Att slå in öppna dörrar

Schlingmann - mannen bakom
Moderaternas framgångar??

Sofia Arkelsten heter Moderaternas nya partisekreterare. Hon har ersatt den framgångsrike spinndoktorn Per Schlingmann som numera innehar en diffus tjänst inom regeringskansliet som någon slags allmän PR-snubbe för regeringens politik. Man bör notera att han för detta jobb inte avlönas med medel från de regerande partiernas kassor. Han står på statens lönelista. Mycket anmärkningsvärt!

Men tillbaka till Sofia. Igår fick hon en mycket märklig artikel publicerad i DN. Artikeln är föranledd av skarp kritik från ett EU-organ av Sverige för att vi saknar lagstiftning om insyn i de politiska partiernas finansiering. I Europa är det förutom Sverige endast Malta, San Marino och Schweiz som saknar sådan lagstiftning. Men Moderaterna vill till varje pris undvika lagstiftning. Och nu kommer det märkliga. Sofia Arkelsten låtsar (för hon kan väl inte vara så okunnig) att denna kritik träffar alla politiska partier. Hon bjuder därför in alla riksdagspartier för att nå en frivillig lösning. Därmed slår hon in öppna dörrar. För sanningen är att Moderaternas bröder och systrar i regeringen redan öppet redovisar sin finansiering. Och samma sak gör Socialdemokraterna sedan några år. Det satt långt inne men nu kan vem som helst ta del av hur mycket LO till exempel bidrar med. Moderaterna har däremot envist vägrat att öppet ange sina bidragsgivare. Därmed är man i denna fråga isolerad i riksdagen. Möjligen intar SD en liknande hållning.

Hur långvarig blir hon som
Moderaternas partisekreterare??

Arkelsten menar att Moderaterna nu tar ett första steg för att öka öppenheten genom att bjuda in till överläggningar. Vem som helst förstår att detta första steg tog de övriga partierna för länge sedan. Det borde finnas en stor majoritet i riksdagen för lagstiftning. Så om Moderaterna menar allvar och inte bara är skärrade för att det mullrar från EU så borde man lägga fram en lag om redovisning av finansiering av politiska partier för riksdagen. Då skulle man kunna tala om ett första steg. Men för politiker och speciellt partisekreterare är det väl lättare att ta till det vanliga kortblandartricket och till varje pris hålla fast vid en åsikt som man är tämligen ensam om.

Att jag inte riktigt kan förstå varför EU har med detta att göra en annan femma.

Möte mellan gammalt och nytt

Kanske en ersättare till 15-åringarnas
 besinslukande EU-moppar?

Ibland behövs det väldigt lite för att man skall bli upprymd, se humorn i tillvaron och tycka att det kanske finns hopp om mänskligheten.

Idag råkade jag se något mycket konkret som fick mig att le och känna värme för upphovsmannen till vad jag såg. Jag betraktade alltså en farkost som för inte så länge sedan hade varit en cykel med en konventionell påhängsmotor d.v.s en föregångare till mopeden. Nu var bensinmotorn ersatt med en batteridriven elmotor. Batteriet laddas av solceller. Något som med all tydlighet framgår av bilden.

Jag pratade med ägaren och tillika konstruktören. Det verkade vara en klurig karl som hade givet upp tanken på att fortsätta att hålla liv i den gamla motorn och eftersom han också ville färdas genom landskapet utan buller och bång hade han bestämt sig för att förse hojen med modern eldrift. Effektuttaget är ungefär 250 W och man kommer upp i en behaglig marschfart av 20 km/h om vägen är plan. I uppförsbackar måste man hjälpa till med pedalerna.

Påskstädning och en sällsynt jänkare

Amerikan

Min fru är lärare medan jag numera kan disponera min tid relativ fritt. Vi gillar inte städning och vi gillar inte att städa ensamma. Därför koncentreras våra städinsatser ofta till tider då min hustrus elever har lov. Så denna vecka har det varit en hel del städning inför påsk samtidigt som vinterkläder hängts in och vårgarderoben tagits fram. Igår när jag höll på som bäst med toalettstädning kom det ett larm på mobilen om att en amerikansk bläsand siktats vid Angarnsjöängen, en våtmark 30 km NÖ om Stockholm. Min första tanke var att sticka direkt men det kändes inte juste att överge städningen för något som normala människor håller så världsligt som en sällsynt anka. Så även om denna fågel skulle medföra ett fint kryss i min sverigelista så släppte jag tanken på att dra.

