Granhammarmannen, ett svinkallt fall

För ett halvår sedan var jag på ett arrangemang som Norstedts förlag anordnade. Ett antal författare av historiska verk framträdde och presenterade sina senaste alster. Bl.a. stod Jonathan Lindström på scenen och talade med smittsam entusiasm och sann berättarglädje om sin bok Bronsåldermordet, om arkeologi och ond bråd död. Jag kände direkt att den boken skulle jag vilja läsa. Av någon anledning köpte jag inte den direkt av författaren. Men jag fyllde år någon tid senare och då fick jag väldigt passande boken i present av vän. Och nu har jag läst den.

Boken tar sin början 1953 när en lantarbetare under dikesgrävning påträffar ett kranium som har tillhört en man som av allt att döma har blivit mördad. Platsen för brottet är belägen några mil nordväst om Stockholm och på mark som tillhörde Granhammars herrgård. Man konstaterade snabbt att brottet måste anses som preskriberat eftersom mordet bedömdes ha skett för mycket länge sedan. Offret var väldigt välbevarat även om en stor del av kroppen saknades. Runt omkring skelettdelarna hittas också föremål som kan sammankopplas med mannen. En arkeologisk undersökning resulterar i bedömningen att mannen levde för tre tusen år sedan, d.v.s. under den tid som kallas bronsålder. Anledningen till att fyndet är välbevarat kan då förklaras med att den döde mannen hamnade under vattnet på kanske 15 m djup. På tre tusen år har landhöjningen varit ansenlig. I början intresserade sig pressen mycket för Granhammarmannen som blev mordoffrets namn. Arkeologerna ägnade en del tid och kraft åt fallet men så småningom svalnade intresset. Skelettdelar och övriga föremål hamnade i förvaringslådor som placerades in bland alla andra bronsåldersfynd i Historiska museets lagerlokaler.

I ett gammalt nummer av tidskriften Fornvännen hittade arkeologistudenten Jonathan Lindstöm på 1980-talet en artikel om Granhammarmannen och det verkar som om Lindström därefter aldrig kunde släppa tanken på mannen från bronsåldern. För några år sedan bestämde han sig verkligen för att lösa detta kallaste fall av alla kalla fall. Han tar hjälp av specialister inom alla tänkbara vetenskaper, rättsmedicinare, osteologer, geologer, fysiker, kemister etc. Alla använder sig av sitt områdes senaste rön, metoder och utrustning. Arkeologin framstår som tvärvetenskapens moder.

Resultatet blir att Lindström som synes inte bara kommer väldigt nära en lösning av mordfallet utan han lägger också fram väl underbyggda beskrivningar om mannens utseende, hans matvanor, hans barndom, var han har levat, hans sociala status, hans religiositet o.s.v. Men han nöjer sig inte med detta. Han ger också läsaren en stor dos av mera allmän bronsåldershistoria. Jag måste poängtera att bronsåldern inte är min specialitet (det är väl ingen som har trott) men ändå tycker jag att det verkar som om Lindström vill förmedla en till stora delar ny historia jämfört med den gängse bilden av bronsåldern.

Jag uppskattade verkligen boken eftersom jag eftertraktade saknad kunskap om bronsåldern. Att man nästan kan läsa boken som en spännande detektivhistoria förtar inte värdet. Intressant var också att få lite insyn i hur en modern arkeolog arbetar och de toppmoderna hjälpmedel som finns att tillgå från andra vetenskapsgrenar. Ibland blir boken lite väl pratig och ibland blir det kanske för mycket utsvävningar. Det verkar som om Lindström till varje pris vill undvika att undanhålla läsaren den alla minsta detaljen. Inget tycks vara för smått eller perifert för att inte platsa i boken.

Om jag måste svara på frågan om jag rekommenderar mina vänner att läsa boken så blir inte svaret ett odelat ja. Till de som brinner för bronsåldern är boken ett måste. Även för de som verkligen vill lära sig lite eller så mycket som möjligt om denna mytomspunna men inte så allmänt kända epok är också boken passande. Skall man läsa bokens alla 600 sidor så bör man nog också ha ett allmänt intresse för vetenskapligt arbete. De som endast är ute efter en häftig kriminalhistoria skall inte tänka på att läsa boken.

Bilden föreställer Granhammarmannen (t.h?) och författaren (t.v.?)