Vi har en ledare!

Så har det sänts ut vit rök från sossarnas palats på Sveavägen och partiets främste kardinal, fru Jämtin, har enligt traditionen meddelat ”Jag förkunnar för er en stor glädje, vi har en ledare!” Tyvärr så blev kardinalens besked en aning avslaget eftersom valet av den nye ledaren redan hade avslöjats av hans mor. Hon hade uppvaktats av hyenor från de lokala tidningarna i Västernorrland och då avslöjat att sonen skulle utses till ordförande men lagt till att detta skulle vara hemligt ytterligare några dagar. En näpen historia som väl illustrerar avgrundsdjupet mellan den lilla godtrogna människan och de cyniska murvlarna.

En vinnande konstellation?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Han har förekommit i utkanten av den krets av människor som det alltid spekuleras om när ett ledarskifte är på gång. Han förefaller vara en människa som står stadigt på jorden och tänker innan han pratar. Det sägs också att han är noggrann med detaljerna, vilket framhålls som en positiv faktor för att framgångsrikt kunna debattera med Reinfeldt. Där hans företrädare uppvisade fatala brister tycks Löfven uppvisa styrka. Ingen verkar kunna placera honom i höger-eller-vänsterfalangen. I några sakfrågor har han åtminstone tidigare markerat åsikter som överensstämmer med mina. Jag tänker i första hand på europasamarbetet och kärnkraften. Här kanske han i enighetens namn måste moderera sin inställning. Hittas det inget annat i garderoben än kläder så tror jag att Löfven har alla möjligheter att ta tillbaka förlorad mark från alliansen och täppa till läckorna till (V) och (MP). Förutsättningarna för en förbättring är ju dessutom förträffliga med tanke på hur erbarmligt dåligt utgångsläget är.

Så måste jag ge Karin Jämtin beröm för hennes sätt att gentemot media kommunicera hur det verkställande utskottets arbete framskrider. Hon har uppvisat auktoritet, energi, trevligt sätt, integritet och tålamod. Synd att inte dessa egenskaper synliggjordes under hennes tid som oppositionsledare i Stockholm.

Är båda förlorare?

Till helgen håller kristdemokraterna riksting. Bl.a. skall man välja ordförande. Partiets vice ordförande Odell har utmanat ordföranden Hägglund. Vem av dessa herrar som är minst ansvarig för partiets prekära läge är omöjligt att ha en uppfattning om. Likaså tycks det inte vara många som kan se några skillnader i deras inställning till de viktigaste sakfrågorna. Kanske betyder en röst på Odell att man önskar en starkare koppling till moralkonservatismen. Man talar, rätt eller fel, om splittring inom socialdemokraterna men det är en västanfläkt i jämförelse med kristdemokraterna där prognosen är att 1/3 av ombuden vill göra sig av med sin ordförande. Att ingen utomstående kan förstå varför är väl endast symptomatiskt för ett parti där mysticismen fortfarande har en stark ställning. Skandalbloggaren och f.d. stabschefen Henrik Ehrenberg alias Ove Tove fick ju en reträttpost i något departement när hans identitet avslöjades. Nu noterar jag att han definitivt har kastats ut i kylan. Kanske ville man inför rikstinget ta bort ett orosmoment för Hägglund. För mig förefaller det dock otroligt att inte ordföranden hela tiden varit införstådd med vem som dolde sig bakom Ove Tove.

Strindberg II

Efter Strindbergs död 1912 så överläts mycket av hans kvarlåtenskap till Nordiska museet, som då fick ta hand om möbler, manuskript, fotografier och målningar. Mycket av detta är numera deponerat hos andra museer, i första hand Strindbergsmuseet och KB.  Med anledning av Strindbergsåret så har Nordiska museet piffat upp sin permanenta utställning om Strindberg. Utställningen är inte speciellt stor och den består av tre delar. Strindberg som författare, målare och fotograf. Författardelen tillför väl inte så mycket om man inte är väldigt intresserad av originalmanuskript. Det visas två sådana. Den ockulta dagboken skrevs mellan 1896 och sommaren 1908. Den avhandlar krisåren i Paris och Lund, äktenskapet och brytningen med Harriet Bosse samt tillkomsten av Intima Teatern och de första pjäserna som skrevs för den scenen. Förutom originalet så är det möjligt att själv bläddra och detaljstudera verket i digital form. Det andra originalmanuskriptet är Fröken Julie som skrevs 1888 och som kanske är Strindbergs mest spelade drama. Även detta manuskript går att granska i digital form.

En sida ur manuskriptet till "Den ockulta dagboken". Enligt
museet är det sällsynt att manuskriptet visas offentligt.

Utdrag ur en sida av originalmanuskriptet till
 "Fröken Julie", en av världens mest spelade pjäser.

Strindberg målade från och till under hela sitt liv. Som målare har han kallats såväl klåpare eller glad amatör som stor konstnär och förnyare inom konsten. Idag finns det ingen svensk konstnärs tavlor som betingar så höga priser på de internationella konstauktionerna som Strindbergs. Nordiska museet äger tydligen den största samlingen av Strindbergs verk. 17 av dessa visas på utställningen. Nedan två typiska verk målade med 10 års mellanrum.

Vågen VIII. Målad 1902

Oväder. Målad på Dalarö 1892

Kameran som Strindberg an-
vände i Gersau på 1880-talet.

Även fotokonsten följde Strindberg genom hela livet. Han var lika intresserad av själva tekniken som av konsten. Han byggde egna kameror och experimenterade med olika objektiv (linser) och även med olika tekniker för färgfotografering. Han konstruerade och byggde också en kamera för att ta bilder i naturlig storlek. Kameran kallade han för wunderkamera och åtminstone ett bevarat självporträtt är taget med den kameran. Att han också tog till sig nymodigheter som film framgår av ett telegram som han sände till en filmmanusförfattare och i vilket han skrev: "Var så god att kinomatografera så mycket ni vill af min dramatik. Vänl. August Strindberg". Strindberg målade aldrig människor utan enbart natur. Å andra sidan fotograferade han nästan aldrig natur utan motiven var människor och ofta var det noggrant arrangerade självporträtt. I bildspelet nedan ingår en rad kända fotografier på Strindberg och de flesta har han tagit själv.

Om man har besökt Strindbergsmuseet så vet jag egentligen inte vad ett besök på Nordiska museet tillför beträffande kunskap om Strindbergs liv och konst. Men är man nyfiken på några originalmanuskript och tavlor som mycket sällan har visats så skall man naturligtvis gå dit. Och så har ju Nordiska museet en hel del annat att bjuda på.

Strindberg I

Det går knappast att undvika att notera att det i år har gått 100 år sedan August Strindberg avled. Detta faktum uppmärksammas i Stockholm på en rad olika sätt. Det kommer att hållas seminarier och föredrag, ordnas utställningar, skrivas kulturartiklar och självfallet satsar teatrarna extra mycket på att spela Strindbergspjäser. Svenska staten har valt att inte på något sätt bidra med pengar till jubileumsårets programpunkter. Även om detta är beklagligt så är det inte förvånande. Det är bara ytterligare ett exempel på dålig moderat kulturpolitik eller snarare frånvaro av kulturpolitik. Som goda motexempel kan framhållas att år 2007 lade staten ner 27 miljoner på Linnéjubileet. Men det var en socialdemokratisk regering som beslöt om dessa pengar. Ett annat exempel är Ibsenjubileet år 2006. Norska staten spenderade 50 miljoner på att uppmärksamma att Strindbergs konkurrent och antagonist hade varit död i 100 år.

Perfekt ordning på Augusts skrivbord

Nåväl nu är det som det är och trots regeringens njugga behandling av Strindberg så kommer jag med stort intresse att ta del i många av jubileumsårets programpunkter. Han är ju inte bara nationalskald utan också definitivt en av mina favoritförfattare. Som en introduktion till det som komma skall så besökte vi igår Strindbergsmuseet, som är inrymt i författarens sista bostad belägen på Drottninggatan och i det hus som kallas Blå tornet. Jag har varit där en gång tidigare men det var för länge sedan, förmodligen i början på 80-talet. Museet består av två delar; dels av Strindbergs lägenhet och hans bibliotek dels en utställning som är inrymd i grannlägenheten. Strindbergs lägenhet är i mycket stor utsträckning möblerad på samma sätt som när han dog. Möbler, textiler, tapeter och prydnadsföremål är i originalskick eller i vissa fall är det mycket välgjorda kopior. Lägenheten var när Strindberg flyttade in där toppmodern och för tiden nästan lyxutrustad med vattentoalett, dusch och telefon (Jag la märke till att hans telefonnummer var 5622). Lägenheten är en så kallad triplett d.v.s. den består av sovrum, kammare och arbetsrum. Något kök finns inte. Strindberg fick tre mål mat om dagen genom ett i huset inrymt pensionats försorg. Han betalade 250 kr/månad. Detta motsvarar över 12 000 kronor i dagens penningvärde och det kan förefalla vara en saftig hyra även om det alltså ingick mat, städning och tvätt. Det kan inte vara många som hade råd med något liknande i början på 1900-talet. Men Strindberg behövde inte vända på slantarna under sina sista levnadsår.