En och halv timme senare pep det ånyo till i mobilen. Jänkaren var kvar! Nu kunde jag inte hålla mig. Jag sa till hustrun att det simmar omkring en väldig ovanlig and i Angarn och därför måste jag överge städningen och sticka dit. Javisst gör det, blev svaret. Kommer du tillbaka i vettig tid så står middagen på bordet. Man kan inte vara nog tacksam för att man är gift med en kvinna med denna inställning.

Klockan var nu närmare två och när jag hade kört en stund kom jag på att jag var vrålhungrig. Någon lunch hade det ju inte blivit. Nu ställdes jag inför dilemmat att antingen jaga fågel på tom mage eller stanna och försöka stilla hungern och därmed riskera att missa ett kryss. Det blev en kompromiss. En kokt med bröd på en mack.

Svensk

Väl framme vid sjön så återstår en promenad på en kilometer från parkeringsplatsen. På vägen mötte jag flera skådare som redan hade sett anden och de berättade att den var mycket lätt att se. Den fanns tillsammans med en flock av "svenska" bläsänder. Men väl framme vid den bästa observationsplatsen fick jag det nedslående beskedet att den precis lämnat den öppna vattenspegeln och nu förmodligen befann sig i vad någon kallade spenaten men som i själva verket var ganska kort men mycket tät vass. Omöjlig att se alltså.

Jämte mig stod en riktig hårdskådare. Han hängde över tubkikaren och svepte mycket sakta över vassörjan 3-400 m längre bort. Han svarade inte på tilltal och var säkert under en kvart överhuvudtaget inte kontaktbar. Men plötsligt hörde jag honom väsa att han hade den. Kolla gärna i min tub sa han. Och faktiskt såg jag andens huvud med den karakteristiska färgsättningen sticka upp en aning högre än vassen.

Lite senare var den amerikanske bläsanden fullt synlig och simmade omkring med några vanliga bläsänder. Så småningom försvann han in i vassen igen och för mig var det nu läge att dra hemåt. Men lite firande måste det bli. Närmaste systembolag är Vallentuna och där köpte jag en Bourgogne, vilken kom väl till pass till de grekiska lammfärsbiffar som min hustru hade tillagat.

Idag har städningen fortsatt utan några oförutsedda avbrott. I morgon kan påskfirandet börja utan förpliktelser.

En typisk dansk minister?

Sören Pind heter en minister i Danmarks regering. Han tillhör partiet Venstre. Ett parti som inte har någonting att göra med det som vi Sverige menar med politisk vänster. Venstre i Danmark är närmast att likna vid vårt kära gamla folkparti. Sören Pind är bl.a. känd för att motivera dansk bistånd med följande slogan: "Om vi inte kommer till världen så kommer världen till oss". Motivet för danskt bistånd är således enligt Pind att invandrare skall hållas borta från Danmark. Pind är invandringsminister i Danmark och tillhör alltså inte det öppet invandrarfientliga partiet Dansk folkeparti som leds av Pia Kjaersgaard. Men ändå så verkar det helt klart att Dansk folkparti skickliga men lömska strategi har medfört att regeringspartierna styrt om till en stark invandrarfientlig hållning.
Pind är ett tydligt bevis på detta. I avsaknad av argument avfärdar han svensken Thomas Hammarberg som en idiot när den senare anklagar en rad länder, däribland Danmark, för att inte stödja Italien tillräckligt när tiotusentals flyktingar från Nordafrika tar sin tillflykt dit.

