsdryck. Krabba slår lätt hummer som slår havskräfta som slår räka som slår insjökräfta!

Alla kräftälskare är hjärtligt välkomna att argumentera mot min uppfattning beträffande rangordningen mellan våra skaldjur! Jag är ganska säker på att min uppfattning inte delas av någon majoritet av skaldjursätande svenskar.

Dags att bära ut resterna och ta in huvudrätten.

     

Ekonomer och ekonomer

Genom åren har jag haft glädjen och nyttan av att jobba tillsammans med en hel del ekonomer. Det har då varit företagsekonomer som kan vända och vrida på resultat-och balansräkningar, ifrågasätta investeringskalkyler och slå ned på diverse glädjekalkyler. Utan support från dessa ekonomer hade nog mina uppdrag som ansvarig chef för relativt stora kostnads-och investeringsbudgetar blivit kortvariga. Många gånger räddades jag av min ekonomicontroller när jag var alltför ivrig att få något gjort. Så trots att jag är en hängiven tekniker betvivlar jag inte det minsta att gedigen ekonomikompetens är väldigt betydelsefull på företagsnivå.

Sedan finns det en annan typ av ekonomer. Jag tänker på dem som gärna uttalar sig om landets eller helst hela världens framtid. De kallar sig ofta för chefsekonom, analytiker av något slag, nationalekonom eller varför inte bara ekonomisk rådgivare. De älskar att offentligt uttala sig om vad som skall hända med världsekonomin de närmaste åren och hur denna utveckling påverkar vår privatekonomi och vilka mått och steg vi måste vidtaga för att inte bli ruinerade alternativt tjäna en slant. Media tar okritiskt och gärna emot deras profetior och vidarförmedlar deras råd till oss oförstående. Och det måste sägas att vi gärna sörplar i oss av dessa profeters spådomar. Men hur ofta händer det inte att deras förutsägelser är helt åt helvete felaktiga? Eller man kanske heller skall fråga om de någon gång har rätt. Och varför får de aldrig stå till svars för vad de har sagt? Nej, istället får de komma till tals och ge oss goda råd om vad vi nu skall göra när något fick proppen att lossna och krisen i världsekonomin blev ett faktum. Varför blir de inte ställda mot väggen av media för allt snack de levererade om framtiden för ett halvår sedan och som nu med facit i hand visar sig vara ren bullshit? Varför finns det ingen bland dessa ekonomer som har såpass mycket hut i kroppen så att man åtminstone kan erkänna att man hade fel? Kanske är det så att ekonomi på denna nivå inte har något med vetenskap att göra och då kan man bete sig som politikerna. Aldrig erkänna att fel har begåtts utan istället anpassa sig efter den nya verkligheten och så gott det går mörklägga allt man sa vid något tidigare tillfälle eller hitta på en bra förklaring till varför man inte sa någonting.

Idag hörde jag på radion ett uttalande av en viss Klas Eklund. Han är f.d. statsekreterare på finansdepartementet. Kjell Olof Feldt var hans chef. Han blev så småningom chefsekonom på SEB med rätt och kanske skyldighet att tycka till om det mesta. Numera är han gudbevars Senior Economist på samma bank och dessutom adjungerad professor på Lunds universitet och därmed räknas han som en av de största tänkarna bland svenska ekonomer. Med andra ord kanske den högste av höga räknenissar. Eklund sa att dagens djupa nedgång var helt förutsägbar. Den finanskris vi fick ta del av 2009 är nämligen till skillnad mot vad alla har sagt långt ifrån slut. Det vi ser nu är bara den följdriktiga fortsättningen på det som började 2009. Den spruckna fastighetsbubblan i USA ledde till att banker och finansieringsinstitut hamnade i stora svårigheter och stater tvingades avsätta stora summor pengar för att bankväsendet inte skulle kollapsa. Det vi nu ser är följderna av de åtgärder som staterna genomförde för att hålla bankerna under armarna. Dessa uppoffringar var så stora att det nu är staterna som är under konkurshot.

Eklunds resonemang tycks vara enkelt och till viss del trovärdigt. Men om detta var så förbaskat lätt att förutse, varför kunde då inte han eller någon av hans kollegor kläcka ur sig att krisen inte var slut och att det skulle bli värre. Istället blev vi i slutet på 2010 informerade om de goda tider som nu var på gång. Borta vara alla orosmoln. Sätt igång igen och köp aktier och fondandelar!