Biblioteket. Notera de autentiska löv-
kransarna som hänger på hyllan i bakgrunden.

När Strindberg hade bott i Blå tornet något år så fick han möjlighet att hyra ett rum två våningar över hans egen. Detta rum är förhållandevis stort och där fanns hela hans bibliotek samt ett arbetsbord där han kunde hålla på med diverse naturvetenskapliga experiment. I ärlighetens namn så kanske denna verksamhet inte hade så mycket att göra med vetenskap. Hans böcker förvarades under lång tid på Nordiska museet men är nu tillbaka och uppsatta i sina hyllor och exakt i enlighet med Strindbergs ursprungliga ordning. I biblioteket finns också en stjärnkikare som säkert var ”state of the art” för hundra år sedan.

Utställningsavdelningen av museet inleds med en kronologisk genomgång av Strindbergs liv. Därefter följer kortare sammanställningar av olika teman på Strindbergs liv såsom hans kvinnor, hans kamrater och fiender, naturvetaren, målaren etc. Utställningen ger en översiktlig och trevlig sammanfattning av författarens liv och verksamhet. Här och där visas videosnuttar från filmatiseringar av Strindbergs verk och också från de dramatiseringar av hans liv som SVT försökt sig på några gånger.

Utklädd till nihilist

Det ordnas visningar av museet och vi deltog i en sådan. En trevlig tjej guidade oss på ett engagerat sätt och höll det hela på en lämplig nivå. Man kanske inte lärde sig något nytt men man fick minnet uppfriskat. Jo en sak noterade jag förvånat. Guiden nämnde att Strindbergs längd endast var 1,63 m. Av bilderna man sett på honom har åtminstone jag nog fått uppfattningen att han var över medellängd. Kanske har August sett till att han skulle framstå som storvuxen på fotografierna. Jag trodde att det fanns en inspelning av hans tal. Jag var dessutom övertygad om att jag hört detta ljudspår spelas i radion vid något tillfälle. Eftersom jag gärna skulle vilja höra detta ännu en gång så frågade jag var man kunde ta del av inspelningen av Strindbergs röst. Guiden upplyste mig om att det inte finns någon känd inspelning. Man har verkligen letat efter detta på alla möjliga ställen. Lite besviken konstaterade jag att man ibland kan bli rejält lurad av falska minnesbilder. Guiden spann vidare på frågan om rösten och berättade att flera av Strindbergs samtida har vittnat om att rösten var osedvanligt pipig. Strindberg har ofta benämnts som Titanen i svenskt kulturliv. Det finns ingen anledning att ifrågasätta detta epitet trots att Strindberg var en mycket liten man med pipig röst och dåliga tänder.

Efter några timmar i Blå tornet så gick vi till det gamla Hurtigs konditori på Drottninggatan. Där intog vi årets första semla, som var helt ok om än en aning torr. 

Liten till växten och med pipig
röst men ändå en Titan.

Första veckan

Så har vi klarat av årets första vecka. Jag har ännu inte noterat något som skulle kunna vara ett tecken på vad det nya året för med sig. Sossarna fortsätter sitt käbbel och interna pajkastande. En före detta minister och tillika före detta medlem i partiets verkställande utskott gick på sin blogg till angrepp på Juholt som görs huvudansvarig för det miserabla förtroende som väljarna tycks hysa för partiet och dess ledare. Kanske är hon enbart sur över att vara utrensad. På en annan blogg anklagar en före detta framstående (?) medlem av den socialdemokratiska nomenklaturan Juholts kritiker för att vara femtekollonare. Han anser alltså att flera av de personer som var ministrar i Perssons regering är förrädare. Varifrån kommer detta språkbruk? Vi som har varit med en tid känner igen det bl.a. från sjuttiotalets fraktionsstrider inom den yttersta vänstern. Jag blev också uppmärksammad på att det i en artikel på Newsmill med en våldsam frenesi argumenteras för att alla problem beror på den markanta borgerliga övertaget på tidningsmarknaden. Läs här.  Man tycks mena att förlusten av väljarnas sympatier inte det minsta beror på egna tillkortakommanden. Även detta har vi hört många gånger. Jag har skrivit tidigare att landet behöver en opposition värdig namnet. Denna förhoppning borde de flesta av väljarna kunna enas om oberoende vilket politiskt läger man tillhör. Sedan förra valet har regeringen kunna regera utan något som helst motstånd och så kommer det att förbli trots att läget i landet och världen idag är väldigt gynnsamt för oppositionspolitik. Jag har ingen förhoppning att vi under året kommer att få se någon förbättring.

Vänsterpartiet har fått en ny ledare och det tycks äntligen föreligga fred och framtidstro inom detta parti. Förvisso ondgör sig den gamla ledaren Schyman i höga ordalag över bristen på feminism i partiet eftersom ännu en man har valts till ordförande. Hon menar dessutom att partiet är splittrat bara för att förespråkarna för tvådelat ledarskap à la miljöpartiet förlorade så väldigt knappt i den omröstning som genomfördes på kongressen. Jag tycker tvärtom att detta faktiskt visar på en styrka hos vänsterpartiet. Man klarar att debattera en sakfråga och gå till omröstning utan att skära halsen av varandra. Processen att vaska fram en partiledare var ju också mönstergill om man jämför med sossarnas  makabra och utdragna maktkamp. Jag tror också att med Sjöstedt så har partiet en gång för alla oskadliggjort kommunistspöket. Ser man till möjligheten att attrahera väljare så verkar han ligga väldigt bra till i de flesta aktuella politiska frågorna. Om man håller på vänstern vill säga. Snart dyker det kanske upp en bostadsaffär eller något liknande så man skall väl vara försiktig att bedöma Sjöstedts möjligheter att öka partiets väljarandel. Men han framstår hittills som ett starkt hot mot sossarna och framför allt som en klart skickligare politiker än Juholt. Sedan måste jag nog ändå sätta ett litet frågetecken för hans omdöme och verklighetsuppfattning. I en intervju låter han meddela att han känner det som ett straff att tvingas bo i Stockholm. Han menar också att det är självklart att New York har mer genensamt med Umeå än med Stockholm. Uttalandena är gjorda i SVT:s lokalprogram i Västerbotten och han kunde väl inte veta att intervjun skulle publiceras i DN:s stockholmsbilaga. Nåväl eftersom stockholmarna vanligtvis är vidsynta så kommer nog inte detta att vålla Sjöstedt några större problem. Hade han gett sig på Göteborg så hade det blivit stora problem J.

Och så till en affär som snabbt rann ut i sanden. Kristdemokraternas stabschef har avslöjats att från sin arbetsplats på olika sociala media ha kritiserat personer som varit negativt inställda till partiet i allmänhet eller till ordförande Hägglund i synnerhet. Odell som tycks föra en utsiktslös kampanj för att ta makten i partiet tycks ha blivit hårt åtgången av stabschefen. Den senare må väl kunna begära att alla ställer in sig i leden. Problemet var att han skrev under pseudonym men tvingades att ge sig till känna efter lite IT-tekniskt detektivarbete. Hans alias var Ove Tove och det saknar varken stil eller finess. I jämförelse med detta namn förefaller Curt Hult som enbart enfaldigt. Hur som helst så fick stabschefen lämna sin post men fick en annan likvärdig anställning inom partiet. Det var hårdare tag när det uppdagades att höga funktionärer inom folkpartiet tog sig in i sossarnas IT-system eller när någon alltför hängiven medarbetare i socialdemokraternas högkvarter med IT-teknikens hjälp smutskastade motståndare. Men kristdemokraterna är kanske av naturen snabba att förlåta och lämnar helst straffet till den gudomliga makten.