Thomas Hammarberg har, kanske lite bakom rubrikerna, genom åren arbetat internationellt med försvar av de mänskliga rättigheterna. Han har haft viktiga poster i Rädda barnen och Amnesty international. Nu är han Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Jag tror till och med att han har varit ordförande för liberala ungdomsförbundet för ofantligt många år sedan, vilket kanske inte skall framhållas som en merit men inte heller hållas mot honom. Men oberoende vilken politiskt uppfattning man har så är det svårt att bortse från att Thomas alltid varit en hedersman och en sann kämpe för mänskliga rättigheter och motståndare till alla former av förtryck. Han är väl så långt borta från idioti som man kan komma. Så den danske ministern och clownen Pinds omdömen faller omedelbart tillbaka på honom själv och den regeringen han representerar.

För övrigt tycker jag att det i Sverige vore lämpligt att på något sätt uppmärksamma Hammarbergs kamp mot det vi kallar eländet i världen. Finns det någon lämplig medalj eller utmärkelse? Om du vill veta mer om Hammarberg så läs här.

Rävaktiga managementkonsulter

För första gången köpte jag ett nummer av tidskriften Filter. Jag blev väldigt positivt överraskad av innehållet. Artiklarna är omväxlande långa och korta och variationen på ämnesområden är stor. Ja, köp den själva!

Ni förstår nog varför
jag köpte magasinet.

En liten artikel handlade om en viss Dr Myron L Fox. I början på 70-talet hade ett stort antal läkare och psykologer bjudits in för att lyssna på föreläsningar av denne Fox. Tillställningen ägde rum i akademisk miljö i Kalifornien och Dr Fox presenterades som en auktoritet inom "Application of mathematics to human behavior" med säte på Albert Einstein College i New York. Ingen av de inbjudna deltagarna hade tidigare träffat Fox. Han gjorde ett lysande framträdande. Med stor auktoritet och med smittsam entusiasm trollband han publiken. Han redogjorde för äldre forskningsresultat och band samman dem med sina egna teorier. Han skämtade och såg till att stämningen var på topp i föreläsningssalen. När Fox slutar är en stor majoritet av åhörarana överväldigade och helsålda på Fox och hans budskap.

Vad är det som inte stämmer? Jo Dr Fox är inte doktor. Han är skådespelare och har inför föreläsningen tillsammans med tre forskare skapat ett föredrag fyllt med påhittade ord, motsägesfulla påståenden och allmänt struntprat. De tre forskarna framhåller efteråt att det svåraste var att hindra Fox från att säga något meningsfullt. Anledningen till detta experiment var att påvisa att kursutvärderingar och studenters omdömen om sina lärare kanske skall tas med en nypa salt. Det verkar ju som om föreläsarens charm, presentationsteknik och trivselskapande betyder mycket mer än förmedling av kunskap. Detta fenomen kallas Fox effekten. Man kan undra om denna har beaktas när man nu i Sverige skall ge eleverna möjlighet att betygsätta lärarna.

När jag hade läst artikeln så slog mig en tanke. Kanske var det Fox effekten som startade den lavin av konstiga läror om hur man kan får ut det bästa ur ett företags chefer och medarbetare. Foxs förläsning är rena instruktionsboken för hur man skall gå tillväga om man vill tjäna stora slantar utan kunskaper och erfarenheter av hur man driver ett företag. Med hjälp av ett luddigt budskap insvept i dimridåer, hänvisning till auktoriteter, uppdiktade fall ur verkliga livet och några häftiga sammanfattande slagord samt allt presenterat med entusiasm och humor så var konceptet klart. Hur många föredrag eller kurser med detta eller liknande upplägg har ni varit på? Jag har nog bevistat ett trettiotal och jag måste erkänna att de 2-3 första hade avsedd om än mycket kortvarig effekt på mig. Jag kände mig bättre som människa och hade fått insikter om livet som jag tidigare inte hade en aning om. Självfallet trodde jag att allt detta skulle komma min arbetsgivare till godo.

Det verkade ibland som om det rådde en tävlan mellan olika managementkonsulter om att hitta det knäppaste och mest enfaldiga budskapet. Ju konstigare desto enklare att sälja. Helst skulle man naturligtvis skilja sig kraftigt från sina värsta konkurrenters eller det skulle åtminstone låta så. Hur kunde (kan) dessa charlataner tjäna pengar på ingenting? Ja det beror nog ofta på att VD:n i berört företag är ett svagt kort utan självförtroende och sunt förnuft. Säkert har han/hon också en misstänksam inställning mot sin personal och misstror dess förmåga att själv ta itu med problem. En dålig ledare helt enkelt. Så in med konsulter och skicka personalen på kurser så att de blir förändringsbenägna och förstår sitt eget bästa. Marknadsför konsulten/föreläsaren internt som det bästa som går att få tag på. Det är bra om han varit på bild i (räknenissarnas husorgan) Dagens Industri. Och helst skall han ha givet ut en bok. Det kvittar om det är på eget förlag (det är det alltid), en bok är ändå en bok.