Mitt motto i arbetslivet har alltid varit: "Kunden betalar min lön". Jag har i alla år haft SEB som bank. Man kan undra om Klas Eklund anser att jag bidrar till hans förmodligen väl tilltagna lön. Förmodligen bryr han sig inte skvatt om SEB:s småkunder. Han är ju numera professor och oantastlig.

A parade is a parade...

 Idag tänkte jag vara spänstig och ta en längre promenad. Min tanke var att gå Hornsgatan ner till Slussen och vidare på Skeppsbron och ut på Skeppsholmen. Men när jag kom upp på Liljeholmsbron så förstod jag att något var på gång. Fullt med folk rörde sig mot Zinkensdam. Somliga var lite egendomligt klädda och några var rent av mer eller mindre utan kläder. Javisst, det var Prideparad på gång! Längre ned på Hornsgatan var det mycket täta åskådarled på båda sidor om gatan. Paraden hade inte startat ännu men det verkade som om den snart var på gång. Jag beslöt att avbryta min promenad och istället trängde jag in mig i den förväntansfulla(?) publiken. Pridefesitval har hållits i Stockholm varje år sedan 1999 och troligen har det paraderats vid samtliga dessa tillfällen. Idag skulle det bli första gången som jag bevittnade arrangemanget.

Stockholms pridefestival riktar sig till homo-och bisexuella, transpersoner och queer-folk. Förkortat HBTQ. Q:et var inte med från början utan är nog något nytt för i år. Tidigare har jag försökt ta reda vad queer står för utan att riktigt lyckas. Jag trodde emellertid att det var något slags sammanfattande begrepp men så är det tydligen inte. Är det någon som har en bra definition på queer så skriv gärna i kommentarfältet.

Fem plitar på marsch. Fångarna fick stanna i buren.

I paraden deltar numera inte bara HBTQ-are utan många som enbart känner solidaritet med rörelsen går också med i tåget. I begynnelsen var det nog många som blev chockerade och kanske provocerade av vissa inslag i paraden. Så är det inte nu.Vem blir år 2011 upprörd över läderbögar som till musik rör sig utmanade på lastbilsflak? Eller vem låter sig irriteras av korpulenta män sminkade och utklädda till kvinnor? Vi blir oberörda även om de bär högklackade skor. Nä, idag saknar paraden allt som en gång för många kändes chockerande och som en del säkert upplevde som nästan revolutionärt. Allt gjordes då i stark opposition till rådande normer i samhället. Mycket mark har på ett decennium vunnits av HBT-rörelsen. Det är idag få personer eller organisationer som menar att olika typer av sexuell läggning är något onaturligt eller avvikande. Därför tycker jag att det vore dags att ompröva innehållet i Pridefestival och Prideparad. Kanske borde festivalen nu i första hand rikta ljuset mot allt det förtryck som finns i så många länder i alla delar av världen.

När man tittade på paraden så slogs man av hur oengagerat det kändes. Deltagarna tycktes göra sin plikt varken mer eller mindre. Men framför allt så fick jag uppfattningen att det var hela svenska etablissemanget som var ute och demonstrerade. I tåget var de flesta av våra gamla organisationer representerade. RFSU förstås men också Försvarsmakten. Polisen och Kriminalvården fanns där. Tidningen Expressen hade en lastbil men Aftonbladet såg jag inte. Hyresgästföreningen var där och också Sveriges Förenade studentkårer. Friskis och Svettis hade en egen bil. Massvis med fackföreningar var representerade liksom många, många andra helt okontroversiella organisationer. Självfallet var våra politiska partier med undantag av KD och SD där.

Var är gammelsossarna? Är det månne hon till höger?

I täten för sossarna gick Mona Sahlin tillsammans med Jonas Gardell och Paggan. Inga andra möttes av så mycket jubel som Mona. Man kunde tro att hon fortfarande var partiledare eller kanske hellre ikon för hela HBTQ-rörelsen. Juholt och hans gammelsossar lyste med sin frånvaro. Statsministern hade tydligen andra åtaganden och hade skickat frun och partisekreteraren. Centern hade inte sin mest kända bög (Andreas Carlgren) på plats men väl den näst mest kända d.v.s. Fredrick Federley. Miljöpartiet leddes av den nya kometen Fridolin.