Huvudrollerna spelas av Lars Lind och Peter Haber

Igår var vi återigen på teater. Denna gång såg vi ”Ingen mans land” som är en pjäs skriven av Harold Pinter. Den går på Stadsteatern. Att redogöra för handlingen i en pjäs av Pinter är oftast ogörligt. Man försöker att förstå och hitta en förklaring till det man ser och hör men hur man än försöker så tycks det vara omöjligt. "Ingen mans land" är om möjligt ännu mer besvärlig att förstå jämfört med några av de andra kända pjäserna av Pinter. Ändå så tycker man att det är så förbaskat bra. Dialogen är träffande, naturlig och faktiskt humoristisk. Knepet är att försöka låta bli att försöka hitta sammanhang och inte leta efter de stora linjerna. Istället skall man bara lyssna på replikerna och ge akt på agerandet. Då blir det njutbart och faktiskt meningsfullt. Kända och erfarna huvudrollsinnehavare bidrar till att man absolut inte vill ha detta teaterbesök ogjort. 4 stjärnor av fem möjliga!

Idag har jag kollat på TV hela eftermiddagen. Först skidåkning som är en sport som efter en massa konstiga nymodigheter börjar bli allt besvärligare att förstå sig på. Sedan måste jag erkänna att jag har svårt att tåla att norrmännen så gott som alltid slår oss, ja nästan förnedrar oss. Idag var det dock lite annorlunda. Åkarna har under en dryg vecka tävlat i en massa olika discipliner och idag skulle det ske ett avgörande. Med hjälp av någon sinnrik algoritm så räknade man ihop resultaten från alla föregående tävlingar. Detta gav sedan startordningen i denna sista tävling. Således startade den bäste norrmannen, den oöverträffade Petter Northug, 40 sekunder före den bäste svensken, Marcus Hellner. Banan var knappt 10 kilometer men de sista kilometrarna gick uppför en störtloppsbacke där lutningen kanske var 15 % i medeltal men ibland var den över 25 %. Alltså är detta ett kraftprov som förefaller vara på gränsen till omänskligt. Hellner tog snart in på Northug och mitt i branten när åkarna nästan stod stilla så lyckades han till slut skaffa sig en betryggande ledning och i mål var svensken 25 sekunder före sin antagonist. Att det sedan var en schweizare som blev slutsegrare gjorde inte så mycket. Det viktiga var att en svensk för en gångs skull förmådde att slå den bäste norrmannen. Efter denna holmgång så var det dags för fotboll. Lokalderby i Manchester. United mot City. Kan det bli större? Nu var det möte i FA-cupens tredje omgång. För någon månad sedan möttes lagen i ligan och då spelade City fullkomligt ut United och vann med förkrossande 6-1. Men idag så blev det andra bullar. United tog ledningen med 3-0 innan första halvlek var över. Så småningom reducerade City till 3-2 men jag var aldrig orolig för att matchen skulle glida oss ur händerna. 3-2 blev slutresultatet.

Så jag fick uppleva en eftermiddag i soffan med god och spännande idrott där resultaten blev de rätta. Jag är glad att jag stålsatte mig mot de krafter inom mig som försökte ta ut mig på en långpromenad.
  

Julfirande, mullvadar och äktenskapskrigare

Nordhalland julen 2012

Sedan ett antal år tillbaka har vi tillbringat julen hos min syster i norra Halland. Så även i år. Det är väl sällan att julen i dessa trakter bjuder på mycket snö och temperaturer under noll men de senaste jularna har vädret varit nästan extremt med temperaturer i närheten av +10 grader och en sol som mitt på dagen har värmt oss under promenaderna och gjort oss påminda om att det nog finns hopp om en vår även under 2012. Ute i skogarna har man hittat sommarkantareller vilket enligt expertisen på Naturhistoriska riksmuseet är något alldeles unikt. Ingen kan erinra sig att kantareller någon gång har kunnat plockas i Sverige vid juletid. Tyvärr så hittade inte vi någon svamp att piffa upp julbordet med. Å andra sidan blev jag informerad om att smaken på svampen lämnade en del övrigt att önska.

Delar av vårt julbord

Apropå julbord så har min syster och jag delat upp ansvaret. Systern tar hand om de tunga uppgifterna, d.v.s. Janssons, köttbullar, skinka, kallskuret, pastejer, lutfisk, ris á la Malta m.m., medan jag ansvarar för sill, lax och brännvin. Detta löser jag genom att dagen före avfärden till Halland besöka saluhallen vid Medborgarplatsen. Jag brukar inhandla 6-7 sorters sill, inlagd strömming, gubbröra, nubbesallad samt rökt lax (varm och kall) såväl som gravad. (Jag har av anständighetsskäl slutat köpa ål.) I år hade vi dessutom fått med oss en utsökt silltårta som vår sons sambo hade den goda smaken att skicka med. Jag har genom åren skaffat mig ganska stor erfarenhet av de julbord som restaurangerna i Stockholm tillhandahåller till makabra priser så jag vågar påstå att julborden hemma hos min syster slår det mesta med bred marginal.

Det finns en sillinläggning som inte går att få tag på i Stockholm. Den har genom åren kallats för Varbergssill eller kort och gott kryddsill. Såvitt jag vet så går den bara att köpa på enstaka ställen i Halland. Det är min favoritsill alla kategorier. Även min far uppskattade denna sill och kanske är min faiblesse för kryddsillen något genetiskt. Jag har förärat många av mina vänner och bekanta denna delikatess men ingen tycks förstå storheten med halländsk kryddsill. Min fru tycker att den går att äta men att de flesta av våra andra sillinläggningar är klart bättre. Så veckorna efter jul får jag ha min sill för mig själv. Tror ni att jag är riktig klok om jag säger att jag helst äter den tillsammans med risgrynsgröt?

En av mina viktigaste plikter under julen är att vara tomte. Som framgår av filmsnutten så råder det väl ingen tvekan om att det mångåriga agerandet som tomte burit frukt. I min skepnad framstår tomten som naturlig, självsäker, snäll men ändå respektingivande och inte minst barnkär. Kort sagt så får man leta länge innan man finner en bättre tomte. Klicka här för att ta del av ett smakprov.

Vem är mullvad?

Och nu till något helt annat. Under de så kallade mellandagarna brukar vi gå på bio och se några av alla de nya filmer som har premiär kring julen. Häromdagen såg vi ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Jag tror att vi är många som är bekanta med handlingen i denna film även om få av oss skulle kunna redogöra för handlingen i detalj. Filmen bygger på John le Carrés roman med samma namn. Kanske är detta den bästa spionroman som någonsin skrivits. Den svenska titeln är Mullvaden. Högt upp i den brittiska spionorganisationen MI6 verkar det finnas en dubbelspion som sedan lång tid tillbaka har försett KGB med brittiska hemligheter. Höga regeringstjänstemän får information om att det kan finnas en spion i toppen på MI6 och man ger den från organisationen nyligen sparkade mästerspelaren George Smiley i uppdrag att i största hemlighet hitta mullvaden. Så drar jakten i gång. Vi slipper de vanliga biljakterna och actionscenerna. Istället får vi följa Smiley i ett glåmigt London på sjaskiga hotell och urtrista kontor där cigarettröken ligger tät. (det är tidigt 70-tal). Dialogen är sparsmakad och ersätts med outgrundliga blickar och återhållen mimik. Miljöerna är mästerligt fångade. Ljus och okonventionella kameravinklar bidrar till den förtätade atmosfären. Det behöver knappast påpekas att skådespeleriet är förstklassigt. Att en svensk regissör har kunnat göra detta mästerverk är nästan ofattbart. Tomas Alfredsson har lyckats till 100 %. Hans film överträffar nästan den berömda filmatiseringen av romanen som gjordes för TV en gång i tiden och med Alec Guinness i huvudrollen. Gå och se filmen men försök att sätta er in i handlingen i förväg. Det är många trådar och villospår att hålla reda på om man oförberedd skall förstå allting.

Om man inte vill gå på bio så kan man gå på teater och det var precis vad vi gjorde igår. Vi var på Stadsteatern och såg Strindbergs berömda äktenskapsdrama Dödsdansen. I denna uppsättning är handlingen förlagd till 70/80-tal. Jag är oftast negativ till sådana förändringar men den här gången fungerar det. Kanske för att språket också har anpassats för att vara tidsenligt. Dödsdansen skildrar ett rysligt äktenskap som är som ett krig mellan två makar. Båda vill ha förnyelse och befrielse men ingen kan ta steget eftersom de rep som håller ihop dem inte går att lossa efter 25 års äktenskap. Båda huvudpersonerna har lånat drag av författaren som ju hade stor erfarenhet som "äktenskapskrigare" (citat från programmet). Uppsättningen har väl fått lite blandad kritik men jag tycker att den i stort sett var alldeles utmärkt.