När jag för en tid sedan blev min egen så upplevde jag det som mycket befriande att slippa kontakten med alla dessa skojare som hyrdes in för att lösa företagets problem. Att inte ha närvaroplikt vid  föreläsningar à la Dr Fox är också minst sagt en lättnad.

Men  vad tror ni om min djärva tes: "ingen Fox effekt -  inga knäppa  konsulter/föreläsare som gräver guld hos företag och förvaltning"?

Nya sedlar, gamla ansikten

Vad tycker vi om de personer som skall pryda våra nya sedlar? Jo, det är väl på det stora hela en bra mix. Vår store historieberättare och hovkrönikör Herman Lindqvist tycker däremot att det hela är mycket ytligt och populistisk. Märkligt uttalande. Men han vet väl vad han talar om. När jag hör eller ser namnet Herman Lindqvist så tänker jag som säkert många andra direkt på orden ytlig och populistisk. Lindqvist hade nog helst sett att Oskar I, Oskar II och Gustaf V förgyllde utseendet på våra sedlar.

Vad säger genusteoretikerna? Finns det invändningar? Tre gubbar och tre damer. Hade det inte varit rimligt med  sex damer som kompensation för alla män som förekommit på våra sedlar genom åren?

Ingemar Bergman, som givet det svenska svårmodet och ångesten ett ansikte, är ett utomordentligt bra val med högt symbolvärde. För ingenting är väl för svenskarna så ångestladdat som pengar.

La Nilsson uppskattar jag mycket men hon var knappast folklig (ett av kriterierna för de som bestämmer). Jenny Lind finns idag på vår femtiolapp. Alltså två kvinnliga sopraner (jag antar att Jenny var sopran) på raken. När får vi se Jussi på någon sedel. Vår utan jämförelse störste sångare. Han uppfyller med råge alla kriterier som var uppsatta. Dessutom kom han från Stora Tuna. Bara en sån sak.

När det gäller Astrid Lindgren så finns inget att anföra. Hon är den enda person som varit verksam i Sverige som är och kommer att förbli helt oantastlig. Ingen vågar framföra ett uns av något negativt gentemot henne. Men akademin skäms säkert inte för att hon aldrig var aktuell för nobelpris.

Evert Taube är ett självklart val men samtidigt är det modigt att ta med honom eftersom han väl måste betraktas som ett rött skynke för genusteoretikerna. Ett annat sådant skynke är naturligtvis Strindberg. Det hade väl inte varit helt fel att vår alla tiders störste författare hade fått efterträda vår största kvinnliga författare, som med den äran har suttit på vår tjugokronorssedel. Evert är ok på grund av sin stora folklighet. Men  placerar man August på en sedel då är alla gränser klart överskridna. Själv är han nog nöjd med att det är som det är.

Valet av Greta Garbo är perfekt. Hon var en stor skådespelerska och mer berömd än någon annan svensk aktör. Hon drog naturligtvis fördel av sin skönhet. Så det kan möjligtvis användas mot henne av vissa kretsar, ja ni vet vilka.

Dag Hammarskjöld är tveksam. Han var ämbetsman och blev FN:s andre generalsekreterare och hyllades och hyllas fortfaranade i Sverige som något av en frälsare. I omvärlden vet man inte vem Hammarskjöld var. Beträffande folklighet så får man nog leta länge innan man hittar någon mer avlägsen från detta epitet än intelligensaristokraten Hammarskjöld. Han kommer säkert att även i Sverige bli föremål för en omvärdering. Att han skrev nästan pekoralistiska dikter skall vi kanske tala tyst om.