Alltså mer eller mindre hela Sverige på marsch för HBTQ-rörelsen. Så vad är problemet? Jag måste erkänna att jag börjar leta efter det som inte stämmer när en sak kan få en sådan enorm uppslutning. Inte för att jag bekymrar mig speciellt mycket om Prideparaden men mitt intryck är att den överlevt sig själv. Skulle jag sitta i arrangörsledningen skulle jag  förorda nedläggning eller åtminstone omprövning av paradens inriktning.

Nummer två i böghierakin i centerpartiet

Nog saknar man Bildt. Men statsministerfru och tillika landstingsråd
 tillsammans med justieminister och partiskreterare är väl tiilräckligt

Fridolin vågar inte titta i kameran

Ett litet videoklipp från paraden.

Dalarna på 36 timmar

Dalarna är enligt min uppfattning ett av några landskap som på ett för mig obegripligt sätt alltid lyckas ta väldigt stor plats när våra landsdelar skall jämföras och för-och-nackdelar skall redovisas. Det händer ofta att även människor från andra delar av landet finner det självklart att dessa landskap står i en klass för sig.

Dalarnas natur är enastående vacker och ingenstans kan naturupplevelserna bli större. Dalarnas historia uppvisar oräkneliga exempel på folkets redbarhet, tapperhet och rättspatos. Den svenska kungamakten har alltid kunnat lita på dalkarlarna (förutom när dessa har gjort uppror). Antalet stora män och kvinnor med rötterna i Dalarna är så många att det är ogörligt att räkna alla. Dalmasarnas genuina bondekultur överglänser allt annat. Endast i Dalarna har man fattat att alla byggnader måste vara målade med Falu rödfärg. Kan man åka skidor på andra ställen än i Dalarna? Och visst är Vasaloppet alla tävlingars moder och vinnaren är alla idrotters världsmästare. Möjligen kan vinnaren av kyrkrodden på Siljan (världens vackraste sjö) konkurrera. Ingenstans i Sverige förutom i Dalarna vet man hur midsommar firas. Like till spelmän som deltar i detta firande hittas bara i Dalarna. Självfallet har jultomten med sitt hov slagit sig ner vid Siljans strand. Finns det någon annan symbol för vårt land än Dalahästen?  Etc. etc.

Vi som kommer från små obetydliga och färglösa provinser som Blekinge, Halland, Härjedalen, Medelpad, Närke och Lappland har självfallet inga argument som på något sätt kan tära på Dalarnas storhet. Västergötland och Uppland försöker i ren desperation föra fram sin betydelse som centrala områden för uppkomsten av Sveriges rike. Men egentligen är det endast två landskap som på samma sätt som Dalarna genom åren lyckats torgföra sin betydelse och tillåtits pösa ut på bekostnad av de andra landskapen. Jag tänker naturligtvis på Värmland och Skåne! Varför Dalarna tillsammans med dessa två landskap lyckats så väl i marknadsföring och positionering ber jag att få återkomma till. Jag har mina teorier!

Utsikten ned i kalkbrottet

Ja, detta var en inledning till en sammanfattning av ett snabbesök till just Dalarna. Jag vill inte vara bitter och erkänner gärna att det faktiskt kan vara väldigt trevligt att åka till Siljansbygden. Huvudmålet med vår utflykt var Dalhalla där vår berömda operasångerska och melodifestivalsvinnare Malena Ernman hade lovat att uppträda. Som ni vet så är Dalhalla en friluftsteater som invigdes 1995. Den ligger 7-8 kilometer nordost om Rättvik. Scenen är uppförd i ett nedlagt dagbrott där man tidigare bröt kalk. Brottet är enormt stort, 400m långt, 175m brett och 65m djupt. Det visade sig att dessa mått tillsammans med de skrovliga väggarna gav en helt perfekt akustik. Jag har aldrig någonsin upplevt ett bättre ljud på någon arena eller teater som jag besökt. Vi blev faktiskt förbluffade över det fantastiska ljudet.

Scenen med delar av publiken

Malena Ernman tillhör en av mina allra största favoriter inom musiklivet och hon gjorde verkligen ingen besviken. Hon sjöng ett tiotal nummer ur operarepertoaren men också några folksånger och som extranummer kom hennes låtar från svensktoppen med en något upphottad La Voix som en härlig avslutning. Malena är en kvinna som inte bara sjunger fantastiskt. Hon uppträder också utan divalater och prestige. Man ser att hon verkligen tycker om att stå på scen och att hon vill ge allt för publiken.