Alla som läser min blogg men också de flesta av alla andra önskar jag ett angenämt och bekymmersfritt nytt år!

Hackat och malet eller hänt i veckan

Får han nobelpriset?

Mot bakgrund av de ekonomiska problem som hänger över Europa som en våt filt och de till synes fruktlösa försök som görs för att hitta en för Europas stater gemensam linje för att lösa dessa, så känns det väldigt glädjande att konstatera att det faktiskt finns exempel där europeiskt samarbete fungerar alldeles utmärkt. Jag tänker i första hand på den storslagna satsning som gjorts för att bygga en ny och prestandamässigt världsledande s.k. partikelaccelerator. Denna enorma anläggning administreras av CERN (europeiska kärnfysikcentret i vilket det ingår 20 europeiska stater) och är belägen i Schweiz. I acceleratorn låter man strålar av protoner uppaccelerade till hastigheter inte långt från ljusets hastighet kollidera med varandra. De fragment som blir följden av kollisionerna detekteras av gigantiska och väldigt avancerade ”mätinstrument”. Anläggningen togs i drift för cirka ett år sedan och det man i första hand har koncentrerat sig på är att finna den så kallade ”Higgs partikel”. Higg är en skotsk fysiker som redan på 1960-talet lade fram teorin om att det förutom alla kända partiklar så måste det finnas ytterligare en ”partikel” för att den så kallade standardmodellen för materiens uppbyggnad skall anses vara allmängiltig.

I veckan mitt under nobelfestligheterna kallade CERN till stor presskonferens för att meddela att man är ytterst nära att få korn på Higgs partikel. Man tror sig nu veta i vilket smalt energinivåerintervall man skall leta och man menar också att man till stor sannolikhet redan har hittat partikeln. Men fortsatta experiment måste leda till betydligt större sannolikhet för att man vetenskapligt skall kunna bekräfta partikelns existens. Enligt forskarna är detta förmodligen bara en fråga om tid. 

Kan Higgs partikel hittas i sinnevärlden så kommer det utan tvekan att rendera Mr. Higg ett nobelpris. (Om han lever när det blir aktuellt. Han är idag 83 år.) Säkert kommer också upptäckarna av partikelns fysiska existens att få dela priset med Higg.  Att peka ut någon eller några få pristagare bland de cirka 10 000 vetenskapsmän och ingenjörer som är inblandade i verksamheten vid CERN är en minst sagt delikat uppgift. Hur det än går så måste CERN:s verksamhet ses som ett ypperligt exempel på vad Europa kan åstadkomma när samarbetet väl fungerar. 

Om vi går tillbaka till det som inte fungerar i Europa så kan man väl konstatera att trots alla domedagsprofetior från ledande statsmän så lyckades Europas statschefer inte hitta någon lösning som definitivt förhindrar en ekonomisk katastrof. En majoritet av stater enades om att skapa någon slags pakt för att skydda eurosamarbetet. Länder utanför detta samarbete inbjöds att ansluta sig till pakten vars mening, principer och innehåll inte skall definieras förrän någon gång in på nästa år. Sin vana trogen så sköt Juholt från höften och deklarerade att sossarna definitivt motsätter sig att Sverige på något sätt samarbetar med denna än så länge hypotetiska pakt. Reinfeldt och även Juholts partivän(?) Östros föreföll något mer statsmannamässiga när de framhöll att man nog skall avvakta med att säga nej tills man vet vad man säger nej till. Annars är det väl märkvärdigt hur lite vi vanliga människor bryr oss om det som Europas ledare framhåller som de mest allvarliga problem som Europa har haft att ta hand om sedan det senaste världskriget.

Vill ni bli vårdad av Carema?

Sedan kan man reflektera hur mycket som helst över alla de vårdskandaler som avslöjats på många av de platser där bolaget Carema Care står för vården av våra äldre medmänniskor. Att det sedan visar sig att Carema är dotterbolag till ett så kallat riskkapitalbolag, vars huvudsakliga syfte är att förflytta vinster till diverse skattepardis och därigenom undvika skatt i Sverige, gör att man mår illa. Vad är skillnaden mellan riskkapitalister och vanliga kapitalister? I fallet Carema och liknande fall när det gäller privata skolor så är det väl helt klart att de så kallade riskkapitalisterna inte tar den minsta risk. Tvärtom! Verksamheten är tryggad genom skattefinansierade anslag och är knappast utsatt för någon som helst konkurrens och de förvånansvärt stora vinsterna förflyttas utomlands för att man skall slippa skatt. Fy fan vad det stinker! De vanliga gamla hederliga kapitalisterna, typ Wallenberg, tar betydligt större risker genom sina investeringar och satsningar i svenskt näringsliv och ”deras” bolag verkar oftast på marknader där konkurrensen är knivskarp. Så låt oss slippa det förskönande ordet ”riskkapitalist”. Det räcker gott och väl med goda eller dåliga kapitalister.

I går läste jag en helsidesannons i DN i vilken Caremas moderbolag bad om ursäkt för det mesta och man lovade att vården av de äldre skulle bli bättre och att inga vinster skulle skickas utomlands. Detta var en pudel av medelstorlek! Förvisso hade allt man gjort varit inom lagens råmärken men inte fan hade man trott att deras skatteflykt och vanvård av äldre människor skulle komma till allmänhetens kännedom. Därav pudeln. Den stora pudeln hade varit att avsätta all vinst till förbättringar av äldreomsorgen. Nej så långt gick man inte utan vinsten skulle enbart användas för att öka aktiekapitalet. Man uppförde sig alltså som en dålig kapitalist av den gamla stammen. Rädda det som räddas kan.

Hans namn är nedsvärtat
 i litteratur och verklighet

Jag hajade till när jag såg att ett av de bolag som tydligen äger Carema kallas för Triton. Jag skulle aldrig döpa ett bolag till detta namn. Alla som kan sin Strindberg vet att Triton är namnet på ett bolag i romanen ”Röda rummet”. Skildringen av detta bolags uppgång och fall är bland det roligaste och mest träffande man kan läsa på svenska om skumraskaffärer inom näringslivet. Det är skrivet 1879. Jag läste om det nyligen och det känns faktiskt väldigt modernt. Att riskkapitalisterna läser Strindberg eller någon annan skönlitterär författare håller jag för uteslutet men varför googlar man inte innan man döper sina bolag. 

Idag träffade jag gamla arbetskamrater. Vi åt lunch på restaurangen där man aldrig blir besviken. Jag menar alltså Gondolen med god mat och storslagen utsikt över Stockholm och Slussen vilken kanske snart skall raseras och få en ny skepnad som de flesta är emot men som uppenbarligen tycks gillas av Stadshusets majoritet av politiker. Jag måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på Slussens framtid under lunchen. Det var trevligt att samtala med några av mina före detta närmaste medarbetare. Och de var positivt att se att alla var lika entusiastiska som förut. Samtidigt kändes det skönt att konstatera att man nu enbart arbetar för sig själv och inte behöver ta hand om alla dessa personalproblem som ofrånkomligen uppkommer. Så var det förstås omorganisation på gång. Jag förstod att det var en återgång till något gammalt. När jag var aktiv tvingade jag mig själv att inte yppa något sådant när den nye ledaren ville göra något ”nytt”. Man ville ju inte bli betraktad som obenägen till förändringar. Då var alla kort bortspelade. Men ärligt talat så har jag svårt att förstå att omorganisationer alltid förbättrar verksamheten och höjer kvalitet eller prestanda på produkterna. Däremot är en omorganisation ett bra medel för att göra sig av med folk. Det blir bara så skevt när informationen från ledningen går ut på att förbättra verksamheten medan man har en hemlig avsikt att reducera personalstyrkan med xx %. Jag har tyvärr varit med om detta ett antal gånger.

En delikatess!