Saknar jag ingen? Jo jag tycker det är tråkigt att det inte finns någon representant för vetenskap och teknik med på de nya sedlarna. Men det är väl symptomatiskt att det är på detta sätt. I det officiella Sverige betraktas ju ingenjörsvetenskap som något nödvändigt ont. Förvisso har Polhem med all rätt suttit på en sedel och även Linné. Men det finns ju modernare typer.

Inte en chans?

Granhammarmannen, ett svinkallt fall

För ett halvår sedan var jag på ett arrangemang som Norstedts förlag anordnade. Ett antal författare av historiska verk framträdde och presenterade sina senaste alster. Bl.a. stod Jonathan Lindström på scenen och talade med smittsam entusiasm och sann berättarglädje om sin bok Bronsåldermordet, om arkeologi och ond bråd död. Jag kände direkt att den boken skulle jag vilja läsa. Av någon anledning köpte jag inte den direkt av författaren. Men jag fyllde år någon tid senare och då fick jag väldigt passande boken i present av vän. Och nu har jag läst den.

Boken tar sin början 1953 när en lantarbetare under dikesgrävning påträffar ett kranium som har tillhört en man som av allt att döma har blivit mördad. Platsen för brottet är belägen några mil nordväst om Stockholm och på mark som tillhörde Granhammars herrgård. Man konstaterade snabbt att brottet måste anses som preskriberat eftersom mordet bedömdes ha skett för mycket länge sedan. Offret var väldigt välbevarat även om en stor del av kroppen saknades. Runt omkring skelettdelarna hittas också föremål som kan sammankopplas med mannen. En arkeologisk undersökning resulterar i bedömningen att mannen levde för tre tusen år sedan, d.v.s. under den tid som kallas bronsålder. Anledningen till att fyndet är välbevarat kan då förklaras med att den döde mannen hamnade under vattnet på kanske 15 m djup. På tre tusen år har landhöjningen varit ansenlig. I början intresserade sig pressen mycket för Granhammarmannen som blev mordoffrets namn. Arkeologerna ägnade en del tid och kraft åt fallet men så småningom svalnade intresset. Skelettdelar och övriga föremål hamnade i förvaringslådor som placerades in bland alla andra bronsåldersfynd i Historiska museets lagerlokaler.

I ett gammalt nummer av tidskriften Fornvännen hittade arkeologistudenten Jonathan Lindstöm på 1980-talet en artikel om Granhammarmannen och det verkar som om Lindström därefter aldrig kunde släppa tanken på mannen från bronsåldern. För några år sedan bestämde han sig verkligen för att lösa detta kallaste fall av alla kalla fall. Han tar hjälp av specialister inom alla tänkbara vetenskaper, rättsmedicinare, osteologer, geologer, fysiker, kemister etc. Alla använder sig av sitt områdes senaste rön, metoder och utrustning. Arkeologin framstår som tvärvetenskapens moder.

Resultatet blir att Lindström som synes inte bara kommer väldigt nära en lösning av mordfallet utan han lägger också fram väl underbyggda beskrivningar om mannens utseende, hans matvanor, hans barndom, var han har levat, hans sociala status, hans religiositet o.s.v. Men han nöjer sig inte med detta. Han ger också läsaren en stor dos av mera allmän bronsåldershistoria. Jag måste poängtera att bronsåldern inte är min specialitet (det är väl ingen som har trott) men ändå tycker jag att det verkar som om Lindström vill förmedla en till stora delar ny historia jämfört med den gängse bilden av bronsåldern.

Jag uppskattade verkligen boken eftersom jag eftertraktade saknad kunskap om bronsåldern. Att man nästan kan läsa boken som en spännande detektivhistoria förtar inte värdet. Intressant var också att få lite insyn i hur en modern arkeolog arbetar och de toppmoderna hjälpmedel som finns att tillgå från andra vetenskapsgrenar. Ibland blir boken lite väl pratig och ibland blir det kanske för mycket utsvävningar. Det verkar som om Lindström till varje pris vill undvika att undanhålla läsaren den alla minsta detaljen. Inget tycks vara för smått eller perifert för att inte platsa i boken.