Malenas gäster bidrog starkt till att kvällen blir svår att glömma. Hanna Husáhr är en sopran som debuterade på folkoperan för några år sedan. Hennes insatser på Dalhalla får mig att undra om inte hon är vår nästa stora internationella stjärna på operahusen. En som redan nästan är världstjärna är violinisten Cecilia Zilliacus. Hennes framträdande under kvällen tyckte åtminstone jag var bland de allra bästa numren. Georg Reidel gör ingen besviken och gitarristen Mats Bergström visade att han tillhör landets yppersta. David Hansen är en australiensare och countertenor. Han sjunger alltså i ett röstläge som är högre än en vanlig tenor. Kanske motsvarar röstläget den kvinnliga alten. När Malena och David sjöng duett så tyckte jag att han faktiskt hade högre röstläge än hon. Hade man hört de på skiva så hade jag tveklöst trott att det var två sopraner som sjöng. Men man bör ha i minnet att jag är näst intill tondöv. Musiken levererades av Dalasinfoniettans 28 musiker och dessa leddes av Gustaf Sjökvist. Denna orkester har Dalarna all anledning att vara stolt över.

Musikaliskt var vi väldigt belåtna med kvällen och ett besök på Dalhalla rekommenderas till alla. Mellan maj och september händer det något varje helg och ibland mitt i veckorna. Jag tror att de flesta smakriktningar kan tillfredsställas. Att vi hade väldig tur med vädret bidrog säkert en del till vårt positiva sinnelag. Jag har hört från andra att det kan vara väldigt tufft för publiken när det regnar och när kylan kryper ner i gropen.

Stolt ägare till Zorngården.
Till skillnad från Carl Larsson
så växte Zorn upp i Dalarna.

Zorngården. Man förstår nog var vikingasalen är belägen.

Nåväl, vad gjorde vi mer i Dalarna? Jo, två av det största turistmålen måste besökas. Jag tänker på Carl Larssons gård i Sundborn och Anders Zorns gård i Mora. Det var intressant att med ett dygns intervall besöka dessa gårdar och jämföra hur två av våra kostnärsgiganter tillsammans med sina hustrur löste bostadfrågan i början på förra seklet. Båda började med små torp, som efterhand och i takt med att pengarna strömmade in, byggdes ut till ganska gigantiska hus med en bostadsyta på cirka 600 m2. I båda husen är inredningen så gott som orörd sedan den tid konstnärerna med familjer bodde där. Medan inredningen i Larssons hus är ljus och lätt så är Zorns rustikare och mörkare. Men den största skillnaden är väl att Larssons skapade en ny inredningsstil som för många i samtiden blev till ett ideal medan inredningen i Zorns hus är att sammelsurium av olika äldre stilar. I båda husen finns många praktiska finesser som har uppfunnits av konstnärerna (eller i Larssons fall kanske av hustru Karin). Några av finesserna i Larssons möbler har faktiskt kopierats av IKEA.

Carl Larssongården i Sundborn

Zorngården var kanske det första hus i Sverige som hade varmvattenberedare som gav varmt rinnande varmt vatten. Ett kylskåp installerades också väldigt tidigt. Dessa tekniska innovationer hade säkert Zorn träffat på i USA dit han reste många gånger. Zorngården var också utrustad med Dalarnas (eller Moras?)  första privattelefon. I huset fanns också ett elektriskt intercom system som i huvudsak skulle underlätta för tjänstefolket. Det var trevligt att besöka båda gårdarna och vi guidades av ungdomar som visste vad de talade om. På Larssongården var vår guide faktiskt barnbarns barnbarn till Carl och Karin. Efteråt diskuterade vi i vilket hus vi helst skulle vilja bo. Jag var nog den ende som föredrog Zorngården. Anledningen till detta var den magnifika och storslagna "vikingasalen" med carambolebord, punschveranda och ett trevligt utrymme för skrivbord och böcker.

Villa Långbers från framsidan. Utsikten över Siljan är på baksidan

Var övernattade vi? Jo i Tällberg. Denna säregna by som någon gång under förra seklet seglade upp och blev ett populärt turistmål. Det är svårt att förstå att det fortfarande finns marknad för alla byns hotell. Det finns minst åtta hotell av någorlunda storlek. Vi bodde på ett som heter Villa Långbers. Det tillhör inte de största men det ligger högst upp och utsikten över Siljan är magnifik. Vi har inget att klaga på. Att vi fick kasta i oss middagen för att hinna till Dalhalla kan vi inte lasta hotellet för.