 Vad åt vi då? Mina kamrater käkade någon laxrätt medan jag till min glädje upptäckte att isterband var dagens husman. Det fanns ingenting att anmärka mot tillagningen av denna rätt som är en av mina favoriter. Apropå isterband så kan jag berätta att jag hade en arbetskamrat från landsorten som skickade mig en stor fil med halvhemliga uppgifter. Filen var krypterad och snart så kom det ett mail med informationen att lösenordet torde kunna knäckas om man tänker på en småländsk delikatess som med fördel serveras med stuvad potatis och rödbetor. När jag senare påtalade att det kanske inte var alltför svårt att lista ut lösenordet så fick jag till svar att jag förmodligen var den enda i Stockholm som visste vad isterband var och hur det skulle ätas. Jag tror att jag kände mig lite stolt efter det beskedet.

Precis nu hörde jag att SAAB:s avgående rekonstruktör advokat Lofalk fått 51 miljoner kronor för sina resultatlösa insatser. En snabbkontroll gav vid handen att jag inte hörde fel. Men kan det verkligen vara sant?

För övrigt har jag sent omsider börjat spela wordfeud. För er som inte vet vad detta är så är det alfapet (scrabble) med mobilen. Börja inte spela för det är starkt vanebildande. Har ni trots allt redan börjat så får ni gärna utmana mig. Mitt användarnamn är originellt nog ”curthult”.

Avbrott, Myndigheter och Gudrun

En sällsynt anledning till avbrott

Ett stort haveri i en datacentral hos det finska företaget Tieto har förorsakat stora störningar i deras svenska kunders verksamhet. SBAB kan inte bevilja lån eller ge lånelöften, Apoteket AB kan inte sälja medicin enligt recept, Bilprovningen kan inte ta emot bokningar, regeringskansliet har problem liksom flera kommunala förvaltningar o.s.v. Jag är tämligen övertygad om att det finns organisationer, företag och myndigheter som också har drabbats hårt men som inte alls vill synas i samband med dessa problem. Haverier i IT-system händer allt som oftast och vanligtvis så märker man ingenting eftersom reservsystem automatiskt går in och ersätter den felande enheten. Någon gång så funkar inte omkoppling från aktiv enhet till den enhet som står i standby. Men det något konstiga i den här händelsen är att Tieto hävdar att det rör sig om fel i hårdvara, både i aktiva enheter såväl som i reserver, och att vi nu är inne på fjärde dagen utan att felet har kunnat åtgärdas trots att Tieto enligt uppgift har satt in gigantiska resurser för att lösa felet. Ett hårdvarufel borde inte ta fyra dagar att åtgärda. Förmodligen har man andra problem, t.ex. så kanske man har förlorat viktiga uppgifter i sina kunders system och att man nu har stora svårigheter att återställa systemet så att det återspeglar läget hos kunderna när haveriet inträffade. Med tanke på att jag inte är en IT-expert så skall nog detta ses enbart som en mycket våghalsad hypotes. Men jag har haft ansvar för bl.a. IT-frågor på ett medelstort företag så jag vet att tekniken är komplex och att allt kan hända. Märkligt nog så visar det sig att fel som teoretiskt nästan har en försumbar sannolikhet att inträffa faktiskt då och då ställer till med elände medan mer sannolika fel inträffar väldigt sällan. Jag anklagar inte Tieto för någonting även om jag blir lite betryckt när jag läser företagets hemsida och finner en koncentration av ”Corporate bullshit” som jag inte trodde var möjlig att uppnå. Kanske har man glömt att man är ett teknikföretag?

Nåväl medan vi bevittnar teknikens tillkortakommanden så är det ofrånkomligt att en viss myndighet måste vädra sina åsikter. Jag tänker naturligtvis på den myndighet som numera kallar sig ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB”. Tidigare har man haft åtskilliga andra namn. Myndighetens talesman vars titel är analytiker (vad är det för något?) uttalar sig: ”Vi är klart intresserade av det inträffade och tittar noggrant på det. Man höjer på ögonbrynen när det händer så här, att så många ställen drabbas samtidigt”.  Även om analytikern uttalar sig ganska hovsamt så är det i linje med de vanliga utspel som myndigheten gör när det går snett i våra tekniska system. Istället för att visa intresse och höja på ögonbrynen brukar dock MSB använda uttryck som ”helt oacceptabelt”, ”tillsätta utredningar”, ”får inte förekomma”, ”kraftiga åtgärder skall krävas”, ”tillstånd skall ifrågasättas”, osv. MSB framstår i detta och liknande fall som en trött meningslös myndighet som reflexmässigt försöker mästra företag och andra myndigheter när saker och ting inte går efter ritningarna. Det är lätt att bullra och ställa krav när man inte behöver ta några som helst ekonomiska konsekvenser av sina grötmyndiga uttalanden. När har MSB på ett konstruktivt sätt försökt att bidra till att höja tillförlitligheten i vår infrastruktur? Har man någon gång krävt att statsmakterna inte enbart skall ställa ekonomiska krav på sina bolag som ansvarar för landets infrastruktur? Har man någon gång ifrågasatt sambandet mellan avkastingskrav och minskat strategiskt underhåll? Det förtjänar att påpekas att jag inte har några synpunkter på MSB:s verksamhetsområden som ligger utanför deras ”tillsyn av vår infrastruktur”
.

Att bygga IT-eller-telekomsystem eller för den delen vilket tekniskt infrastruktur som helst som garanterat aldrig fallerar är omöjligt. Om man har uppnått 99,8 % tillgänglighet så kostar oftast ytterligare förbättringar väldigt stora belopp. Jag hade en gång i tiden skaplig insyn i hur våra nät för radio och TV vara uppbyggda och vilka principer som gällde för drift och underhåll. De krav som ställdes på dessa nät var ovanligt rigorösa. Inga andra liknande system i Sverige kunde uppvisa tillnärmelsevis samma tillgänglighet som landets gamla nät för utsändning av P1-P4.

En Radio/TV  mast som säckat ihop.
Fotot visar inte någon händelse i Sverige.

Den höga tillförlitligheten åstadkoms genom att alla i systemet ingående enheter dubblerades. Dessutom fanns alternativa utsändningsvägar som var helt separerade från de ordinarie vägarna. Det fanns i vissa fall även en fjärde och femte möjlighet att få ut sändningarna. Mycket pengar lades dessutom ner på strategiskt underhåll av master och sändare. Och inte minst så fanns det en hängiven och mycket kompetent organisation av servicetekniker som såg till att tiden för felavhjälpande underhåll blev minimal. Att ytterligare öka tillgängligheten hade varit förenligt med enorma kostnader.

Ofrånkomligt så blev det ändå någon gång ett avbrott med påföljd att MSB (eller dess föregångare) snabbt var ute och lät meddela att denna typ av avbrott är helt oacceptabla och krävde att operatören genast måste redovisa vilka steg som tas för att detta aldrig mer skall upprepas. Puh! Ibland kunde någon riksdagsman, som förmodligen var helt okunnig i sakfrågan men som säkert tagit djupt intryck av MSB:s alarmerande, ställa frågor till den ansvarige ministern. Kanske för att vinna poäng hemma i Katthult där befolkningen inte hade kunnat lyssna på P4 under 5 minuter.

Ett litet exempel på vad Gudrun förorsakade.

Jag minns ett konkret fall vars efterspel hade ett klart bisarrt inslag. Under några dygn rasade stormen Gudrun i Sverige och förödelsen blev enorm. Södra Sverige drabbades av långvariga elavbrott, vägar var oframkomliga, tågen stod stilla, den fasta telefonin var utslagen, mobiltelefonin upphörde att fungera när masterna vek sig för stormen. Men utsändningen av radio och TV fungerade till 100 %. Reservkraften på sändarstationerna startade planenligt. Masterna stod pall för orkanen. De var nämligen konstruerade för detta och även om de var byggda på 60-talet så hade det förebyggande underhållet under tiotals år tagit fasta på att prestanda inte skulle försämras med tiden. Det stora hotet mot utsändningarna var faktiskt svårigheterna att komma fram till sändarplatserna (på grund av omkullblåsta träd)  för att tanka upp dieselaggregaten som i vissa fall gick på högtryck under många dygn. Eftersom radion fungerade så kunde lokalradion hela tiden hålla drabbade människor informerade om läget. Statsmakterna, myndigheterna och politikerna borde vara mycket nöjda med den stryktålighet som uppenbarligen fanns hos våra system för utsändning av radio och TV. Om MSB uttryckte någon åsikt minns jag inte. Framfördes beröm så måste det ha gjorts i skymundan.