Om jag måste svara på frågan om jag rekommenderar mina vänner att läsa boken så blir inte svaret ett odelat ja. Till de som brinner för bronsåldern är boken ett måste. Även för de som verkligen vill lära sig lite eller så mycket som möjligt om denna mytomspunna men inte så allmänt kända epok är också boken passande. Skall man läsa bokens alla 600 sidor så bör man nog också ha ett allmänt intresse för vetenskapligt arbete. De som endast är ute efter en häftig kriminalhistoria skall inte tänka på att läsa boken.

Bilden föreställer Granhammarmannen (t.h?) och författaren (t.v.?)

Battles, football and no fuel

I kväll så utspelades "The Battle of Britain". Allt enligt den engelska tabloidpressen. De svenska kvällstidningarna menade också att ett avgörande krig stod inför dörren. De TV-kanaler som hade betalt massor av guld för att få ensamhetsrätten att sända slaget spädde på ytterligare. Vad var det frågan om? Jo det rörde sig om en fotbollsmatch. För mig finns bara ett slag om Storbritannien och det utspelades i mitten på 1940 mellan Englands och Tysklands flygvapen. Unga män på båda sidor visade prov på oerhörda hjältedåd samtidigt som alltför många drabbades av en meningslös död. Att England till slut med otroliga uppoffringar lyckade stoppa tyskarna var inledningen till motståndet mot tyskarnas försök att lägga sig under hela Europa.

Lite illa mår jag av att vedertagna begrepp med högt symbolvärde används för något som vi normalt kanske tycker är mycket trivialt. Men efter detta förbehåll går jag direkt på kvällens drabbning. Jag är som ni vet väldigt intresserad av engelsk fotboll. Ikväll spelade mitt favoritlag match mot ett lag från London som ägs av en rysk oligark med hur mycket pengar som helst i fickan. Vårt lag ägs av en amerikan som är på gränsen till bankrutt och hatad av alla genuina supportrar. Trots vår fientliga inställning gentemot Mr Glazer så överger vi aldrig vår klubb. Vi  skyr ägare som saknar klubbkänsla men vi sviker aldrig klubben. Och klubben är Manch U. Vår motståndare i kväll var Chelsea. Det rörde sig om kvartsfinal i Europas mest prestigefyllda turnering för klubblag, Champions  league. Vi vann välförtjänt med 1-0 efter habilt spel och utomordentligt skickliga taktiska manövrar av vår ärevördiga manager, Sir Alex. Returmatchen kommer att avverkas på vår hemmaarena. Visst kan Chelsea ställa till problem på Old Trafford. Men givet dagens resultat så har vi ett tydligt övertag.

I Libyen pågår ett helt annat krig. Ett inbördeskrig som dagligen skördar dödsoffer på båda sidor. Som bekant har vi skickat ner åtta JAS Gripen att ställas till NATO:s förfogande men med förbehållet att våra plan aldrig kommer att skjuta på någon. Planen är placerade på en tydligen mycket hemlig militär flygbas belägen på Sicilien. Idag skulle för första gången sedan början på 60-talet svenska plan upp i luften och över ett luftrum under vilket man inte kan garantera att det inte finns fientliga militära styrkor. Men hör och häpna! Våra plan kunde inte starta eftersom det på denna flygbas inte fanns lämpligt bränsle till JAS Gripen. Alltså soppatorsk!

Sverige har öppet sedan minst 15 (?) år övat med flygstridskrafter från NATO och vi har många gånger fått höra hur viktiga och lärorika dessa övningar är. Men ansvariga inom Flygvapnet har tydligen inte lärt sig fundamenta om bränsleblandningar. Våra flygare kan som det verkar inte per automatik räkna med att beställa full tank på en NATO-bas. Vi måste tydligen i förväg förse basen med en soppa som JAS kan svälja. De första planen lämnade Sverige i lördags och enligt uppgift skulle de kunna vara i luften dagen därpå. Skall bli intressant att se hur långt tid det tar för flygvapnet att köpa in lämpligt bränsle. Kanske har Kadaffi något att erbjuda för snabb leverans?

