En numera folklig sällskapslek

Någon gång i början på 90-talet började jag spela golf. Dessförinnan hade jag en ganska föraktfull eller lätt överseende inställning till denna sysselsättning. Det fanns absolut inga ideologiska skäl till min aversion mot golf. På den tiden och tidigare var det många som gjorde sig lustiga och kallade golf för moderatbandy. Oftast var det folk som inte kunde skilja på en fotboll och tennisboll och som såg politik överallt. Ej heller var jag speciellt indignerad för att golfklubbarna ofta bredde ut sig på väldigt vackra områden vilka kanske istället borde hållas tillgängliga för allmänheten. Skogar, åkrar och ängar förvandlades till hårt hållna gräsmattor, som krävde konstgödsel och diverse bekämpningsmedel.

Löjliga kläder bidrog länge till
att isolera golfen från samhället.

Jag förstod helt enkelt inte var det kunde vara för roligt med att gå omkring och slå på en boll som låg stilla på marken. Det kan väl inte vara så speciellt svårt jämfört med att slå tillbaka en tennisboll med backhand efter att blixtsnabbt rört sig tio meter i sidled eller returnera en våldsamt överskruvad pingisboll som kommer emot dig så snabbt att du knappt hinner blinka under den tid som förflyter från det att bollen lämnar motståndarens racket till det är dags för dig att klippa till den. För att inte tala om vad en fotbollspelare eller bandyspelare måste kunna göra med en boll som är i mer eller mindre snabb rörelse samtidigt som man är intensivt uppvaktad av motståndarna. 

Under 80-talet tog golfboomen fart i Sverige och större proffstävlingar kom att arrangeras i landet. Till dessa tävlingar krävdes mycket kapitalstarka sponsorer. Men näringslivssnubbarna ställde upp. Tjusiga golftävlingar var verkligen värda att strö pengar över och visst hade snoriga och svettiga skidåkare fått mer än tillräckligt. Själv lät jag mig bjudas in (som publik!) till en sådan tävling.Till min förvåning var tillgången på champagne och hummer obegränsad. Lika förvånade var att ingen talade om den tävling som pågick och ingen hade en aning om vem som var i ledningen. Skillnaden mot en kväll på Råsunda var jättelik. När man till slut släpade sig ut till banan och fick en titt på tävlingen så slogs jag av frånvaron av kamp och intensitet. Spelarna gick omkring och småpratade med varandra och verkade njuta av den vackra sommardagen. Publiken applåderade inställsamt allt som hände på banan. Missade en spelare att från en halv meter slå en boll i hålet (motsvarar ungefär att från två meter missa ett öppet fotbollsmål) så applåderades det kraftigt men stramt och utan några övriga åtbördor. Samma sak hände om spelaren fick i en boll från tio meter. 

Men varför i hela världen började jag med golf? Jo, min son hade fått upp ögonen för spelet och då behövdes jag som chaufför till lektionerna. När jag ändå var på plats så kunde jag väl låna en klubba och slå några slag. Och från den stunden var jag fast. Det behövdes inte mer. Mitt gamla intresse för bollspel och min nästan försvunna tävlingsmentalitet vaknade genast till liv. De följande åren spelade jag väldigt mycket och jag upphörde aldrig att ångra att jag inte började tidigare. Det blev ett väldigt trevligt sätt att umgås med sonen som liksom jag fick ett stort intresse för golfen. Hans utvecklingskurva gick snabbt uppför medan min gick upp och ibland ner. Numera går det bara ner. Så småningom fick vi också med hustrun på tåget och nu kunde vi tillsammans göra trevliga helgutflykter med starka golfinslag. 

Hon sysslade verkligen med idrott.

Men vissa av mina ursprungliga dubier mot golfen kvarstår. Jag vägrar fortfarande att kalla golf för sport eller idrott. Åtminstone på den nivå som golfen utövas av den stora majoriteten av spelare. Många golfare, framför allt de något äldre, hävdar med emfas att visst är det sport och hänvisar till att man avverkar ju en dryg halvmil under en golfrunda. Jovisst det gör man säkert men man gör det på kanske 5 timmar eftersom det ingår så mycket väntan. Man väntar på att sina medspelare skall få iväg sina bollar, man väntar på att gänget framför skall bli klara någon gång, man väntar på banarbetare som skall fixa till något o.s.v. Denna 5 timmars promenad är så lågintensiv att det vore betydligt bättre att gå en halvtimme i normal promenadtakt om man bara var ute efter motionen. Golf för gemene man är en sällskapslek som krocket eller pilkastning, bara så oändligt mycket roligare, trevligare, svårare och utmanande. Jag tror inte bollsinne är någon nödvändig egenskap för att bli bra i golf men desto viktigare är koordination, kroppskontroll, gott psyke och strategiskt tänkande.

Idag är golf en  folksp..  nä jag menar folklek och det är inte många om ens någon sport som har så många utövare. Å andra sidan så verkar toppen vara passerad. Klubbarna får ekonomiska problem och det verkar svårt att rekrytera nya medlemmar, inte minst ungdomar.

Denna bild illustrerar varför
golfare kan få problem med kroppen.

Förra året spelade jag ingenting. Detta berodde inte på att mitt intresse hade svalnat utan på grund av kroppsliga problem. Idag gjorde jag faktiskt ett försök att slå lite bollar på övningsfältet. Jag inledde med fyra så kallade luftmissar d.v.s. jag missade bollen totalt. Att göra en luftmiss är bland det mest skämmiga man kan göra på en golfbana. Jag var nästan på väg att slänga klubborna i närmaste damm när jag kom på att jag hade glasögon på mig. Något jag inte hade haft när jag spelade för ett år sedan. Att spela golf med progressiva gasögon kräver specialträning så jag tog av mig dem. Och resultatet blev påfallande bättre. Jag träffade bollen. Men det återstår mycket innan jag med viss regelbundenhet kan slå halvskapliga slag. Jag skall träna ett par gånger till och sedan bestämmer jag mig för om det blir någon golf i år.