Men nu till det bisarra inslaget. Jag skrev tidigare att allting fungerade till 100 %. Men det var inte riktigt sant. En liten sändare i norra Halland som endast användes för att sända ut lokalradion till ett mindre område var inte utrustad med reservkraft. Att ta sig till stationen var svårt och förenat med fara på grund av träd som blåst ner över vägarna. Man gjorde bedömningen att inte omedelbart försöka åka till anläggningen och installera ett reservkraftverk. I avvaktan på att vägarna röjdes så låg sändningarna nere några dagar. Detta hindrade inte berörda hallänningar att lyssna på P4. Man behövde bara ratta in sändaren i Göteborg. Men detta var inte godtagbart för en riksdagsman från länet som mer eller mindre talade om skandal och ställde ministern till svars. Oaktat en smärre naturkatastrof så skulle länets invånare verkligen inte behöva stå ut med att höra på Göteborgs lokalradio även om det bara var för några dagar. Snacka om sinne för proportioner.

Det kan låta uppgivet men jag tror att vi även fortsättningsvis kommer att få leva med att våra tekniska system ibland inte uppför sig så som vi önskar. Vill vi minimera haverier och avbrott så måste staten till att börja med ändra kraven på de bolag man har inflytande över. I vissa fall måste man också tillföra ansenliga summor pengar för att ta hand om allt eftersatt underhåll som är en följd av vinstoptimering istället för hänsynstagande till samhällsaspekter. Kanske måste man också på något sätt göra upp med de privata företag som driver tjänster som har ett starkt samhällsintresse. Alternativet är att vi lever med den nivå på tillgänglighet i våra system som vi har idag. Oberoende av vägval så vore det skönt om vi slapp ta del av myndigheters och kanske även massmedias brösttoner och slentrianmässiga kritik så snart tekniken fallerar. Kritisera gärna konstruktivt och rikta någon gång kritiken uppåt!

SAOL som app

Kom ut första gången 1874.
Nu är 14:e upplagan på gång

Svenska Akademiens ordlista har följt mig alltsedan tiden på läroverket. Jag vet inte hur många ordlistor som jag har avverkat men jag har absolut inte införskaffat en ny bok i samma takt som nya upplagor har getts ut. En ny upplaga brukar ju knappast innebära några avsevärda förändringar i förhållande till föregående upplaga. Den blå boken med det behändiga formatet har jag alltid haft lättillgänglig, både hemma vid skrivbordet och på min arbetsplats. Men nu är det slut på det. Boken kommer att förpassas till ett avsides hörn av bokhyllan, där den få ta plats tillsammans med bl.a. en gammal upplaga av Standard Mathematical Tables, en mycket nött ELFYMA, diverse ordlistor, föråldrade lexikon och uppslagsböcker och en del andra tabellverk. Varför detta tragiska slut för en gammal trotjänare? Jo, den Svenska Akademien har uträttat storverk och gjort bokversionen av sin ordlista överflödig.

Detta verk som förr var oumbärligt
 för ingenjörer och naturvetare
kommer fortfarande ut i bokform.
 Man  är uppe i 32:a upplagan.

Man har nämligen låtit släppa den allra senaste versionen av SAOL i form av en s.k. app, som enkelt kan laddas ner till iPhonen.  Det funkar naturligtvis lika bra om man har en androidmobil. Appen är mycket lätt att använda och ger dig snabb tillgång till 125 000 svenska ord med anvisningar om hur de stavas och böjs. Den innehåller också en effektiv felstavningsfunktion. Om man inte vet exakt hur ett ord stavas så kan man chansa på en ungefärlig stavning och väldigt ofta får man den korrekta stavningen till svar. Om man till exempel  söker stavningen av ordet jämvikt och anger "jämmvickt" som sökbegrepp så får man genast information om korrekt stavning. Skriver man "schför" istället för chaufför som får man också upp den korrekta stavningen men som alternativ kommer också ordet schäfer upp. Appen är också mycket användbar för korsordslösare eftersom det finns en funktion som söker efter ord som innehåller vissa bokstäver. I sökningen anges de bokstäver man saknar med mellanslag eller tecknet *. Har man väl laddat hem appen så behöver man inte vara nätansluten för att nyttja den.

Appen är helt gratis, vilket för mig förefaller vara alltför gentilt. En femtiolapp per nedladdning vore inte alls orimligt och skulle ge ett icke obetydlig bidrag till förmån för Akademiens insatser för språk och litteratur. Man bör väl också betänka att försäljningen av bokutgåvan kommer att minska drastiskt. Hur som helst så skall Akademien ha stort beröm för det här initiativet, som jag antar till stor del är Peter Englunds förtjänst. Kanske vågar man också dra slutsatsen att detta är en liten kursändring mot en "Akademi i tiden".

Spaning om stölder av immateriella tillgångar

Spanarnas eminente programledare

Sedan många år tillbaka har det i SR sänts ett program som heter Spanarna. Programidén är att en samling av tre mer eller mindre spirituella deltagare alltid ledda av samme programledare (som definitivt är spirituell, intelligent och snabbtänkt) skall försöka se framtiden an. Detta skall låta sig göras genom att varje deltagare ger ett antal exempel på iakttagelser av nutiden, vilka på något sätt tillsammans pekar ut en tydlig riktning på hur framtiden kommer att gestalta sig. Det påminner lite om det som i matematiken kallas extrapolering. Jag lyssnar ofta på programmet och finner det ibland ganska underhållande och ibland enbart tramsigt, allt starkt beroende på vilka som ingår i panelen.

Om jag mot alla odds fick en inbjudan att deltaga i radioprogrammet så skulle min spaning handla om stöld av identitet, historia och diverse tankegods. Alltså rör det sig om brott som inte omfattas av strafflagen men som onekligen ändå är eller borde vara starkt klandervärda. Ni kan säkert redan nu ana att det enligt min mening är moderata samlingspartiet som är tjuven i min spaning.

När Reinfeldt blev partiordförande och Schlingmann partisekretare inleddes omgående stölden av socialdemokraternas identitet. Moderaterna var det nya arbetarpartiet och i partiets retorik framhölls ofta det allmänna på bekostnad av det individuella. När makten väl hamnade hos moderaterna så fortsatte man denna linje och finansminister Borg brännmärkte gärna då och då närings-och bankväsen för sina extravaganta bonusar och pensionsvillkor för ledande personer. Man pratade om en arbetslinje som lät som sossarnas gamla slagord om ”arbete till alla” men som i verkligen var något helt annat. Nu kallar man sig för samhällsbärande trots att man inte varit vid makten speciellt länge och utan att reflektera över att man faktiskt ingår i en koalitionsregering. I propagandan har alltså moderaterna bytt skepnad och kastat av sig högerspöket och anammat mycket av det som för tio år sedan var kännetecknande för sossarna. Att moderaternas politik inte har så mycket gemensamt med retoriken upptäcker man ganska snart om man i detalj studerar regeringens låtanden och göranden.

Moderaternas (och Regeringens)
propagandaminister

Men ett parti som kallar sig statsbärande måste också ha en tjusig historia. Då går det inte att hänvisa till vad Arvid Lindman och de partier som var föregångare till dagens moderater bidrog med när allmän och lika rösträtt genomfördes i Sverige. Alltså måste historien skrivas om. Det var ju i själva verket högern som starkast verkade för allmän och lika rösträtt i Sverige. Liberalerna och socialdemokraterna motarbetade inte processen men var definitivt inte aktiva. Möjligen var detta att gå för långt. Den djupt okunniga partisekretaren försökte först stå fast vid den uppdiktade rollen som högern spelade när Sverige demokratiserades. Men man fick till slut ge upp denna åsikt även om detta, enligt en partistyrelsemedlem, måste stadfästas på nästa partistämma. Märkligt! Skall bli intressant att se om detta verkligen verkställs. Tills vidare gäller att moderaterna har försökt stjäla sossarnas historia.

För det tredje. Kristdemokraterna har idag ledningen för socialdepartementet. Där har man tydligen med ärliga uppsåt men säkert också för att hitta en profilfråga, som man är i ett desperat behov av, tagit fram ett material som belyser vad man i framtiden vill göra med äldrevården. Så plötsligt är det några moderater som skriver på DN debatt om äldrevården och de använder exakt samma formuleringar som finns i Kd:s ännu inte publicerade handlingsplan. Kd protesterar men vad hjälper det. Moderaterna är stora och sturska och då kan man till och med stjäla från sina koalitionsbröder utan att det får några speciella konsekvenser. Statsministern kommenterade det hela som något positivt genom att säga att det är mycket bra att regeringen verkar vara enig i frågan.