Rumpor

Sedan någon vecka så pågår det en utställning på vårt ärevördiga Nationalmuseum som heter "Lust och last". I tidningar och folk emellan kallas den för rumputställningen. Som ni kanske förstår så är det ett försök att visa hur erotiken har skildrats i konsten genom århundradena. Utställningen visar upp konstverk som alltid har varit offentliga och som trots motiven alltid bedömts ha en anständigt hög halt av moraliskt innehåll men också en hel del exempel på sådant som säkert endast cirkulerade mellan kostnärsgrabbarna. Ja, ni vet till exempel vad Sergel och Ehrensvärd höll på med. Några av de utställda mästerverken förorsakade stora skandaler när de första gången visades. Tavlor som målades för bara drygt 100 år sedan utpekades som totalt moraliskt förkastliga. Men då som nu så skapade upprördheten intresse och publikrusning. Dock av lite olika anledningar.

Varför visar Nationalmuseum denna utställning? Man frestas att tro att man drivs av tanken av att få en enorm publiksuccé, vilket tyvärr är det enda som imponerar på anslagsgivande kulturansvariga politiker. Och vad säljer mer än erotik tycks man tänka. Att de flesta målningarna är flera hundra år gamla och snarast är erotiskt motbjudande kan kvitta. Denna lilla uppförsbacke fixas till genom smart marknadsföring. Skulle inte detta fungera så kan man vara fullständigt övertygad om att våra kulturskribenter sätter käftarna i en utställning som denna. Debatt utbryter och snart tågar de strängt ortodoxa genusteoretikerna in på scenen. Då får man reda på att allt är en fullständig katastrof. Det är oerhört oansvarigt att visa denna utställning för människor (framför allt för män) som inte fattar någonting om man inte förser alla konstverk med ett tydligt varningsbudskap, som talar om att tavlan absolut inte är korrekt ur ett genusteoretisk perspektiv. Så rullar det på och de ansvariga för utställningen gnuggar händerna och övertygas om att man slår nya publikrekord. Såvitt jag förstår är de på god väg att göra detta. Jag gratulerar.

Tillbaka till bristen på genusperspektiv. Några kvinnliga konstforskare på Stockholms universitet skrev nyligen en lång och svårläst artikel i en känd tidning. Jag citerar ur artikeln:
"Det finns varken några tydligt uttalade tankegångar eller en kritisk reflektion kring det bildmaterial man presenterar. Detta gäller inte bara från ett genusteoretiskt perspektiv, även om frånvaron av just detta är djupt problematiskt. Utställningen är strukturerad efter den traditionella manliga blickens begär och makt att ta i besittning".
I vilken tidning kunde man läsa detta? Kanske lite skämtsamt föreslog konstnären Lars Wilks att det måste vara Grönköpings Veckoblad. Jag har verkligen inget gemensamt med Wilks men om jag inte visste var jag hade läst citatet så hade jag trott honom. Men det rätta svaret är Dagens Nyheter. Så nu fortsätter debatten med oförminskad kraft.

En överväldigande stor majoritet av alla män och kvinnor förstår naturligtvis att erotisk konst som skildrar "Lust och last" under de senaste 500 åren nästan uteslutande är framställd av män och med ett manligt perspektiv. Vi inser med lätthet också varför det är på det här viset samtidigt som vi önskar att en utställning om hundra år också visar upp mängder med konstverk från det senaste århundradet med det kvinnliga perspektivet lika klart redovisat som motsatsen är på dagens utställning på Nationalmuseum.

Men låt oss för guds skull slippa stora plakat i kulturen som förkunnar vad som är korrekt. Vi behöver inga översittare som tror att kulturkonsumenterna inte kan bilda sig en egen uppfattning utan måste undervisas med pekpinnar. De radikala s.k. genusteoretikerna gör genom sitt agerande sig själva och de flesta av oss vanliga människor som verkligen tror på jämställdhet en björntjänst. Deras konstiga utspel förlänger enbart den process som leder till ett jämställt samhälle.

Utställningen då? Är den bra? Helt ok. Gå och se den men förvänta er inget sensationellt. Andelen riktigt bra konstverk är väl något begränsad. Å andra sidan vet inte jag så mycket om konst. Inträdet är 100 spänn och då får man också ta del av museets permanentutställning, vilket kanske ger större behållning än rumporna.