Om man nu skall följa upplägget i radions program så skall jag dra slutsatser med utgångspunkt från mina tre exempel. Detta är inte lätt men man kan väl konstatera att moderaterna har tagit till sig (stulit) åsikter, värderingar och historia i syfte att inför väljarna framstå som något som man i verkligheten inte är. Detta har skett på bekostnad av framför allt sossarna, vilka endast har bjudit på mycket svagt motstånd mot moderaternas inklampande på klassiska socialdemokratiska områden.

Moderaternas tillvägagångssätt har varit mycket framgångsrikt och jag tror att vi tyvärr kommer att få se mer av den taktik som moderaterna har tillämpat. Yta kommer att vara viktigare än djup och vision. Partierna kommer inte att blunda för några metoder för att ta makten alternativt behålla den. Stöld av konkreta idéer och t.o.m. hela identiteter samt historieförfalskning i syfte att smutskasta motståndarna kommer att bli allt vanligare i framtiden. Moderaterna har visat att detta åtminstone en bit in på 2010-talet är ett framgångsrecept.

Turdus eunomus

Morgonens larmbild

För några dagar sedan larmades om en mycket sällsynt fågel. Ja, den är så sällsynt så om larmet var korrekt så skulle detta vara första fyndet av arten i Sverige. Det rörde sig om en trast som på svenska kallas bruntrast och som normalt ses i östra Sibirien. Många av de hårdföra artjagande ornitologerna sticker direkt om denna typ av larm uppenbarar sig på displayen. Detta oberoende av vad de håller på med eller var de befinner sig i landet. Själv avvaktar jag gärna för att vara försäkrad om att fågeln är rätt bestämd och att chansen är stor att den finns kvar på fyndplatsen, som heller inte bör ligga alltför långt bort. Under gårdagen fortsatte larmen att strömma in och nu började också bilder att läggas ut på nätet. Det rådde ingen tvekan om att det verkligen var fråga om en bruntrast. I morse fortsatte trastlarmen att dyka upp på skärmen. Fågeln uppehöll sig stationärt vid Säbyholms naturbruksgymnasium i Upplands Bro, cirka 30 km nordost om Stockholm. Nu var alla mina kriterier uppfyllda. Eftersom vädret dessutom var strålande beslöt jag mig för en utflykt till Upplands Bro.

Med larmen följer koordinaterna för fyndplatsen så det var bara att låta iPhonens navigationssystem guida mig till en den rätta platsen.Väl framme så överraskades jag av att en speciell parkeringsplats var iordningställd för den anstormande publiken. Tack för det! Efter en 500 m lång promenad så avslöjade synen av ett femtiotal kikarförsedda herrar (och några damer) att det började brännas. Jag förhörde mig om fågeln fanns på plats för tillfället och fick till svar att den precis hade visat sig i några träd (körsbärapel?) som bar gula bär och som tydligen intresserade trasten lika mycket som en stor flock sidensvansar som också uppehöll sig i området. Men några skådare som hade varit där de två senaste dagarna informerade om att fågeln dyker upp med cirka en kvarts mellanrum och hoppar omkring i träden under någon minut. Jag väntade en kvart och visst dök trasten plötsligt upp. Den var ganska svårsedd och efter en minut var den borta. Jag beslöt att den skulle få en chans till. Och efter 17 minuter var trasten ånyo på plats. Denna gången fjäskade den rejält för fotograferna som säkert fick kanonbilder på fågeln ur alla tänkbara vinklar. Efter en minut försvann den lika snabbt som den dök upp. Nu fanns det ingen anledning att stanna kvar. Man kan ju inte göra så mycket mer än just se fågeln. Så nöjd och belåten åkte jag hem och noterade ett kryss i min handskrivna (!) krysslista som jag började med 1981.

En herre från Skåne som besökte Säbyholm igår var nog också belåten när han åkte hem till södern och kunde notera sitt 450:e kryss avseende sedda fågelarter i Sverige. En drömgräns är därmed uppnådd. För 30 år sedan var 300 arter mycket aktningsvärt. Med all respekt för rekordhållaren så måste man konstatera att utan de senaste årtiondenas utveckling av ornitologernas hjälpmedel så hade det nya rekordet aldrig kunnat uppnås. 

Bruntrast. Detta är inte den individ som uppehåller sig i Säbyholm

Peredvizjniki

Några av medlemmarna i Perdvizjniki

1870 bildades den ryska kostnärsgruppen Peredvizjniki i stark opposition mot de rådande konstnormer som hyllades av tsarens konstakademi. Tiden var präglad av sociala oroligheter, statlig censur och kraftiga repressalier mot de som vågade opponera sig mot tsarväldet. Gruppen tog starkt avstånd från de nästan antika konstnärliga ideal som var rådande. Kostnärerna hämtade motiv från den förtryckta bondebefolkningen såväl från den verklighet som mötte den tidens dissidenter. Men gruppen hittade också motiv i den ryska naturen och man målade också fantastiska porträtt, inte minst på sina kolleger inom litteratur och vetenskap. Man var heller inte främmande för att måla tavlor som anspelade på Rysslands historia.

Gruppen ordnade vandringsutsällningar och fick på så sätt ut konsten från Moskva och S:t Petersburg och till  landsortsbefolkningen. Om man översätter Peredvizjniki till svenska så blir det följaktligen "Sällskapet för vandringsutställningar".

Den kanske enda riktigt kända
 tavlan från 1800-talet i Ryssland

Varför mitt nymornade intresse för ryska konstnärer? Jo, för det första vet jag en hel del om de ryska författarna och tonsättarna som verkade under andra halvan av 1800-talet. Men jag vet (visste?) knappast något om Rysslands bildkonstnärer under samma tid. För det andra så råkade jag vara i närheten av nationalmuseum idag och jag visste att det där hade pågått en utställning om Peredvizjniki sedan några månader. Så det fanns ingen anledning att inte stiga in på museet och ta sig an utställningen. Och vilken fantastisk utställning jag kom till! Det måleri som visas på nationalmuseum har i Ryssland varit väldigt populärt allsedan dess tillkomst men är oförklarligt nästan okänt  i Västeuropa. Utställningen omfattar ett hundratal verk och är den ojämförligt största presentationen av konstverk från denna epok utanför Ryssland. Tavlorna är utlånade från flera av Rysslands mest ansedda museer. Utställningen pågår till mitten av januari 2012. Gå och se den! Jag kan garantera att ni inte blir besvikna. Tavlorna är väl i klass med det allra bästa som producerades i övriga Europa under samma tid.

Jag spenderade en ganska lång tid på utställningen och när jag kom ut i friska luften kände jag mig upprymd och tyckte att jag kunde unna mig en bättre lunch. Så jag hamnade på restaurang Gondolen (Eriks) där de ofta har mycket vällagad husmanskost. Kålpuddingen som serverades gjorde mig verkligen inte besviken.

Den som är först att i nedanstående bildspel kunna identifiera en känd rysk kulturpersonlighet som förekommer på två bilder erhåller ett blygsamt pris.

Tar det aldrig slut??

I veckan har vi ännu en gång tagit del av rapportering om makalös snikenhet, tondövhet och kundförakt hos ledande företrädare för våra banker. Det har också avslöjats hur ministrar gör som Juholt. Man stänger av den moraliska kompassen och optimerar sina bostadsbidrag.

SVD och SVT rapporterar om guldkantade pensionsavtal för höjdarna i bankvärlden. Speciellt noteras att Nordeas VD Christian Clausen kan tacka för kaffet när han fyller 60 och lämna företaget med minst 100 miljoner kronor direkt i handen. De flesta av Nordeas fonder har haft en utveckling som är betydligt sämre än index. Den största fonden Alfa har gått hela 35% sämre än index. När Clausen av en SVT-reporter konfronteras med dessa uppgifter hånler han (ja det är faktiskt sant). Han vet att det inte är banken som förlorar pengar utan småspararna. Banken kan däremot ta ut förvaltningsavgifter på 160 miljoner enbart på Alfa-fonden.

Senare kan man ta del av uppgifter om att Clausen som är dansk men sorgligt nog tvingas att vistas i Stockholm och därför behöver han som tröst en anständig våning. Sålunda har banken försett honom med en lya på 250 kvm till priset av 22,5 mille. När det uppstår kritiska synpunkter på detta så dyker en riktig urtidsande upp. Det är Nordeas finländske ordförande Björn Wahlroos. När han intervjuas i radio svarar han med en minst sagt utmanande arrogans att en redaktör nog inte har någon möjlighet att sätta sig in i de rättmätiga anspråk på en bostad som föreligger hos en man av Clausens kaliber. Wahlroos säger också att han skulle vilja köpa fler lägenheter i Stockholm till sin VD och samtidigt höja hans lön. Menar mannen vad han säger eller försöker han skämta för att han saknar svar på reporterns frågor? Oberoende av vilket så är det magstarka uttalanden framför allt när det samtidigt meddelas att Nordea trots jättevinster skall sparka 2000 av sina anställda.

Borg och Wahlroos tycks komma bra överens.

Den största ägaren i Nordea är det finska försäkringsbolaget Sampo som äger drygt 20%. Svenska staten är näst störst med en ägarandel på cirka 15%.  Reinfeldt och Borg har tidigare kritiserat bankernas bonusutdelningar. Om man verkligen haft ärliga uppsåt med denna kritik eller om det ingått i formandet av moderaternas nya image vet jag inte. Men det är häpnadsväckande att man inte har hört något från regeringen angående uppgifterna om pensionsvillkor och andra vidlyftiga förmåner för Nordeas VD.  Eller samtycker man med bankens ordförande? Vilka instruktioner har den svenska statens representanter i Nordeas styrelse?

Vem av herrarna står bäst upp för försvaret av moralen?

Så till något annat men ändå inte. Vi förflyttar oss neråt i seriesystemet. Och då handlar det inte om massvis med miljoner utan vi få ta bort några nollor på beloppen. Ministrarna Tolgfors och Billström bor i Stockholm tillsammans med sina familjer men är inte skrivna på sin huvudsakliga bostadsadress. Istället har man listigt nog kvar sina bostäder i Örebro respektive Malmö. Detta arrangemang ger då möjlighet att utkvittera bidrag för dubbla boendekostnader. Observera att detta förfaringssätt aldrig skulle vara möjligt för vanliga löntagare. Reglerna är självfallet annorlunda för ministrar och riksdagsmän. Tolgfors och Billström agerar ungefär på samma sätt som Juholt. De förra herrarna slipper drev och de behöver inte åka land och rike runt för att be om ursäkt för sitt beteende. Ingen av deras partikamrater höjer på ögonbrynen och någon upprördhet i media får man leta efter. Varför denna skillnad? Jo det är enkelt. Det har nämligen alltid internt ställts betydligt hårdare moraliska krav på socialdemokratiska riksdagsmän och ledare än på borgerliga ministrar, för att inte tala om näringslivets toppar. Jag tycker faktiskt att denna hållning som råder eller snarare rådde inom socialdemokratin var mycket vacker. Politik, moral och förhållningssätt var en gång i tiden oskiljbara storheter inom SAP. Nu vete fan. 

  

Författarkväll på Norsteds förlag

Intresset för historia har ökat markant i Sverige under de senaste 20-åren. De hela började väl när Peter Englund kom ut med sin bok om Poltava. Jag tror det var 1988. Dessförinnan var det väldigt mager utgivning av populärvetenskapliga böcker om historia. Englunds bok blev en mycket omtalad succé. Han visade dessutom att man kunde skriva populärt utan att helt förlora trovärdigheten i den akademiska världen. Detta och den ökande törsten efter nyskrivna historieböcker hos allmänheten gjorde att fler lärda män (och enstaka kvinnor) valde att skriva för folket istället för en trång krets av kritiska kollegor. Att bokutgivning ger mer klirr i kassan än publicering i vetenskapliga tidskrifter var en icke föraktlig bieffekt. Men det är inte bara högt utbildade historiker som har försett marknaden med böcker. Det finns många exempel på alldeles utmärkta verk som skrivits av personer utan forskarutbildning. Jag tänker då inte på Herman Lindqvist.   

Norstedts är väl det förlag som kanske varit mest lyckosamt beträffande utgivning av historieböcker. Förlaget tillsammans med tidskriften Populär Historia och bokklubben Clio anordnar ett par gånger per år en sammankomst där författare av historiska verk får möjlighet att möta sina läsare och presentera sina senaste alster. Jag har varit på tre sådana evenemang och det har alla gångerna varit väldigt trevligt. Igår var det dags igen. Av publikens ålder att döma så kan man inte dra slutsatsen att historieintresset har spridit sig till ungdomen. Medelåldern var säkert 65+.

Först upp scenen var Martin Widman och Björn Hagberg. De har tillsammans skrivit boken Fossiljägarna. Widman är vetenskapsjournalist och TV-producent med intresse av djurens och människans evolution. Hagberg  har också jobbat åt TV och ägnat sig åt det finns som under havsytan. Bl.a. har han skrivit en bok om sökandet efter den nedskjutna svenska DC3:an. Fossiljägarna handlar om hur det gick till när fisken klev upp på land och utvecklingen av det landbaserade livet startade. I boken berättas om för mig inte alltför kända svenska vetenskapsmän som kartlägger denna process med hjälp av avgörande upptäckter av tidigare okända fossil. Svenskarna uppmärksammas i hela världen men utsätts också för påhopp från andra vetenskapsmän och naturligtvis också från de kretsar som vägrar att acceptera någon som helst evolutionsteori.

Nästa man var Anders Wahlgren. Han är dokumentärfilmare och har bl.a. skildrat livet i gamla tiders Stockholm och Göteborg. Nu har givit ut boken VASA 1628. Genom att bl.a.studera rättegångsprotokoll och andra tillgängliga källor så har han i boken skapat en bild av livet i sextonhundratalets Stockholm med betoning på vardagslivet för alla de hundratals människor som var inblandade i bygget av VASA-skeppet.
Wahlgren har också gjort en spelfilm med boken som grund. Filmen kommer att vara SVT:s stor julsatsning.

Sedan var det dags för Jonathan Lindström. Han är författare och arkeolog. Han blev 2007 utsedd till Årets folkbildare. Bara en sån sak! Hans förra bok handlade om bronsåldern och den s.k. Granhammarmannen. Jag tyckte mycket om den boken och mina omdömen finns att läsa i ett tidigare inlägg på den här bloggen.  Lindströms senaste bok handlar om den yngre stenåldern och heter De dödas tempel. Med utgångspunkt från en utgrävning (som leddes av Lindström) av ett stenålderstempel beläget i sörmländska Turinge målar Lindström en bred bild av människorna och deras livsvillkor under den s.k. stridsyxekulturen, kanske forntidens mest omstridda epok.

John Chrispinsson är journalist och välkänd från Radio och TV. Hans nya bok heter Den Glömda Historien med undertiteln Om svenska öden äventyr i öster under tusen år. Boken handlar alltså om hur hela Finska viken en gång uppfattades som ett svensk innanhav. Chrispinsson plockar fram människor ur arkiven som levde i Reval, Riga, Nyen, Viborg, Dorpat o.s.v. men knappast aldrig hade varit i rikets västra del men likväl kände sig som ingenting annat än svenskar. Om jag förstod det hela rätt så handlar boken allra mest om nittonhundratalet då det fanns svenskar som var beredda att "dö för Viborg".

Siste man var en kvinna! Maja Hagerman var namnet. Hon är vetenskapsjounalist och författare och kommer att inom kort att bli hedersdoktor vid Uppsala universitet. Hennes nya bok heter Försvunnen värld. Som ni vet så fick vi till sist en motorväg förbi Uppsala och vidare till Tierp. Tiden det tar oss stockholmare att åka till Norrland har därmed blivit ansenligt kortare. Arbetet med motorvägen föregicks enligt sedvanliga rutiner av arkeologiska utgrävningar. Detta är dock inte vilken utgrävning som helst. Det är den största utgrävningen någonsin i Sverige. Och dessutom i ett område som måste karakteriseras som högintressant. Nog hade arkelogerna en hel del att göra här. Och det skulle göras fort. Dynamiten och grävskoporna var inte långt efter grävarna. Det har säkert publicerats mängder av vetenskapliga artiklar om denna utgrävning. Hagerman har populärvetenskapligt sammanfattat resultaten av de argelogiska rönen och kanske har bilden av vår forntid förändrats en hel del. Boken har tydligen fått lysande recensioner i media.

Jag har ännu inte läst någon av böckerna som presenterades på författarträffen och därför kan jag inte ge några omdömen. Men jag kommer säkert att läsa de flesta av dem. Jag köpte två böcker och de kommer jag definitivt att skriva om i något senare inlägg.